Inför hotet om våldtäkt
”VÅLDTÄKT: Det brott som ökar snabbast.” Detta var rubriken på en artikel som stod att läsa i en av Amerikas största damtidningar sommaren 1973.
Det råder ingen tvekan om att detta påstående är sant. I New York ökade våldtäktsbrotten med nära 40 procent från 1971 till 1972, och i Seattle i staten Washington har de ökat med 400 procent sedan 1963. Dessa siffror är så höga, trots att lågt räknat 75 till 80 procent av alla våldtäkter aldrig polisanmäls.
Våldtäkt innebär otillåtet sexuellt umgänge som sker med våld och utan kvinnans medgivande. Många gånger blir följden veneriska sjukdomar, ovälkomna barn eller obotliga fysiska skador. Det har dessutom sagts att ”psykiskt sett är våldtäkt det mest uppslitande brott som begås mot kvinnor, och för många offer är den polisutredning som följer ännu mer upprivande” — utan tvivel en av orsakerna till att många våldtäkter inte anmäls för polisen. ”Våldtäkt står överst på listan över brott som en kvinna fruktar och sist på listan över brott som offret vill tala om”, säger en redogörelse, och det ”glöms aldrig av de kvinnor som råkat ut för det”. Som en polisman i New York uttryckte det: ”Man måste vara kvinna för att kunna förstå den chock våldtäktsoffret har upplevt.” — Time, 23 april 1973.
Vad kan en kvinna göra, när hon hotas av en våldtäktsman?
Intendent J. M. Jordan vid Bostonpolisen framhöll att ”ett långt, högt skrik” kan vara kvinnans bästa vapen. En artikel som handlade om hur kvinnor kan avvärja sådana angrepp slutade med ett liknande råd: ”Tekniken är helt enkelt att överraska angriparen så att du kan springa din väg; försök att avvärja, inte uppväcka, en avgörande kamp. Och skrik, skrik, skrik, så högt du kan.” — Tidskriften McCall’s, juli 1973.
Skrik! Skrik! Skrik! Är det ett gott råd? Ja, det är det verkligen. Vi kan se hur effektivt detta råd egentligen är av det som hände den 12 november 1973 på ett av Brooklyns största hotell.
Hotad av våldtäkt
Våldtäktsmannen var snyggt klädd. Hans fysik var som en fotbollsspelares, och han var betydligt över 180 centimeter lång och vägde omkring 110 kilo. Han tog hissen till tionde våningen på hotellet och började antasta en medelålders kvinnlig gäst, som lyckades komma ur hans grepp genom att skrika. Hon ringde genast till polisen som kom till platsen men inte kunde hitta mannen i byggnaden, eftersom han hade flytt till våningarna längre ner.
På andra våningen fick han syn på två söta unga städerskor, som frågade honom om de kunde stå till tjänst med något. ”Ja, det kan ni”, sade han, drog fram en pistol och befallde dem att gå in i ett av rummen, varpå han låste dörren med dubbla slag. Han försäkrade dem att han inte skulle skada dem, så länge de inte förde något oväsen. Han sade att han behövde en plats att gömma sig på, tills det blev lugnt på bottenvåningen, och att han skulle hålla dem kvar i en timma.
Dessa två unga kvinnor råkade vara kristna Ordets förkunnare, och de började samtala för att lätta spänningen. En av dem frågade mannen om de fick läsa medan de väntade. Han sade ja, och hon tog en bibelstudiehjälpreda som var inom räckhåll och lämnade en annan till den andra kvinnan och började ett bibliskt samtal om hur länge Noa hade predikat innan vattenfloden kom, ett ämne som hade kommit upp dagen före i hennes kristna förkunnartjänst. Hon framhöll att det måste ha varit omkring fyrtio år, men mannen trodde att det hade varit omkring 200 år. Därefter övergick de till sådana samtalsämnen som Guds namn, Jehova, och det rike som Jesus lärde sina efterföljare att bedja om. De berättade också för honom att de var Jehovas kristna vittnen och om de höga normer för uppförande som vittnena har. De två kvinnorna var inte särskilt rädda, för det verkade nästan som ett vanligt bibliskt samtal som dessa två flickor ofta hade, speciellt som mannen hela tiden uttryckte sina åsikter om dessa ämnen.
Men efter omkring fyrtiofem minuter tog det hela plötsligt en oroande vändning. Han tittade på klockan och sade att han skulle bli tvungen att binda dem så att han fick tid på sig att ge sig i väg. Trots att de försäkrade att det inte var nödvändigt befallde han en av dem att sätta sig på golvet i en garderob, varpå han band hennes fötter med en slips och hennes händer bakom ryggen. Sedan släckte han ljuset i garderoben och stängde dörren. Han befallde den andra flickan att gå in i badrummet, men sedan ändrade han sig, och medan han varnade henne för att ropa eller skrika, försökte han ta tag i blixtlåset på hennes blus. Hon ropade: ”Nej! Nej! Låt bli!” och sade till honom att om han rörde henne, skulle hon skrika som hon aldrig förut hade skrikit och om han tänkte skjuta, kunde han lika gärna sätta i gång med detsamma, för om hon inte skrek, skulle hon vara så gott som död i alla fall.
Hon sade till honom att äktenskapet är ärbart inför Gud och att hon var gift men att det han tänkte göra inte var ärbart. Hon sade också att om hon inte skrek, skulle hon fördärva sitt förhållande till Jehova Gud och den kristna församlingen; då skulle hon bli utesluten eller utstött ur den, och detta skulle vara värre än att bli dödad, vad henne beträffade. Han såg förbryllad ut. Han förstod inte och bad henne därför upprepa det hon sagt, vilket hon gjorde, fastän hon var rädd och uppskakad. Som hon senare förklarade: ”Situationen äcklade mig, och bara tanken på det hela var så motbjudande att jag visste vad jag måste göra.” Efter allt detta försökte han åter lägga armen om henne, varpå hon gick undan och sade: ”Våga inte röra mig eller komma närmare.”
Detta påminner om ett uttalande av polismyndigheten i Dallas i Texas, nämligen att ”en kvinnas bästa försvar” bland annat är ”hennes förstånd” och ”ett skrik”.
Ja, denna unga kvinna på hotellet i Brooklyn använde sitt förstånd genom att modigt använda sin kunskap i bibeln och därigenom avleda våldtäktsmannen från hans onda uppsåt. Resultatet blev att han inte fullföljde sitt uppsåt med dessa två kvinnor, utan lämnade dem efter att först ha befallt dem att inte lämna rummet på femton minuter.
Besviken för andra gången ville denne våldtäktsman inte ge upp. När han kom ut i korridoren, såg han en annan söt ung flicka och började samtala med henne och fråga henne var hissarna fanns, hur rummen såg ut på den våningen och så vidare. Plötsligt kom han tätt intill henne och försökte tränga in henne i ett av rummen, vars dörr var öppen.
Vad kunde hon göra? Han var minst trettio centimeter längre än hon och vägde åtminstone dubbelt så mycket. Hon gjorde det som bibeln säger att en kvinna skall göra: hon skrek, högre än hon någonsin skrikit. (5 Mos. 22:23—27) Detta kom helt oväntat för våldtäktsmannen. Överraskad sprang han nedför trapporna längst bort i korridoren.
När de tre unga kvinnorna berättade sin historia på polisstationen, blev deras åhörare, som ökade från tre till åtta män och två kvinnliga poliser, förundrade över vad de fick höra. De kunde inte komma över att två av dessa unga kvinnor hade talat om bibeln med en man som ämnade begå våldtäkt. En av de kvinnliga poliserna bad om fler upplysningar om Jehovas vittnens tro och sade att om fler kvinnor handlade så fast och beslutsamt, skulle det inte förekomma så många sådana brott.
Varför denna ökning?
Den här återgivna erfarenheten från ett hotell i Brooklyn förra året i november är bara ett exempel på detta brott, som ökar överallt i samhället. Denna ökning är mycket verklig. Som utgivaren av Campus Law Enforcement Journal i Amerika sade om denna ökning: ”Det är inte bara en fråga om att fler kvinnor gör polisanmälan. Det har inträffat en ökning.”
Utan tvivel har en av de viktigaste orsakerna till våldtäkter alltid varit den ytterliga själviskheten hos män som vägrar att tygla sin könsdrift. Doktor Ralph Garofalo i Massachusetts, som arbetar vid en central för diagnostik och behandling av sexuellt farliga personer, uttryckte det så här: ”Normala män finner ett socialt accepterat utlopp för sina begär, medan våldtäktsmannen förlorar alla moraliska och juridiska hänsyn ur sikte.” Men varför denna stora ökning av våldtäktsbrott i modern tid och på de senaste åren?
Beträffande orsakerna till denna ökning sade en kriminalkommissarie i Seattle, som förestår stadens avdelning för utredning av sexualbrott: ”Hela vårt moraliska klimat, vår inställning till sex och kvinnornas sätt att klä sig måste vara bidragande orsaker.” Han framhöll också att ”det ökade utbudet av pornografi har bidragit till en ökning av anmälda våldtäktsfall”.
Kvinnorna måste bära sin del av skulden. Först och främst formas småpojkars personlighet ända upp i fem- och sexårsåldern huvudsakligen av kvinnor, deras mödrar. Allteftersom de växer upp, är det också vanligen modern som har de flesta möjligheterna att inprägla i sin son respekt för kvinnan, både i ord och i gärning. Men alltför många mödrar har kommit till korta i detta avseende. Alldeles särskilt klandervärda är sådana kvinnliga släktingar, till exempel fastrar eller mostrar eller till och med mödrar, som har använt pojkar som sexuella leksaker och därigenom fört dem in på en väg som lett till att de fått aggressiva känslor gentemot kvinnor.
En ny amerikansk filmstjärna, som försöker inta den plats som en gång innehades av Amerikas förra sexsymbol, skryter med sin charm och sin förmåga att uppegga män genom att visa sig i filmer. Sådana skådespelerskor måste också bära sin del av skulden till ökningen av antalet våldtäkter, för när män har sett dem på vita duken, går de ofta ut och antastar en kvinna, som kanske är ett mönster i fråga om dygd.
Orsakerna ligger emellertid djupare än dessa fakta visar. Ökningen av våldtäktsbrott, liksom också av andra brott, understryker det faktum att vi lever i det som bibeln kallar ”de yttersta dagarna”, då människor skulle ”älska sig själva, ... vara ... utan naturlig tillgivenhet, ... utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda”. (2 Tim. 3:1—5, NW) En orsak till detta är, som bibelns profetior visar, att Satan, djävulen, och hans demoner påverkar människornas sinnen. Han är vred, därför att hans tid är kort, och är därför besluten att fördärva allt kött, precis som han försökte göra före floden på Noas tid. — 1 Mos. 6:2—12; Matt. 24:37—39; Upp. 12:7—12; 20:1—3.
Den förståndiga kursen
Vad kan kvinnor då göra? För det första bör kvinnor vara mycket försiktiga med att gå ut ensamma på kvällen, särskilt i större städer. I början av år 1973 beslöt en ung kristen kvinna att gå hem ensam en kväll vid tiotiden, trots att hon blev varnad för att göra det. Hon klarade sig nästan, men när hon skulle gå runt till den bakre ingången till det hyreshus där hon bodde, blev hon fasttagen av en man som hotade henne med en kniv. Hon underlät att skrika och blev våldtagen.
I New York Times för 26 november 1973 berättades det om två femtonåriga flickor, som strax efter midnatt tvingades in i en affär av en av de anställda, som höll dem kvar i fyra timmar och våldtog dem gång på gång, tills polisen kom och räddade flickorna och arresterade kidnapparen och våldtäktsmannen. Men vad hade två tonårsflickor ute på gatorna att göra omkring midnatt?
Och aldrig bör en ensam kvinna, inte ens två förresten, ta risken att lifta med en okänd man. Många har gjort det och har inte bara blivit våldtagna, utan också mördade.
Dessutom bör, med tanke på vad många män har i sinnet, alla ärbara kvinnor vara noga med att klä sig blygsamt. Enligt biträdande kriminalkommissarien i Seattle, som förestår avdelningen som handhar sådana brott, är kvinnor som ”avslöjar allting” i sitt sätt att klä sig mer utsatta för våldtäkter. ”Man kan inte bjuda ut en vara och inte vänta sig några köpare. ... En smula blygsamhet”, anser han, skulle förhindra vissa våldtäkter.
Utan tvivel kan försiktighet vara till stor hjälp, när det gäller att minska sannolikheten för att en kvinna skall bli anfallen.
Somliga feminister rekommenderar att kvinnor skall lära sig karate, men är det ett gott råd? Poliskommissarie Maxwell i Dallas framhåller beträffande detta: ”Judo- och karatetekniken är mycket komplicerad, och vanligtvis hinner man helt enkelt inte använda den.” Han sade också att sådan teknik skulle kräva att man tränade regelbundet för att den skulle kunna användas vid fara. Dessutom berättas det i tidskriften Medical Tribune för 21 november 1973, under rubriken ”Två läkare i Atlanta framhåller vådan av karateslag”, om kvinnor som fått skador på levern och bukspottkörteln av att lära sig karate. En patient hade fått näthinnan lössliten, och en artonårig pojke dog av en spark i bröstet, när han deltog i en av staden understödd karatekurs.
I stället för att förlita sig på fysisk styrka bör en ärbar kvinna iaktta stor försiktighet för att undvika varje situation som skulle kunna utsätta henne för hot om våldtäkt. Hon bör också väpna sig med fast beslutsamhet om vad hon bör göra, när hon blir ställd inför ett sådant svårt prov. Bibeln och den bibelförklarande litteratur som Jehovas vittnen sprider är till stor hjälp i detta avseende. Som en av de tre tidigare nämnda kvinnorna uttryckte det: ”Vi var så tacksamma mot Jehova Gud för hans hjälp och styrka. Vi är också tacksamma för vad hans synliga organisation gjort för att lära oss hur vi skall bete oss i en sådan situation.”