Varför så många får hungra

”VARJE dag vaknar närmare 2 milliarder människor för att möta en värld där deras liv kommer att domineras av en enda åstundan ... att få mat”, framhåller L. R. Brown vid Overseas Development Council. Millioner människor behöver mera eller bättre föda. Skall man klandra vår planet för att människan lider brist i detta avseende?

Nej; jorden tycks vara i stånd att försörja många milliarder fler människor än de nuvarande 3,7 milliarder som bor på den. Somliga experter säger att det finns dubbelt så mycket brukbart land tillgängligt för uppodling som man har gjort bruk av under de senaste decennierna.

Osäkra väderleksförhållanden förvärrar hungersnöden

Men en viktig faktor som i hög grad begränsar den avkastning man kan få, till och med från utmärkt jord, är vädret. En artikel i tidskriften Newsweek säger att man ”ännu inte har funnit något sätt att komma till rätta med vädrets nyckfullhet”.

Torkan bär en stor del av skulden för hungersnöden i Asien och Afrika. Monsunregnen år 1972 var alltför knapphändiga eller kom alltför sent för att gagna Indiens sommargröda. Regnmängderna i Bangladesh låg 40 procent under det normala under växtperioden. Vädrets nyckfullhet fick också en allvarlig inverkan på livsmedelsproduktionen på Filippinerna. I norr förstördes risskörden av de värsta översvämningar man haft under detta århundrade; i söder däremot begränsades skördarna av torkan.

Ryssland har å andra sidan under de två senaste åren haft stora underskott i spannmålsproduktionen på grund av att man endast haft ett tunt snötäcke under vintern; sådden blev av den orsaken skadad av frosten. I Kina säger nyhetsbyrån Hsinhua att det inte bara var torka, översvämningar och frost, utan också stormar, hagel och insekter som härjade bland många av deras kulturväxter. Den nuvarande livsmedelskrisen i världen bör ge människan en realistisk påminnelse om hennes svaghet, när hon ställs inför naturens krafter.

Vädrets nyckfullhet har i stor utsträckning utplånat de gagneliga verkningarna av den ”gröna revolutionen”. Man fruktar emellertid att den ”gröna revolutionens” begränsade framgångar kan komma att minskas ännu mer. Varför det?

Därför att ett stort område där man odlar en enda gröda är mycket sårbart för angrepp från en enstaka härjande växtsjukdom. Insekter som trivs på en viss spannmålsvarietet kan likaså utplåna en hel skörd. I Pakistan skämtar man faktiskt om att det nya mirakelvetet har gett upphov åt en ny mirakelparasit!

Tekniken kan inte råda bot på hungersnöden

Även om människan inte har någon kontroll över naturkrafterna, hur är det då med teknologin? Man har visserligen utvecklat metoder och utrustning som är till stor nytta, men teknologin har också i hög grad bidragit till den rådande livsmedelsbristen. De växande städerna slukar stora markytor som med fördel skulle kunna användas till jordbruk. Industriföroreningarna och felaktigt bruk av handelsgödsel har i hög grad minskat jordens bördighet på oräkneliga tunnland.

En stor del av jordbruksforskningen i våra dagar inriktar sig också på ekonomiskt lönsamma kulturväxter och glömmer bort de verkligt nyttiga grödorna i fattigare länder. En artikel i tidskriften BioScience framhåller att världens livsmedelsproblem är särskilt förhärskande i tropikerna. Men ändå ägnar man största delen av de vetenskapliga studierna åt sådana växter som trivs i de tempererade områdena, och inte i tropikerna.

Den moderna teknologin har därför inte inneburit någon lösning för livsmedelsbristen som helhet betraktad. I vissa avseenden har den faktiskt bidragit till den nuvarande krissituationen. Andra faktorer, som också härrör från människan, har likaså allvarligt förvärrat hungersnöden i världen.

Politik och hunger

Människans politiska strider — inte ”naturliga orsaker” — måste ges skulden för att man nu får lida hungersnöd på sådana platser som Kambodja och Bangladesh. Jordbrukssamhällen, spannmåls- och vattenförråd och dragdjur har fördärvats genom krig.

Detta har gett upphov åt upplopp, och man har tagit sin tillflykt till plundring för att komma över livsmedel, till exempel i Phnom Penh, huvudstaden i Kambodja. Soldater som vaktat broarna har utkrävt ”svarta avgifter” av lastbilarna som fraktar livsmedel in i staden, varigenom livsmedelspriserna fördubblats; priserna har tredubblats på andra platser i Kambodja.

I Bangladesh kan man inte föra in livsmedel genom hamnarna, eftersom de blockerats av minor eller sjunkna fartyg; många broar i detta land är fortfarande obrukbara. Av 1.000.000.000 dollar som sändes för att bistå invånarna i Bangladesh i oktober förra året användes endast en tredjedel till livsmedel. Återstoden användes till att återställa nationens kommunikationssystem.

Det politiska systemet i sig självt omintetgör ofta ansträngningarna att bekämpa svälten. Newsweek framhåller:

”I Indonesien är det byråkraterna som utgör problemet. Enligt ett typiskt indonesiskt system som kallas abs asal asal bapak senang (så länge fadern är nöjd) var det inte nog med att jordbruksombuden underlät att rapportera de dåliga nyheterna om produktionsnedgången till president Suharto. Man underlät också att fylla på myndigheternas risförråd.”

Det medges likaså i Economic and Political Weekly, som utkommer i Bombay i Indien:

”Mönstret är vid det här laget sorgligt välbekant; de klagande ombuden talar om för de yngre ministrarna vad dessa vill höra, de yngre ministrarna talar om för de äldre ministrarna vad de vill höra, ända tills kedjan slutar med premiärministern.”

Religionen och svälten

Även religionen bidrar ofta till livsmedelsproblemet. Ta del av ett exempel.

Det bor sjuttiotre personer i byn Nazrichawk i delstaten Bihar i Indien. Jorden där betecknas som ”god”. Efter den senaste torkan år 1967 anlade man vidare ett effektivt bevattningssystem. Men i dag är den dieselpump som driver bevattningssystemet täckt av rost, och människorna går hungriga trots att de har råd att laga pumpen. Varför gör de då inte detta? I tidskriften Natural History ges följande svar:

”Problemet är att arbetsprojektet kräver en samlad ansträngning: För att åstadkomma något mer än ett vattenhjul som dras av oxar krävs det samstämmighet i sådana frågor som vattendistribution, finansiering och arbetsinsatser. Sådana gemensamma behov är emellertid sällan tillräckliga för att ena ett samhälle som splittrats av religion, kastväsen och politik. ... En mångfald små, kastorienterade politiska partier är aktiva i denna delstat, och deras verksamhet splittrar byarna ytterligare. I stället för att vara ett enat samhälle är en by ofta söndrad i inbördes fientliga grupper, som är splittrade på grund av religion, politik och kastväsen.” — Januari 1973, sidorna 34 och 35.

Ja, folk svälter därför att religionen och andra sociala krafter splittrar dem inbördes! Men det finns också ett annat sätt på vilket somliga religioner påverkar livsmedelsproblemet i ogynnsam riktning.

Vissa religioner avråder folk från att ha små familjer; men fler födslar betyder fler munnar att mätta. Enbart Indien har redan 550 millioner invånare. Varje år ökar denna nation med ytterligare tolv till tretton millioner människor. Det är lika många som hela Australiens befolkning! Trots att den indiska regeringen tycks ha gjort allvarliga försök att uppmuntra till mindre familjer, har man haft begränsad framgång i detta — på grund av religionen.

Låt oss ta ett exempel: Färska siffror visar att antalet hinduer under det senaste årtiondet ökat med endast 24 procent, medan antalet muhammedaner ökat med 31 procent. Vad gjorde hinduernas religiösa ledare, när de fick veta detta? Bombayjournalisten A. S. Abraham säger att de ”inte lät någon tid gå förlorad när det gällde att använda denna statistik till stöd för sina upprepade vädjanden till hinduerna att inte tillämpa familjeplanering av fruktan för att bli en minoritet i sitt eget land. De ignorerade helt enkelt det faktum att hinduerna utgör 82 procent av befolkningen, medan muhammedanerna endast uppgår till cirka 12 procent.” Sådana religiösa ledare kan göra mycket för att omintetgöra regeringens ansträngningar att begränsa befolkningsökningen.

De flesta indier är dessutom mycket villiga att foga sig efter sina religiösa ledares önskningar. Varför det? Därför att barn är en form av rikedom för dem. Bönderna använder till exempel barnen till att ”se efter getterna”. Föräldrar vill också ha barn som kan ta hand om dem när de blir gamla. Många barn i Asien dör på ett tidigt stadium i livet; ju fler avkomlingar man har, resonerar föräldrarna, desto större måste sannolikheten vara för att någon av dem skall överleva tills föräldrarna blir gamla.

Motståndet mot regeringarnas program för födelsekontroll kommer inte bara från ”Österns religioner”. Också i kristenheten finner man en källa till starkt motstånd.

År 1930 sammanfattade påven Pius XI den officiella katolska ståndpunkten i fråga om födelsekontroll genom att utfärda encyklikan Casti connubii. Han kallade de flesta metoder för födelsekontroll ”ett brott mot Guds lag och mot naturen, och de som hänger sig åt sådant kommer att bära på skulden av en allvarlig synd”. Påvarna sedan dess har bekräftat denna uppfattning.

Den nuvarande påven, Paul VI, sade inför en åhörarskara i Förenta nationerna i oktober 1965 att ”artificiell födelsekontroll” är ”meningslös”. I juli 1968 utfärdade han sedan sin egen encyklika i detta ämne, Humanae Vitae. Vid mitten av år 1970, bara två år senare, hade befolkningen i det katolska Sydamerika ökat med ytterligare 10 millioner människor, omkring dubbelt så många som hela befolkningen i Bolivia! Men trots detta har livsmedelsproduktionen per person sedan 1944 minskat mer i Latinamerika än i någon annan del av världen.

Så kallade kristna religiösa ledare borde vara medvetna om den sanning som uttalades av den kristne aposteln Paulus: ”Om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än en otrogen.” (1 Tim. 5:8) Familjens storlek är naturligtvis en personlig angelägenhet. Men bör föräldrar uppmuntras att skaffa så många barn att de inte kan ”dra försorg” om dem, så att de får gå hungriga? Naturligtvis inte.

Några av världens största religioner måste därför dela ansvaret för jordens snabbt ökande befolkning och den rådande livsmedelskrisen.

Det finns ännu fler faktorer som bidrar till hungersnöden, faktorer som välnärda människor från ”rika nationer” har svårt att till fullo inse betydelsen av.

Följderna av undernäring

En av dessa är undernäringens allvarliga verkningar på kroppen. Hungrande människor kan ofta inte skaffa sig mat själva. De drabbas lätt av sjukdomar, eftersom den naturliga immuniteten försvinner, när födan blir undermålig. Människor med obrukbara ben, som inte kan gå på grund av undernäring, finns i många länder. Hur mycket tungt arbete kan sådana människor utföra på åkrarna?

Människor påverkas också i mentalt avseende av undernäring. Det som en besökare till en början kan uppfatta som ett naturligt ”lugn” i vissa länder är ofta den trötthet, apati och likgiltighet som blir följden av en bristfällig diet. Arthur Hopcraft säger följande om ett visst land i sin bok Born to Hunger (Födda till att hungra): ”Jag såg mycket ringa lekfullhet bland barnen; de lekte nästan inga lekar alls. Något av det mest gripande i vardagslivet där är den bräcklighet och slöhet som präglar barnen.” Kan modfällda, försvagade människor förväntas ge starkt gensvar på uppfordran att skaffa tillräckligt med föda åt sina familjer? Vad de kan åstadkomma är uppenbarligen begränsat.

Olyckligtvis är det också så att människor från rikare nationer ofta inte inser att det förhållandet, att människor som vuxit upp i en helt annorlunda kultur i allmänhet tänker annorlunda än de själva gör, inte nödvändigtvis innebär att de är efterblivna eller underlägsna. Människor som anses ägnade att lösa världens livsmedelsproblem kan emellertid betrakta sig själva såsom överlägsna invånarna i ett främmande land. Detta begränsar deras effektivitet. Det finns ännu ett skäl till den livsmedelskris som råder i världen. H. D. Thurston vid Cornelluniversitetet säger:

”Förmågan att umgås med och behandla värdfolket som jämlikar och medarbetare är ofta mycket viktigare än den vetenskapliga utbildning man fått. ... Till och med den fattigaste bonde och arbetare har ofta stark självkänsla och mänsklig värdighet. Den minsta antydan om underlägsenhet kommer att upptas illa och kan omintetgöra alla ens ytterligare ansträngningar.”

Men den ödmjukhet som krävs för att råda bot på de internationella livsmedelsproblemen finner man inte hos gemene man.

Orsakerna till livsmedelsbristen ligger alltså mycket djupare än bara den rätta kombinationen av jord och väder. Människans politiska, teknologiska och religiösa verksamhet och hennes sociala attityder, såväl som hennes brist på mänsklig omtanke, har utan tvivel gjort problemet så komplicerat att vi ofullkomliga människor inte kan lösa det.

Till följd av detta står vi i våra dagar inför en världsomfattande paradox. Tänk bara: Människan har nu den tekniska kunskap som krävs för att producera ymniga skördar genom att använda omfattande system för konstbevattning och lagring av spannmål. Man har skolor där man lär ut fulländade jordbruksmetoder. Man har imponerande jordbruksredskap, med hjälp av vilka man kan uppodla ofantliga landområden. Den internationella organisationen FAO håller människor underrättade om livsmedelssituationen överallt på jorden, och med hjälp av de snabba kommunikationerna får de reda på var det behövs mer livsmedel. Man kan snabbt transportera livsmedlen till den plats där de behövs. Men ändå dör tusentals människor VARJE DAG av svält.

Vad är nu orsaken till denna paradoxala situation? Det måste finnas en orsak. Och en lika viktig fråga är: Finns det något säkert botemedel för världens livsmedelskris?

[Bild på sidan 7]

Vädrets nyckfullhet och andra problem har i stor utsträckning minskat de gagneliga verkningarna av den ”gröna revolutionen”

[Bild på sidan 8]

De stora religionernas ledare uppmuntrar till stora familjer — även i fattiga länder!

Hinduerna får inte bli en minoritet — Hinduiska ledare i Indien

Födelsekontroll en meningslös åtgärd — Påven Paul VI

Vad skall vi äta?