om några värdefulla uttalanden av aposteln Paulus i hans brev till hebréerna, av vilket det framgår att detta ämne låg honom varmt om hjärtat. Sedan Paulus har talat om den överordnade ställning som Jehova förlänat åt Kristus Jesus, framhåller han kraftigt behovet av att ”ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt det som vi hava hört, för att vi aldrig må glida bort”. Efter det att han därpå talat om hur en hel generation israeliter i öknen förlorade sin ställning inför Gud, en generation som Gud förtörnades på, ger han oss på nytt en varning, i det han säger att vi bör ta oss i akt, så att vi inte utvecklar ”ett ont hjärta, som saknar tro på grund av att det drager sig bort från den levande Guden”. Längre fram i brevet talar han till dem som redan hade uthärdat ”en svår kamp under lidanden” och bönfaller dem så: ”Kasta därför icke bort eder dristighet att tala ut, som skall få en stor belöning sig given.” Därpå talar han åter allvarligt, i det att han hänvisar till israeliternas erfarenheter, om den olyckliga utgång det kan få för oss, ”om vi vända oss bort från honom som talar från himlarna”. Och slutligen, sedan han i sköna ordalag talat om varför Jesus Kristus behåller sin ställning, han är ju ”densamme i går och i dag och i evighet”, förmanar han oss: ”Låt eder icke ryckas med av olika och främmande läror; ty det är rätt att hjärtat gives fasthet genom oförtjänt godhet.” Dessa uttalanden är väl värda att minnas; de gäller ju sådant som vi bör väpna oss emot. Glid inte bort undan för undan, drag dig inte bort från den levande Guden, därför att du saknar tro, och vänd dig inte bort från att lyssna till honom. Kasta inte bort din dristighet att tala ut på sanningens vägnar, och låt dig inte heller ryckas med av främmande läror, som inte stämmer överens med sanningen. — Hebr. 2:1; 3:10—12; 10:32, 35; 12:25; 13:8, 9; NW.

16. Vilken kraftig uppmuntran har Paulus givit, som hjälper oss att behålla vår ställning?

¹⁶ Med positiva, uppbyggande ord manar Paulus oss, som hör med till det hus, över vilket Sonen, Kristus Jesus, är huvudet, att ”göra vårt grepp fast om vår dristighet att tala ut och vår fröjd över hoppet stadig intill slutet” och att ”göra vårt grepp fast om den tillförsikt, som vi hade i början, stadigt intill slutet”. Sedan Paulus talat om den barmhärtiga föranstaltning som har gjorts genom Jesus, som är ”en stor präst över Guds hus”, säger han: ”Låt oss hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla, ty han som har givit löftet är trofast.” Han är viss om att vi inte är ”av det slag som ryggar tillbaka till tillintetgörelse, utan av det slag som har tro, varigenom själen bevaras vid liv”. Efter att ha kommit med en lämplig påminnelse om att det rike, som vi tjänar, ”icke kan skakas”, ger han en utmärkt sammanfattning av den vägande sinnesinställning och det betydelsefulla handlingssätt, som vi måste hålla fast vid, om vi skall lyckas behålla vår ställning inför Människosonen, i det han säger: ”Må vi då alltfort vara föremål för oförtjänt godhet, genom vilken vi kunna på ett godtagbart sätt ägna helig tjänst åt Gud med gudaktig fruktan och vördnad.” — Hebr. 3:6, 14; 10:21, 23, 39; 12:28; NW.

Alla bör ta del i att vittna

”En församlings verksamhet med att förkunna Guds ord har kommit ur sitt rätta läge, när allt vittnande lämnas åt pastorn. Den har också kommit ur läge, när pastorn förväntar att hans församlingsbor skall vittna och likväl inte rustar, övar och organiserar dem för detta grundläggande verk. Han skall vara ett vittne för vittnen och en undervisare och organisatör av vittnen.” — The Lutheran Witness för 20 oktober 1959.