Vad bibeln säger

Kvinnans roll i församlingen i det första århundradet

”I DET första århundradet tjänade kvinnor inte som förordnade lärare i den kristna församlingen. Hur kom det sig? Hur medverkade de då till att befrämja andliga intressen?

Aposteln Paulus skrev följande på tal om undervisning i församlingen: ”En kvinna må lära i stillhet med all undergivenhet. Jag tillåter inte en kvinna att undervisa eller att utöva myndighet över en man, utan hålla sig i stillhet. Ty Adam blev danad först, sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, men kvinnan blev grundligt bedragen och råkade i överträdelse.” (1 Tim. 2:11—14) ”Må kvinnorna tiga i församlingarna, för det är inte tillåtet för dem att tala, utan låt dem underordna sig, precis som lagen säger. Så om det är något de vill veta, låt dem då fråga sina egna män hemma, för det är till skam för en kvinna att tala i en församling.” — 1 Kor. 14:34, 35.

Dessa inspirerade ord uppmuntrade kvinnorna att uppmärksamt lyssna på den undervisning som meddelades av förordnade män. Kvinnorna skulle förhålla sig stilla och inte försöka få delta i att ge offentlig undervisning.a

Genom sin attityd och sina handlingar skulle kristna kvinnor visa att de helt och fullt rättade sig efter den ordning som gällde för undervisningen i församlingen. Det skulle ha varit otillbörligt av en kvinna att väcka en fråga offentligt och därigenom träda fram och ge till känna att hon hade en annan mening än männen eller insinuera att deras undervisning saknade klarhet. Att en kvinna väckte sådana frågor offentligt skulle röja att hon saknade ödmjukhet och blygsamhet och skulle störa den ordning och det allvar som skulle känneteckna ett församlingsmöte. Hemma kunde en kvinna däremot framställa frågor, och den troende mannen kunde hjälpa sin hustru att se saker och ting i deras rätta perspektiv. Att hustrun väckte frågor hemma skulle inte ställa henne i ett ofördelaktigt ljus och leda till att hon blev betraktad som otillbörligt framfusig och oblyg.

När Paulus framhöll att det var orätt av en kvinna att bemäktiga sig en ställning som lärare, förlitade han sig inte på sitt eget omdöme. Han hänvisade till bibelns vittnesbörd. Den första boken i bibeln, Första Moseboken, omfattades av benämningen ”lagen” eller Torah. Denna del av Torah visade klart och tydligt att mannen, inte kvinnan, skulle tjäna som lärare. Adam danades först, och därför hade hans hustru mycket att lära sig av honom, däribland namnen på de olika djuren. (1 Mos. 2:18—23) Det var när Eva underlät att ta hänsyn till sin mans ställning som huvud som hon drog svårigheter över sig. Hon blev grundligt bedragen av djävulens lögn som framfördes genom en orm. — 1 Mos. 3:1—6.

Kristna kvinnor skulle därför med rätta handla i överensstämmelse med den sanning som fastslogs i Första Mosebokens redogörelse. De skulle också erkänna sin ställning av undergivenhet genom att ha huvudet täckt när de bad eller profeterade. — 1 Kor. 11:3—6.

Kristna kvinnor skulle således iaktta respektfull tystnad under offentliga församlingsmöten, kanske med undantag av när de blev anmodade att yttra sig, men vad annat kunde de göra för att medverka till att mötena blev uppbyggande? Aposteln Paulus besvarade denna fråga, då han skrev: ”Jag [vill] att kvinnorna smyckar sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sunt sinne, inte med hårflätningar och guld eller pärlor eller mycket dyrbar dräkt, utan på det sätt som anstår kvinnor vilka bekänner sig vörda Gud, nämligen genom goda gärningar.” (1 Tim. 2:9, 10) Kvinnornas blygsamma men också prydliga klädsel skulle harmoniera med värdigheten i de kristna mötena. Att de kläder och smycken som kvinnorna bar var välordnade och inte överdrivet pråliga skulle visa iakttagare att de kristna kvinnorna hade gott omdöme. Genom att iaktta de kristna kvinnornas undergivenhet, deras anständiga, passande klädsel och deras goda gärningar skulle de som inte var troende få ett utmärkt vittnesbörd.

Även om kvinnorna inte undervisade offentligt vid mötena, så undervisade de, i synnerhet de äldre kvinnorna, på det privata planet. I sitt brev till Titus framhöll aposteln Paulus: ”Sök likaså få de gamla kvinnorna att vara ... lärare i det som är gott; för att de skall kunna återföra de unga kvinnorna till förnuft, så att de älskar sina män, älskar sina barn, är sunda i sinnet, kyska, husliga, goda, i det de underordnar sig sina egna män, så att Guds ord inte må bli skymfat.” (Tit. 2:3—5) Genom att hjälpa yngre kvinnor att inse sina förpliktelser som kristna hustrur och mödrar gjorde de äldre kvinnorna församlingen en värdefull tjänst. Genom sådan undervisning kom de yngre kvinnorna att inse hur fel det var att springa runt i gårdarna, att skvallra och att lägga sig i andra människors angelägenheter. Att de hörsammade denna sunda undervisning hade stor betydelse när det gällde att förhindra att församlingen fick ett dåligt rykte.

I hemmets avskildhet undervisade kvinnorna också sina barn, vare sig de var pojkar eller flickor. Detta framgår tydligt av vad Paulus skrev till Timoteus: ”Jag erinrar mig nämligen den oskrymtade tro som är i dig och som först bodde i din mormor Lois och din mor Eunike, men som jag är viss om också är i dig.” (2 Tim. 1:5) ”Du [har] från din späda barndom ... känt de heliga skrifterna, som kan göra dig vis till frälsning genom tron i förbindelse med Kristus Jesus.” — 2 Tim. 3:15.

Som Jesu Kristi lärjungar tog kvinnorna vidare del i att lära andra Guds sanning. (Matt. 28:19, 20) Vi läser till exempel om att Priscilla tillsammans med sin make gav andlig hjälp åt Apollos. Bibeln berättar: ”De [tog] upp honom i sitt sällskap och utredde Guds väg mera korrekt för honom.” — Apg. 18:26.

Andra värdefulla tjänster, som kristna kvinnor gjorde, bestod i att de gästfritt tog emot främlingar och att de gav materiell hjälp åt behövande; de sydde bland annat kläder åt dem. Detta var av stort värde. För att bli uppförd på en särskild lista över sådana som var kvalificerade att få regelbunden materiell hjälp av församlingen måste till exempel en äldre änka ha namn om sig att utföra sådana goda gärningar. (Apg. 9:36, 39; 1 Tim. 5:9, 10) Även om en äldre änka var materiellt fattig, kunde hon sannerligen göra mycket för att hjälpa yngre kvinnor i andligt avseende. Det var därför helt befogat att församlingen hedrade henne genom att ge henne regelbundet, materiellt understöd.

Kristna kvinnor i det första århundradet medverkade sannerligen i hög grad till att befrämja andliga intressen. De åtnjöt en aktad ställning som oumbärliga medlemmar i en stor andlig familj och behandlades på ett hedervärt sätt. Timoteus uppmanades till exempel att bemöta ”de äldre kvinnorna som mödrar, de yngre som systrar, i all renhet”. (1 Tim. 5:1, 2, Hedegård) För att den kristna församlingen i våra dagar skall vara i överensstämmelse med Guds vilja måste det första århundradets exempel fortfarande följas. En ändring skulle vara påkallad av människor och inte föreskriven av Gud.

[Fotnoter]