Sjukvård i hemmet för de mentalsjuka?
I TIO års tid hade de varit lyckligt gifta. Mannen var välbalanserad och verksam i den kristna förkunnartjänsten. Men så började han få minnesförluster, han kunde få en fullständig black-out mitt under det att han höll ett bibliskt föredrag, och på arbetsplatsen förväxlade han ibland färger när han skulle lackera en bil.
Han yttrade sig alltmera sällan, och snart var en rad av ”Nej, nej, nej ...”, ända upp till åtta gånger, det enda han sade. Så försjönk han helt i tystnad. Men fysiskt var han i ständig rörelse. Han brukade gå fram och tillbaka i rummen från morgon till kväll. Ja, det var ett problem att få honom att gå till sängs. Efter fem år dog han.
Under dessa år konsulterade man upprepade gånger specialister, men de ansåg att inget kunde göras för att häva nedbrytningen. En framstående psykiatriker i New York, som ställde diagnosen att mannen led av en ”degenerativ, progressiv organisk sjukdom”, slutade sin diagnos med dessa ord till patientens hustru: ”Jag måste tala om att ni är en sällsynt god människa. Det offer ni gör, när ni tar vård om er make, som är fullständigt hjälplös, är någonting ovanligt. I denna situation skulle de flesta människor för länge sedan ha satt in sin otillräkneliga anförvant på en institution.”
Varför tog denna kvinna hand om sin make och skötte honom hemma? Varför hade hon beslutat att inte överantvarda honom till ett vårdhem? Eftersom läkarna var eniga i uppfattningen att ingen medicinsk hjälp skulle kunna göra honom bättre, inte ens på ett sjukhus, skulle hon väl då lämna honom där? ”Det skulle vara som att kasta bort den man har kär”, sade hon. ”När vi gifte oss, lovade vi ju att älska varandra i både nöd och lust, eller hur?” Hon gav honom all sin tillgivenhet, ty, som hon sade, ”han är som ett litet barn. Man kan inte meddela sig med ett spädbarn, men det kan känna kärlek, och det kan också min John.”
Sjukhusvården inte alltid till välsignelse
Sade den gamle psykiatrikern i New York till kvinnan att det var dåraktigt av henne att vårda sin fullständigt hjälplöse make i deras hem? Nej, han berömde henne i stället som ”en sällsynt god människa”. Måhända uttryckte han sig så därför att han visste att vården på mentalsjukhusen lämnar mycket övrigt att önska.
Detta förhållande kom i rampljuset genom ett experiment, under vilket åtta personer utgav sig för att vara mentalsjuka. De begärde att få bli intagna på sammanlagt tolv sjukhus i olika delar av Förenta staterna. Vad fann de? Forskningspsykologen, som stod bakom experimentet och själv deltog som en av de åtta, rapporterade att deras upptäckter var ”förkrossande för det slutna vårdsystemet”. Fyra av dessa föregivna patienter (vilka förde dagbok) negligerades av sjukhusläkare och annan personal tre gånger av fyra, då de försökte inleda samtal med dem.
En av de slutsatser som försökspersonerna drog var att ”följderna av att en person tas in på sjukhus i en sådan miljö — maktlösheten, opersonligheten, diskrimineringen, förödmjukelsen och ingrupperingen i bestämda fållor — tycks utan tvekan motarbeta tillfrisknandet”, det vill säga snarare få patienterna sämre i stället för att hjälpa dem att bli bättre. — Medical World News, 9 februari 1973.
I en artikel i tidskriften Mental Hygiene i januari 1969 med rubriken ”Hur man gör schizofreni kronisk” gav två psykologer ett likartat vittnesbörd. De påvisade vilka skador hos de mentalsjuka som ofta blir följden av behandlingen på ett sjukhus. Personalen ”förödmjukar upprepade gånger patienterna och understryker att de är värdelösa individer”. En del av de sjukhusanställda har den inställningen att patienterna ”i allt väsentligt är annorlunda och vad som är illa för oss är inte nödvändigtvis illa för dem”. Tragiskt nog åstadkom det sätt på vilket vårdarna behandlade patienterna att dessa uppträdde just så som vårdarna hävdade att de önskade råda bot för. Det fick patienterna att själva dra över sig de straff som de fruktade mest av allt.
Enligt en framstående amerikansk psykiatriker överbetonas användningen av elektrisk chockbehandling vid mentalsjukhusen liksom också bruket av nervlugnande medel. I sin egen praktik försöker denne läkare att hålla svårt sjuka patienter utanför sjukhusen. Varför? Därför att, som han säger, ”sjukhus är platser där patienterna ofta blir sämre”.
Varför hemmet kan vara bättre
Visst finns det många seriöst verksamma läkare och vårdare på mentalsjukhusen. Vad är det då som är fel? Snart sagt allt! För det första är sjukhusen av ekonomiska skäl ofta underbemannade. Och man kan bara inte vänta sig att varje patient skall få den personliga medkänsla och hjälp som han eller hon behöver.
Det förefaller som om många vårdare har lätt för att glömma att den mentalt rubbade personen inte är abnorm i alla avseenden. Hans uppträdande är med andra ord oberäkneligt. I vissa avseenden kan han vara normal hela tiden och i andra abnorm en del av tiden. Han har stunder när han är mottaglig för skäl och kan ge gensvar på en förstående behandling.
Erfarenheterna har också visat att de mentalsjuka i allmänhet är mera känsliga för andras uppträdande än vad de skulle vara om de var normala. Det beror på deras hjälplösa situation. Den mentalsjuke behöver omvårdnad av någon med fast hand och behärskad sympati, egenskaper som han troligen lättare möter hemma än på ett sjukhus.
En rapport från Världshälsoorganisationen (WHO) stöder detta påstående: ”Samtidigt med den vidgade utbildningen i psykiatriska frågor har allt fler släktingar [till de mentalsjuka] skaffat sig tillräcklig insikt för att kunna acceptera patienten i hemmiljön, under förutsättning att de får (sakkunnig) hjälp. ... Det är inte alltid att rekommendera att patienten tas in på sjukhus, om hans familj är beredd att behålla honom i hemmets nära gemenskap.”
En bok om just detta ämne, Home Care for the Emotionally Ill (Sjukvård i hemmet för de mentalsjuka) av dr H. S. Schwartz, understryker att en insiktsfull familj med human inställning kan skapa det gynnsammaste klimatet för den mentalsjukes tillfrisknande. Men det finns ytterligare en faktor att ta i betraktande. Vilken då?
Bibeln visar att makar har plikter gentemot varandra. Vidare är föräldrarna skyldiga att ta hand om sina barn och har kanske gett dem en genetisk defekt som är roten till problemet. Å andra sidan lägger bibeln också på de vuxna barnen plikten att ta hand om sina åldriga föräldrar. Denna plikt kan också innefatta att ta hand om föräldrarna, även om de inte längre är vid sina sinnens fulla bruk. — 1 Tim. 5:3—8.
Naturligtvis kan inte vilken mentalsjuk person som helst vårdas i hemmet. Men om det är uppenbart att patienten inte innebär någon fara för sig själv eller andra, är hemmet troligtvis den bästa platsen för omvårdnaden om patienten. Tillfrisknandet sker med all sannolikhet både snabbast och lättast i hemmet.
Vad som behövs
Att vårda en psykiskt störd eller psykiskt sjuk person i hemmet är ingen lätt uppgift. Det skulle vara idealiskt för patienten om han hade sitt eget rum och likaså för familjen om man hade utbildad hjälp, exempelvis i form av en sjuksköterska. Det skulle också vara idealiskt om en förstående läkare hade överinseendet över patienten och kunde konsulteras av och till. Många människor har dock i sitt hem klarat sig igenom ”nervsammanbrott” eller allvarliga depressioner eller andra sinnessjukdomar utan dessa idealförhållanden. De andra familjemedlemmarna måste emellertid vara vuxna den krävande uppgiften.
Den medlem i familjen, på vilken huvudansvaret vanligtvis faller, är modern eller hustrun, liksom i det fall som återgavs i det föregående. Hon måste vara en person som är mentalt, känslomässigt, andligt och fysiskt mogen. Hon måste äga självbehärskning, vara tillgiven utan att vara sentimental. Hon måste kunna vara bestämd när det krävs fasthet, och hon måste kunna uthärda prövningar. Vad som verkligen krävs är det som bibeln benämner ”andens frukt”, såsom kärlek, glädje och självbehärskning. Framför allt krävs det mycken kärlek. — Gal. 5:22, 23; 1 Kor. 13:4—8.
Kärleken måste vara äkta, inte hycklad och inte ytlig. Man måste hysa ett äkta intresse för patientens välfärd. Bibeln säger också att ”kärleken överskyler en myckenhet av synder”. Kärleken hoppas. Hoppas därför på det bästa och vädja till patientens bästa sidor. Visa empati. Behandla den sjuke så som du själv skulle vilja bli behandlad, om du var i hans kläder. — 1 Petr. 4:8; 1:22.
Att förstå är också viktigt. En läkare uttryckte det så här: ”Målet ... är att förstå patienten. Allt vad terapeuten säger och gör skall ha detta som slutmål.” Hur kan man förstå patienten? Genom att få honom att tala.
Man måste också inse att de mentala vanföreställningarna bara är extrema yttringar av svagheter som vi alla har. Alla har vi till exempel ibland skuldkänslor. Men den mentalsjuke kan vara så överväldigad av skuldkänslor att han känner sig helt utan hopp.
Gör allt vad du kan för att bygga upp patientens självförtroende. Undvik att förlöjliga honom. Ge honom alltid möjligheten att rädda ansiktet. Bortförklara så vitt möjligt hans misstag. Behandla honom inte som en mindervärdig person, utan som om han vore normal, vilket han kanske också är tidvis. En av Amerikas främsta psykiatriker formulerade saken så här: ”Man kan ge dem vad de saknar. De kan bli undervisade och med sin nyvunna kunskap hjälpta till att vilja och göra annorlunda och bättre.” Vädja alltså till hans bästa sidor. Visa sinne för humor och försök att få honom att skratta genom att göra dig själv till föremål för skämtet. Skratt löser spänningar och är nyttigt för kropp och sinne.
Kom ihåg att en gemensam egenskap hos de mentalsjuka är upproriskhet. De är ofta fast beslutna att göra raka motsatsen till vad de blir tillsagda att göra eller att inte göra. De liknar barn som får sina utbrott av trots, utan reson och självbehärskning. Eftersom de har en benägenhet att vara misstänksamma kan man behöva ”närma sig dem indirekt”.
Ett exempel: En oppositionell patient fick en gång ett utbrott och började kasta böcker omkring sig och hotade att krossa fönsterrutorna. Vad skulle man göra? Att säga till henne att sluta skulle bara göra henne ännu mera besluten att fortsätta. Hennes psykiatriker använde sig av en indirekt metod. Han satte sig på bokhyllan och räknade högt, allteftersom hon släppte den ena boken efter den andra på golvet. Så tog han upp en bok och frågade henne om hon hade läst den. Han berättade om bokens intressanta innehåll. Vad blev då resultatet av att han visade självbehärskning, sinne för humor och inledde en avledande taktik? Han fick henne att hjälpa till med att sätta tillbaka böckerna i bokhyllan och be om ursäkt för att hon hade kastat omkring dem! Med en liknande metod fick han en patient att ändra sig som stod på fönsterbrädet färdig att begå självmord.
Det fysiska välbefinnandet
Det fysiska välbefinnandet är också viktigt. Det har med rätta sagts att ”god kroppslig omvårdnad är vägen till mental hälsa”. En patient bör ha det så ombonat som möjligt. Att ägna uppmärksamhet åt hans utseende kan ge välgörande resultat. Genom fast och kärleksfull hjälp kan man påbörja en aktivitet och locka honom att slutföra den, till exempel att tvätta sig, klä sig och äta.
Om han gärna vill sitta i ett hörn för sig själv hela dagarna, så uppmuntra honom att gå ut på promenader. Massage är också till hjälp, även om man inte har yrkesutbildning på området. Långvariga varma bad kan hjälpa en patient. Och det är mycket viktigt med riktig kost. Enligt en framstående psykiatriker är lämplig kost nyckeln till framgångsrik behandling av mentala rubbningar. Särskilt viktigt är vitaminer och mineralämnen i oraffinerade livsmedelsprodukter.
Hjälp från bibeln
Man bör vinnlägga sig om att tillämpa bibliska principer och sanningar vid behandlingen av en mentalsjuk. Bibeln visar att ett glatt hjärta är en god läkedom. (Ords. 17:22) Den ger också exemplet om hur musiken hjälpte en kung som hade känslomässiga problem. Det har hänt att patienter som aldrig talar i stället sjunger. — 1 Sam. 16:14—22.
Det är också till uppmuntran för patienten att rikta hans uppmärksamhet på vad som står skrivet om Guds omvårdnad om sina barn här på jorden. Till exempel: ”Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom. Ty han vet, vad för ett verk vi äro, han tänker därpå att vi äro stoft.” (Ps. 103:13, 14) Och vidare: ”Gören eder intet bekymmer, utan låten i allting edra önskningar bliva kunniga inför Gud genom åkallan och bön med tacksägelse. Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra hjärtan och edra tankar.” Naturligtvis behöver de som har omvårdnaden om den mentalsjuke också styrka sig själva med sådana skriftställen och genom bön. — Fil. 4:6, 7.
Det är verkligen sant att vården av de mentalsjuka ställer höga krav. Kunskapen om vad detta innebär bör få var och en att noga överväga alla omständigheter, innan man lämnar en mentalt eller känslomässigt störd familjemedlem till ett mentalsjukhus i stället för att vårda denne i hemmet.