Vad bibeln säger
Vad ligger i uttrycket förordnad av helig ande?
”GE AKT på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har satt er till tillsyningsmän, till att vara herdar för Guds församling, som han har förvärvat med blodet av sin egen Son.” (Apg. 20:28) Dessa ord riktade aposteln Paulus till de äldste i Efesusförsamlingen, då han träffade dem i Miletus, en stad på Mindre Asiens västkust.
Under Guds heliga andes vägledning och med hjälp av trogna medarbetare grundade Paulus många nya församlingar under sitt evangeliseringsarbete. Han kunde inte ensam ta hand om alla dessa församlingar, utan han behövde hjälp av män som var andligen kvalificerade och som kunde verka som herdar och lärare för sina medtroende.
Eftersom Guds ande vilade över aposteln och hans kamrater i evangeliseringsarbetet, kunde de urskilja vilka bland bröderna som hade de andliga kvalifikationer som behövdes för att vara tillsyningsmän eller äldste. Precis som Jesus Kristus hade tillbringat mycken tid i bön, innan han utvalde de tolv apostlarna, så bad Paulus och hans medarbetare innan de gjorde det slutliga utväljandet av dem som de tillsatte att tjäna som äldste. Genom bön sökte de den heliga andens vägledning. (Luk. 6:12, 13; jämför Apostlagärningarna 6:6.) Det verkliga tillsättandet eller förordnandet gjordes genom en symbolisk handling. Paulus och andra, som redan var äldste, lade sina händer på dessa som skulle börja utföra speciell tjänst i församlingen. (1 Tim. 4:14; 2 Tim. 1:6) Detta tjänade till att inskärpa i de män som utsetts att tjäna att de var förordnade genom män som var vägledda av Guds ande. Eftersom de som gjorde förordnandena hade Guds ande och sökte gudomlig vägledning, så var de äldste förordnade genom helig ande. De män i våra dagar, som föreslår och tillsätter andra äldste, söker att bli vägledda av de av anden inspirerade råd som finns i 1 Timoteus 3, Titus 1 och 1 Petrus 5.
På grund av att människor är engagerade i att tillsätta äldste, är det möjligt att utvälja en okvalificerad man att tjäna, för människor kan inte läsa hjärtat. Det var därför aposteln Paulus förmanade Timoteus: ”Lägg aldrig för hastigt händerna på någon; ha inte heller del i andras synder; bevara dig själv kysk.” (1 Tim. 5:22) Om Timoteus hade handlat förhastat i att tillsätta en äldste, skulle han ha varit tvungen att bära ett visst mått av ansvar för vad orätt en sådan okvalificerad man än kunde göra.
I våra dagar behöver man också noga överväga detta — att man kan bli delaktig i andras synder — innan man utväljer någon man att tjäna som tillsyningsmän. Vi bör aldrig glömma att församlingen är Guds, köpt med hans Sons blod. Om därför hjorden på något sätt blir illa behandlad, kommer både de män som gör sig skyldiga till detta och de som var med om att utse okvalificerade personer att få stå till svars inför den Högste, som köpt hjorden till stor kostnad för sig själv. Män, som har någon som helst andel i att göra förordnanden, måste alltså vara mycket samvetsgranna, när det gäller att låta sig själva vägledas av Guds ord och hans ande.
Församlingens medlemmar följer med rätta den ledning som ges av trogna, av anden tillsatta tillsyningsmän. Detta är i enlighet med det inspirerade rådet: ”Var lydiga mot dem som har ledningen bland er och var fogliga, ty de vakar ständigt över era själar såsom de som skall avlägga räkenskap; för att de må göra detta med glädje och inte suckande, ty detta skulle vara till skada för er.” — Hebr. 13:17.
Det bör emellertid framhållas att när Paulus talade till de äldste i Efesusförsamlingen, gick han inte alls in på församlingens inställning till de äldste. De äldste blev i stället påminda om att de, på grund av att de var förordnade genom helig ande, var ansvariga för sina handlingar inför honom som gett anden. De var förpliktade att följa Guds andes ledning, när det gällde att på rätt sätt och med rätt inställning avbörda sig sitt ansvar.
Paulus’ eget exempel belyser mycket eftertryckligt vad det innebär för en man att inse att han har blivit förordnad av helig ande. Aposteln Paulus var noga med att meddela ”allt Guds rådslut” och höll inte tillbaka något som man behövde veta för att kunna handla på ett sätt som ledde till gudomligt godkännande. Aposteln utnyttjade aldrig sin ställning för att främja själviska ambitioner eller för att få pengar eller andra ägodelar från de bröder som han betjänade som en ödmjuk slav. Paulus fikade aldrig efter frivilligt materiellt bistånd, även om han uppskattade det mycket. Han arbetade med sina egna händer för att få till livets nödtorft. Aposteln gav ut sig själv fullständigt för sina bröder och ägnade både dagar och nätter åt att uppmuntra dem. Hans kärlek till dem var så stor att han inte skämdes över att gråta i deras närvaro, när han förmanade dem. Därför att Paulus älskade sina bröder höll han fast vid det som var rätt, och han tvekade aldrig att ge sträng tillrättavisning, när så behövdes. — Apg. 20:27—35; jämför 1 Korintierna 4:21; 5:1—13.
Det sätt på vilket aposteln handlade med de troende i Efesus var inte något unikt. Det var så han brukade avbörda sig sina förpliktelser som en herde. Han kunde till exempel skriva till de kristna i Tessalonika:
”Vi har ju inte någonsin uppträtt vare sig med smickrande tal (såsom ni vet) eller med täckmantel för något habegär; Gud är vittne! Inte heller har vi sökt ära från människor, nej, varken från er eller från andra, fast vi såsom Kristi apostlar kunde vara en kostsam börda [”hålla på vår värdighet”, fotnoten, eng. uppl.]. Tvärtemot uppträdde vi varsamt [”som barn”, fotnoten] mitt ibland er, såsom när en ammande mor ömt vårdar sina egna barn. Då vi således har öm tillgivenhet för er, fann vi stort behag i att inte bara ge er av Guds goda nyheter utan också av våra egna själar, eftersom ni blev oss kära.” — 1 Tess. 2:5—8.
Det är inte svårt för medlemmar av den kristna församlingen i våra dagar att samarbeta med äldste, som söker efterlikna aposteln Paulus’ Kristuslika exempel. Sådana äldste är inte ute efter ära, utan är uppriktigt intresserade av att göra slavtjänst för sina bröder. De är varken en ekonomisk börda för sina medtroende eller en börda genom att insistera på sin egen ”värdighet”, och de lägger sig inte till med en anda av överlägsenhet gentemot andra församlingsmedlemmar. De är varsamma, som anspråkslösa ”barn” bland sina bröder, och spelar inte herrar över någon. Precis som en ammande mor sätter barnets bästa framför sitt eget, är sådana äldste villiga att ge ut sig själva helt och fullt inom ramen för sina begränsningar.
Trogna äldste inser att om de är försumliga när det gäller att osjälviskt arbeta för församlingen, sviker de sitt förordnande genom helig ande, eftersom anden frambringar kärlek — ett osjälviskt intresse för andras välfärd. Förordnande av helig ande innebär således att under andens vägledning utse kvalificerade män, såväl som att inse att man är ansvarig inför honom som gett anden.