och gudomlig helbrägdagörelse, skulle det ha varit inkonsekvent av Lukas att som kristen utöva sitt yrke, i synnerhet gentemot sina kamrater i tjänsten.

25. Vad drar vi av de här nämnda förhållandena för slutsats angående vad vi får och inte får göra?

25. Av dessa i Skriften omnämnda förhållanden drar vi med rätta den slutsatsen, att när vi blir sjuka eller vissa krämpor får makt med oss i och med tilltagande ålder, får vi vända oss till naturliga läkemetoder eller medicinska läkemedel. Vi får anlita doktorer av vilken skola som helst, som för oss synes vara den bästa. Vi får bege oss till sanatorier eller till sjukhus eller undergå en operation. Dessa sätt att vinna bot är inte en troende kristen undanhållna. Vi behöver inte fördröja den rätta behandlingen eller vården av oss själva genom att bedja och vänta på mirakulös gudomlig helbrägdagörelse. Det skulle vara orätt att bedja och vänta på svar på en sådan bön. Varför? Först och främst därför att detta botande inte är avsett för de troende själva, och för det andra därför att denna gåva att bota sjuka genom den heliga anden har upphört. Om vi skulle vända oss till sådana som botar genom tro, skulle vi därigenom vålla oss själva andlig skada, ty dessa utövar sitt yrke, inte genom Guds andes kraft, utan genom den store bedragarens kraft. Deras läror och gärningar bevisar att de gör det. Om de förstod Skriften, skulle de inte ägna sig åt detta geschäft.

Trons bön under sjukdom

1, 2. Vad visar, huruvida Jakob 5:13—15 talar om andlig sjukdom?

LÄRJUNGEN Jakob talar om trons bön för de sjuka. Motsäger han inte då det som har blivit sagt i föregående artikel? Låt oss undersöka hans ord om detta: ”Finns det någon som lider ont ibland eder? Må han framhärda i bön. Finns det någon vid gott mod? Må han sjunga psalmer. Finns det någon sjuk ibland eder? Må han kalla de äldre männen i församlingen till sig, och må de bedja över honom och gnida honom med olja i Jehovas namn. Och trons bön skall göra den opasslige frisk, och Jehova skall uppresa honom. Också om han har begått synder, kommer det att förlåtas honom.” — Jak. 5:13—15, NW.

2. Sammanhanget gör det klart, att Jakob här talar, inte om fysisk, utan om andlig sjukdom. Han nämner först att lida ont. Det syftar på att ”lida ont för de goda nyheterna i enlighet med Guds kraft”. Det betyder att uthärda en del vedermödor för att man tjänar som ett kristet vittne för Gud och bevarar sin ostrafflighet inför Gud. (2 Tim. 1:8, NW) Om någon alltså lider på detta sätt, må han då framhärda i bön för att bli hjälpt till att förbli trogen, tillråder Jakob. Men, Jakob, om någon är vid gott mod, vad skall då han göra? ”Må han sjunga psalmer.” När han gör detta, uppbygger han sig själv och dem som hör honom. Men hur är det då, om någon inte är vid gott mod? Med andra ord, vad bör göras, om någon är andligen sjuk? Den omständigheten, att Jakob kontrasterar sjukdomstillståndet mot ett tillstånd då man är vid gott mod, anger tydligt och klart, att han talar om andlig och inte om fysisk sjukdom. Den behandlingsmetod som han nu anbefaller talar också för att det är fråga om andlig sjukdom. De äldre männen i församlingen, som är fullvuxen i tron och fulla av vishet från ovan och förtrogna med Guds föreskrifter, är de rätta personerna för den andligen sjuke att kalla till sig. Om hans lidande vore fysiskt, skulle han tillkalla en doktor, om han hade råd till det, eller skulle tillgripa något läkemedel.