Hur bör männen behandla kvinnorna?

VAD är bäst med avseende på hur männen bör behandla kvinnorna? Hur bör speciellt en make behandla sin hustru till största gagn för dem båda?

Svaret på sådana frågor kan bara ges av den som är bäst kvalificerad att besvara dem. Vem är det? Det måste vara Han som utformade och skapade mannens och kvinnans sinne och kropp. Skaparen, Jehova Gud, vet sannerligen bäst hur hans egen skapelse skall handla för att uppnå bästa resultat.

Kom ihåg att äktenskapet inte har utvecklats av en tillfällighet under tidens gång. Det första äktenskapet instiftades av Gud. Gud skapade först mannen, sedan kvinnan och förenade dem som man och hustru. Var och en fick något olika egenskaper och förpliktelser. Om detta säger 1 Moseboken 2:18 (NW): ”Det är inte gott för mannen att förbli ensam. Jag skall göra en hjälpare åt honom, såsom ett komplement till honom.”

Ett komplement är en motsvarighet som gör något fullständigt. Det utfyller det som saknas eller behövs. I fallet med mannen och kvinnan skapades var och en med ett behov som den andra fyllde. Deras egenskaper var så väl avvägda eller kompletterade varandra så väl att mannen och kvinnan som ett gift par kunde betraktas som ”ett kött”. (1 Mos. 2:24) Att detta verkade till bådas bästa framgår av vad bibelns redogörelse vidare säger: ”Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” — 1 Mos. 1:31.

Lägg också märke till att när kvinnan skapades, sades det inte att hennes enda uppgift var att föda barn. Det som särskilt betonas är kvinnans ställning som ett komplement till eller en medhjälpare åt mannen. Det är uppenbart att hon kompletterar honom, när det gäller att sätta barn till världen, eftersom ingen av dem kan åstadkomma detta ensam. Men hon kompletterar honom också i många andra avseenden.

Guds syn på kvinnan

Kvinnans förhållande till sin Skapare, Jehova Gud, var dessutom viktigare än både hennes förhållande till sin make och till de barn hon skulle få. Detta framgår bland annat av det förhållandet att samtidigt som mannen fick större ansvar, fick också kvinnan egenskaper som återspeglade Guds personlighet, egenskaper som hon hade gemensamt med mannen.

Kvinnan är till exempel inte på något sätt underlägsen mannen när det gäller egenskapen kärlek, och den är den mest framträdande egenskapen i Guds personlighet. Guds ord säger: ”Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken. ... Gud är kärleken, och den som förbliver i kärleken, han förbliver i Gud, och Gud förbliver i honom.” (1 Joh. 4:8, 16) Detta gäller både kvinnor och män.

Därför inbegrep aposteln Paulus inte bara manliga troende utan också kvinnliga lärjungar, när han sade: ”Vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.” (2 Kor. 3:18) Det tydligaste beviset på hur högt Gud värderar kvinnan är att han förlänar kvinnor privilegiet att vara med bland dem som utgör hans Sons himmelska regering. Det är anledningen till att bibeln säger angående detta: ”Här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus.” (Gal. 3:28) Gud visar alltså stor och kärleksfull aktning för kvinnan och behandlar henne som en individ. Hennes förhållande till honom är precis lika viktigt som mannens förhållande till Gud.

Vem bar största skulden?

Med tiden började emellertid både den förste mannen och den första kvinnan eftertrakta något som aldrig kunde bli deras. De önskade bli lika Gud i fråga om att äga rätten och förmågan att själva bestämma vad som var rätt och vad som var orätt, i stället för att låta sig vägledas av Guds lagar. Kvinnan gjorde först uppror, därefter mannen. — 1 Mos. 3:1—6.

Detta har fått somliga att dra den slutsatsen att ”om det inte hade varit för kvinnan, så skulle vi ha varit i Edens lustgård”. Men det är inte riktigt. Mannen skapades först och gjordes till familjens huvud med det större ansvaret. Som ”kapten” på sitt fartyg borde han ha hållit en rätt kurs även på ett upprört hav. Men den förste mannen, Adam, misslyckades som familjeöverhuvud. Eftersom han hade det största ansvaret, bar han också den största skulden. Romarna 5:12 säger därför: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden.”

Som en följd av att den mänskliga familjen avlägsnade sig från Guds ledning, började den tänka ut sina egna normer för uppförandet. I det sammanhanget har kvinnan i många fall dragit det kortaste strået, eftersom mannens större fysiska styrka och aggressivitet gjort det möjligt för honom att dominera kvinnan och ofta förfördela henne, vilket var tvärt emot Guds uppsåt.

Guds överlägsna handlingssätt uppenbaras

Gud satte emellertid en gräns för hur länge han skulle tillåta mänsklig dårskap. Allteftersom århundradena passerade, uppenbarade Gud gradvis vad han skulle göra för att råda bot på den jämmerliga situation som den mänskliga familjen råkat i.

Omkring femton århundraden före Jesu Kristi födelse uppenbarade Gud mer om sitt uppsåt, genom det sätt på vilket han handlade med det forntida Israels nation. Genom Mose gav han Israel en lagsamling, som föreskrev anordningar till gagn för kvinnan. Dessa gav de israelitiska kvinnorna en ställning som var vida överlägsen den som kvinnorna i de omgivande hedniska nationerna hade.

Århundraden senare införde Jesus Kristus kristendomen och uppenbarade Guds uppsåt mera helt och fullt. I den kristna ordningen fick kvinnorna en ställning som till och med var överlägsen den som kvinnorna haft i det forntida Israel. Sann kristendom var ett levnadssätt vida överlägset något som någonsin tänkts ut av människor, och kvinnan kunde röna gagn av det, när det praktiserades på det sätt som Gud avsett.

Under kristendomen vidmakthölls mannens roll som familjens huvud. Det var den bästa anordningen med tanke på hur Gud skapat mannen och kvinnan. Efesierna 5:23 säger således: ”En man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens huvud.” Om det inte fanns något huvud i familjen, vad skulle då kunna hända? Det skulle kunna uppstå ständiga trätor och oenighet om beslut, utan någon som träffade det slutliga avgörandet. Det är därför nödvändigt för familjens välfärd att någon är bemyndigad att fatta slutgiltiga beslut, och Gud har tilldelat mannen den rollen.

Om en man till exempel kör bil och ser en svår trafiksituation uppstå, som kräver ett snabbt beslut i fråga om att ändra körriktning eller hastighet, skulle det bara göra saken värre om hans hustru insisterade på att hon hade en synpunkt att komma med, och att han borde göra det på hennes sätt. Någon måste fatta slutgiltiga beslut, och när mannen gör det på ett kärleksfullt och hänsynsfullt sätt, blir det sannerligen till familjens bästa.

Vad för slags ledarskap?

Men vad innebär då mannens ledarskap? Som vi har påpekat innebär det att han har rätt att fatta slutgiltiga beslut i familjen, i synnerhet när det gäller viktiga frågor. Men hur bör han utöva sitt ledarskap? Berättigar det honom att vara en bas, en diktator?

Det är inte alls vad Gud har ämnat, för Efesierna 5:28, 29 förklarar: ”På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött.” Mannen är förpliktad att vara lika hänsynsfull mot sin hustru som han är mot sig själv, eftersom de är ”ett kött”.

Mycket mer inbegrips emellertid. Gud ger också de äkta männen följande befallning: ”Ni män, fortsätt att bo på samma sätt tillsammans med dem [edra hustrur] enligt kunskap, i det ni ger ära åt dem såsom åt ett svagare kärl, det kvinnliga.” — 1 Petr. 3:7, NW.

Hur ger du ära åt en annan person? Naturligtvis behandlar du den personen med respekt. Du tar hänsyn till vederbörandes åsikter, till vad han tycker om och inte tycker om. Du ger den personen företräde att välja när det inte gäller någon viktig principfråga. Du gör som Kolosserna 3:12, 13 (NW) säger: ”Ni ... [bör] ikläda er de ömma känslorna medlidande, vänlighet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet. Fortsätt att ha fördrag med varandra och förlåta varandra villigt.”

Det är sådana egenskaper som gör det lätt för kvinnor att älska och respektera sina äkta män. En lyckligt gift kvinna, som blev tillfrågad om vad hon uppskattade mest hos sin make, svarade faktiskt: ”Den ömhet och hänsyn han visar mig.” Och det är just detta som Gud säger att män skall visa sina hustrur.

Det är också så, att medan moderns roll till att börja med är av avgörande betydelse i ett barns liv, blir faderns roll med tiden allt viktigare. Det är därför Guds lag uppmanar fäder att ta ledningen i att undervisa sina uppväxande barn i de livsviktiga frågorna som moralen, religionen och när det behövs tuktan. Även om också modern har en viktig del i allt detta, är det fadern som skall ta ledningen. — Ef. 6:4.

Att ta ledningen inbegriper att föregå med gott exempel, att ”leva som man lär”. Och något av det finaste en far kan göra för sina barn i det här sammanhanget är att älska deras mor. Vilket gott exempel det blir för de framtida mödrarna och fäderna!

Men mer är inbegripet. Efesierna 5:25 säger: ”I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.” Ja, mannen skall ha så stor omsorg om sin hustru att han är villig att ge sitt liv för henne! Det var vad Jesus gjorde för dem han älskade.

Vilken förståndig kvinna skulle väl önska frigörelse från en man som visar henne sådan ära, respekt, hänsyn, ömhet och lojalitet? Hon har naturligtvis också sina förpliktelser, och bibeln ger många goda råd i det avseendet, men här behandlar vi i första hand mannens ansvar.

Uppförande mot andra kvinnor

Hur bör män behandla andra kvinnor, kvinnor som inte är deras hustrur? Den unge mannen Timoteus fick detta av Gud inspirerade råd: ”En äldre man må du icke tillrättavisa med hårda ord; du bör tala till honom såsom till en fader. Till yngre män må du tala såsom till bröder, till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom till systrar, i all renhet.” — 1 Tim. 5:1, 2.

En man bör respektera en äldre kvinna som om hon vore hans mor. Och han måste uppföra sig moraliskt oklanderligt mot en yngre kvinna, som om hon vore hans syster, inte betrakta henne som ett ”sexualobjekt”, utan behandla henne som en individ.

Rätt syn på kvinnans roll

Jesus hade stor aktning för kvinnan. Han betraktade henne inte som ”underlägsen”, som ett ”sexualobjekt” eller menade att hennes enda uppgift var att föda barn. Vid ett tillfälle besökte han två systrar, Maria och Marta. Marta var sysselsatt med hushållsbestyr, men Maria ”satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord”. När Marta klagade över att Maria inte hjälpte henne, berömde Jesus i stället Maria och sade att hon ”utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne”. (Luk. 10:38—42) Jesus förringade inte hushållsplikterna men visade att det finns viktigare uppgifter än så för kvinnor.

Vid ett annat tillfälle sade en kvinna till Jesus: ”Lyckligt är det moderliv som har burit dig och de bröst som du har diat!” Men Jesus svarade henne: ”Nej, säg hellre: Lyckliga är de som hör Guds ord och håller det!” (Luk. 11:27, 28, NW) Han visade att en kvinnas förhållande till Gud är viktigare än hennes roll som mor. När allt kommer omkring, är det bara en liten del av en kvinnas liv som upptas av barnafödande och fostran av barn. Och om en man kräver att en kvinna skall bryta mot Guds lagar, vad bör hon då göra, även om det är hennes make som kräver det? Den bibliska principen lyder: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29, NW.

När du därför undersöker vad bibeln har att säga om hur män bör behandla kvinnor, finner du att Gud sannerligen insatt kvinnan i en ställning som kännetecknas av värdighet och ynnest. Det är sant att de flesta män i den här världen inte håller sig till Guds höga normer. Men det gör inte normerna orätta. Det uppenbarar i stället en felaktig inställning hos sådana män, och en dag kommer de att få stå till svars för det inför Gud.

Män som är sanna kristna accepterar verkligen Guds normer. Om du granskar Jehovas vittnen, kommer du att finna att de gör det. De lär sig ständigt hur de skall tillämpa dessa normer i sitt liv, till ökat gagn för dem själva och de kvinnor de kommer i kontakt med. Och när deras hustrur, mödrar och systrar hyser samma stora respekt för Guds överlägsna normer och noggrant fullgör sina uppgifter, uppnår de stor tillfredsställelse och lycka. Ingen av dem söker frigörelse från detta, och det inte därför att de tvingas att förbli under denna anordning, utan önskar det själva, eftersom de inser att den är vida överlägsen varje annan när det gäller att skänka dem lycka.

Ändå behöver också män och kvinnor som lever i samförstånd med varandra frigörelse. Frigörelse från vad? Från en värld full av hat, brott, krig, fattigdom, sjukdom och död; från en värld som har utsatt inte bara kvinnor, utan också män och barn, för sådana orättvisor. Kommer sådan frigörelse någonsin att bli en verklighet?

[Bild på sidan 15]

Då en kvinna sade till Jesus: ”Lyckligt är det moderliv som har burit dig”, svarade han: ”Nej, säg hellre: Lyckliga är de som hör Guds ord och håller det!”