Religiös förnyelse eller andlig kris?

”Tal om bön, meditation, gudsdyrkan och bibelstudium har ersatt sociala kampanjer i många kyrkor. ... Vad dessa tendenser visar, säger iakttagare, är en nyfunnen beslutsamhet hos dem som har en religiös tro att ’söka finna det heliga’ i ett samhälle som i allt högre grad har avlägsnat sig från sina religiösa grundvalar.” — U.S. News & World Report.

”I hela Östeuropa finns: det tecken som tyder på en religiös förnyelse. ... I Ungern, Tjeckoslovakien, Östtyskland och Polen säger präster och forskare att ett allt större antal människor vänder sig till — eller vänder tillbaka till — kyrkorna. ... Unga människor frågar: ’Varför lever vi?’” — The New York Times.

ATT döma av rapporter sådana som dessa kan man fråga: Ser vi ett andligt återuppvaknande äga rum? Även om tillväxten i kyrkorna har släpat efter tillväxten bland befolkningen, har små ökningar kommit till synes här och var under de senaste åren. Somliga kyrkliga befattningshavare ser detta som en antydan om att den nedgång som skett inom kyrkorna sedan 1960-talet har nått sitt bottenläge och vänt, så att förhållandena nu ser lite ljusare ut. Oavsett om så är fallet eller inte kan man fråga: Varför vänder sig dessa människor till kyrkorna?

Varför denna ”förnyelse”?

”Det råder en äkta hunger bland människorna, en känsla av att någonting fattas i deras andliga liv”, säger den amerikanske episkopalprästen Tilden Edwards. Med andra ord tycks det vara fler och fler människor som blir desillusionerade på det materialistiska och världsliga levnadssättet, och de söker nu livets mål och mening. Andra har gripits av fruktan för en kärnvapenkatastrof eller fruktan för brottslighet och våld, eller också kan de ha drabbats av någon personlig tragedi, och till följd härav har de vänt sig till religionen för att få lindring och tröst.

En påtaglig sidoeffekt av denna tendens är att ”österländska” religioner har fått fotfäste och tillväxt i Väst. Tempel, helgedomar, moskéer, meditationscentra osv. växer upp både i städerna och på landsbygden i västvärlden. Någonting som också är mycket påtagligt är de grupper som utövar sådant som yoga, transcendental meditation, zenbuddism och Hare Krishna. Enligt somliga religiösa auktoriteter tycks dessa ”exotiska” trosuppfattningar erbjuda just det som många människor i västvärlden söker: En auktoritativ gestalt som talar om för dem vad de skall tro, en ”sak” som ger dem stadga i livet, en känsla av att de tillhör en intimare grupp och ett tillstånd av inre frid eller självmedvetenhet.

Förnyelse eller kris?

Det faktum att människor vänder sig till religionen för att få svar på sina frågor, när de ställs inför kritiska och farofyllda tider eller då de lider av tomheten i sitt sätt att leva, bekräftar bara den fundamentala sanning som Jesus Kristus framhöll: ”Människan skall leva inte bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” (Matteus 4:4) En rent materialistisk levnadsväg ger helt enkelt inte den styrka och uthållighet som behövs för att ta itu med många av dagens problem.

I själva verket tror somliga iakttagare att denna andliga tomhet är ansvarig, åtminstone till en del, för de många sjukdomar som förekommer i dagens samhälle. ”De misslyckanden som det mänskliga medvetandet, berövat sin gudomliga dimension, har gjort har varit en avgörande faktor bakom alla de större brotten under detta århundrade”, sade den kände ryske författaren Alexandr Solsjenitsyn.

När vi nu står inför denna andliga kris, måste vi fråga: Kan kyrkorna klara av uppgiften att tillfredsställa de andliga behov som de som vänder sig till dem har? Kan dessa människor finna den andliga vägledning och styrka som de söker? För att gå rakt på sak — kan religionen klara krisen av i dag?

Kan religionen klara krisen?

POPULÄRA och religiösa tidskrifter och dagstidningar i lika mån är snabba att rapportera om de ”framgångar” som somliga kyrkor har. De talar om böne- och lovprisningsmöten som för människor närmare Gud. De rapporterar att gudstjänsterna i somliga kyrkor nu håller på att bli mera andliga än sociala eller politiska. De talar om kyrklig verksamhet till förmån för de fattiga, veckoslutsförnyelser, bibelstudiegrupper, liturgiska dansklasser och villiga lekmän som träder in där det råder brist på präster och nunnor. Allt detta tas som ett tecken på religiös förnyelse.

I ett tal till ett förbund av amerikanska protestanter förklarade Förenta staternas president Reagan i mars i år: ”Amerika har börjat ett andligt återuppvaknande. Tron och hoppet börjar återställas. Amerikanerna håller på att vända tillbaka till Gud. ... Och jag tror att han har börjat läka vårt välsignade land.” Ett sådant uppvisande av tillförsikt gör mycket för att understödja intrycket att de många problem som den krisdrabbade mänskligheten nu står inför till sist skall lösas genom det andliga återuppvaknandet.

Allt detta kan låta mycket bra, men vad har detta ”andliga återuppvaknande” och denna ”andliga förnyelse” åstadkommit? Människor kanske känner sig bättre, men har de blivit bättre kristna? Människor kanske tycker att de är mera andliga, men är de mer intresserade av andliga ting än av materiella strävanden? Om gudlöshet har betraktats som en stor orsak till dagens kris, har de då blivit hjälpta att visa gudaktig hängivenhet? Svaren är avgörande när det gäller att fastställa om religionen kan klara dagens kris eller inte.

Gudaktig hängivenhet — vad är det?

Gudaktighet eller gudaktig hängivenhet har definierats som hängivenhet för Gud eller att man är gudsinriktad. För att vara så krävs det mycket mera än att bara visa upp en yttre form av fromhet eller religiositet. Den som äger gudaktig hängivenhet är huvudsakligen intresserad, inte av att tillfredsställa några personliga behov, utan av att lära känna och göra Guds vilja, att stå i ett nära förhållande till honom. Resultatet blir att en människas liv förändras till det bättre, eftersom ”den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma”. — 1 Timoteus 4:8.

Går det att till denna kategori hänföra dem som vänder sig till religionen därför att de inte känner sig tillfredsställda med livets realiteter? Eller liknar de mera dem som aposteln Paulus omtalade som sådana som ”har en yttre form av gudaktig hängivenhet men visar sig falska när det gäller dess kraft”? — 2 Timoteus 3:5.

Om någon vänder sig till Gud bara för att tillfredsställa några personliga behov och inte för att lära känna Guds vilja och tjäna honom, är föremålet för hans hängivenhet i själva verket han själv och inte Gud, inte sant? Det slaget av hängivenhet är kraftlöst i fråga om att förändra individens liv från att ha varit inriktat på själviska strävanden till att utföra sann självuppoffrande tjänst för Gud.

Det som Paulus sade var i överensstämmelse med det som Jesus sade i sin berömda bergspredikan. Han framhöll att inte alla som påstår sig vara hans efterföljare är godkända av honom och tillade: ”Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, profeterade vi inte i ditt namn och drev ut demoner i ditt namn och utförde många kraftgärningar i ditt namn?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er! Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.” — Matteus 7:22, 23.

Det är således inte ett uppvisande av religiositet som har någon betydelse för Gud. För att en människa skall kunna ta emot Guds vägledning och välsignelse måste hon vara villig att godta Guds anvisningar som finns i bibeln och tillämpa dem i sitt liv. Som psalmisten uttryckte det: ”Ditt ord är en lampa för min fot och ett ljus på min stig.” (Psalm 119:105, NW) Har de människor som vänt sig till religionen i vår tid blivit hjälpta att lära känna och följa sådana anvisningar?

Vad visar fakta?

En nyligen gjord undersökning bland 10.000 aktiva katoliker i 60 församlingar i Förenta staterna uppenbarade att 77 procent av dem är mest intresserade av vad som skall hända landet, vilket kan jämföras med att det bara är 40 procent som är intresserade av ”frågor som gäller den personliga frälsningen”. På liknande sätt fann man vid en gallupundersökning att av alla frågor som människor skulle vilja ställa Gud var den populäraste: ”Kommer det någonsin att bli en varaktig världsfred?”

I dessa kritiska tider är det verkligen inte något fel i att vara intresserad av sin framtid. Men så annorlunda dessa reaktioner är jämfört med vad Jesus sade till sina lärjungar: ”När dessa ting börjar inträffa, räta då upp er och lyft upp era huvuden, därför att er befrielse närmar sig.” (Lukas 21:28) Vad undersökningsresultaten visar är att ängslan för framtiden dominerar nutida människors hjärtan och sinnen, trots allt tal om ett andligt återuppvaknande. Deras form av religion har inte gjort mycket för att hjälpa dem att klara krisen i dagens kritiska tider. — Se Lukas 21:26.

När det gäller att göra kyrkomedlemmar mera andliga klagade en redaktör för sjundedagsadventisternas tidskrift Ministry i en ledare och sade att ”det alltför ofta är så att det är mycket lite i vår egen eller våra medlemmars livsstil som skiljer sig från våra icke-kristna grannars”. I stället ger kyrkorna, som det heter vidare i artikeln, sina medlemmar ”en teologisk uttolkning som grund för att i sitt liv införliva den materialism och konsumtionsinställning” som de icke troende hyllar genom att utmåla Gud som en ”som vill att hans folk skall ha det bästa och som tänker se till att det får det”.

På liknande sätt rapporterar tidskriften The Economist, som utges i London, att ”det finns några tecken som tyder på ett fortsatt (rentav växande) intresse för religiösa frågor” och hävdar sedan att ”problemet för engelska kyrkan är hur den skall kunna betjäna dem som vill veta vad kyrkan tror, när den själv inte är riktigt säker på vad den tror”.

Hur förhåller det sig när det gäller familjen och mänskliga värden? Har kyrkorna stärkt sina medlemmar mot världens nedbrytande påverkan och de omoraliska levnadssätt som förekommer där? Har de frambringat bättre äkta män, hustrur, föräldrar och barn? En nyligen gjord undersökning bland 8.000 ungdomar och 10.000 föräldrar i familjer som brukar gå i kyrkan, tillhörande 13 olika samfund, ger åtminstone en glimt av hur situationen är.

Enligt Christianity Today fann man av undersökningen att 42 procent av ungdomarna säger att det aldrig resoneras något om religiösa frågor i deras familjer, och 40 procent säger att de skulle vilja ha mera ledning av sina föräldrar i sexuella frågor. Bland dem som var 15 år gamla har 53 procent använt alkohol, och 20 procent har använt marijuana. I en tidigare undersökning, som behandlades i The Ann Arbor News, fann man att 59 procent av pojkarna och 42 procent av flickorna sade att de haft sexuellt umgänge innan de fyllt 18 år.

Och till sist — hjälper religionerna sina anhängare att sky den våldspräglade anda som råder i världen? Om religionen skall vara en stabiliserande faktor i dagens kritiska tider, borde vi då inte kunna förvänta att den klarar åtminstone så mycket? Men tyvärr har fler och fler människor kommit att inse att religionen har, direkt eller indirekt, bidragit till de flesta krig och konflikter som har drabbat mänskligheten. Om man nämner sådana länder som Irland, Libanon och Iran, vad tänker du då på? Är inte de stora religionerna inblandade i några av de blodigaste konflikterna i vår tid, trots herdabrev och fredsmarscher?

Vad kan vi följaktligen säga om det så kallade religiösa återuppvaknandet? Det finns kanske tecken på en religiös förnyelse, men den kan knappast kallas ett andligt återuppvaknande. De flesta av dem som vänder sig till religionerna i världen blir förda in i en bekväm form av religion där man bara skall ”hålla mönstret”, ett slags formalistisk tillbedjan, i stället för att bli uppbyggda andligen, styrkta till att möta de kritiska tiderna. Denna gudsdyrkan är ”en yttre form av gudaktig hängivenhet men visar sig falsk när det gäller dess kraft”, alldeles som aposteln Paulus förutsade. Det ytliga ”återuppvaknandet” och den ytliga ”förnyelsen” passar helt klart in bland de övriga förhållanden som blir allt sämre — moraliskt förfall, familjens sammanbrott, brottslighet och våld osv. — och som kännetecknar dagens kritiska tider. — 2 Timoteus 3:1—5.

Hur skall det sluta?

I bibeln används den forntida religiösa staden Babylon som en symbol för att visa att det öde som skall drabba världens religioner är ett fullständigt sammanbrott. I Uppenbarelseboken förutsägs det: ”En stark ängel lyfte upp en sten lik en stor kvarnsten och slungade den i havet och sade: ’Så skall Babylon, den stora staden, med ett snabbt kast slungas ner och aldrig mer bli funnen.’” — Uppenbarelseboken 18:21.

Men innan detta plötsliga slut kommer, finns det tillfälle att rätta sig efter uppmaningen från Gud i Uppenbarelseboken 18:4: ”Gå ut från henne, mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser.” Runt hela jorden, i 205 länder, har Jehovas vittnen rättat sig efter denna uppmaning och flytt till Guds rike som det enda hoppet för mänskligheten. (Matteus 24:14) Kommer du att vara bland de tusentals människor som förenar sig med dem i denna flykt till säkerhet? Avgörandet ligger i din egen hand.