Titus tar itu med en svår uppgift
”TILL Titus, ett äkta barn enligt en gemensam tro.” Dessa ord måste ha värmt Titus’ hjärta, när han började läsa ett brev som hade med hans förordnande att göra och som aposteln Paulus hade sänt. Han hade lämnats kvar på Kreta för att tjäna som resande tillsyningsman och besöka de olika församlingarna. Titus hade visat sin ”äkthet” och var därför kvalificerad att ta det ansvar som hade blivit honom betrott. — Titus 1:4.
Omkring 12 år tidigare eller ännu tidigare hade Paulus tagit Titus till Jerusalem. Denne grekiske kristne, som var en ”äkta” oomskuren, var helt visst närvarande när apostlarna och de äldste kom fram till rätt beslut angående frågan om omskärelsen. Efter att ha begrundat många bevis beslöt de att det inte var nödvändigt för hednakristna, sådana som Titus, att bli omskurna och att hålla sig till alla kraven i Mose lag. Vilken trosstärkande erfarenhet att ha varit med vid detta historiska möte! — Apostlagärningarna 15:1—29; Galaterna 2:1—3.
Men på Kreta fanns det män som var förbundna med församlingen och som fortsatte att ”hålla sig till omskärelsen”. De instämde inte i det som den styrande kretsen i Jerusalem hade kommit fram till. I stället för att behålla sådana uppfattningar för sig själva lärde dessa ”oregerliga människor” ut att omskärelsen var nödvändig för frälsning. Och vad som var ännu värre var att dessa som pratade ”nonsens” förfäktade ”judiska fabler” och befallningar som inte fanns i Mose lag. Dessa bedragare undergrävde tron för ”hela hushåll”. Församlingarna på Kreta hotades av splittring. — Titus 1:10, 11, 14.
Ett annat hot var den notoriskt dåliga miljö från vilken de kristna på Kreta hade kommit. En profet på Kreta sade: ”Kreter är alltid lögnare, skadliga vilddjur, sysslolösa matvrak.” Alldeles som det här yttrandet visade var kreterna som vilddjur som lemlästade och dödade; de fann nöje i att fördärva andras rykte genom lögnaktigt skvaller. Sådana usla egenskaper hade trängt in i de kristna församlingarna på Kreta. — Titus 1:12; 3:2.
Paulus klargör i sitt brev hur dessa problem skall behandlas. Titus måste fullgöra två viktiga uppgifter: ”Av detta skäl lämnade jag dig kvar på Kreta: för att du [1] skulle kunna rätta till de ting som var bristfälligt ordnade och [2] skulle kunna tillsätta äldste i stad efter stad, såsom jag gav dig anvisning om.” — Titus 1:5.
Rätta till de ting som var bristfälliga
Detta var en svår uppgift. Inför orostiftare måste Titus stå upp för sanningen och ”hålla sig [stadigt] till det trovärdiga ordet”. Somliga skulle förakta honom och ifrågasätta hans myndighet. Men Titus hade teokratiskt stöd bakom sig. Han kunde peka på ett brev som hade med hans förordnande att göra och som framhöll: ”Fortsätt att tala dessa ting och att förmana och att tillrättavisa med full myndighet att befalla. Låt ingen någonsin förakta dig.” — Titus 1:9; 2:15.
Hur förhöll det sig om någon förkastade tillrättavisningen och försökte få sympati från andra i församlingen? På ett barmhärtigt sätt skulle sådana människor få ”en första och en andra förmaning”. Titus fick uppmaningen att om detta inte hjälpte skulle en sådan person ”avvisas”. Detta betyder att han måste uteslutas. — Titus 3:10, 11.
På grund av en sorglös atmosfär tog somliga kristna på Kreta lätt på råd. Titus måste därför ”tillrättavisa dem med stränghet”. Även bröder som kommit upp i åren behövde påminnelsen att vara ”måttliga i sina vanor, allvarliga”. — Titus 1:13; 2:2.
Förordnanden av tillsyningsmän
Församlingarna på Kreta behövde god tillsyn. Skulle Titus välja den mest inflytelserike medlemmen och förordna honom till ”präst” över församlingen? Nej, han hade fått instruktioner om att han skulle tillsätta ”äldste i stad efter stad”. Detta betyder att han skulle se till att en krets av äldste blev förordnad att ha tillsyn över församlingens verksamhet. — Titus 1:5.
Paulus tar upp ett antal krav som skulle vara till vägledning vid valet av dessa tillsyningsmän. Dessa krav har att göra med uppförandet. Den första kvalifikationen var att en man måste vara ”fri från anklagelse”. Det krävdes inte en hög utbildning, men dessa män måste känna och stadigt hålla sig till Guds ”ord” när de undervisade och tillrättavisade dem som sade emot. Dessa krav är lika viktiga i dag när man skall ta i övervägande vilka män som skall ha ställningen att utöva tillsyn. Paulus skrev till exempel: ”En tillsyningsman måste ... vara ... lojal.” En sådan lojalitet visar han genom att stadigt ”hålla sig till det trovärdiga ordet” som finns förklarat i de publikationer som används av Jehovas nutida kristna organisation. — Titus 1:6—9.
Det fanns andra viktiga ting beträffande vilka Titus också ständigt behövde ge ”uttryckliga försäkringar”. (Titus 3:8) Dessa kan delas upp i fyra områden — begär, tal, gärningar och inställning.
Inriktning på rätta begär
I sitt brev till Titus hänvisar Paulus två gånger till ett ”hopp om evigt liv”. Vi kan tryggt inrikta vårt hjärta på detta hopp därför att ”Gud, som inte kan ljuga, ... har utlovat” det. (Titus 1:2; 3:7) Å andra sidan skulle det vara inkonsekvent och farligt att tillåta de ”världsliga begären” att tränga ut det ”lyckliga hoppet” som inbegriper ”det härliga tydliga framträdandet av den store Guden och av vår frälsare, Kristus Jesus”. — Titus 2:11—14.
Det ”härliga tydliga framträdandet” av Guds härlighet genom vår frälsare, Kristus Jesus, är mycket nära. Detta framträdande är intimt förbundet med tillintetgörelsen av hela den onda tingens ordning och alla som har koncentrerat sitt liv kring dess materiella och sensuella lockelser. Hur viktigt är det därför inte för oss att avlägsna från våra hjärtan, ja ”säga nej till ... de världsliga begären och att mitt i den nuvarande tingens ordning föra ett liv präglat av ... gudaktig hängivenhet”! — Titus 2:11—14.
Låt oss ge akt på vårt tal
”Människor, som pratar nonsens”, ”lögnare”, ”säger emot”, ”bespotta” och ”dåraktiga spörsmål” — dessa uttryck visar att man missbrukade tungan på ön Kreta. Det var även nödvändigt för Titus att varna systrar som kommit upp i åren för att vara ”baktalerskor”. Samma råd är nödvändigt i dag. — Titus 1:10, 12; 2:3, 9; 3:2, 9.
I en församling fanns det en äldre syster, som visserligen var nitisk i tjänsten på fältet men hade en benägenhet för att tala illa om sina vuxna, överlämnade barn och sin icke troende make. Det blev nödvändigt att en av de äldste höll ett tal inför församlingen om denna sak, dock utan att nämna hennes namn. Har vi verkligen rätt att tala skymfligt om någon människa? Paulus’ inspirerade brev till Titus svarar: ”Bespotta [inte] någon.” Kristna måste i stället inrikta sig på att använda ”sunt tal som inte kan domfällas”. — Titus 3:2; 2:8.
Gärningar som behagar Gud
”Offentligt bekänner de att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom.” (Titus 1:16) Orostiftarna i församlingarna på Kreta passar in på denna beskrivning. I motsats härtill betonar Paulus fyra gånger behovet av ”förträffliga gärningar”. (Titus 2:7, 14; 3:8, 14) Paulus, som själv var ett exempel i att utföra den förträffligaste gärningen, hänsyftade på den då han sade: ”Predikan som jag betroddes med.” (Titus 1:3) Jesus betrodde alla sina efterföljare med denna betydelsefulla gärning; den bör därför stå högst på vår lista över regelbundet utförda ”förträffliga gärningar”. — Matteus 28:19, 20.
Bland de ”förträffliga gärningarna” är fädernas ansträngning att uppfostra ”troende barn”. För hustrur inbegriper det att vara ”husliga, ... [underordna] sig sina egna män, så att Guds ord inte må bli skymfat”. De som har ett förvärvsarbete bör — även om de inte är i slaveri — tillämpa principen i Titus 2:9, 10 genom att respektfullt lyda sina arbetsgivare. De kristna är också förpliktade att ”underordna sig ... regeringar och myndigheter såsom härskare” och ”vara redo till allt gott verk”. — Titus 1:6; 2:5; 3:1.
Bevara en rätt inställning
De kristna på Kreta behövde bevara en rätt inställning gentemot världsliga syndare och inte tala skymfligt om dem utan ”lägga i dagen all mildhet mot alla människor”. Detsamma gäller för oss i dag. Annars kommer våra ansträngningar att hjälpa dem att ta emot Rikets budskap att misslyckas. Vi måste, alldeles som de kristna på det forntida Kreta, ge akt på vårt umgänge. Hur kan vi annars lyda befallningen ”att säga nej till ogudaktigheten och de världsliga begären och att mitt i den nuvarande tingens ordning föra ett liv präglat av ... gudaktig hängivenhet”? — Titus 3:2; 2:12.
Aposteln Paulus framhöll: ”Vi var ju också en gång oförståndiga, olydiga, vilseledda.” Var Jehova förpliktad att rädda oss från detta syndfulla tillstånd? Nej, han frälste oss ”inte till följd av gärningar i rättfärdighet som vi hade utfört, utan efter sin barmhärtighet”. Genom att utöva tro på Kristi utgjutna blod får de kristna förlåtelse för de synder de begick i det förgångna och får det underbara ”hoppet om evigt liv”. Detta är ett enastående slag av ”oförtjänt omtanke” och ett kraftfullt skäl till att undvika felaktiga begär och att bevara ett sunt tal, förträffliga gärningar och en barmhärtig inställning gentemot vara medmänniskor. — Titus 3:3—7.
Hur tacksam måste inte Titus ha varit för denna kärleksfulla hjälp i sin svåra uppgift! Titus läste helt visst Paulus’ brev många gånger och citerade ofta från det när han undervisade och gav råd. Många millioner människor i dag använder på liknande sätt detta inspirerade brev till nytta för sig själva och för andra. Dess innehåll är verkligen utmärkt och gagneligt.