Att ge tillrättavisning ”inför allas ögon”

”Bespottaren skall du slå, för att den oerfarne må bli klok; och den förståndige bör tillrättavisas, så att han må urskilja kunskap.” — Ords. 19:25, NW.

1. Inför vilka skall, enligt 1 Timoteus 5:20, de som framhärdar i att synda bli tillrättavisade? Varför är det så?

HUR förhåller det sig då med Paulus’ anvisningar till Timoteus att ”inför allas ögon” tillrättavisa dem som framhärdar i att synda? Detta har en bestämd avsikt, nämligen att ”de övriga också må hysa fruktan”, dvs. fruktan för att råka in på samma syndiga väg. (1 Tim. 5:20) Vilka omständigheter är det då som kräver tillrättavisning på detta sätt, och hur kan tillrättavisning ges ”inför allas ögon”?

2—4. Vad kan sägas om tillämpningen av uttrycket ”inför allas ögon”, och vilka bibliska exempel belyser detta?

² Uttrycket ”inför allas ögon” är inte bestämt eller otvetydigt i fråga om sin tillämpning. Det skulle kunna betyda att tillrättavisningen ges inför hela församlingen, men det skulle också kunna betyda att tillrättavisningen ges inför alla dem som på något sätt är inbegripna i saken eller har kunskap om den, däribland vittnen till den orätta handlingen, och alla dessa är då närvarande när den som handlat orätt blir tillrättavisad. Hur det än förhåller sig, är det uppenbart att tillrättavisningen skulle vara av offentlig art snarare än enbart vara en privat angelägenhet.a

³ Det grekiska uttryck som finns i 1 Timoteus 5:20 används också i Lukas 8:47 beträffande den kvinna som av Jesus fick läkedom för blödningar. I skildringen heter det att hon ”talade om inför allt folket [grek.: ”inför allt folkets ögon”] av vilken orsak hon hade rört vid honom”. Det är tydligt att detta inte betyder att hon gjorde detta inför hela befolkningen i staden (sannolikt Kapernaum), utan inför dem i folkskaran som råkade vara där och som hörde Jesus fråga: ”Vem var det som rörde vid mig?” — Luk. 8:43—47.

⁴ Aposteln Paulus använder ett liknande uttryck när han beskriver hur han tillrättavisade Petrus i Antiokia: ”Men när jag såg att de inte vandrade rätt enligt de goda nyheternas sanning, sade jag till Kefas [Petrus] inför dem alla. ...” Uttrycket ”inför dem alla” skulle här kunna betyda inför hela församlingen som var samlad till ett möte, men pronomenet ”dem” skulle också kunna syfta tillbaka på dem som Paulus just hade omnämnt, vilka ”inte vandrade rätt enligt de goda nyheternas sanning”. Det skulle kunna betyda att han tillrättavisade Petrus vid ett annat möte än ett församlingsmöte, kanske vid en måltid, där judiska troende, i likhet med Petrus, undvek att vara tillsammans med icke-judiska kristna. — Gal. 2:11—14.

5. Vad kommer att vara till ledning för oss i denna tillämpning, när vi inte har någon uttrycklig biblisk regel?

⁵ Eftersom vi inte kan vara dogmatiska beträffande exakt hur omfattande uttrycket ”inför allas ögon” är i sin tillämpning, förefaller det som om det rådande behovet bör vara vägledande i fråga om hur det skall tillämpas. Om man menar att hela församlingen bör få reda på tillrättavisningen, bör den också underrättas om den. Om det inte är så, bör tillrättavisningen ges inför alla som berörs av saken eller inför alla som av någon orsak behöver få höra tillrättavisningen för att själva få nytta av den.

GUDAKTIG KÄRLEK GER VÄGLEDNING

6. Vilken kontrollerande verkan visar bibeln att kärleken utövar i dessa angelägenheter?

⁶ Det finns bibliska principer som talar mot ett onödigt offentliggörande av andras förseelser och synder. Bibeln som helhet visar att kärleken i allmänhet bör förmå en att överskyla sin broders synder hellre än att avsiktligt rikta uppmärksamheten på dem. (Jämför Ordspråksboken 10:12; 11:12, 13; 16:27; 17:9; 1 Petrus 4:8.) Jehova talar om att tillrättavisa den som, förutom att han begått andra orätta handlingar, har blottställt eller ”lastat” sin egen broder, avslöjat ett fel som han har. (Ps. 50:20, 21) Guds Son gav den regel från Gud som är tillämplig i alla sådana fall: ”Därför, allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.” (Matt. 7:12, 1917) Ingen av oss skulle vilja få sina fel ventilerade offentligt, om det inte verkligen var nödvändigt. Om å andra sidan våra bröder för sitt eget bästas skull behövde få höra någonting, måste vi försätta oss i deras ställe och erkänna att vi själva inte skulle vilja att nödvändiga upplysningar undanhölls oss.

7, 8. Visa med exempel hur ett onödigt offentliggörande av en annan persons orätta handlingssätt skulle kunna orsaka mycket skada i onödan.

⁷ När det inte finns något verkligt behov av att offentliggöra andras fel, kan det orsaka mycket skada i onödan, om man gör det. För att illustrera detta kan vi tänka på en tilldragande ung kvinna, som reser en del i sitt arbete och som har inlåtit sig på något orätt handlingssätt ett antal gånger medan hon varit på resa. Låt oss anta att de äldste skulle få höra om detta från någon annan och talade med den unga kvinnan och fick reda på att det som rapporterats var sant och att de, med tanke på att hon inte självmant gick till dem, beslutade att göra ett tillkännagivande inför församlingen om att de hade tillrättavisat henne, varvid de uppgav hennes namn. Vad skulle då församlingen tro? Några skulle kanske anta att det orätta var av sexuell art, under det att i verkligheten något helt annat hade inträffat. Under denna särskilda resa kom den unga kvinnan nära sitt hem och utnyttjade tillfället att besöka sin familj, vars övriga medlemmar inte är vittnen. Hon hade tidigare rökt, och under påverkan av deras rökvanor försvagades hon och rökte också själv några gånger. Om det inför församlingen lästes upp ett tillkännagivande med hennes namn och en upplysning om att hon blivit tillrättavisad, skulle det faktiskt kunna få många att utveckla en mycket förvrängd bild av henne, grundad på oberättigade antaganden och falska förmodanden.

⁸ En liknande situation kan gälla en äkta man som ett par gånger dricker sig berusad i sitt eget hem. Om tillrättavisningen kungjordes inför församlingen, skulle somliga av åhörarna med orätt kunna mena att mannen i fråga hade begått äktenskapsbrott eller var skyldig till någon annan allvarlig synd, något som var mycket avlägset från det verkliga förhållandet. Vilken verklig nytta — för de berörda personerna och för församlingen — skulle ett sådant offentliggörande i själva verket åstadkomma, och skulle det verkligen uppväga den skada som vållades?

9, 10. a) Vad visar behandlingen av fall av orätt handlingssätt i Israel beträffande offentliggörandet av en persons fel och brister? b) Beträffande vilket slag av synder var det israeliterna skulle få vetskap om kraftfulla åtgärder för att de skulle hysa fruktan?

⁹ Principen att inte offentliggöra en persons fel i större utsträckning än vad behovet kräver tycks också finna stöd i det tillvägagångssätt som i allmänhet följdes i det köttsliga Israel under lagförbundets tid. Bibelns stadgar och redogörelser anger att fall av orätt handlingssätt kom inför stadens äldste i porten huvudsakligen när det var fråga om tvister, till exempel i fall där en som förbrutit sig inte ville erkänna att han handlat orätt mot en annan, och även när samhället som helhet blev allvarligt drabbat eller utsattes för fara genom den orätta handlingen. — Se Aid to Bible Understanding, sid. 384, 385, 1053, 1054.

¹⁰ Det uttryck som aposteln använde i 1 Timoteus 5:20: ”för att de övriga också må hysa fruktan”, påminner om ställen i lagen som visar att kraftfulla åtgärder vidtogs mot vissa som hade handlat orätt. Man finner där uttrycket: ”Hela Israel skall höra detta och frukta, och man skall sedan icke mer göra något sådant ont bland dig.” Men det är värt att lägga märke till att de synder det var fråga om antingen var sådana som kunde orsaka allvarlig fara för samhället, däribland underblåsande och försvar av avfällighet, alltså synder som krävde dödsstraff, eller också sådana synder som redan hade blivit offentligt kända, till exempel falskt vittnesbörd inför domstolen. — 5 Mos. 13:6—11; 17:8—13; 19:15—20.

11, 12. Vilken inställning uppmuntrar Jesus i Matteus 18:15—17 till beträffande de allvarliga synder som hans råd omfattade?

¹¹ Jesu anvisningar i Matteus 18:15—17 visar också att det är tillbörligt att se till att privata problem hålls privata där så är möjligt. Det motsvarande stället i Lukas 17:3, 4 tyder på att detta råd handlar om synder som begåtts av en person mot en annan. Jesus sade att den som blivit lidande av synden inte skulle ge spridning åt saken, utan i stället skulle gå till den som förbrutit sig och reda ut saken privat. Detta skulle kunna ha en god verkan — den som handlat orätt skulle lägga märke till den hänsyn som visades genom att saken inte avslöjades, och därigenom skulle han bli mera mottaglig för tillrättavisning. Även om privata ansträngningar misslyckades, skulle saken ändå inte ges spridning, utan i stället skulle den som blivit utsatt för synden ta med sig en eller två andra och göra ytterligare en ansträngning. Det var bara om denna lilla grupp också misslyckades som saken skulle föras ”till församlingen” (uppenbarligen de medlemmar som representerar den, nämligen de äldste; jämför 4 Moseboken 35:12, 24, 25 med 5 Moseboken 19:12; Josua 20:4).

¹² Vi bör lägga märke till att de synder som nämndes i Jesu råd verkligen var allvarliga synder, eftersom han sade att underlåtenhet att ge gensvar till församlingens tillrättavisning skulle leda till uteslutning. (Matt. 18:17) Och ändå skulle dessa synder, trots att de var allvarliga, inte offentliggöras i större utsträckning än omständigheterna krävde. Detta råd har visserligen direkt avseende på synder som begås av en individ mot en annan, men det förefaller ändå uppenbart att den princip som Guds Son gav i fråga om att undvika onödig publicitet bör vara tillämplig i varje enskilt fall, vad än det särskilda slaget av orätt handlande kunde inbegripa.

13. När bör, kort uttryckt, ett syndigt handlingssätt logiskt sett tillrättavisas inför en hel församling, och när bör tillrättavisningen göras ”med stränghet”?

¹³ Av alla de bibliska vittnesbörden att döma tycks det som om de tillfällen då ett syndigt handlingssätt behöver tillrättavisas inför hela församlingen är begränsade. Det gäller således fall av allvarligt orätt handlingssätt, som är eller med säkerhet kommer att bli allmänt kända, eller fall där mera privata ansträngningar att åstadkomma ånger och omvändelse från ett orätt handlingssätt inte har medfört säkra resultat och man menar att en potentiell fara kvarstår för församlingen, en fara för vilken församlingsmedlemmarna behöver varnas för att kunna skydda sig.b Då det orätta handlingssättet medför omfattande svårigheter för församlingen, behöver tillrättavisningen göras ”med stränghet”, och den kan också behöva upprepas till dess vederbörande har upphört med de orätta handlingarna. — Tit. 1:13.

ATT GE OFFENTLIG TILLRÄTTAVISNING

14. Hur kommer det sig att ett tillkännagivande, som helt enkelt går ut på att någon har blivit tillrättavisad, inte innebär att man verkligen har fullgjort anvisningen att ”tillrättavisa inför allas ögon”? Vad är det som behövs?

¹⁴ Effektiv tillrättavisning av dem som framhärdar i ett orätt handlingssätt kräver att man använder övertygande bevisning från Guds ord. Att inför en grupp människor läsa upp ett tillkännagivande om att en person ”har blivit tillrättavisad” kan inte i sig självt innebära att ”tillrättavisa [honom] inför allas ögon”. Tillkännagivandet säger i själva verket att han ”har blivit tillrättavisad”, vilket visar att tillrättavisningen är någonting som verkställts i det förgångna — och uppenbarligen inte i närvaro av dem som får höra tillkännagivandet, eftersom de i annat fall inte skulle behöva höra ett sådant tillkännagivande. Tillkännagivandet skulle kunna sägas betyda att man ger en förebråelse ”inför allas ögon”, men det är inte i sig självt en tillrättavisning. Det är en anklagelse eller ett avslöjande, det är sant, men det åtföljs inte av den övertygande bevisning som kännetecknar tillrättavisning. För att verkligen tillrättavisa någon inför församlingen måste man med kraft tillämpa Guds ord, rikta uppmärksamheten på vad det har att säga om det särskilda slag av synd som begåtts. Detta är viktigt för att gudaktig fruktan för att begå en sådan orätt handling skall byggas upp hos åhörarna. — 2 Tim. 4:2.

15, 16. Är det nödvändigt att namnge en person för att tillrättavisa honom ”inför allas ögon”? Hur blir detta belyst i 1 Korintierna 14:23—25?

¹⁵ Är det nödvändigt att nämna namnet på den person som handlat fel för att han skall bli tillrättavisad ”inför allas ögon”? Eftersom bibeln själv inte visar att en sådan angelägenhet inbegriper att den tillrättavisades namn uppges, förefaller det vara så att också detta får bero på det rådande behovet. Sådan tillrättavisning kan ges vid ett möte av offentlig karaktär, men detta sker då utan att den eller de som tillrättavisas nämns vid namn.

¹⁶ I sitt första brev till korintierna beskriver till exempel aposteln Paulus hur en utomstående kommer till ett kristet möte. Den här främlingen har kanske inte tidigare insett det orätta i sina handlingar och sin livskurs i det förgångna. Han kände inget behov av ånger och sinnesändring. Men aposteln säger att när en sådan person hör dem som är närvarande vid mötet tala Guds sanning, ”tillrättavisas han av alla [det som han då hör ... överbevisar honom om synd, Hedegård], granskas han ingående av alla; hans hjärtas hemligheter blir uppenbara”. Det är inte så att alla de närvarande uttalar hans namn — han är ju en främling för dem. Men de kraftfulla sanningar som de talar förmår honom att se sig själv i ett nytt ljus och väcker hans hjärta till ånger och sinnesändring. — 1 Kor. 14:23—25.

17. Varför behövde somliga på Kreta sträng tillrättavisning, och hur kunde Titus fortsätta att ”tillrättavisa dem”?

¹⁷ Då Paulus skrev till Titus, som befann sig på ön Kreta, förmanade han denne: ”Fortsätt ... att tillrättavisa ... [vissa personer] med stränghet, så att de kan vara sunda i tron.” Skälet till att dessa personer behövde sträng tillrättavisning var att de orsakade svårigheter i församlingen. De var sådana som brukade säga emot, var oregerliga, pratade nonsens, bedrog sinnet och undergrävde hela hushåll genom att för ohederlig vinnings skull lära ut ting som de inte borde lära ut. Andra var fallna för lögn och lättja. Det är inte troligt att Titus i sina strävanden att ”fortsätta” att tillrättavisa dem gång på gång läste upp vissa namn med periodiska tillkännagivanden om att dessa personer inlät sig på orätt uppförande. I stället skulle han, vid privata möten och vid offentliga möten, ihärdigt rikta uppmärksamheten på Guds ord och på dess befallningar med avseende på dessa orätta handlingar. Därigenom skulle församlingen kunna förstå att vemhelst som inlät sig på sådana handlingar utövade ett dåligt inflytande mot vilket de behövde skydda sig. Kraftfulla skriftenliga råd skulle hjälpa hela församlingen att hysa sund fruktan för att ta del i sådana handlingar. — Tit. 1:9—13; jämför 2 Timoteus 4:2—4; 2 Tessalonikerna 3:6—15.c

18. Vilka omständigheter är det som särskilt kräver att det vid församlingens möten ges tillrättavisning för orätt handlingssätt?

¹⁸ Utan tvivel kan de flesta fall i vilka församlingsmedlemmar råkar göra sig skyldiga till orätt handlingssätt skötas på privat väg av församlingens herdar. Men om de har skäl att tro att andra kan bli frestade att begå samma slag av synd, bör de vid mötena ägna tid åt tillrättavisande ord som gäller detta slag av orätt handlingssätt. Om en sak är allmänt känd eller har blivit skandal, bör de helt visst göra detta.

19. Under vilka omständigheter kan de äldste mena att det är tillrådligt att göra ett kort tillkännagivande och namnge den som handlat orätt?

¹⁹ Om de äldste menar att omständigheterna kräver detta, skulle de rentav kunna namnge personen i fråga (fastän vid ett annat tillfälle än när överträdelsen i fråga behandlas i ett tal) och förklara att de har tillrättavisat honom. I ett fall då det har blivit skandal skulle detta göra det möjligt för församlingens medlemmar att försvara församlingen mot dem som kan anklaga den för att överse med orätta handlingar. Och även i ett fall där det orätta handlingssättet inte är så bekant — eller har utövats i största hemlighet — kan de äldste finna det nödvändigt att göra detta. En ung man kan till exempel ha gjort sig skyldig till ett opassande uppförande (inte med nödvändighet otukt) tillsammans med flera unga kvinnor, den ena efter den andra. Sedan han blivit tillrättavisad, kan han säga att han ångrar sig och vill ändra sig. Likväl kan de äldste fortfarande anse sig behöva vara förbehållsamma mot honom. Han kan ha behövt få råd vid tidigare tillfällen och kan således visa en viss brist på beslutsamhet att undvika orätta handlingar. De äldste kan mena att hjorden behöver någon förklaring som gör alla, och särskilt de yngre systrarna, uppmärksamma på att man behöver visa ett mått av försiktighet om man är tillsammans med den unge mannen. De äldste kan tillkännage att de har tillrättavisat honom, varvid de nämner hans namn.

20. När bara ett kort tillkännagivande görs, vad behövs då också för att församlingen skall ”hysa fruktan” för att göra sig skyldig till liknande orätt handlande?

²⁰ När de äldste gör ett kortfattat tillkännagivande av detta slag och själva den orätta handlingen har skett i hemlighet, har naturligtvis flertalet i församlingen ingen uppfattning om vilket slag av orätt handlande som de bör vara på sin vakt emot. De kan knappast förväntas ”hysa fruktan” för att inlåta sig på någonting, om de inte vet vad det är. Vid ett annat möte kan därför en äldste ge skriftenliga upplysningar och dryfta just det slag av orätt handlande som det var fråga om. Han bör påvisa hur det kommer sig att folk råkar ut för detta och varför det är så förkastligt och skadligt, och han bör dessutom ge goda och nyttiga råd om hur man kan väpna sig, så att man inte råkar i en sådan snara. När ett sådant tal hålls, bör emellertid inga namn nämnas.

21. Hur kan församlingens medlemmar, även om inget namn nämns, skyddas mot sådana som handlar orätt eller göras medvetna om att de personer, vilkas synder frambringar uppenbara efterverkningar, verkligen har blivit tillrättavisade inför alla?

²¹ I själva verket kan de äldste finna att ett sådant tal är allt som behövs, för även om inget namn har nämnts vid ett tidigare möte, kan talet vara tillräckligt för att ge alla upplysningar som församlingsmedlemmarna behöver för att försvara sig, om en sådan individ skulle närma sig dem och på nytt uppföra sig på ett sådant sätt som beskrivits i talet. Vi kan också tänka på ett sådant fall då en omoralisk handling leder till ett havandeskap utom äktenskapet eller till skilsmässa på grund av äktenskapsbrott. Ett tal som visar hur någon kan bli indragen i orätta sexuella handlingar skulle kunna inbegripa varningen: ”Vi bör inte mena att det här inte kan hända oss, eftersom det har hänt i vår församling, och vi är ledsna över att behöva säga att det nu frambringar sådana sorgliga resultat.” Fastän inget namn har nämnts, vare sig före, under eller efter talet, skulle församlingens medlemmar, när de fick kännedom om det havandeskap eller den skilsmässa som blev följden, förstå att tillrättavisning verkligen hade getts.

22. a) Vilket skriftenligt ansvar har de äldste med avseende på orätt handlande och personer som inlåter sig på sådant? b) Varför får den som syndar alltid betala för sin synd, även om det visas barmhärtighet?

²² Såsom herdar kan de äldste i församlingen ge läkedom och tillrättavisa och förebrå med kraft (2 Tim. 4:2), och de kan föra till rätta igen och tukta genom sin användning av Guds ord. (Gal. 6:1; 2 Tim. 3:16; Jak. 5:14—16) De kan också ”förebrå” genom att utesluta sådana som inte ångrar sig. (1 Kor. 5:1—13; 2 Kor. 2:6—8) Barmhärtighet kan visas av församlingen, men detta betyder inte att syndare någonsin kan ”klara sig”. Även om ånger och sinnesändring kan göra att man vinner Jehovas barmhärtighet, kommer synden nämligen att föra med sig sina oundvikliga konsekvenser. De naturliga verkningarna av syndigt handlande medför alltid skada — liten eller stor — för den som handlar orätt, och detta kan vara i mentalt och känslomässigt och kanske också fysiskt och materiellt avseende. Men han har bara sig själv att skylla för det han får lida. Han skördar vad han har sått. — Gal. 6:7, 8.

23. Vilket handlingssätt är det förståndigt av oss alla att följa med tillförsikt och uthållighet?

²³ Låt oss alltså alla visa oss förståndiga genom att sträva efter att inte så med avseende på det fallna köttet och dess fördärvade böjelser, utan så med avseende på anden, i det vi vet att vi kan ”skörda evigt liv av anden”. Ja, ”låt oss inte ge upp i fråga om att göra vad som är gott, ty i rätt tid skall vi skörda, om vi inte tröttnar” på att trakta efter den rättfärdighet som försäkrar oss om Guds godkännande och hans rika välsignelser. — Gal. 6:8, 9.

[Fotnoter]