Frågor från läsekretsen

● Om barn i äldstes eller biträdande tjänares familjer blir ”beskyllda för utsvävningar”, vad är det då som avgör om familjeöverhuvudet kan fortsätta att tjäna församlingen i en förordnad befattning?

Bibeln är mycket klar och tydlig, när den säger att gifta män som tjänar i församlingen bör vara exemplariska familjeöverhuvuden. Vi läser: ”Tillsyningsmannen skall därför vara ... en man som presiderar bland sitt eget husfolk på utmärkt sätt och har barn som är honom undergivna med allt allvar; (om någon inte vet hur han skall presidera bland sitt eget husfolk, hur kan han då ta hand om Guds församling?).” (1 Tim. 3:2, 4, 5) ”Biträdande tjänare må vara män med en enda hustru, vilka presiderar på utmärkt sätt bland barn och sitt eget husfolk.” — 1 Tim. 3:12.

Församlingen förväntar med rätta att äldste och biträdande tjänare och deras familjer skall vara utmärkta exempel i kristet liv. (Jämför 1 Timoteus 4:12; 1 Petrus 5:3.) Om det skulle upphöra att vara så, kan det skada församlingens andlighet. Om till exempel barn till äldste och biträdande tjänare är slappa med att tillämpa skriftenliga principer, kan detta inge andra barn i församlingen mod att handla på samma sätt och att ursäkta sitt orätta uppförande. (Jämför 1 Korintierna 8:9—13; 10:31, 32.) Situationen blir ännu allvarligare, när barn till äldste och biträdande tjänare gör sig skyldiga till grovt orätt handlingssätt.

När sådana barn drar vanära över familjen och församlingen, bör kretsen av äldste avgöra huruvida fadern är kvalificerad att fortsätta att tjäna som äldste eller biträdande tjänare. Att han personligen tycker att han är kvalificerad att tjäna trots det som pågår i hans hem bör inte avgöra det beslut som kretsen av äldste når fram till.

För att en man skall få fortsätta att tjäna bör det finnas tydliga bevis för att han är i stånd att ge den andliga hjälp som behövs åt sin familj och att han inte har varit allvarligt försumlig i detta avseende. En aktpågiven far kan vanligen upptäcka problem i sin familj innan de glider honom ur händerna. Som en man som vet hur han skall presidera bland sitt eget husfolk är han i stånd att vidta åtgärder för att råda över icke önskvärda situationer i sin familj. Det kan hända att hans barn begår orätta handlingar, men han bör kunna ge dem den vägledning och tuktan som behövs, så att de inte blir skyldiga till utsvävningar. — Tit. 1:6.

Det kan naturligtvis inträffa att ett barn avlägsnar sig från sanningens väg eller råkar göra sig skyldigt till orätt handlingssätt trots sin fars berömvärda ansträngningar för att hjälpa familjen andligen. Hans övriga barn kan mycket väl vara goda exempel i kristet liv, vilket vittnar om att de har fått god fostran av föräldrarna. Om å andra sidan det ena minderåriga barnet efter det andra medan de bor hemma kommer i allvarliga andliga svårigheter vid en viss ålder och drar smälek över familjen och församlingen, har man orsak att allvarligt tvivla på att fadern ”presiderar bland sitt eget husfolk på utmärkt sätt”. Man måste då vara försiktig, så att man inte ursäktar situationen genom att helt enkelt peka på bibliska exempel på sådana som inte artade sig väl — Esau, Samuels söner och andra. (1 Mos. 25:27—34; 26:34, 35; 1 Sam. 8:2, 3, 5) Man bör komma ihåg att de flesta av dem, som bibeln omtalar som sådana som for vilse, var vuxna, vilka var fullt i stånd att själva fatta beslut. De var inte underställda det slags myndighet och vägledning som minderåriga barn i en familj är, och det är ju sådana barn vi här dryftar.

Med tanke på den andliga fara som församlingen kan hotas av, när barn till äldste eller biträdande tjänare gör sig skyldiga till ett orätt handlingssätt som är verkligt grovt, bör män vilkas barn är indragna i sådant samarbeta helt och fullt med äldstekretsen för att få fram fakta. De bör inte underskatta ett sådant grovt orätt handlingssätt från sina barns sida eller försöka dölja det för att behålla sin ställning. De bör också undvika otillbörlig stränghet mot barnen. (Ef. 6:4) Dessa fäder bör vara uppriktigt intresserade av att hjälpa sina självrådiga barn i andligt avseende i den utsträckning som omständigheterna medger. Det som har största betydelse bör vara deras familjs andliga tillstånd och inte om de kan fortsätta att tjäna i en förordnad befattning. — Jämför 1 Timoteus 5:8.

Om ett grovt orätt handlingssätt av barn i familjen får församlingens medlemmar att allvarligt tvivla på att en man presiderar på utmärkt sätt över sin familj, bör han följaktligen inte fortsätta att tjäna som äldste eller biträdande tjänare. Alldeles särskilt om en sådan man tjänar som äldste och hans medäldste låter sitt omdöme och sitt beslut påverkas och styras av vänskap eller känslosamhet i så hög grad att de kringgår skriftenliga principer, då kan detta, att han fortsätter att tjäna som äldste fastän han inte är kvalificerad, vara till andlig skada för församlingen. Det är så därför att det kan undergräva aktningen för hela äldstekretsen. Det kan ge en ursäkt för andra barn i församlingen att handla orätt. Därför är det bra att komma ihåg att mannens förmågor som talare eller organisatör eller hans tilltalande personlighet inte är vad som tagits upp till behandling. Den avgörande faktorn är huruvida han fullgör sin uppgift som far på utmärkt sätt. Det är bara om han gör det som han kan fortsätta att tjäna. När det förhåller sig så, bör kretsen av äldste naturligtvis undvika att vara oskäligt kritisk och felfinnande vid granskningen av hans familjesituation.

”Vare sig ni äter eller dricker eller gör något annat, gör allt till Guds ära. Avhåll er från att bli orsaker att snava, för judar såväl som greker och för Guds församling, såsom också jag är alla till behag i allting, i det jag inte söker min egen fördel utan de mångas, för att de skall kunna bli frälsta.” — 1 Kor. 10:31—33.