Vad bibeln säger
Hur kan lagen brukas ”lagenligt”?
EN LAG utfärdas alltid för ett ändamål, och detta ändamål är vanligtvis att hjälpa och skydda dem som är underställda lagen. Lagstiftarnas tanke är inte att människor skall missbruka lagen genom att bryta den, förhåna den eller ge oriktig eller vilseledande undervisning om den. Detta skulle vara att bruka lagen lagstridigt.
Aposteln Paulus skrev angående vissa män som gjorde anspråk på att vara kristna och som menade att de var kvalificerade att vara ”laglärare”, men som inte undervisade om lagen i ”kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av oskrymtad tro”. (1 Tim. 1:5—7) Deras syfte var att få de kristna att förlita sig på den mosaiska lagen för att få frälsning. Detta var sannerligen ett lagstridigt bruk av lagen. Det vållade skada.
Aposteln säger att när lagen brukas ”lagenligt” och tillämpas rätt, måste det ske i vetskap om att ”lag inte utfärdas för en rättfärdig människa, utan för laglösa och oregerliga, för ogudaktiga och syndare, för dem som brister i kärleksfull omtanke och för oheliga, för fadermördare och modermördare, ... otuktsmän, ... kidnappare, lögnare” osv. (1 Tim. 1:8—10) Om människor inte hade en benägenhet att göra det som är ont, skulle det inte behövas någon lag som sade åt dem att inte göra det.
Har det någonsin funnits någon som varit rättfärdig och som därför inte behövt en sådan lag? Ja, Jesus Kristus var rättfärdig. Om honom är det skrivet att han från början av sitt liv på jorden ända till slutet var ”lojal, sveklös, obesudlad, skild från syndarna”. (Hebr. 7:26) Han behövde inte kringgärdas av någon sådan lag, eftersom han var rättfärdig och oskyldig. Det fanns därför ingen benägenhet hos honom att göra något orätt, även om han hade fri vilja och kunde ha valt att handla orätt som Adam gjorde. Aldrig för ett ögonblick hyste Jesus ens en tanke på att handla orätt. Detta framgår av hans snabba, tveklösa svar på Satans försök att få honom att förfalla till någon form av olydnad, egennytta eller självisk uppvisning av makt eller ställning. (Matt. 4:1—11) Lägg också märke till hur Jesus omedelbart avfärdade och visade sitt misshag över Petrus’ välmenande ord: ”Var barmhärtig mot dig själv, Herre; du skall inte alls få detta [svåra prov i form av lidande och död i Jerusalem].” Jesus vände ryggen till och sade till Petrus: ”Försvinn bakom mig, Satan! Du är för mig en sten att snava på, eftersom du inte tänker Guds tankar utan människors.” — Matt. 16:21—23.
Jesus behövde således inte lägga band på sig eller pålägga sig själv restriktioner för att undvika att överträda en viss lag. Att göra det rätta var naturligt för honom, det var en del av hans personlighet. Han sade om sin Fader, Jehova Gud: ”Jag ... gör [alltid] de ting som behagar honom.” — Joh. 8:29.
En rättfärdig människa hindras, fjättras eller begränsas därför inte av lagar som är rättfärdiga. Hon lever enligt kärlekens lag, den ”lag, som hör friheten till” och som är ”ett fritt folks lag”. Det finns ingen lag från Gud som är emot kärlek eller som begränsar det fria, fulla utövandet av kärlek. Aposteln Paulus talar om andens frukt, däribland kärlek, och säger: ”Mot sådana ting finns ingen lag.” (Jak. 1:25; 2:12; Gal. 5:22, 23) Jesus sade till sina efterföljare: ”Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra alldeles som jag har älskat er.” — Joh. 15:12.
De kristna i våra dagar lever under lagar som utfärdats av olika regeringar, och de måste lyda dessa lagar och lyder dem också, när de vet att de är rätta och till det allmänna bästa. Det enda undantaget är när en mänsklig lag strider mot Guds lagar för hans folk och när de kristna skulle våldföra sig på sitt samvete. (Jämför Apostlagärningarna 4:19, 20; 5:29.) En sådan lag skulle kränka kärlekens lag, som de kristna måste följa i sitt förhållande till Gud och till alla människor. Men även om de kristna är underställda rättfärdiga lagar, som utfärdats av regeringar, begränsar inte dessa lagar dem eller hindrar dem i fråga om att göra gott mot andra och visa kärlek.
Orsaken är att de som utövar tro på Kristi lösenoffer för mänskligheten har ”förklarats rättfärdiga”. I Guds ögon är deras synder överskylda av Kristi försoningsoffer. Aposteln beskriver deras situation på följande sätt:
”Alltså finns ingen fördömelse för dem som är i gemenskap med Kristus Jesus. Andens lag, den andes som ger liv i gemenskap med Kristus Jesus, har ju gjort dig fri från syndens och dödens lag. Ty när det nu fanns en oförmåga hos [den mosaiska] lagen, i det att den var svag genom köttet, har Gud, genom att sända sin egen Son i syndigt kötts likhet och för syndens skull, domfällt synden i köttet, för att lagens rättmätiga krav skulle uppfyllas i oss som inte vandrar i överensstämmelse med köttet, utan i överensstämmelse med anden.” — Rom. 8:1—4.
Den lag Gud gav Israel genom Mose är därför inte avsedd för fullkomligt rättfärdiga människor. Eftersom ingen ofullkomlig människa kunde hålla denna lag, visade den att ingen människa, i sig själv eller i form av egna förtjänster, har något gott — alla är syndare. (Jämför Romarna 7:18.) Den visade att alla människor behöver hjälp — den hjälp Gud tillhandahåller genom Jesu Kristi försoningsoffer. Att man handlar i överensstämmelse med denna förståelse för Guds lag innebär att man gör lagenligt bruk av denna lagsamling.
Men att försöka få människor att underställa sig den mosaiska lagen och att använda den som en norm för de kristna och som ett hot mot dem — detta är orätt, eftersom de kristna inte står under den lagen, som avskaffades genom Kristi lösenoffer.
Till vilket gagn är då den mosaiska lagen? Hur kan man bruka den ”lagenligt”? För det första har man nytta av att studera den, eftersom den ”har en skugga av de goda ting som skall komma”. (Hebr. 10:1) Genom att studera Guds lagar och hans handlingssätt mot israeliterna som stod under dem kan vi vidare lära känna Guds syn på olika frågor — vad han anser om vissa ting. Vi får vägledning. Men som kristna kan vi inte gå tillbaka till den mosaiska lagen annat än för att tillämpa dess principer.
Dessutom är de kristna inte domare med myndighet att utdöma kroppsstraff för människor som överträder vare sig kärlekens lag eller den mosaiska lagen. Kristus är domaren och den som skall skipa rättvisa. Men han är också barmhärtig. Det är därför de kristnas plikt att om möjligt hjälpa en felande. Jakob säger: ”Ni [skall] veta att den som omvänder en syndare från hans vägs villfarelse skall rädda hans [syndarens] själ från döden och skall överskyla en mängd [av den felandes] synder.” — Jak. 5:20.
Om den felande allvarligt överträder Guds rättfärdiga principer och är omedgörlig och förhärdad, utesluter församlingen honom, inte för att vålla honom skada personligen, utan på grund av att en sådan åtgärd är nödvändig och påbjuden för att församlingen skall bevaras ren inför Gud. En sådan åtgärd är också ett uttryck för kärlek till Guds namn och till församlingen. (1 Kor. 5:5, 13) Gud är således den som, genom Kristus, dömer syndaren efter vad denne förtjänar.
Man brukar således lagen ”lagenligt”, när man förstår, erkänner och håller fast vid dess sanna ändamål och funktion i ljuset av Guds uppsåt genom Kristus.