Trivs du med ditt arbete?
”TRIVSEL I ARBETET” är ett ämne som diskuteras mer och mer inom industrin. Om du trivs med ditt arbete, har du mycket att vara tacksam för. Sådana människor som finner sitt arbete allt annat än trivselskapande ökar i antal över hela världen i vår tid. Det är en utveckling som kan skönjas hela vägen alltifrån den icke yrkesutbildade arbetaren till direktören, även om den är mest utpräglad bland dem som arbetar vid monteringsbanden.
Om du inte kan trivas med ditt arbete, är du alltså långt ifrån ensam om detta. Enligt en ämbetsman inom Förenta staternas arbetsdepartement är denna fråga om vantrivsel i arbetet ”ett av de viktigaste problemen i dagens läge”. Varför det? Därför att bristande trivsel i arbetet är en öm punkt för företagsledningarna. Den påverkar produktionen, och vad som påverkar antingen kvantiteten eller kvaliteten av produktionen påverkar profiten. Vantrivsel i arbetet orsakar oenighet och sämre produkter; den medför tröghet och senfärdighet och har ofta rasistiska övertoner. I somliga fabriker har detta medfört inte bara slöhet och likgiltighet, utan också upproriskhet till den grad att man har begått sabotage. Så till exempel fann man i ett fall sex färdiga bilar som hade fått stoppningen uppskuren.
Men den mest kännetecknande — och den mest penningslukande — sidan av vantrivsel i arbetet är den vanemässiga frånvaron. Med vanemässig frånvaro menas de anställdas underlåtenhet att infinna sig på arbetsplatsen när de förväntas göra det, oberoende av anledningen — den må vara sjukdom, verklig eller simulerad, dåligt väder, tvister med förmannen, bakrus och andra verkningar av nattsudd, alkoholism, narkomani eller längtan efter att gå ut och jaga eller fiska. I många industrier uppgår nu frånvarofrekvensen till 5 procent, vilket innebär att vilken som helst dag under arbetsveckan är det fem av hundra anställda som inte infinner sig. Måndagar och fredagar, början och slutet på arbetsveckan, är frånvarofrekvensen i somliga fabriker så hög som mellan 15 och 20 procent.
Bortavaro från arbetet är vanligast bland de yngre arbetarna, de som är mellan arton och tjugofem år. Frånvarofrekvensen är i medeltal 36 procent högre hos kvinnliga arbetare än hos manliga, och arbetare på verkstadsgolvet är borta från arbetet i medeltal 57 procent oftare än manschettarbetarna. På senare år har frånvarofrekvensen ökat inom skilda industrier från 10 till 41 procent. All denna frånvaro kostar industrin stora summor. Om frånvarofrekvensen ökar bara 1 procent vid en fabrik som har 1.000 anställda, lär kostnaderna öka med drygt 600.000 kronor om året. En direktör för ett litet bolag framhåller att hans företag på grund av vanemässig frånvaro har 285 arbetare upptagna på avlöningslistan, medan man i själva verket bara har användning för 255.
Varför denna vantrivsel?
Varför är vantrivseln i arbetet så utbredd? Varför ökar den? Beror det på låga löner? Nej, det är inte bara så att lönerna ständigt ökar år för år, utan vinsterna har också — i varje fall i USA — ökat arbetarnas bonus i en utsträckning som överträffar till och med de djärvaste förväntningar de hade för bara några år sedan.
Flertalet företagare och industriledare tycker uppenbarligen att dessa materiella fördelar bör vara tillräckliga för att få arbetarna att trivas. Som en bolagsdirektör uttryckte saken: ”När vi betalar en hygglig daglön, måste vi få ett hyggligt dagsverke i gengäld.” Arbetare vid monteringsbanden har också bra betalt. De tjänar ofta mellan 3:50 och 4:50 dollar i timmen, dvs. mellan ungefär 14:50 och 18:50 svenska kronor enligt nuvarande kurs. Men är god lön och riklig bonus nog för att skänka trivsel i arbetet? Det kan det ha varit för en del arbetare förr i världen, men det är det av allt att döma inte nu, åtminstone inte för många arbetare.
I vår tid hör man överallt inom industrin att det klagas över enformigheten, långtråkigheten i arbetet vid det löpande bandet. Missräkningen är också stor därför att möjligheterna till befordran är små. I synnerhet unga män intar den uttalade ståndpunkten att de inte bara är maskiner. De har också känslor, önskningar och ambitioner. Att det är detta saken gäller klargjordes på ett övertygande sätt genom den strejk som General Motors’ fabrik i Lordstown i Ohio drabbades av. Den sägs vara världens modernaste och produktivaste bilsammansättningsfabrik. Monteringsbanden där har en kapacitet av 101 bilar i timmen. Varför strejkade arbetarna? Var det lönen? Nej, de var välbetalda. De strejkade därför att arbetet var alltför tråkigt och tempot alltför uppdrivet. De som planerat och konstruerat denna fabrik hade uppenbarligen i stor utsträckning förbisett den mänskliga faktorn. Företagsledningen fick alltså lära sig att inte ens världens effektivaste monteringshallar är produktiva, om inte människorna är villiga att betjäna dem!
Ledningens andel i skulden
De förhållanden vid monteringsbandet under vilka många anställda arbetar, jämte de uppfattningar som ”ledningen” lägger i dagen, har utan tvivel en hel del att göra med vantrivseln. Ett antal industripsykologer som har gjort en undersökning av situationen lägger skulden för ”förtroendeklyftan” mellan ledningen och arbetarna på dessa båda faktorer. De framhåller bland annat:
”Den största svårigheten vi har är att göra den högsta ledningen medveten om industriarbetarnas problem och, vad som är ännu viktigare, att få dem att göra någonting åt saken.” ”Den tid bolagsstyrelserna anslår till att fatta beslut i trivselfrågor är oändligt liten. Det är först nyligen som industrin har tvingats till att tänka på dessa problem. Men de betraktas fortfarande som sekundära.” ”Den högsta ledningen måste helhjärtat ansluta sig till den tanken att arbetarnas trivsel är en nödvändig förutsättning för ökad produktion. Jag är rädd för att vi alltför ofta är mer intresserade av maskinerna än av de män och kvinnor som sköter dem.”
Att dessa iakttagelser är väl motiverade framgår av en rapport som inflöt i New York Times för 5 februari 1973. Den hade rubriken ”Rotation mellan arbetsgrupperna för att bekämpa tråkigheten” och berättade om den tillfredsställelse som sextio arbetare i en fabrik för tillverkning av hundmat upplevde, därför att de fick ”en möjlighet att sköta varje syssla av betydelse på fabriken”. Men enligt en nyligen företagen undersökning av Förenta staternas motsvarighet till socialvårdsstyrelsen är det bara omkring 3.000 som omfattas av dessa experiment. Man experimenterar mera på detta område i europeiska länder. Men detta behöver ju inte betyda att produktionen ökar. Så till exempel är arbetarna vid åtskilliga europeiska bilfabriker uppdelade i grupper som tillsammans får montera en bil från början till slut, men deras produktion kan inte tillnärmelsevis jämföras med vad ledande bilfabrikanter i Förenta staterna presterar. Men behöver detta vara en nackdel? Skulle det inte vara förträffligt om fler människor vore verkligt intresserade av sin nästas välbefinnande?
Arbetarnas andel i skulden
Men det är inte bara så att den högsta ledningen har dragit benen efter sig, när det har gällt att öka trivseln på arbetsplatserna, utan fackföreningsfolket har ofta lagt hinder i vägen snarare än underlättat dessa förbättringar. Hur kan det vara möjligt? De är instinktivt misstänksamma beträffande motivet till allt som ledningen företar sig. Vidare kan det också vara så att fackföreningsfunktionärerna är rädda för att förlora sitt arbete och sin ställning om relationerna förbättras mellan arbetare och företagsledning. På fabriker, där sådana förändringar har företagits och där ledningen har visat ett verkligt intresse för sina arbetare, har det gång på gång hänt att fackföreningsombudens ansträngningar att organisera de anställda har slagit slint.
Man kan inte skjuta hela skulden för ”verkstadsmelankolin”, som vantrivseln på arbetsplatserna ofta kallas, på företagsledningarna. Det förekommer också en stadig försämring av vad man kan kalla ”arbetsmoralen”. Det hette till exempel i The Wall Street Journal: ”Både på den privata och offentliga sektorn har arbetsmoralen — tron på värdet av uppriktigt bemödande, känslan av att ha åstadkommit någonting genom att ha hjälpt till med att frambringa någonting nyttigt — klart råkat illa ut.” Man inser och uppskattar allt mindre och mindre den bibliska principen att hederligt arbete är en förpliktelse som vilar på var och en som är i stånd att arbeta. Bibeln säger: ”Om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.” I själva verket kritiserar bibeln gång efter annan de lata, de arbetsskygga, de slöa, de tröga, i synnerhet i Ordspråksboken. Typisk är den välkända sentensen: ”Gå bort till myran, du late; se, huru hon gör, och bli vis.” — 2 Tess. 3:10; Ords. 6:6.
Denna brist på arbetsvilja illustreras av ett motto som står att läsa på väggen till en bar i närheten av en bilsammansättningsfabrik i Fort Dearborn. Det lyder: ”Här tillbringar jag 40 timmar i veckan — är det meningen att jag skall arbeta också?” I samma stil svarade också en arbetare, när han blev tillfrågad om hur det var på hans nya arbetsplats: ”Hörru du, jag skulle inte kunna tänka mig att vara kvar på ett jobb som fick mig att vara trött när jag kom hem på kvällen!” Man hör ofta äldre, energiska arbetare klaga över de yngres inställning till sitt arbete.
Ja, folk blir mindre och mindre hågade att arbeta flitigt, i synnerhet om arbetet är ointressant. De förhållanden som är förutsagda i bibeln — den ökande laglösheten och de kritiska tiderna som är svåra att komma till rätta med — och som vi nu lever i har utan tvivel någonting att göra med den saken. (Matt. 24:12; 2 Tim. 3:1—5) Utvecklingen på två områden bidrar till att åstadkomma dessa förhållanden. Å ena sidan blir tron på Gud mindre och mindre, och därför blir också känslan att vara ansvarig inför honom mindre och mindre. Å andra sidan har de ekonomiska förhållandena förbättrats i hög grad. Vare sig en person vill arbeta eller inte, tycks han kunna få arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag.
Vad du kan göra i fråga om trivseln på din arbetsplats
Vad kan du göra för att finna trivsel i ditt arbete? Var först och främst medveten om att när du har fått ett arbete, så har du också förpliktelser att uppfylla. Det är inte ärligt att göra något annat. Gör det sedan, i den utsträckning som det är möjligt för dig, till en hederssak att väl fullgöra det arbete du får betalt för att utföra. Varje mans arbete vid ett monteringsband måste göras väl om slutprodukten skall kunna passera avsyningen. Bristande intresse på grund av bristande trivsel i arbetet förklarar den höga kasseringsprocent man finner i somliga fabriker och gör bara saken värre för arbetaren själv.
Det bästa du kan göra kan ju vara att byta arbete, om du har möjlighet till det. Kanske du kan finna ett arbete som du verkligen kan trivas med. Ganska många gör så nu för tiden, och de som gör det är inte endast hänvisade till ett löpande band. En försäljare i Ohio till exempel slutade sitt arbete och flyttade till Alaska, där han har ett utomhusarbete som han trivs med. En före detta börsmäklare studerar och praktiserar nu för att göra en vetenskaplig karriär som kommer att hålla honom i kontakt med naturen. Ett försäkringsombud i staden New York slutade sitt arbete och driver nu ett värdshus i Maine som han köpt. En före detta veterinär arbetar med att lasta och lasta av långtradare därför att han trivs med kroppsarbete, även om han inte tjänar stort mer än 10 kronor i timmen. Han har faktiskt blivit erbjuden befordran tre gånger men tackat nej, eftersom han inte är intresserad av kontorsarbete. Så har vi en polisinspektör som fann hur han blev alltmer missmodig på grund av resultatlösheten och den vanmakt han kände i sitt arbete. Därför slutade han och grep sig i stället an med att måla. Nu trivs han med att skaffa sig sitt levebröd som konstnär.
Om man kan få tag i ett arbete som man trivs med, så är detta naturligtvis det enklaste sättet att komma ifrån vantrivseln på sin arbetsplats. Men jämförelsevis få är i den situationen att de kan företa en sådan drastisk förändring, eller också kan de vara rädda för att planerna inte kommer att gå i lås. Vad kan man då göra utöver att man försöker intressera sig mer för sitt arbete?
Var och en kan försöka uppodla en nyare och friskare syn på livet. Så här uttryckte en industripsykolog saken: ”Graden av tråkighet beror på ens livsfilosofi.” Även om ens arbete kräver ett minimum av uppfordran eller ansvar, behöver det inte bli själsdödande. Betrakta ditt arbete som ett medel för att nå ett mål, för det är vad det egentligen är. Skänker det dig ett mått av säkerhet, som du behöver för att sörja för dig själv och din familj? Förlora inte ur sikte dessa skäl till att du har ditt arbete.
Även om du inte kan åstadkomma någonting för att göra ditt arbete mera intressant, tillfredsställande och givande, så kan du arbeta på att göra ditt eget liv och ditt familjeliv mera intressant, rikt och helgjutet. Om du arbetar träget på detta, så kommer du högst sannolikt att bli belönad med den kärlek, respekt och samarbetsvilja som du av hjärtat längtar efter. När du bidrar till dina närmastes lycka och de bidrar till din lycka, då kommer du att finna enformigheten i ditt arbete mindre betungande.
I detta hänseende kan det sägas att Jehovas vittnen befinner sig i en synnerligen gynnad ställning. Varför det? De strävar att tillämpa Jesu Kristi råd att inte fästa sina hjärtan vid materiella rikedomar. I stället söker de först Guds rike och hans rättfärdighet. (Matt. 6:19—33) Naturligtvis är också de tacksamma när de personligen trivs med sitt förvärvsarbete. Men detta arbete är inte det huvudsakliga i deras liv. De betraktar det bara som ett medel till att nå ett mål. Det ger dem vad de behöver i materiellt avseende, så att de kan ägna sig så helt och fullt som möjligt åt Guds tjänst. Den verkliga glädjen upplever de när de får bistå andra att lära känna Guds nya ordning, ett nytt samhällssystem som inte kommer att fördärvas genom att några försöker leva högt på sina medmänniskors bekostnad. Kärlek till Gud, kärlek till nästan, till rättfärdighet och sanning kommer att genomsyra livet i denna nya ordning. Under sådana omständigheter kommer det arbete som utförs att bli verkligt trivselskapande. Förverkligandet av detta hopp är inte beroende av förhandlingar med människor som söker sina egna intressen. Det är grundat på den kärleksfulle Gudens löfte, det ofelbara ord som himmelens och jordens Skapare gett oss. Med en fast tro på dessa storslagna framtidsutsikter kan man redan nu trivas och känna stark tillfredsställelse med livet. — 2 Petr. 3:13; 1 Tim. 6:6—12.