Vi behöver Jehovas organisation
JESUS Kristus hade goda skäl till att likna dem som tjänar och dyrkar Jehova vid sällskapliga får, som lever i flock. I likhet med får behöver de varandra och därtill en herdes kärleksfulla tillsyn. Att Jehova vill att de skall vara tillsammans i en flock eller hjord i stället för att vara förskingrade och leva ett från andra avskilt andligt liv, det framgår av det som Jesus sade i Johannes’ tionde kapitel. I den elfte versen kallade han sig själv för deras herde och sade: ”Jag är den förträfflige herden; den förträfflige herden utgiver sin själ för fårens skull.” I vers sexton påpekade han så: ”Jag har andra får, som icke äro av denna fålla; också dem måste jag föra hit, och de skola lyssna till min röst, och de skola bliva en hjord, en herde.” (NW) Detta församlande av dem som tillber och dyrkar Jehova till en hjord eller fålla visar att det är Jehovas uppsåt beträffande dem att de skall stå i nära gemenskap med varandra.
Jesus skulle inte ha liknat de kristna vid fåren i en enda hjord, en enda fålla, om det inte varit Guds uppsåt beträffande dem att de skall vara förenade i en organisation. Guds ande är där den förträfflige herden och hjorden är. Hur skulle en människa kunna förvänta att få förbli under denna andes inflytande, om hon skilde sig från hjorden och sökte leva ett andligt enstöringsliv? Det skulle vara som att maka en brand ur elden. Liksom branden snart slocknar och kallnar, eftersom den blivit skild från elden, så kommer den andliga glöden hos en av Guds överlämnade tjänare snabbt att falna och dö, om han avsiktligt drar sig bort från hjorden, där Jehovas ande är.
Beträffande får som går vilse sade Jesus: ”Vad mena ni? Om en man skulle hava hundra får och ett av dem går vilse, kommer han då icke att lämna de nittionio på bergen och begiva sig ut för att söka efter det som går vilse? Och om han råkar finna det, så kan jag tala om för eder att han gläder sig mera över det än över de nittionio som icke hava gått vilse. Så är det icke heller någonting önskvärt för min Fader, som är i himmelen, att någon av dessa små förgås.” (Matt. 18:12—14, NW) Hos Guds organisations hjord finns det trygghet, men det innebär stor fara att förirra sig bort ifrån den.
Att tillhöra den kristna hjorden innebär mera än att rätt och slätt tro på de kristna lärorna. Det innebär också gemenskap med organisationen av dem som dyrkar Jehova. När får går i flock, har de rent fysisk gemenskap med varandra. Så måste det också vara med de kristna. Aposteln Paulus framhöll detta, när han sade: ”Låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och förträffliga gärningar, i det att vi icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig.” (Hebr. 10:24, 25, NW) Är det inte så, att en människa försummar att komma tillsammans med överlämnade tillbedjare av Jehova, när hon söker leva ett andligt enstöringsliv och inte har någon fysisk gemenskap med den kristna hjorden? Jesus skulle inte ha tagit en sådan liknelse och jämfört de kristna med en fårhjord, om han inte hade ansett att de som dyrkar Jehova behöver den kristna organisationen.
Den första kristna organisationen
Apostlarna blev de främsta tillsyningsmännen i den första kristna organisationen. De som blev kristna betraktade dem som den kanal, som Jehova använde för att undervisa dem och vägleda dem i den sanna gudsdyrkan. När det uppstod någon tvist bland dem, gick de till apostlarna för att få saken avgjord. Så förfor man till exempel när en tvist uppstod i församlingen i Antiokia i Syrien, en tvist som gällde omskärelsen. Församlingen sände Paulus och Barnabas till den kristna organisationens högkvarter i Jerusalem för att få saken avgjord där. ”Men när det hade förekommit icke så ringa meningsskiljaktighet och tvistande mellan Paulus och Barnabas och dem [de som väckte oro i församlingen], bestämde man att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle fara upp till apostlarna och de äldre männen i Jerusalem angående denna tvist.” (Apg. 15:2, NW) Här i Jerusalem fattade den styrande kretsen ett beslut, och detta lät man alla församlingarna få del av. ”När de nu färdades vidare genom städerna, överlämnade de åt de därvarande till efterföljd de beslut, som hade fattats av apostlarna och de äldre män som voro i Jerusalem.” — Apg. 16:4, NW.
Den kristna organisationens styrande krets under första århundradet sände ut resande representanter, som bildade nya församlingar och besökte sådana som redan var upprättade. De hade myndighet att förordna individer till att öva tillsyn i församlingarna, så att den lokala organisationen skulle kunna fungera smidigt och fylla sin uppgift. (Apg. 14:23) I 1 Timoteus 3:1—13 läser vi om några av de föreskrifter för organisationen, som Paulus, en representant för den styrande kretsen, gav beträffande tillsyningsmän och biträdande tjänare. Alltså ser vi att de första kristna befann sig i en fålla, som utgjorde en organisation. Det var i denna som de fann Jehovas ande, och det var i denna som de fick kunskap i Skriften, goda råd, sträng tuktan och pålitlig vägledning i hur de skulle behaga Gud.
Jehovas organisation i våra dagar
Nu på 1900-talet har Herrens ”får” lika stort behov av att vara tillsammans i en fålla eller hjord som de hade under första århundradet. Liksom Jehova hade en organisation då för sina tillbedjare, så bör vi förvänta att han har en i våra dagar. Men hur kan man veta vilken organisation det är, när det finns så många religiösa organisationer som bär det kristna namnet? Den oenighet och de motsättningar i lärofrågor som råder bland dessa organisationer utesluter varje tanke på att Gud skulle använda dem alla. Han är inte en förvirringens Gud. Han använde bara en enda organisation under första århundradet, och vi kan förvänta att han endast använder en enda i våra dagar. Den organisation som utför det verk, som han har påbjudit, kan förväntas ha hans ande.
Den förvirring, som präglar de mångfaldiga religiösa organisationer som gör anspråk på att vara kristna, började ge sig till känna efter apostlarnas död, när det skedde ett avfall från den första kristna organisationen. Många sekter började framträda. Aposteln Paulus förutsade detta med orden: ”Jag vet att efter min bortgång förtryckande vargar skola komma in bland eder och icke behandla hjorden med ömhet, och ur eder egen krets skola män uppstå och tala förvända ting för att draga bort lärjungarna efter sig.” (Apg. 20:29, 30, NW) Redan innan Paulus dog, fanns det människor som hade börjat orsaka söndringar. ”Nu uppmanar jag eder, bröder, att hålla ögonen på dem som orsaka söndringar och tillfällen till anstöt, tvärtemot den undervisning som ni hava inhämtat, och undvika dem.” (Rom. 16:17, NW) Också Judas talade om sådana människor. I den tionde versen i sitt brev sade han: ”Dessa människor [tala] skymfligt om allt det som de i själva verket icke känna.” Och därpå framhöll han i sextonde versen att ”deras mun för ett storordigt tal, medan de beundra personligheter för sin egen fördels skull”. — NW.
Gud använde sannerligen inte de grupper som skilt sig från organisationen på den tiden och som bestod av individer som lagt sig till med skiljaktiga åsikter och som inte längre insåg sitt behov av Jehovas organisation. Hans ande var inte hos dem utan förblev hos den hjord som bestod av människor, vilka lät hans intressen komma först, framför ”personligheter”. Paulus fördömde sedvänjan att följa människor, när han sade: ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud kom det beständigt att växa, så att varken den som planterar är någonting eller den som vattnar, utan Gud, som kommer det att växa.” — 1 Kor. 3:6, 7, NW.
Den som omsorgsfullt söker kan finna Jehovas organisation i våra dagar genom att speja efter dess kännetecken. Ett av dem är avskildhet från världen. Jakob sade: ”Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” (Jak. 4:4, NW) Den kristna organisationen under första århundradet blandade sig inte i den romerska världens politiska liv och i dess krig utan höll sig avskild från den, såsom Jesus gjorde. — Joh. 17:16.
Det är vanligt att religiösa organisationer i kristenheten engagerar sig kraftigt i politiska angelägenheter, ja, ända därhän att medlemmar av en och samma organisation ger sig till att döda varandra i politiska krig. Så handlade aldrig de första kristna, och det gör inte heller de som utgör Jehovas världsvida organisation i våra dagar.
Ett annat kännetecken på Jehovas organisation är att den upphöjer och förhärligar Jehovas namn och gör det känt för världens människor. Jesus visade vikten och betydelsen av detta namn genom att sätta helgandet av det främst i mönsterbönen. (Matt. 6:9) Endast en enda organisation i våra dagar är sysselsatt med att göra Jehovas namn känt över hela världen. Endast den upphöjer det och förkunnar hur viktigt det är att det blir hävdat och förhärligat. Denna organisation är välkänd såsom bärare av detta namn.
Jesus förutsade att predikandet av de goda nyheterna om Riket skulle utföras av hans efterföljare. (Matt. 24:14) I 189 länder utför Jehovas vittnen just ett sådant predikoverk. Deras organisation är den enda som inriktar sig på denna viktiga verksamhet, som Jesus påbörjade under första århundradet. Endast denna organisation driver på med detta predikoverk och övar alla som sluter sig till den att ta del i det. Liksom ett aktivt deltagande i den kristna förkunnartjänsten var något betydelsefullt bland Jehovas tjänare under första århundradet, så är sådan verksamhet viktig i våra dagar. Paulus sade: ”Med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” (Rom. 10:10, NW) Eftersom det är viktigt att man predikar för att vinna frälsning, bör vi förvänta att Guds organisation framhäver detta. Det är också just vad Jehovas vittnen gör.
Under deras tillsyn, som utgör kvarlevan av Kristi smorda efterföljare, leds organisationen av dem som tillber Jehova i våra dagar till att predika och undervisa om de goda tingen i Guds ord. Detta är att i lydnad för Jesu befallning ”först söka riket och hans rättfärdighet”. (Matt. 6:33, NW) Världen utöver hjälper denna organisation folk att göra om sig, så att de blir kristna förkunnare som bevarar sin ostrafflighet och är fridsamma, ärliga och moraliskt rena. Den vänder stora skaror av människor till Jehova Gud och bygger upp deras tro på hans ord.
Den organiserar församlingar och sänder ut representanter till dem för att uppbygga Herrens ”får” och ge dem bistånd i att förkunna ”offentligen till frälsning”. Den gör sitt yttersta för att hjälpa dem att vandra på lydnadens väg inför Gud. Den uppmuntrar, undervisar, ger råd och tuktan, såsom den kristna organisationen under första århundradet gjorde. Den brukar sina tillgångar uteslutande för att fullgöra det kristna uppdraget att predika de goda nyheterna om Riket. De goda frukter som den har frambragt till Jehovas ära och lovprisning såväl som dess andliga välgång vittnar om att Jehovas ande har verkat på denna enda organisation. Den fullgör hans vilja.
Lojalitet mot organisationen
Under första århundradet fanns det ”får” som började förirra sig bort från den kristna organisationen och förlorade den sanningen ur sikte att Guds ande verkade på organisationen. Till sådana människor, som befann sig bland galaterna, sade aposteln Paulus: ”Ni löpte väl. Vem hindrade eder från att fortsätta att lyda sanningen? Detta slags övertalning kommer icke från den som kallat eder.” (Gal. 5:7, 8, NW) I våra dagar kan vi också förvänta att ”får” förirrar sig bort.
Det finns människor, som har stått i nära gemenskap med Jehovas organisation men som har börjat förlora den rätta synen på den och mena att de kan reda sig utan den. Några av dessa har stått organisationens tillsyningsmän nära. Eftersom de känner dessa män personligen och känner till det arbete de utför i fråga om att leda organisationens predikoverksamhet, har deras blick kommit att stanna vid dessa män, när de tänker på organisationen, i stället för att de borde betrakta organisationen i stort. De låter personer få dem att ta anstöt och glömmer att det är Gud som får organisationen att växa och ha framgång, inte de män som tjänar inom den. Ett sådant misstag gjorde folket i Jesu hemstad, Nasaret.
Folket i Nasaret såg inte i Jesus ett redskap i Guds hand som utförde Guds verk. De såg bara i honom Josefs son, en snickare rätt och slätt. ”’Är detta icke timmermannens son? Heter icke hans moder Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och hans systrar, äro de icke alla hos oss? Var har då denne fått allt detta?’ Därför började de taga anstöt av honom.” (Matt. 13:55—57, NW) I våra dagar bör en människa ha sin blick riktad på det som Jehovas organisation utför, för att befrämja Jehovas intressen, i stället för att fästa den vid personer som ägnar sig åt att tjäna Gud och hans organisation.
Omsorgen om Guds organisation i våra dagar ligger inte i händerna på män som är inspirerade av Gud. De män som har denna omsorg kan begå fel såsom varje annan ofullkomlig människa. Till och med aposteln Petrus, som obestridligen hade Guds ande, begick fel. Vid ett tillfälle förnekade han Jesus Kristus. Vid ett annat måste Paulus tillrättavisa honom för att han ”icke vandrade rätt enligt sanningen om de goda nyheterna”. (Gal. 2:14, NW) Guds ande inspirerade honom till att nedteckna en del av Skriften, men den hindrade honom inte från att vara en individ med handlingsfrihet som kunde begå fel, när han inte befann sig under inspiration. Hans misstag, när det gällde att tillämpa kristna läror i sitt förhållande till icke-judar, bevisar inte att han inte alls skulle ha haft Guds ande. På samma sätt är det i våra dagar.
De män i Jehovas organisation, som bereder andlig undervisning åt Herrens ”får”, studerar Skriften flitigt för att tillägna sig det som Gud har låtit nedteckna i den till undervisning och vägledning för sitt folk. De gör inte anspråk på inspiration — endast på att vara män som studerar bibeln. Eftersom deras kommentarer till bibeln inte är inspirerade, kan de då och då ta fel. Gör detta dem till falska profeter? Nej, visst inte! En falsk profet rättar inte sig själv. Han håller fast vid att kungöra en felaktig uppfattning, till och med då han vet att den är felaktig. Men dessa män, som ägnar sig åt att studera Guds ord, rättar till sina missuppfattningar, när de blir varse dem. De är intresserade av sanningen, inte av att rättfärdiga sig själva. Deras fel eller misstag innebär inte att Guds ande inte verkar på dem; det gör den, alldeles som den verkade på Petrus trots hans fel.
Under årens gång har den smorda kvarlevan publicerat mångt och mycket genom Sällskapet Vakttornet, som dess medlemmar har inhämtat till följd av sitt oupphörliga forskande i Guds ord. En del av dessa framställningar har bidragit till att Jehovas vittnen blivit klart åtskilda från kristenhetens religiösa organisationer, vilka vägrar att rätta till missuppfattningar, och de har visat sig vara grundläggande bibliska sanningar. En del andra framställningar har till följd av fortgående studium uppenbarats vara felaktiga slutsatser som man gjort på grund av en dunkel uppfattning av vissa bibelverser. När insikten i dessa verser blev klarare, rättades missuppfattningarna till. Dessa korrigeringar vittnar om ärlighet och kärlek till sanningen.
Denna uppriktiga önskan att söka vinna exakt insikt i de olika tingen i Guds ord och denna villighet att göra ändringar, när bibelns vittnesbörd hopar sig och talar för att de behöver vidtas, bör ingjuta förtroende för organisationen. Den försäkrar Herrens ”får” om att organisationen aldrig med vett och vilja kommer att ge dem felaktiga upplysningar.
Guds ande verkar på hans överlämnade tjänare i våra dagar, visserligen inte för att inspirera dem, men för att varsamt föra dem hän emot ökad insikt. Den låter dem begå fel, under det de växer till i insikt i Guds ord, men med tiden hjälper den dem att se sina misstag, som de då med glädje rättar till. På detta sätt går de framåt på de rättfärdigas stig, under det att ljuset som härrör från insikt i Skriften stadigt ”växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd”. (Ords. 4:18) Detta framåtskridande i kunskap i bibeln kan liknas vid en molnhöljd himmel, som så småningom klarnar. Allteftersom gluggarna mellan molnen vidgas, bryter mer och mer ljus igenom. Ibland kan man uppfatta en sanning, men så fördunklas den av någon felaktig uppfattning, alldeles som ett förbipasserande moln tillfälligt kommer i vägen för en del av strålarna från solen. Senare kommer denna sanning så att säga tillbaka med större klarhet, när den felaktiga uppfattningen röjs ur vägen. Att Guds ande vilar över organisationen framgår av de framsteg den gör på de bibliska sanningarnas väg.
En människa som låter ett frö av missnöje mot Jehovas organisation gro, så att det blir till en giftig rot, försätter sig själv i stor fara. (Hebr. 12:15) Om hon skulle lämna hjorden, vart skulle hon då gå? Hon vet att djävulens värld och dess religiösa organisationer inte har livets ord. Hon vet hur dåraktigt det är att förena sig med desertörer, som nu bekämpar organisationen. Om hon skulle lämna den, försätter hon sig i samma ställning som de människor, om vilka Johannes talade, när han sade: ”De gingo ut från oss, men de voro icke av samma slag som vi; ty om de hade varit av samma slag som vi, skulle de hava stannat kvar hos oss.” — 1 Joh. 2:19, NW.
De som förblir lojala mot Jehovas organisation anlägger samma syn på saken som apostlarna gjorde, när många av Jesu lärjungar inte längre ville vandra med honom. Petrus uttryckte deras känslor så här: ”Herre, vem skola vi gå bort till? Du har utsagor om evigt liv.” (Joh. 6:68, NW) De lojala ”fåren” förstår att man på vägen till livet måste vandra med Jehovas trogna organisation.
I likhet med sällskapliga får, som håller tillhopa i en enda hjord och finner tillflykt och skydd i en enda fålla, finner de som tillber Jehova i våra dagar skydd och överflöd på andlig mat i hans organisation av vittnen. Under dess ledning utför de det som är förträffligt i Guds ögon, och hans ande ger dem lycka och välgång. Till dem sade aposteln Paulus: ”Låt oss icke upphöra med att göra vad som är förträffligt, ty i sinom tid skola vi skörda, om vi icke förtröttas.” — Gal. 6:9, NW.