klädnad och begår religiös otukt med jordens konungar.” Härvid blev han rasande och rusade ut ur rummet. Hans inställning gjorde bara min tro på Jehovas ord och vägar starkare än någonsin, och jag tackade min Gud för att han gett mig mod att frimodigt tala om sanningen.

Sedan dess har jag erkänt endast den suveräne Jehova Gud som ”min styrka”. Jag strävar inte längre efter berömmelse som ”mister universum”. Bibeln har ändrat min syn på livet. Sanningen har gjort mig fri från slaveri under de fåfängliga begärelser jag en gång hade. Jag vet nu att, som det står i 1 Timoteus 4:8, ”lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan ... har med sig löfte om liv, både för denna tiden och för den tillkommande”.

Nu är glädje och lycka min dagliga lott i livet. Det är min innerligaste önskan att använda mina kroppskrafter och förmågor till att glädja hans hjärta som är den Allsmäktige i universum, Jehova Gud. — Insänt.

Vem kan hjälpa?

◆ Om en människa verkligen har rörts i hjärtat av de goda nyheter som finns i bibeln, så önskar hon hjälpa andra att få det underbara hoppet att få leva i ett återupprättat paradis på jorden. Hon behöver inte veta allt som står i bibeln för att kunna hjälpa andra, och inte heller behöver hon vara väl skickad som lärare. Alla slags begränsningar och problem kan övervinnas, om man verkligen åstundar att hjälpa.

Detta illustreras av den erfarenhet som en spansktalande dam, som är ansluten till en församling av Jehovas vittnen i New York, upplevde. Lägg märke till vilka som var villiga och i stånd att hjälpa henne:

”Jag var medlem av Kristna spiritistkyrkan. Min make är den kyrkans ’pastor’. Jehovas vittnen kom många gånger till min dörr för att samtala med mig om bibeln. Ofta brukade jag helt enkelt vägra att tala med dem eller brydde mig inte ens om att öppna dörren.

En dag kom en äldre man till min dörr för att vittna för mig från bibeln. Han var uppenbarligen inte skolutbildad och kunde knappt läsa. När jag såg hur han kämpade för att hitta och läsa i bibeln, blev jag rörd av hans uppriktighet och bjöd honom komma in. Han förklarade att han just höll på att lära sig läsa; han hade börjat vara med vid Jehovas vittnens möten och de lärde honom läsa och skriva. Ödmjukt bad han om ursäkt för att han inte kunde läsa bättre. Men han förklarade att han visste hur viktigt och brådskande det var att predika det budskap som Jehovas vittnen bar ut över hela världen, och så beslöt han att predika så gott han kunde. Eftersom han var så begränsad i sin läskunnighet, hjälpte jag honom att slå upp skriftställena och läste dem högt. Så kommenterade han dem så gott han kunde.

Han inbjöd mig att studera bibeln tillsammans med honom. Rörd över den uppriktighet han visade i sin förkunnelse samtyckte jag till det. Efter ett eller två besök stod det emellertid klart att han ännu inte hade lärt sig läsa tillräckligt för att kunna leda ett regelrätt bibelstudium med mig. Han ordnade då med att hans hustru fick överta studiet.

Vid hennes första besök insåg jag att det fanns ett problem också där. Hon var till åren kommen och kunde knappt höra. Studiet skred långsamt framåt, och jag fick lära mig en del om Guds rike. Men det var ett avsevärt hinder att hon var så gott som helt döv. Till slut avtalades det om att ett annat vittne skulle besöka mig och leda studiet.

Det dröjde inte länge förrän jag insåg det värdelösa och oskriftenliga i de spiritistiska sedvänjorna. Jag kom till den slutsatsen att för att behaga Gud måste jag överge den kyrka som jag hade brukat besöka. Min man protesterade, men jag frågade helt lugnt hur det kom sig att han som ’pastor’ inte kunnat ge mig en solid grundval i sanningen. Men en gammal man, som just höll på att lära sig läsa, och hans ålderstigna hustru, som var nästan döv, hade kunnat meddela mig vad min man så länge hade underlåtit att göra.

Nu har jag överlämnat mitt liv åt Gud och hjälper andra att lära känna sanningens väg från hans inspirerade ord.”

Om du också har studerat bibeln med Jehovas vittnen eller håller på att lära känna Guds uppsåt med hjälp av deras publikationer, känner du då en tillskyndan att hjälpa andra att lära känna det som du har inhämtat? Hög ålder, oförmåga att läsa flytande, dövhet, ungdom, familjeförpliktelser — ingenting av detta är oöverstigliga hinder. Kommer du att besvara frågan ”Vem kan hjälpa?” med ett fast och beslutsamt: ”Det kan jag”?