Den nya världens laggiltiga grundvalar
”Gud, [trädde] emellan med en ed, då han avsåg att ... mer överflödande ådagalägga sitt rådsluts oföränderlighet.” — Hebr. 6:17, NW.
1. Var Paulus berättigad att skriva till sina egna landsmän?
VAD var det tvingande skälet till att Paulus, ”en apostel till nationerna”, dvs. icke-judiska människor (Rom. 11:13, NW), författade ett brev till den hebreiska kristna församlingen i Palestina? Icke så att förstå, att Paulus i något avseende överskred sin befogenhet, när han skrev till sina egna landsmän. Gång på gång gav han uttryck åt sin stora kärlek till dem och sin omsorg om dem, och han visste att också de avsågs i det uppdrag som tillkännagavs i Herren Jesu ord till Ananias: ”Denne man är ett utvalt redskap åt mig till att bära mitt namn till nationerna såväl som till konungar och Israels söner.” (Apg. 9:15, NW) Men Paulus insåg, för att citera hans ord till galaterna, att han ”hade blivit betrodd med de goda nyheterna för dem som äro oomskurna, alldeles såsom Petrus [i motsats därtill] hade blivit det för dem som äro omskurna”. (Gal. 2:7, NW) Det måste därför ha funnits en särskild orsak till att Paulus skrev detta mycket intressanta och upplysande brev till hebréerna, fastän han siälv säger att han gjorde det ”i få ord”. — Hebr. 13:22, NW.
2. Vad var det särskilda skälet till att Paulus skrev till hebréerna?
2 Vi tror att det tvingande skäl, som uppstod i Paulus’ sinne på hans tid, nu har uppstått igen i våra dagar. Tag nu inte fel! Drag inte på grund av den rubrik, som valts för den här artikeln, den slutsatsen, att det kommer att bli en juridisk avhandling rörande vissa abstrakta sanningar, som undersöks endast helt objektivt. I stället framlägger vi, likt Paulus, denna sak för våra läsare, därför att ”vi önska att var och en av eder skall visa samma flit för att äga hoppets fulla visshet ända fram till slutet, på det att ni icke må bliva tröga, utan vara deras efterliknare, som genom tro och tålamod ärva löftena”. — Hebr. 6:11,12, NW.
3, 4. a) På vilken bevisföring grundar aposteln sin vädjan? b) På vilket sätt kan vi förvänta att denna skall bli oss till hjälp i denna tid?
3 För att ge stöd och tyngd åt den vädjan, som dessa ord innehåller, börjar aposteln sedan framlägga en bevisföring, som utgör den förnämsta grunden för detta vårt studium. Han påminner oss om Guds löfte till Abraham, vilket bekräftades med ed. Människor går till väga på liknande sätt för att åstadkomma en laglig garanti och så göra slut på varje möjlig tvist. Enda skillnaden är den, att medan ”människor svärja vid den som är större”, ”svor han [Gud] vid sig själv, då han ju icke kunde svärja vid någon större”. På detta sätt gav Gud överväldigande bevis för sitt tillkännagivna uppsåts oföränderlighet genom att lägga sin ed till sitt löfte och på det sättet göra sitt ord dubbelt tillförlitligt och sant. För vilket ändamål? På det att vi ”måtte ... få stark uppmuntran” och därigenom ett kraftigt motgift mot varje benägenhet för att bli tröga. — Hebr. 6:13—18, NW.
4 Vi tror alltså, att det i vårt studium av denna del av Guds ord finns gott stoff, som kan skänka verklig, praktisk hjälp åt de många tusentalen av våra nyintresserade läsare såväl som utgöra ett gagneligt studiematerial för alla Jehovas vittnen och, framför allt, uppmuntra dem till att energiskt gå framåt i Guds heliga tjänst.
5. Vilka tre frågor framställs med anledning av denna artikels rubrik?
5 Då det lagliga eller juridiska betraktelsesättet spelar in här, önskar vi dra fördel av den metod som ofta används av jurister, när de granskar, låt oss säga, ordalydelsen i ett parlaments- eller riksdagsbeslut eller något av myndigheterna utfärdat påbud. De lokaliserar då först den särskilda del som har avseende på ifrågavarande fall, och därpå går de vidare och undersöker noga denna del mening för mening, ord för ord. Då vi nu skall tillämpa denna metod, föreslår vi att vi ställer oss följande tre frågor: 1) Vad är den nya världen? 2) Vad är dess grundvalar? 3) Hur görs grundvalarna laggiltiga?
Den nya världen
6. Vad är den rätta innebörden i det grekiska ordet kosmos, och vad anges genom uttrycket ”den nya världen”?
6 Det är fyra olika grekiska ord som har översatts med ”värld” i Konung Jakobs engelska bibelöversättning och andra översättningar, men det som vi för ögonblicket är särskilt intresserade av är det grekiska ordet kosmos, som konsekvent återges med ”värld” i Nya Världens översättning. Detta ord ger uttryck åt tanken på en ordningsfullt uppbyggd organisation eller tingens ordning och syftar inte i något enda fall på den bokstavliga jorden. Uttrycket ”den nya världen” anger enligt logikens lagar att det existerar en gammal värld. Dessutom kan man därav med all sannolikhet sluta sig till att den nya världen ersätter den förra, som blir föråldrad och försvinner. Detta resonemang är förnuftigt och har stöd i Skriften, på det ställe där Paulus dryftar det nya förbundet. — Se Hebréerna 8:13.
7. Hur och var visar Petrus det skriftenliga bruket av ordet ”värld”?
7 I 2 Petrus, kapitel tre, visar aposteln mycket tydligt att ordet ”värld” enligt bibelns språkbruk syftar på en helhet, som är sammansatt av symboliska himlar och en symbolisk jord. Himlarna symboliserar den osynliga styrande delen av anordningen, medan jorden symboliserar den synliga delen, den som vi ser omkring oss. Aposteln talar om himlar och en jord som nådde sitt slut vid tiden för syndafloden, ehuru varken de bokstavliga himlarna eller den bokstavliga jorden upphörde att existera då. Han säger därpå att ”de himlar och den jord, som nu finnas, [förvaras] åt eld och sparas till de ogudaktiga människornas doms och tillintetgörelses dag”. Sedan Petrus anfört vidare enskildheter angående det sätt varpå den nuvarande världsordningen fullständigt skall försvinna, talar han slutligen om den nya världen, när han skriver: ”Men det finnes nya himlar och en ny jord, som vi vänta enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” (2 Petr. 3:7, 13, NW) Detta står i nära och skönt samband med det löfte och den storslaget beskrivande förutsägelse om nya himlar och en ny jord, som vi finner i Jesajas profetia och som ytterligare utvecklas i den glödande framställning av samma ämne, som vi läser i bibelns sista bok. (Jes. 65:17—25; Upp. 21:1—4) Men vilka är grundvalarna till denna nya värld?
Den nya världens grundvalar
8. Varigenom utövas styrelsen eller herradömet över den nya världen, och hur står detta i motsats till den gamla världen och kristenhetens påståenden?
8 Den nya världen är inte utan herradöme eller styrande makt. Detta herradöme utövas förmedelst ett konungarike. Ordet ”konungarike” eller ”konungadöme” betecknar en stat eller ett område, vars överhuvud är konung. Över den nya världen härskar konungen Kristus Jesus, som är verksam genom ett enda konungadöme, vilket omfattar både himmel och jord. Detta står i motsats till den gamla världen. Visserligen har den endast en osynlig härskare över alla, Satan, djävulen, som är ”denna tingens ordnings gud”, men likväl finner vi på jorden, i den synliga delen av hans maktområde, många konungar eller styresmän och riken, som existerar samtidigt till den dag i dag är. (2 Kor. 4:4) Detta är en av de större orsakerna till snikenhet, avund, misstankar, tvister och krig. Kristenheten i allmänhet lär, att Guds rike skall bli en verklighet genom en så småningom skeende omvändelse av den nuvarande världen och dess folk, en utvecklingsprocess så att säga, tills den tid kommer då alla är redo att ta emot Kristus som konung. Men detta är helt och hållet i strid med Skriften, och därtill ter sig detta mål mer och mer avlägset, när man ser i vilken riktning världsförhållandenas allmänna utveckling pekar. Vi nämner här ett eller ett par av de främsta skriftställen som kastar ljus över denna sak.
9. Hur kastar Daniels profetia ljus över denna sak, och genom vilket ord av Jesus bekräftas profetians framställning?
9 I sina nattliga syner såg Daniel ”en, som liknade en människoson”, åt vilken ”den Gamle av dagar [Jehova]” gav ”välde och ära och konungadöme”, ett rike som aldrig skulle förgås eller förstöras. (Dan. 7:13, 14, 1878) I samma profetia läser vi på ett annat ställe, som syftar på samma tid och visar vad som händer när Guds smorde konung tar sin makt i besittning: ”Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt [suveränitet, AS] icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det [Guds rike] skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken [som tillhör den nuvarande världen], men självt skall det [Guds rike] bestå evinnerligen.” (Dan. 2:44. Se också Psalm 2:7—9.) Att Jesus själv insåg, att situationen i verkligheten var exakt sådan som här beskrivs, det framgår av hans eftertryckliga förklaring, när Pilatus ställde frågor till honom angående hans konungadöme. Jesus sade: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” (Joh. 18:36, NW) Och man kan sannerligen inte i detta lägga in den meningen, att Kristi rike uteslutande skulle vara ett himmelskt rike, ty Jesus lärde sina efterföljare att bedja till Gud i dessa ord: ”Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden (Matt. 6:10, NW) Om läsaren önskar en slutgiltig bekräftelse på den profetiska förebilden, som talar om hur suveräniteten övergår i andra händer och vad som blir följden därav, så hänvisar vi till det som är skrivet i Uppenbarelseboken 11:15—18.
10. a) Hur brukade Gud det köttsliga Israel? b) Vilken profetia gavs beträffande herradömet eller styrelsen över dem, och vem identifieras som Sions säkra grundval?
10 Av de redan nämnda skriftställena skulle vi vara fullt berättigade att säga, att den nya världens grundvalar med all tydlighet är förankrad i Kristus Jesus såsom den utlovade ”Fridsfursten”, på vars skuldror den nya världens herradöme vilar. (Jes. 9:6, 7) Men vi har ett mera direkt ord än detta. Det forntida Israel var inte utan herradöme eller styrelse, och Gud brukade detta folk till att framställa en profetisk förebild av bättre och större ting som skulle komma. Detta är i själva verket grunden för Paulus’ bevisföring hela vägen igenom i hans brev till hebréerna, där han kallar den lag Gud gav Israel ”en skugga av de goda ting som skola komma”. (Hebr. 10:1, NW) Nåväl, herradömet över denna förebildliga teokrati utövades genom ett rike som till sitt centrum hade huvudstaden Jerusalem. Den del därav som utgjorde regeringens säte kallades Sion, och där befann sig tronen. Vad Sion beträffar, lät Gud nedteckna denna profetia: ”Se, jag lägger i Sion en sten till grund, en beprövad sten; en dyrbar hörnsten med säker grundval.” (Jes. 28:6, AS) Det råder inget tvivel om att Jesus Kristus är grundhörnstenen. Aposteln Petrus tillämpar direkt den här återgivna profetian på vår Herre och förbinder den med en annan profetia med liknande uttryckssätt, vilken han citerar på följande vis: ”Precis samma sten som byggningsmännen förkastade [har] blivit den förnämsta hörnstenen.” — 1 Petr. 2:6, 7, NW; Ps. 118:22. Se också Lukas 20:17; Apostlagärningarna 4:11.
11, 12. Till vilken fråga för detta fram, och med vilken särskild term har den att göra?
11 Medan det från de skriftställens synpunkt, som vi just har nämnt, bara finns en enda grundval, här en byggnads-grundval, talar likväl andra skriftställen om byggnads ”grundvalar” i pluralis. Ytterligare andra skriftställen nämner ordet ”grundval” i en annan förbindelse. Men innan vi undersöker denna sak, vill vi betrakta nästa fråga om hur den nya världens grundvalar görs laggiltiga och därvid komma ihåg det förhållande, som redan har understrukits, att den nya världen och dess grundvalar inte är bara en ombildning av det gamla världssystemet, utan är en splitter ny tingens ordning.
Grundvalarna görs laggiltiga
12 Vad menar vi med laggiltiga grundvalar, och vad menas med en ”laglig garanti”, som omnämns i Hebréerna 6:16(NW)? För att göra saken lättare att förstå vill vi här påpeka ursprungsbetydelsen och härstamningen av vissa ord.
13, 14. Ge en korrekt förklaring av följande ord: a) laglig eller laggiltig, b) lag och c) regel.
13 Laglig eller laggiltig används om det som är i överensstämmelse med eller är tillåtet av lagen. Ordet lag betecknar i första hand en regel för hur man bör handla eller uppföra sig. Lägg märke till, att båda dessa ord härleder sig från stammen i verbet att lägga, liksom deras motsvarigheter i andra språk också kommer av motsvarande verb. Följaktligen är en lag det som är förelagt, bestämt eller fastställt.
14 Med regel menas en norm för beteendet, en regelbunden vana, en hävdvunnen sed. Observera tanken på obruten kontinuitet i vart och ett av dessa uttryck.
15. På vilket sätt uppenbarar dessa ord den fallna människans fundamentala behov?
15 Ser vi inte hos alla dessa ord en tankens eller idéns likhet, som går till själva djupet av den mänskliga naturen i dess skriande behov och når tillbaka till själva början av människans historia? Ända sedan människan vek av från den trygga kurs, som bestod i fullkomlig och lojal lydnad mot hennes Skapare, har hon varit medveten om sitt förtvivlade behov av sådana ting som hon kan sätta sin absoluta tillit till, ting som har stabilitet och beständighet och som det nu är en så bedrövlig brist på. Ja, människan har känt sitt behov av det som skulle kunna erbjuda trygghet eller säkerhet i överensstämmelse med en lag och med lagen som stöd. Med andra ord: det uppstod ett krav på en laglig garanti i människans mellanhavanden med sina gelikar.
16. Vad menas med att svärja en ed, och vad är syftet därmed?
16 Ingenstans inom de mänskliga angelägenheternas område har detta behov gjort sig mera gällande än i förbindelse med människans ord. En person kanske hade givit ett löfte, men till vilken nytta var det, om det inte fanns någon säkerhet för att det skulle bli uppfyllt, i synnerhet om det gällde mycket betydelsefulla ting? Därför uppstod redan i det patriarkaliska samhällets allra första tid seden att svärja en ed, när tillfället krävde det, i förbindelse med något viktigt tillkännagivande, företag eller löfte. Detta skedde genom att man åkallade eller åberopade sig på ett namn eller ett föremål, som av alla parter gemensamt erkändes vara av högre myndighet än enbart mänsklig myndighet. Naturligt nog åberopade man sig på eller vädjade till den högsta möjliga myndigheten, dvs. Gud själv, eller hans ord, bibeln. Att svärja en ed innebär alltså att bekräfta eller uttala ett högtidligt tillkännagivande och därvid taga Gud till vittne på sannfärdigheten av det bekräftade. Och om i det samhälle eller den nation, där detta sker, en sådan ed för med sig en bindande laga förpliktelse, så att sanktioner eller straff blir följden, om det bevisas att eden har blivit bruten, då är den starkaste möjliga ”lagliga garanti” för handen. Så långt som det bland människor är möjligt verkar alltså denna anordning så, att den, som Paulus säger, ”avslutar varje tvist”. — Hebr. 6:16, NW.
17. På vad är den nya världens grundvalar i främsta rummet baserade, och hur understryker Petrus vikten av Guds givna ord?
17 Med denna mänskliga illustration för ögonen är vi så mycket bättre beredda att förstå, hur den nya världens grundvalar görs laggiltiga. Varför blir Kristus Jesus den nya världens konung? Därför att han, på ett sätt som inte ger rum för något tvivel, har bevisats vara den förutsagda säd som åsyftas i det grundläggande löftet till Abraham, vilket delvis citeras av Paulus i Hebréerna 6:14 och avslutas med följande ord: ”Och förmedelst din säd skola alla jordens nationer förvisso välsigna sig.” (1 Mos. 22:18, NW) Ja, emedan Guds löftesord har en ”laglig garanti” i Guds ed, är det detta löftesord som utgör den förnämsta och väsentliga grundvalen till den nya världen och som gör Kristus Jesus till dess rättmätige konung. Vi får stöd för detta, när vi lägger märke till hur Petrus nära förbinder Guds ord med var och en av de tre världar som omtalas i det avsnitt vi redan har nämnt. Den jordiska anordningen under den första världen hade kommit till ”i kraft av Guds ord”. Vidare avgörs den nuvarande onda världens öde ”i kraft av samma ord”. Slutligen väntar vi ivrigt på den rättfärdiga nya världen ”enligt hans löfte”. (2 Petr. 3:5, 7, 13, NW) Det är omöjligt att överskatta vikten och slutgiltigheten av Guds uttalade ord.
18. För vilkas skull och på vilket sätt har Gud bekräftat sitt löftesord?
18 Såvitt det gäller Gud själv och kanske också såvitt det gäller hans lojala och fullkomliga skapelser i himmelen, finns det inte det ringaste behov för Gud att lägga något till sitt löftesord eller bekräfta det. Men när Gud gav det nämnda löftet åt Abraham, gjorde han sig, om vi får uttrycka oss så, det besväret att ”träda emellan med en ed”, såsom antyds av denna ordalydelse: ”Förvisso, välsignande skall jag välsigna dig.” (Hebr. 6:14, NW. Se också 1 Moseboken 22:16.) Denna svurna ed gör löftet till en högtidlig förklaring av bindande kraft, en laglig garanti, som inte kan brytas. Med eden lagd till löftet har vi alltså denna utomordentligt starka kombination, som utgör de ”två oföränderliga ting, i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga”. — Hebr. 6:18, NW.
19. a) Vad är det förnämsta syftet med den nya världens verksamhet? b) Är det skriftenligt att tala om den nya världens ”grundvalar”, alltså i pluralis?
19 Ja, Guds med ed bekräftade löfte utgör den nya världens laggiltiga grundval, därför att syftet med den nya världens verksamhet under Konungens, Kristi Jesu, den utlovade Sädens, förvaltning just är att fullständigt uppfylla detta abrahamitiska förbund, som går ut på att välsigna alla släkter på jorden. (1 Mos. 17:2) I förbigående sagt är detta ord ”förbund” intressant till sin betydelse, vilken är nära besläktad med innebörden i de andra ord, som vi redan har avhandlat, ty dess ursprungliga betydelse är en högtidlig och bindande överenskommelse av laglig giltighet mellan två parter. Den fråga vi nu önskar undersöka gäller emellertid lämpligheten i att bruka ordet ”grundvalar”, i pluralis, i förbindelse med ”laglig” eller ”laggiltig”. Det finns åtminstone fyra eller fem starka skäl till att göra det. Låt oss emellertid genast uppmärksamma, att den nya världens herradöme har byggnads-grundvalar. I samma brev till hebréerna talar Paulus om för oss att Abraham själv ”väntade på den stad som har verkliga grundvalar”. (Hebr. 11:10, NW) Låt oss nu granska dessa starka skäl, ett i sänder.
20. Vilka andra ”stenar” fogas till ”grundhörnstenen”?
20 Det första skälet finner vi i det förhållandet, att Guds ed till Abraham är en laggiltig grundval för den nya världen. Nåväl, fastän profetiorna talar om endast en grundhörnsten i byggnadshänseende, så ges det dock i uppfyllelsen av dessa profetior särskilt till känna, att andra stenar fogas till den. Dessa andra stenar bevisas uppfylla samma fordringar som är fastställda för den förnämsta hörnstenen, och de befinns värdiga att sammanfogas med den i närmaste möjliga förbindelse, likt stenar som passar in så precis, att man inte kan sticka in bladet av en pennkniv mellan dem. Petrus skriver till de kristna troende, som har det ”levande hoppet” att få del med Kristus i det oförgängliga himmelska arvet, och säger: ”I det ni komma till honom [Kristus] såsom till en levande sten, ... bliva ni också själva såsom levande stenar uppbyggda till ett andligt hus, för att vara ett heligt prästerskap.” De tillfogade grundvalarna är sålunda apostoliska: ”Stadens mur hade också tolv grundstenar och på dem de tolv namnen på Lammets tolv apostlar.” (1 Petr. 2:4, 5; Upp. 21:14, 19; NW. Se också Efesierna 2:20—22.) Detta är en parallell till Paulus’ bevisföring, när han först framhåller att det ursprungliga löftet till Abraham visserligen talade om endast en säd, ” ’och åt din säd’, vilken är Kristus”, men därpå visar att alla som har blivit ”döpta in i Kristus” och är i förening med honom ”verkligen [äro] Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte”. (Gal. 3:16, 26—29, NW) Dessa byggnads-grundvalar blev lagligen garanterade genom Guds ed, som bestyrkte hans löfte till Abraham.
21. Vilket annat med ed bestyrkt löfte uppfyllde Jesus förutom att han var Abrahams säd?
21 Det andra skälet är det att Kristus, förutom att han uppfyller det med ed bekräftade löftet till Abraham, också uppfyller ett annat med ed bekräftat löfte. Den här gången har det avseende på översteprästämbetet. Lägg märke till, att detta kommer som höjdpunkten på Paulus’ bevisföring i senare delen av Hebréerna 6, vilken vi här har hållit på att dryfta, där han slutligen talar om en ”förelöpare”, som redan har trätt in ”innanför förlåten”, dvs. in i själva himmelen, för oss, och denne är ”Jesus, som för evigt har blivit en överstepräst efter Melkisedeks sätt”. (Hebr. 6:19, 20 NW) I Hebréerna 7 fortsätter Paulus därpå att ganska utförligt visa hur stor denne Melkisedek var, till och med större än Abraham, som gav tionde åt honom, och förvisso större än Abrahams avkomling Levi, det levitiska prästerskapet också inbegripet. Till sist uppenbarar Paulus hemligheten med Jesu ännu större överlägsenhet, när han säger att Jehova förordnade Jesus till att vara överstepräst genom ”den svurna edens ord”, i uppfyllelse av Psalm 110: 4 (AS), som lyder: ”Jehova har svurit och skall icke ångra sig: Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt.” (Hebr. 7:20, 21, 28, NW) Denna ”svurna ed” är ytterligare en laggiltig grundval för den nya världen, utöver Guds ed till Abraham.
22. Varför sörjde Gud för ett nytt förbund, och hur är det en av den nya världens laggiltiga grundvalar?
22 Lade du märke till att Paulus sade, att detta, att Jesus blev överstepräst på grund av den svurna eden, i verkligheten betydde, att Jesus var ”den som givits såsom pant [garanti, säkerhet] för ett bättre förbund”? (Hebr. 7:22, NW) Detta ”bättre förbund” är det nya förbundet, och detta förhållande för oss fram till det tredje skälet på vår lista. Är detta förbund en av den nya världens laggiltiga grundvalar? Ja, det är det visst, såsom aposteln i fortsättningen tydligt bevisar i Hebréerna 8 och 9. Han visar att det nya förbundet har framgång, där det förra misslyckades, det som ingicks med det köttsliga Israels hus. Paulus citerar från Jeremia 31:31—34, där det nya förbundets villkor är framställda, och förklarar att Gud fann brister och fel hos både det förra (lag) förbundet och människorna under det, såsom framgår av att Gud sade om dem: ”De förblevo icke i mitt förbund, så att jag slutade upp med att fråga efter dem.” (Hebr. 8:9, NW) Det förra förbundet visade sig otillräckligt i fråga om att åstadkomma det verkliga botemedlet och misslyckades i att frambringa ett folk för Jehovas namn. I motsats härtill är det nya förbundet helt och hållet överlägset, såsom Paulus visar i detalj i de båda nämnda kapitlen (Hebréerna 8 och 9), där han framhäver det förhållandet, att Jesus är ”medlare för ett i motsvarande grad bättre förbund, vilket har blivit lagligen stadfäst på bättre löften”. (Hebr. 8:6, NW) Det nya förbundet frambringar verkligen ett folk som uppriktigt har sin lust i att göra Guds vilja, därför att hans lag är skriven i deras sinnen och på deras hjärtan. Det frambringar ett folk, vars samveten är renade genom Kristi utgjutna blod, det fullt tillräckliga botemedlet, och gör dem så skickade till att ”ägna helig tjänst åt den levande Guden” och slutligen vinna ”det eviga arvet” och, tillsammans med Kristus, utgöra en del av den nya världens regering. — Hebr. 9:14, 15, NW.
23. Vilket ytterligare med ed bekräftat löfte uppenbaras för oss, när vi spårar den utlovade säden?
23 Vad är det fjärde skälet? När Gud gav löftet åt Abraham, sade han först ingenting vare sig om en konung eller om ett rike, men han gjorde det senare. (1 Mos. 12:1—3; 17:15, 16) När vi då spårar den utlovade säden utefter släktlinjen från fader Abraham, kommer vi till David, som gjordes till konung över Israel, den förebildliga teokratien, genom att Jehova själv utvalde och förordnade honom. Med David ingick Gud ett högtidligt förbund, till vilket han fogade sitt med ed bekräftade löfte, som finns uttryckt i dessa ord: ”Jag har slutit ett förbund med min utvalde, med ed har jag lovat min tjänare David: ’Jag skall befästa din säd för evig tid och bygga din tron från släkte till släkte.’ ” (Ps. 89:4, 5) Att Davids konungsliga säd är Kristus Jesus bevisas av Petrus i hans inspirerade tal till Israels män på pingstdagen, sedan den heliga anden hade blivit utgjuten. Han sade då: ”Därför, emedan han [David] var en profet och visste att Gud hade svurit honom med en ed att han skulle sätta en av hans avkomlingar på hans tron, såg han förut och talade om Kristi uppståndelse.” (Apg. 2: 30, 31, NW. Se också Lukas 1:32, 33.) Förvisso har vi då här ännu en laggiltig grundval till den nya världen, som gjorts lagligen säker och fast genom det löfte som Gud bekräftat med sin ed.
24. a) Vilket förhållande råder mellan lösenoffret och Guds uppsåt? b) Hur kan vi se att lösenoffret är en av den nya världens laggiltiga grundvalar?
24 Kanske några av våra läsare har väntat sig att få se Kristi lösenoffer omnämnas först, eller i varje fall tidigare, på vår lista över de föreliggande skälen. Men nej, vi har med avsikt lämnat det till sist. Varför? Därför att Guds uppsåt, varmed menas det som han har beslutat och ställt upp för sig såsom ett mål att uppnå, är mera betydelsefullt än de medel, som erfordras för att förverkliga det. Vi förringar inte lösenoffrets betydelse som ett oumbärligt medel och en nödvändig föranstaltning för uppnåendet av det åsyftade målet, och vi kommer ihåg, att Guds med ed bestyrkta löfte gavs efter det att Abraham hade framburit Isak som offer, vilket var en bild av Jehovas offer av sin enfödde Son, Jesus Kristus. (1 Mos. 22:1—18; Joh. 3:16) Vidare medges det villigt, att intet av de förut nämnda dragen i Guds uppsåt, vilka täcks av de fyra skäl som vi nyss har dryftat, skulle kunna med framgång utföras, om inte och till dess att den oförmåga, som vilar över hela människosläktet, först avlägsnas. Med ”oförmåga” menar vi människans rättsliga oduglighet eller inkompetens, när det gäller hennes ställning inför sin Skapare, ett tillstånd som kommer av arvsynd och förlamande ofullkomlighet, som för till graven. Men ”alldeles som genom en enda människa synden kom in i världen och döden genom synden och döden på så sätt sträckte sig till alla människor, därför att de alla hade syndat”, så har också Gud genom en människa, ”en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla”, nådefullt åvägabragt ett ”försoningsoffer för våra synder, men icke endast för våra, utan också för hela världens”. Därför erkänner vi med glädje och tacksamhet denna väsentliga del av den nya världens grundvalar, vilken lagligen och rättsligen beretts i sträng överensstämmelse med Guds fundamentala lag om lika för lika. Vi tackar Gud för ”det från världens grundläggning slaktade Lammet”. — Rom. 5:12; 1 Tim. 2: 5, 6; 1 Joh. 2: 2; Upp. 13: 8; NW.
25. Till vilken fråga och vilken slutsats för oss en granskning av den nya världens starka grundvalar?
25 I denna korta granskning har vi alltså strävat efter att med få ord för vår inre syn bygga upp en omfattande översikt över den nya världens väldiga grundvalar, som är orubbliga och säkra. När vi betraktar dessa grundvalar med sina fasta stöd, drivs vi till att göra oss en fråga, i det vi upprepar det uttryck som vi redan har använt: Varför gjorde Gud sig allt detta besvär att ge det ena med ed bekräftade löftet efter det andra? Det är tydligt att dessa laggiltiga grundvalar, när vi förstår saken på rätt sätt, skulle — såsom Paulus menade — verka som en sporre på oss till att bevara vår flit ända fram till slutet och effektivt sätta stopp för varje tendens till tröghet. Detta ämne kommer att tas upp till behandling i vår nästa artikel, ty vi lever nu på den dag då vi behöver all den uppmuntran vi kan få och även behöver ge akt på den av Gud givna varningen.