Var inte delaktig i andras synder
”Jag har inte suttit hos osanningens män; och hos dem som döljer vad de är kommer jag inte in.” — PSALM 26:4, NW.
1. Varför ändrade Judas sin avsikt med att skriva till medkristna?
FÖR nitton hundra år sedan hade lärjungen Judas tänkt skriva till medtroende om deras ”gemensamma frälsning”. Men han fann det nödvändigt att uppmana dem att ”kämpa hårt för den tro som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga”. Varför det? Därför att vissa ”ogudaktiga människor” hade smugit sig in i församlingen och vände ”vår Guds oförtjänta omtanke till en ursäkt för tygellöshet”. — Judas, vers 3, 4.
2. Vad måste vi ibland begrunda under bön, även om det är vederkvickande att dryfta frälsning?
2 Vad vederkvickande att dryfta en gemensam frälsning! Att meditera över det budskapet skänker stor tillfredsställelse, och vi gläder oss när vi ser fram emot den frälsningens alla välsignelser. Men det finns tillfällen då vi i stället för att tala om frälsning finner det nödvändigt att begrunda andra allvarliga ting. Om dessa inte rättas till, kan de riva ner vår tro och få oss att förlora i loppet om liv. Judas’ varning för ett orätt uppförande var stark och kraftfull, och de kristna i våra dagar måste ibland under bön begrunda bibliska råd som också är direkta och mycket träffande.
Våra egna synder
3. Varför behöver vi tuktan, och hur bör den tas emot?
3 Psalmisten David sade: ”I synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.” (Psalm 51:7) Vi har alla fötts som syndare. (Romarna 5:12) Aposteln Johannes skrev: ”Om vi skulle påstå: ’Vi har ingen synd’, vilseleder vi oss själva, och sanningen är inte i oss.” (1 Johannes 1:8) Det finns tillfällen då vi som syndare behöver tuktan för att rätta till vår kurs. Sådan tuktan kommer från Jehova genom hans ord, bibeln, och genom hans organisation. Hans tuktan korrigerar oss och hjälper oss att vandra rättrådigt inför honom. Som aposteln Paulus konstaterade: ”Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den, åt dem som har blivit övade genom den, fridsam frukt, nämligen rättfärdighet.” (Hebréerna 12:11) Med tanke på sådan tuktans fridsamma frukt bör vi verkligen ta emot den med tacksamhet.
4. När kan tuktan ges, och vilken verkan kan den få?
4 Tuktan från Jehova kan ges när vi just slår in på en kurs som skulle kunna leda till större synd. (Galaterna 6:1) Vid andra tillfällen kan tuktan komma efter det att vi mera helt och fullt har slagit in på en felaktig kurs. Sådan tuktan kan behöva bli sträng, som när aposteln Paulus kraftigt uppmanade korintierna att vidta åtgärder mot en otuktsman i församlingen. (1 Korintierna 5:1—5) I båda fallen ges tuktan för att syndaren skall kunna ändra sinne, vända om och styra sin kurs stadigt bort från de syndfulla begären som leder till allvarlig synd. (Jämför Apostlagärningarna 3:19.) Jehovas tjänare är tacksamma för sådan tuktan, precis som den tillrättavisade personen i det forntida Korint drog nytta av tillrättavisningen och av allt att döma återigen fick åtnjuta ett kärleksfullt umgänge med församlingen. — 2 Korintierna 2:5—8.
5. Vad gör vanligtvis kristna som blir indragna i allvarlig synd?
5 Det stora flertalet av dem som har överlämnat sig åt Jehova är mycket medvetna om behovet av att vandra på ett rättrådigt sätt inför Gud. Om de skulle bli indragna i allvarlig synd, vänder de sig snabbt bort från den onda kursen, går till de förordnade äldste och ger bevis på sann sinnesändring. (Jakob 5:13—16) Det faktum att det är relativt få Jehovas vittnen som utesluts varje år bevisar att de hatar det som är ont och önskar göra det som är gott. — Psalm 34:15; 45:8.
Andras synder
6, 7. Hur försöker vissa syndare påverka andra?
6 Men några som till synes älskar det som är rätt verkar ha låtit sina hjärtan bedra dem, för de tycks inte hata det som är ont. (Psalm 97:10; Amos 5:15) Detta får till följd att de blir indragna i att göra sådant som är syndfullt, och de fortsätter inte att kämpa för att göra det som är rätt. Ibland kan de gå ännu längre och försöka dra in andra på sin syndfulla kurs. Hur viktigt är det inte att vi avvisar sådana förslag! — Jämför Ordspråksboken 1:10—15.
7 Ibland talar de som av allt att döma inte hatar det som är ont så inställsamt att det kan uppstå en stark längtan efter att göra det som är orätt i deras hjärtan som lyssnar till dem. De kan uppmuntra andra att inlåta sig på omoraliskhet eller delta i någon handling som är på gränsen till ett uppförande som Gud inte godkänner. Eller en person kan pressas att bli indragen i en situation som utgör en potentiell fara i andligt avseende. De som på så sätt försöker övertala andra kan påstå att Jehova är en kärleksfull Gud som kommer att vara barmhärtig när vi syndar. Ett sådant hjärtats förräderi kan förorsaka bestående skada. (Jeremia 17:9, NW; Judas, vers 4) Vi bör verkligen hålla vår fot borta ”ifrån deras stig”! — Ordspråksboken 1:15.
Att vara delaktig i andras synder
8. Vilka frågor kräver begrundan?
8 Men anta att vi inser att ett föreslaget handlingssätt är orätt. Blir vi ovillkorligen befriade från ytterligare ansvar i saken bara därför att vi avvisar ett sådant förslag? Vad bör vi göra om vi vet att de som föreslår något orätt själva ägnar sig åt detta?
9. Varför kan somliga underlåta att rapportera andras orätta handlingssätt, men varför är detta en allvarlig sak?
9 Somliga som har kunskap om andras orätta handlingssätt kan vara böjda att inte säga något om detta till dem som har det förnämsta ansvaret att hålla församlingen ren. Varför det? De kanske på grund av en falsk känsla av lojalitet inte vill bli betraktade som angivare. Eller också håller de kanske på grund av en falsk känsla av lojalitet tyst om saken eller talar bara med dem som lovar att hålla det hemligt. Detta är mycket allvarligt. Varför det? Därför att det faktiskt kan leda till att man blir delaktig i andras synder.
10, 11. a) Vad sade aposteln Johannes om att vara delaktig i andras synder? b) Vad bör vi fråga oss själva, om vi har fått reda på att någon annan medlem i församlingen har handlat orätt?
10 Aposteln Johannes visade att det är möjligt att bli delaktig i en annan persons synd. Han skrev: ”Var och en som tränger sig fram och inte förblir i den Smordes lära, han har inte Gud. ... Om någon kommer till er och inte för med sig den läran, så ta inte emot honom i era hem, och uttala inte en hälsning till honom. Ty den som uttalar en hälsning till honom, han är delaktig i hans onda gärningar.” (2 Johannes, vers 9—11) En avfälling från ”den Smordes lära” skulle inte utgöra ett värdigt sällskap, och genom att inte ens hälsa på honom skulle den lojale kristne undvika att bli delaktig i hans ondska.
11 Eftersom vi inte vill bli delaktiga i en avfällings ondska, så vill vi säkert inte heller bli delaktiga i deras ondska, vars omoraliska handlingar kommer till vår kännedom. Vad gör vi då, om vi vet att någon av församlingens medlemmar har blivit en tjuv eller en drinkare? Är vi helt utan skuld, om vi inte bryr oss om att uppmuntra den personen att söka Jehovas förlåtelse och bekänna sin synd för de äldste? Nej, för vi har ett stort ansvar.
Det är livsviktigt med renhet och skydd
12. Varför bör man visa intresse för församlingens renhet?
12 Vi måste personligen visa intresse för församlingens andliga renhet. Hur väl betonades inte detta, när judiska fångar stod i begrepp att lämna Babylon på 500-talet f.v.t.! Den gudagivna befallningen löd: ”Bege er bort, bege er bort, gå ut därifrån, rör inte vid något orent; gå ut ifrån henne [Babylon], bevara er rena, ni som bär Jehovas kärl.” — Jesaja 52:11, NW.
13. Hur visade Judas att vi måste vara intresserade av att skydda Jehovas folk mot syndare?
13 Vi måste också vara intresserade av att skydda Jehovas folk mot sådana som skulle söka förleda dess medlemmar till synd. De ”ogudaktiga människorna” på Judas’ tid sökte vända ”Guds oförtjänta omtanke till en ursäkt för tygellöshet”, men denne lojale lärjunge ingrep för att varna medtroende och därigenom skydda dem. Han påminde dem om otrogna israeliters, olydiga änglars och andras varnande exempel. Läs hans av Gud inspirerade brev, och du kommer att se att lojala kristna inte kan förhålla sig likgiltiga och passiva, när församlingens renhet hotas eller Guds folk behöver skyddas mot omoraliska människor som har orena motiv.
14. Hur kan Psalm 26:4 hjälpa oss att avgöra vad vi bör göra, om en syndare vägrar att bekänna sin synd för de äldste?
14 Men anta att vi har uppmuntrat en person som handlat orätt att söka Guds förlåtelse och bekänna saken för de äldste men att han fortsätter att skjuta upp detta eller inte inser att han måste vidta dessa åtgärder. Kan vi då bara låta saken falla? Somliga kanske resonerar som så att de inte vill bli inblandade. De kanske inte vill riskera att förlora den felandes vänskap. Och de kanske inte vill bli betraktade som personer som sviker ett förtroende genom att tala om saken för de äldste. Men detta är ett felaktigt resonemang. Psalmisten David sade: ”Jag har inte suttit hos osanningens män; och hos dem som döljer vad de är kommer jag inte in.” (Psalm 26:4, NW) Så vi skulle helt visst inte vilja bli medbrottslingar till dem ”som döljer vad de är”.
15. Hur visar 3 Moseboken 5:1 vårt ansvar, när vi har låtit en felande person få rimlig tid på sig att gå till de äldste och berätta om sin synd?
15 När vi har låtit personen som syndar få rimlig tid på sig att gå till de äldste för att berätta om sin synd, är det därför vårt ansvar inför Jehova att inte bli delaktiga i hans synd. Vi måste meddela de ansvariga tillsyningsmännen att personen i fråga har yppat att han gjort sig skyldig till en synd som är så pass allvarlig att den förtjänar att de undersöker saken. Detta skulle vara i överensstämmelse med 3 Moseboken 5:1 (NW), som lyder: ”Ifall nu en själ syndar, i det han har hört en offentlig förbannelse och han är ett vittne eller han har sett det eller har fått veta det, om han då inte rapporterar det, så skall han svara för sin missgärning.” Vi måste naturligtvis akta oss för att handla förhastat enbart därför att vi tror att någon har handlat orätt.
16. Vad är av långt större betydelse än lojaliteten mot en vän som vägrar att yppa sin allvarliga synd för de förordnade äldste?
16 I våra dagars värld är det allmän praxis att skyla över andras orätta handlingssätt. Många är tysta som muren, när det blir fråga om att avslöja andras orätta handlingssätt för dem som borde känna till sådana handlingar. Det kräver den kristna personlighetens styrka att meddela förordnade äldste om en medtroendes allvarliga synd. Men om vi skall äga Jehovas ynnest, så får vi inte låta personlig vänskap göra oss blinda för en annan persons orätta handlingssätt. Vårt förhållande till Gud är långt viktigare än lojaliteten mot en vän som gjort sig skyldig till en allvarlig synd och vägrar att yppa saken för de förordnade äldste.
Ett problem för alla att begrunda
17. Vad belyser att vissa ungdomar bland oss behöver vara på sin vakt emot att bli delaktiga i andras synder?
17 Delaktighet i andras synder utgör ibland ett problem för vissa ungdomar bland oss. När andra gör sådant som skulle kunna påverka församlingen menligt och som skulle kunna leda till Jehovas misshag, kan de förbli tysta och vägra att berätta om detta för dem som borde bli underrättade om det. Det är rätt vanligt i de världsliga skolsystemen att dölja andras orätta gärningar. Men när den synen sprider sig till församlingen kan det leda till många problem. Det har rapporterats om barn och ungdomar som har sammansvurit sig för att ägna sig åt orätta ting, medan de avlagt tysthetslöfte inför varandra för att äldste och föräldrar inte skall få reda på vad de håller på med. Att ge efter för trycket från kamrater och en önskan att bli accepterad av gruppen har förorsakat dessa ungdomar, deras föräldrar och andra i församlingen stor hjärtesorg, när det orätta handlingssättet har upptäckts. Vi måste komma ihåg att det inte finns någonting gömt som inte skall bli uppenbart, och en av våra förnämsta förpliktelser inför Jehova är att hjälpa till att hålla hans organisation ren. — Lukas 8:17.
18. Vad bör kristna föräldrar göra, om deras barn handlar orätt?
18 Alla Jehovas tjänare bör akta sig noga för att bli delaktiga i andras synder. Somliga föräldrar försöker urskulda sina barns orätta uppförande och försöker skydda dem. Men kristna föräldrar bör inte lägga sig till med inställningen att alla är emot deras barn, när dessa ungdomar handlar orätt. Gudfruktiga föräldrar bör i stället hjälpa sina felande barn att ta emot, acceptera och dra nytta av all behövlig tuktan, som bygger på Guds ords principer.
19. a) Vad bör kristna äkta par akta sig för, när det gäller allvarlig synd? b) Vad måste äldste göra om någon av dem eller en biträdande tjänare skulle begå en allvarlig synd?
19 Kristna äkta par måste också akta sig för att överträda Guds lagar genom att skyla över varandras allvarliga synder. De bör komma ihåg fallet med Ananias och Safira, vilka utan framgång konspirerade för att dölja en allvarlig synd. (Apostlagärningarna 5:1—11) Äldste måste också vara vakna för att inte söka skydda varandra eller biträdande tjänare, om någon av dem har begått en allvarlig synd, som skulle kunna leda till uteslutning. De bör följa den princip som Paulus angav när han skrev: ”Lägg aldrig för hastigt händerna på någon; ha inte heller del i andras synder; bevara dig själv kysk.” — 1 Timoteus 5:22.
Visheten i att bevara klanderfriheten
20. Vad bör vi göra i stället för att dölja eller bli delaktiga i andras grova synder?
20 Jehovas tjänare bör varken ta del i eller efterlikna denna världens dåliga leverne. Aposteln Johannes sade följande i sitt brev till Gajus: ”Du älskade, efterlikna inte det onda, utan det goda. Den som gör gott härstammar från Gud. Den som gör ont har inte sett Gud.” (3 Johannes, vers 11) Hur gott är det inte att vägledas av Guds säkra ord och därigenom göra det som är gott! I stället för att skyla över eller vara delaktiga i andras grova synder bör det därför vara vårt beslut att lysa som ljusspridare genom att vara klanderfria och oskyldiga. (Filipperna 2:14, 15) Alla Guds tjänare är skyldiga att hålla församlingen ren, medan de själva förblir oklanderliga. (2 Petrus 3:14) Men anta att du är oroad över att det någon har gjort är olämpligt. Du bör då känna dig fri att tala med de äldste och få vägledning angående vad som är den rätta kursen att följa.
21. a) Hur är Kristi kärlek till sin församling ett exempel för oss? b) Vilket ansvar bör vi axla, när det gäller andras synder?
21 Vi bör i vår kärlek till Jehovas organisation söka efterlikna den kärlek Jesus Kristus har till sin andliga brud, församlingen. Han ”älskade församlingen och gav ut sig för den, för att kunna helga den, i det han renar den med vattenbadet med hjälp av ordet, för att kunna ställa fram församlingen åt sig i dess prakt, utan att den har en fläck eller skrynka eller något sådant, utan för att den skulle vara helig och oklanderlig”. (Efesierna 5:25—27) På liknande sätt bör vår kärlek till Jehovas organisation få oss att göra vad vi kan för att hålla den ren. Må vi aldrig göra något som vanärar Gud eller hans organisation eller se genom fingrarna med ett orätt handlingssätt av andra i församlingen. Låt oss i stället uppmuntra dem som handlar orätt att rätta till sitt uppförande och söka de äldstes hjälp. Och om de vägrar att göra detta inom rimlig tid, må vi då axla vårt ansvar att underrätta de förordnade äldste. På så sätt kommer vi att undvika att få del i andras synder och att bära ett visst ansvar för deras orätta uppförande.
22. a) Vad måste vi göra för att uppnå frälsning? b) Vilka frågor återstår att begrunda?
22 Vår gemensamma frälsning är en skatt utan jämförelse. För att uppnå den måste vi fortsätta att vandra på ett oförvitligt sätt inför Jehova. Må vi därför hjälpa varandra att göra det och aldrig bli delaktiga i andras synder. Jehova har kärleksfullt sörjt för en organisatorisk anordning för att hjälpa oss i dessa bemödanden, och i detta avseende spelar de förordnade äldste en viktig roll. Men hur efterliknar de Jehova och hans Son, den rätte herden? Vilken hjälp kan de äldste ge oss på vägen till liv? Följande artikel kommer att besvara dessa frågor.
Kan du komma ihåg?
◻ Hur bör man betrakta tuktan?
◻ Vad bör du uppmana en medtroende att göra, om han berättar för dig att han har begått en allvarlig synd?
◻ Vad bör du göra, om du vet att någon som har syndat inte har bekänt sin synd för de förordnade äldste?
◻ Hur kan vi, antingen vi är äldste, gifta personer eller barn, undvika att bli delaktiga i andras synder?
[Bild på sidan 20]
Aposteln Johannes varnade för delaktighet i andras synder