sin tunga, han bevarar sitt liv för nöd.” Det är mycket bättre att erkänna att man inte vet svaret än att ge ett felaktigt svar som skulle kunna resultera i smärtsamma problem. Ja, ”tiga har sin tid, och tala har sin tid”, och tid att tala är när du har haft möjlighet att ta reda på det rätta svaret. — Pred. 3:7.

Somliga frågor är det faktiskt bäst att lämna obesvarade. De kanske rentav är spekulativa, så att de inte tar upp någon verklig situation eller något existerande problem. Det är sådana spörsmål som ofta ”inte ger något resultat”, utan bara ”ger upphov till frågor för efterforskning snarare än en utdelning av någonting från Gud i samband med tro”, ja, bara ”tomt prat”. (1 Tim. 1:4—7, NW; 2 Tim. 2:14) Även om frågeställaren skulle vara riktigt envis, kan den försiktige rådgivaren besluta sig för att inte lägga sig i saken. — Ords. 12:8; 17:27.

”Genom mängden av rådgivare når man resultat”

När man ställs inför svåra frågor eller besvärliga problem, är bön och personligt studium alltid mycket viktiga. Men den som är vis kommer också ihåg att ”genom mängden av rådgivare når man resultat”. (Ords. 15:22, NW) När man rådgör med andra, åstadkoms en samlad fond av vishet och erfarenhet. (Ords. 13:10) En mera balanserad syn kan mycket väl bli resultatet. Det är vidare så att om en äldste anmodar en annan äldste att delta i ett samtal, där någon söker råd i en allvarlig angelägenhet, är han skyddad mot att senare bli felciterad och därigenom ställd i oriktig dager. (5 Mos. 19:15; jämför Domarboken 12:1—3.) Men att man bara anmodar en annan äldste att vara med och begrunda ett problem som någon har är ingen orsak till att inge frågeställaren den känslan att han eller hon nu underkastas något slags rättsligt ”förhör”. Tvärtom kan du såsom den äldste som först kontaktades ödmjukt erkänna att du anser att du skulle kunna ha nytta av den andres bistånd.

Vissa äldste i en församling är ålagda förpliktelsen att tjäna som en dömande kommitté, men detta hindrar visst inte att de söker bistånd när de står inför ett svårt avgörande. De kan begagna sig av andra äldstes hjälp, även om de själva träffar det slutliga avgörandet. Den judiska Mischna innehåller den intressanta upplysningen att lokala domstolar i Israel varierade i antalet ledamöter alltefter hur svårt eller betydelsefullt det fall var som de skulle handlägga. — Se Aid to Bible Understanding, sid. 385.

Det ligger sannerligen värde i ”mängden av rådgivare”. Men enbart antalet garanterar inte rättvisa. En majoritet kan ha fel. De avgörande faktorer som är en garanti för rätta beslut är alltid bibeln och Guds heliga ande. Den mildhet och det saktmod som tillhör den sanna visheten kräver att man ödmjukt och anspråkslöst underordnar sig dessa.

Gott uppförande gör intryck

EN FRAMSTÅENDE familj i Söul i Korea hade varit stöttepelare i en av de ledande protestantiska kyrkorna i staden. Familjesammanhållningen var mycket stor. Fastän de bodde i olika delar av staden, uppehöll de kontakten med varandra. Under många år hade alla av dem avvisat Jehovas vittnen, när dessa besökte dem. Deras pastorer hade varnat dem: Ni får aldrig lyssna till vittnenas ”villfarelse”! Sedan hyrde en av systrarna i familjen ut ett rum till ett vittne. Vittnets berömvärda kristna uppförande gick inte obemärkt förbi. Det öppnade ögonen på denna kvinna och föranledde henne att dra den slutsatsen att Jehovas vittnen inte är kättare, utan i stället människor som verkligen tillämpar kristendomen.

Slutligen samtyckte hon till att ha ett bibelstudium. Hon började omedelbart att tala med andra familjemedlemmar och begärde att vittnen skulle besöka dem. Enligt de senaste upplysningarna är nu fem medlemmar av familjen döpta. Nio av dem tar del med Jehovas vittnen i deras predikoarbete. Några av dem studerar bibeln med ytterligare andra familjemedlemmar. Allt detta kom till stånd genom det tysta vittnesbörd som avgavs genom en persons berömvärda uppförande.

Jehovas vittnen överallt söker leva i enlighet med bibelns principer — inte för att imponera på andra, utan därför att de inser att detta är det enda rätta att göra. Det är ett uttryck för deras kärlek till Jehova Gud. Som aposteln Johannes skrev: ”Detta är vad kärleken till Gud innebär: att vi håller hans bud.” — 1 Joh. 5:3, NW.