De varar så länge de varar.” Därpå citerade han Victor Hugos Les Orientales och tillade: ”Ack hur många unga flickor har jag inte sett dö.”

Ett särdrag hos dagens kritiska tider

Att vår tid skulle domineras av stolta, själviska människor som var ovilliga att stå vid sitt ord blev för länge sedan förutsagt i bibeln. I 2 Timoteus 3:1—5 läser vi: ”Det skall du veta, att i de yttersta dagarna skall kritiska tider som är svåra att komma till rätta med vara här. Ty människorna skall vara egenkära, penningkära, inbilska, övermodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala, utan naturlig tillgivenhet, ovilliga till någon som helst överenskommelse, baktalare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, egensinniga, uppblåsta av högmod, älskare av sinnliga njutningar hellre än älskare av Gud, i det de har en yttre form av gudaktig hängivenhet men visar sig falska när det gäller dess kraft; och från dessa skall du vända dig bort.”

Dessa ”yttersta dagar” började under detta århundrade — år 1914, med första världskriget — och har pågått ända fram till nu. Sannfärdigheten i bibelns profetior har fullt och fast bekräftats av den historiska redogörelsen. Nationerna blev chockade av den svåra påfrestning som första världskriget innebar och försökte därför förhandla sig till sådana fördrag som skulle förhindra att det uppstod ännu ett krig som antog sådana proportioner. Före kriget fanns det inte något fördrag som rent allmänt förbjöd krig och inte heller någon organisation som hade till syfte att införa fred. Därför försökte världens ledare formulera överenskommelser mellan nationerna för att åstadkomma just detta och för att garantera världsfred.

Nationernas förbunds stadgar utgjorde ett löfte om att medlemsnationerna skulle stödja och skydda varandra och inte gå ut i krig, utom i självförsvar, och då endast efter att ha framlagt tvistefrågan inför Nationernas förbunds rådsförsamling för avgörande och för att få en tre månader lång avkylningsperiod. Förbundspakten trädde i kraft år 1920. Locarnoavtalet, som trädde i kraft år 1926, hyllades som en ”seger för fred och säkerhet” bland nationerna i Europa. Parispakten, som också är känd som Kellogg-Briandpakten, fördömde ”anlitandet av krig”. Den skulle vara en multilateral pakt som skulle stå öppen för ratificering av alla nationer. Formellt proklamerades den år 1929 och undertecknades till sist av 63 nationer som samtyckte till att avgöra sina konflikter med enbart ”fredliga medel”. Ett antal andra traktater slöts under denna tidsperiod, vilket ledde till att många trodde att krig nu skulle tillhöra det förgångna. Men det dröjde inte länge förrän de flesta av dessa nationer var indragna i ett nytt världskrig.

Kan man därför säga att människor kan förhandla sig till fred? Den historiska redogörelsen och händelserna i världen i vår tid svarar NEJ! Som författaren Beilenson sammanfattar det: ”Efter den ödeläggelse som första världskriget åstadkom uppreste statsmän den starkaste papperskonstruktion för fred som någonsin tänkts ut. Den hindrade inte mera en cynisk ringaktning för fredsfördrag än som någonsin förekommit i historien och inte heller den omfattande förstörelse som andra världskriget eller olika mindre krig åstadkommit sedan dess. Trots fördraget om Förenta nationerna förblev nationerna oeniga.”

Eftersom människor i vår tid är ”ovilliga till någon som helst överenskommelse”, alldeles som bibeln förutsade, existerar det inget allmänt fredsfördrag, och världen lever i ett klimat av fruktan. Innebär detta att det inte finns något hopp för oss i dagens kritiska tider? Om det finns ett botemedel, vad består det då av?

Guds rike — det säkra botemedlet

”DEN ena människan har makt över den andra, henne till olycka.” Detta uttalande, som står nedskrivet i bibeln, i Predikaren 8:9, har visat sig vara sant genom hela historien ända fram till vår tid. Varför förhåller det sig så? Varför har människan inte kunnat förbättra de kritiska tider som hon nu upplever?

”Något lite kunskap om människonaturen kommer att övertyga oss om”, skrev George Washington år 1778, ”att [egen]intresset är den styrande principen hos de allra flesta människor; och att nästan alla människor mer eller mindre står under dess inflytande. ... Det är få människor som är kapabla att ständigt offra alla tankar på egna intressen eller fördelar för allmänhetens väl. Det är därför meningslöst att protestera mot människonaturens inneboende ondska; fakta säger att det är så, erfarenheten inom varje tidsålder och nation har bevisat det, och vi måste i hög grad förändra konstitutionen hos människan, innan vi kan åstadkomma något annat.”

Eftersom alla människor är födda ofullkomliga och syndiga, har det varit omöjligt för vem det vara må att handla absolut fullkomligt och absolut rätt mot sin medmänniska. (Romarna 5:12) Själviska, personliga intressen antingen färgar eller dominerar människors omdöme och handlingar. Och hur än människor