Blir du lycklig om du ”kommer dig upp”?

VÅR tids affärsvärld och umgängesvärld präglas i hög grad av konkurrens. Somliga säger: ”Det är ett ekorrhjul.” I allmänhet förekommer det en kamp om befordran, som antingen gäller mera pengar eller mera makt. Status är något som ivrigt eftertraktas. Ger detta lycka?

Laurence J. Peter och Raymond Hull gör i sin bok Peters Princip den iakttagelsen att det inom varje organisation med hierarkisk eller pyramidal struktur (vilket betyder att den eller de främsta befattningarna befinner sig i toppen) i allmänhet finns en önskan hos var och en att få en högre ställning. Ju mera anspråksfull titeln är, desto högre är också dess status. Men, säger bokens författare, resultatet är att var och en tenderar att till sist nå sin inkompetensnivå. Någon kan vara mycket kompetent i ett lägre arbete, men organisationen tenderar att befordra sådana personer till dess de når ett arbete som de inte kan sköta.

Boken anför åtskilliga halvt humoristiska men realistiska illustrationer, av vilka en är:

”Niklas Plåt var en utomordentligt ambitiös och duktig lärling vid U. P. Skjörtings Bilmek. Verkstads AB och befordrades snabbt till bilmekaniker. I detta arbete visade han prov på en enastående förmåga att upptäcka dolda fel och ett oändligt tålamod då det gällde att rätta till dem. Han befordrades till verkmästare.

Men i det arbetet blev hans mekaniska begåvning och hans perfektionism bara till hinders. Han åtar sig vartenda uppdrag som verkar intressant, oavsett hur hårt belastad verkstan är. ’Det ska nog gå på nåt sätt’, säjer han. ...

De chefers och anställdas tillstånd som har nått sin inkompetensnivå klassificeras av Peter som ”Karriärslutssyndromet”. Hämmade genom sin inkompetens, vare sig de inser orsaken eller inte, ådrar de sig ofta magsår, högt blodtryck och talrika andra fysiska problem och till och med egendomliga sinnesrubbningar. Deras överordnade är ofta ovilliga att ”förlora ansiktet” genom att degradera dem, och därför förblir de i sin obehagliga ställning under en obestämd tid. Sådana personer har status bland dem som inte är medvetna om deras inkompetens, men är de lyckliga?

Denna situation är inte ny. Kung Salomo, den visaste kungen i forna tider, iakttog människornas sysselsättningar och strävanden. Han drog slutsatsen: ”Jag såg, att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.” — Pred. 4:4.

Beträffande avund eller rivalitet hade Salomo mera att säga i Ordspråksboken. Han sade: ”Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men bittert sinne [avund, rivalitet] är röta i benen.” (Ords. 14:30) Detta förklarar magsår och andra former av verklig fysisk sjukdom som drabbar dem som grips av den avundsamma, rivaliserande ande som går ut på att ständigt söka högre status.

Det är naturligtvis inte orätt att söka göra sitt bästa och att göra allting helhjärtat — att ”trakta efter” någonting, så att säga, att göra ett bättre arbete och uppnå större resultat, om det ligger inom ens förmåga. Men bibeln anger för oss det mål vi bör sträva efter i stället för att sträva efter rikedom eller status. Den ger rådet: ”Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova [Gud] och inte för människor, eftersom ni vet att det är från Jehova ni skall få” den tillbörliga lönen. (Kol. 3:23, 24) Den sanna lönen, som inbegriper sinnesfrid och förnöjsamhet, är bättre än status med oro och bekymmer.

Jesus Kristus varnade för statussökande, när han sade:

”När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke den främsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna någon som är mer ansedd än du, och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och honom och säger till dig: ’Giv plats åt denne’; och så måste du med skam intaga den nedersta platsen. Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nedersta platsen vid bordet. Ty det kan då hända, att den som har bjudit dig säger till dig, när han kommer: ’Min vän, Stig högre upp.’ Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna.” — Luk. 14:8—10, 1917.

Alldeles som det är med status, så är det också med rikedomar. Slutresultatet för den som gör rikedomar till sitt mål beskrivs av aposteln Paulus. Han skrev till sin medarbetare Timoteus: ”De som är beslutna att bli rika faller i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begär, som snabbt drar ner människorna till undergång och tillintetgörelse. Kärleken till pengar är nämligen en rot till alla slags skadliga ting, och genom att trakta efter denna kärlek har några villats bort från tron och har genomborrat sig själva överallt med många kval.” (1 Tim. 6:9, 10) Dessa kval kan vara fysiska, mentala eller andliga, och de kan ge upphov till ett mycket olyckligt tillstånd och göra att de verkligt viktiga tingen i livet går förlorade.

Å andra sidan sade Jesus inte att människor inte skulle ha pengar eller njuta av några av de goda materiella tingen i livet. Han var inte någon asket eller eremit. Han åt hemma hos människor, och somliga av dessa var rika människor, som inbjöd honom till måltider och till bröllopsfester. Han hade en mantel, som de soldater som naglade fast honom vid pålen menade var värdefull nog att delas upp bland fyra av dem, och han hade en klädnad vävd i ett stycke, som de inte ville fördärva genom att skära sönder den, utan som de i stället kastade lott om. (Luk. 5:27—29; 19:1—6; Joh. 2:1—10; 19:23, 24) Det fanns naturligtvis de som kritiserade Jesus på grund av att han fann glädje i dessa goda ting. Han svarade dem:

”Johannes [döparen] kom, och han varken äter eller dricker, och så säger man: ’Han är besatt av en ond ande.’ Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger man: ’Se, vilken storätare och vindrinkare, en publikaners och syndares vän!’ Och Visheten har rätt, det bevisar dess gärningar.” (Matt. 11:18, 19, Hedegård) Jesu balans i denna sak och hans gärningar visade att han inte sökte rikedom eller status. Det verkliga förhållandet var att hans motståndare sökte dessa ting och dömde honom efter sin förvrängda uppfattning.

Ingen bör därför finna fel hos någon som har pengar eller tjänar pengar. Det är dennes egen angelägenhet. Inte heller bör andra avundas honom hans ställning eller rikedom. Och om en sådan person inte är oärlig och om han behärskar sin rikedom i stället för att låta rikedomen behärska honom, kan han vara nöjd. Han kommer att hjälpa andra med vad han har. Aposteln Paulus förordar att människor inte skall vara likgiltiga eller sakna syfte, utan att de skall ha självaktning och ett uppsåt i livet. Han sade att de kristna ”genom att arbeta i stillhet måtte kunna äta mat de själva har tjänat till” och att en kristen bör ”arbeta strängt och med sina händer utföra gott arbete, så att han kan ha något att dela ut åt den som har behov”. — 2 Tess. 3:12; Ef. 4:28.

Skaparen, som i grund känner människonaturen, har gett sitt ord bibeln, och genom att lära sig och tillämpa bibelns visa principer kan man få stor vinning i form av förnöjsamhet och kan undvika de många sår av genomborrande kval som den som söker rikedom och status drabbas av. — 1 Tim. 6:6, 10.