Nu är det tid att tjäna nitiskt

”Den som har hållit ut till slutet, han skall bli frälst.” — MARKUS 13:13.

1, 2. a) Vilka förhållanden visar tydligt att vi lever i den tid som innebär slutet för den här tingens ordning? b) På vilka två sätt kan du reagera?

EN DEL människor tvivlar fortfarande på att vi lever i den tid som innebär slutet för den nuvarande världsordningen, även om det är svårt att föreställa sig varför de skulle tvivla på detta faktum. Moralen blir allt sämre. De ekonomiska förhållandena förvärras. Våldet ökar. Befolkningsexplosionen fortsätter, föroreningen tilltar, atomavfallet ökar, atomvapnen blir allt fler, och de icke troende undrar ofta om livet kommer att kunna fortsätta här på jorden.

² Men slutet för den här gamla världsordningen har ännu inte kommit. Några överlämnade kristna kan ha tröttnat på att utföra tjänst för Riket. Om någon i verkligheten inte överlämnat sitt liv åt Gud, utan för att tjäna till ett visst datum, kan han ha sållats bort. Men de som har överlämnat sitt liv åt Jehova Gud — för att alltid göra hans vilja och följa hans vägar — är starkare än någonsin, och deras antal fortsätter att växa.

3. a) Varför är de som älskar rättfärdighet angelägna att få se denna gamla världsordning nå sitt slut? b) Vad bör vi göra fram till dess?

³ Människor som älskar rättfärdighet är angelägna att få se denna gamla världsordning nå sitt slut, för den kommer att ersättas med ett jordiskt paradis, med den rättfärdiga nya ordning som utlovas i bibeln. (Jesaja 9:6, 7; Matteus 6:9, 10; 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1—4) Naturligtvis vill Jehovas tjänare att denna förändring skall komma så fort det är Guds vilja att så sker. Men eftersom de har gjort ett äkta överlämnande åt Gud, väntar de tålmodigt in hans tid, samtidigt som de nitiskt kämpar vidare i det spännande verket med att predika om Riket, det verk som han har gett dem i uppdrag att utföra. — Matteus 24:14.

Inspirerande exempel

4. Vilka goda föredömen var män och kvinnor med tro i forna tider?

⁴ Det finns ingen anledning för någon att dra sig tillbaka, sakta farten eller koppla av när det gäller verksamheten. Jehova Gud och Kristus Jesus arbetar. (Johannes 5:17) Dessutom är bibeln fylld av skildringar om hårt arbetande, lyckliga män och kvinnor med tro, personer som tjänar som inspirerande och uppmuntrande föredömen för oss. Men ändå visste många av dessa trogna män och kvinnor att de löften som de väntade på inte skulle gå i uppfyllelse i deras livstid. Många generationer, i vissa fall rentav flera tusen år, skulle gå innan det de väntade på skulle inträffa. Men ändå minskade de aldrig sin verksamhet. Många tjänade med glädje ända upp i hög ålder, fasta i tron, nitiska i att lyda Gud, och de väntade tålmodigt på att hans uppsåt skulle bli verklighet. Vidare gav Gud under århundradenas lopp sin uppenbarelse undan för undan. Följaktligen hade dessa forntida män med tro betydligt mindre kunskap om hur Gud skulle förverkliga det han hade lovat än du kan ha i vår tid.

5. Vilket föredöme var Abel?

⁵ Tänk till exempel på hur lite upplysningar Abel hade. Han visste bara att Gud hade utlovat en ”säd” och att denna ”säd” någon gång i framtiden skulle trampa sönder ormens huvud. (1 Moseboken 3:15) Men ändå kallade Jesus Abel för ”rättfärdig”, och han omnämns först i Paulus’ uppräkning av framträdande människor med tro. (Matteus 23:35; Hebréerna 11:4) Skulle du ha haft en sådan tro, om du hade haft så begränsade upplysningar som Abel hade på sin tid?

6, 7. Hur var Abraham ett gott föredöme för oss, fastän vissa löften som Gud hade gett inte gick i uppfyllelse på hans tid?

⁶ Noa, Abraham, Isak och Jakob levde alla innan Jehova visade sin underbara makt då Israel tågade ut ur Egypten. De visste ingenting om de vördnadsbjudande händelser som skulle äga rum i samband med att Gud gav lagen vid Sinai. När de levde hade inte ens den första boken i bibeln skrivits.

⁷ Abraham hade inget hopp om att ett paradis skulle återställas på jorden under hans livstid. Han fick i stället veta att hans avkomlingar skulle bli förtryckta i 400 år. Först någon gång i den avlägsna framtiden skulle Gud uppfylla sitt löfte om att ”alla jordens nationer sannerligen [skulle] välsigna sig” förmedelst Abrahams säd. (1 Moseboken 15:13; 22:18, NW; Galaterna 3:8) Abraham ”väntade på staden som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud”. (Hebréerna 11:10) Det faktum att Abraham inte skulle få se den i sin livstid, utan först i uppståndelsen, minskade inte den tro och lydnad och det nit som han visade i sin tjänst för Gud. Vi kan fråga oss: Har jag det slags tro, lydnad och nit som Abraham hade?

8. Vad lär vi av Mose i fråga om tålamod och uthållighet?

⁸ Mose trodde att han inte kunde utföra det verk som Gud gav honom i uppdrag att utföra. Han sade att han inte var någon ”vältalare” och ansåg att varken hans eget folk eller Farao skulle lyssna till honom. (2 Moseboken 4:1, 10, NW; 6:12) Men ändå lydde Mose. Han gjorde det som Jehova uppmanade honom att göra, och han gjorde detta under en mycket lång tidsperiod. I öknen visste Mose att det skulle gå mer än 40 år innan hans folk skulle få komma in i det utlovade landet, och på grund av den synd som han senare begick fick han veta att han själv inte skulle få komma in i det landet ens då. Men ändå fortsatte han år efter år att vandra på Jehovas väg. (4 Moseboken 14:33, 34; 20:9—12; 5 Moseboken 3:23—28; 34:1—6) Skulle din kärlek till Gud ha drivit dig till att visa ett sådant tålamod och en sådan flit och uthållighet i din tjänst för honom? Skulle du troget ha lett andra mot ett mål som du visste att du personligen inte skulle nå?

9, 10. Hur visade Jesaja och Jeremia uthållighet, trots att de inte hade hopp om att få en önskvärd belöning under sin livstid?

⁹ När Jehova frågade vem som ville gå och tala för honom, sade Jesaja: ”Se, här är jag, sänd mig.” (Jesaja 6:8—11) Under mer än 40 år tjänade han som Jehovas profet. Jesaja vidarebefordrade bland annat Guds löfte om ”nya himlar och en ny jord”, fastän det inte fanns något hopp om en rättfärdig ny ordning under hans livstid. (Jesaja 65:17—25) Skulle du ha varit så trogen av det enkla skälet att det var rätt att bevara sin trohet och att det var i överensstämmelse med din djupa kärlek till Gud?

¹⁰ Jeremia blev använd till att förkunna impopulära varningsbudskap till ett folk som saknade tro. Det väntade inte något rättfärdigt jordiskt paradis då han hade predikat färdigt. I stället skulle hans älskade Jerusalem bli ”ödelagt och förstört” på grund av att dess invånare visade brist på tro. Jeremia visste att det skulle bli en återställelse, men den skulle inte inträffa förrän efter 70 år — nästan ytterligare en normal livstid! (Jeremia 25:8—11; 29:10) Det faktum att han själv inte skulle få leva så länge att han fick se den förutsagda återställelsen äga rum avhöll honom inte från att predika. Och då han försökte sluta, blev Jehovas ord ”såsom en brinnande eld” i hans ben. Han måste helt enkelt tala, och Jehova var med honom ”såsom en väldig hjälte”. — Jeremia 20:7—11, Åkeson.

Hjälp till uthållighet

11, 12. Vad visar bibeln att forntida föredömen i fråga om tro bör driva oss till att göra?

¹¹ Aposteln Paulus visade vilken verkan dessa exempel bör ha på oss. Han skrev: ”Alltså, eftersom vi har en så stor sky av vittnen som omger oss, så låt oss, också vi, lägga av varje tyngande börda och den synd [brist på tro] som lätt snärjer in oss, och låt oss med uthållighet löpa det tävlingslopp som har förelagts oss.” — Hebréerna 12:1.

¹² Paulus skrev också: ”Alla de ting som är skrivna förr, de är skrivna till vår undervisning, för att vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna må ha hopp. Må nu den Gud, som fyller behovet av uthållighet och tröst, förunna er att bland er själva ha samma sinnesinställning som Kristus Jesus hade, för att ni endräktigt med en mun må förhärliga vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.” (Romarna 15:4—6) Dessa forntida föredömen i fråga om tro bör således inspirera oss till att hålla ut, till att hålla fast vid vårt uppdrag att predika och undervisa och därmed nitiskt förhärliga Jehova, vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

13. Vad har vi kunskap om som forntida människor med tro aldrig hade möjlighet att lära känna?

¹³ Tänk bara på de trosstärkande ting som vi känner till, men som de forntida trogna profeterna inte kunde ha känt till. När de levde, visste ännu ingen vem Messias skulle vara. Men vi känner inte bara till vem han är; vi har också kunskap om hans — Jesu Kristi — födelse, läror, död och uppståndelse. Vidare har vi kunskap om lösenanordningen, Riket och ”säden” som dessa män troget hade väntat på. Dessutom har vi alla de kristna grekiska skrifterna — från Matteus till Uppenbarelseboken. Och vi har möjlighet att förstå Uppenbarelseboken, denna underbara bok, med dess trosstärkande profetior som går i uppfyllelse i vår tid och skall gå i uppfyllelse längre fram. Ja, vi lever verkligen i en spännande och kritisk tid — en tid som dessa forntida människor ivrigt väntade på.

Föredömen i fråga om nitisk tjänst

14, 15. Gjorde det faktum att Riket ännu hörde framtiden till att de kristna under det första århundradet blev missmodiga? Förklara.

¹⁴ Jesu första lärjungar var otåliga och ville se det utlovade Riket. De frågade Jesus: ”Herre, återställer du riket åt Israel i denna tid?” Dessa lärjungar insåg inte då att Riket skulle vara ett himmelskt rike. De skulle komma att förstå detta längre fram under Guds andes inflytande. Men Jesus lät dem förstå att de hade ett stort arbete att utföra. Han sade att de skulle ”vara vittnen om [honom] ... både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del”. (Apostlagärningarna 1:6—8) Detta uppdrag verkade inte alltför stort att åta sig. På pingstdagen år 33 v.t. började omkring 120 lärjungar predika de goda nyheterna under den heliga andens vägledning. Omkring 3.000 personer omfattade ordet den dagen! Och en kort tid därefter kunde den judiske översteprästen säga: ”Se, ni har uppfyllt Jerusalem med er undervisning.” — Apostlagärningarna 2:41; 5:28.

¹⁵ Människor som då var i Jerusalem och kom från olika delar av Europa, Asien och Afrika tog troligen med sig de goda nyheterna tillbaka till sina hemländer. (Apostlagärningarna 2:5—11) Det dröjde inte länge förrän Paulus nitiskt predikade och hjälpte till med att upprätta kristna församlingar runt om i den romerska provinsen Asien och i Grekland. Han fortsatte till Rom och möjligen också till Spanien. Petrus begav sig åt andra hållet, ända bort till Babylon. Mindre än 30 år efter det att dessa första kristna och alla de som de undervisat hade börjat sin verksamhet kunde Paulus säga att de goda nyheterna hade ”predikats i hela skapelsen under himmelen”. (Kolosserna 1:23) Vilket verk de utförde genom att nitiskt lyda Jesu befallning att undervisa andra! — Matteus 28:19, 20; Titus 2:13, 14.

En samhällsordning når sitt slut

16. Vilken händelse väntade de första kristna på?

¹⁶ Men det fanns en tidsperiod som var av särskilt stor betydelse för de kristna under det första århundradet. Jesus hade sagt: ”När ni ... får se Jerusalem vara omringat av lägrade krigshärar, vet då att dess ödeläggande har närmat sig. Då må de som är i Judeen börja fly till bergen, och de som är mitt i Jerusalem bör dra ut, och de som är ute i bygderna bör inte gå in i det; dessa är nämligen dagar för rättskipning, för att alla de ting som har blivit skrivna skall uppfyllas.” — Lukas 21:20—22.

17, 18. a) När och hur handlade de kristna i enlighet med Jesu ord i Lukas 21:20—22? b) Vilken ytterligare prövning kan de ha utsatts för?

¹⁷ Mer än 30 år hade gått. Då, år 66 v.t., belägrade romerska härar Jerusalem. När de var nära att segra, drog de sig tillbaka. Judarna blev upprymda av tanken att de hade segrat och förföljde därför romarna.a Men vad skulle de kristna göra? Eusebios, som levde under första delen av 300-talet, omtalar att ”de som trodde på Kristus hade flyttat bort från Jerusalem” till en stad i Pereen kallad Pella.b

¹⁸ Tiden gick. År 66 slutade och år 67 började. Sedan kom och gick år 68 och även år 69. Var denna väntetid en prövning för de kristna? Började tiden kännas lång för somliga? Hade de misstagit sig? Jesus hade inte talat om hur länge de skulle vänta. Men om några återvände till Jerusalem, var det synd om dem, för år 70 kom romarna tillbaka, intog staden och dödade många av dess invånare. Historikern Josefos uppger att 1,1 millioner människor dog, för Jerusalem var ”fyllt av invånare”, massor av människor som hade kommit ”från hela landet” till Jerusalem för att fira påsken.c

19. a) Vilka verkligt betydelsefulla frågor måste överlämnade kristna besvara i vår tid? b) Vad bör motivera oss till att ta del i den heliga tjänsten?

¹⁹ Får detta dig att tänka på hur situationen är i vår tid? Frågan är inte: När skall denna gamla världsordning nå sitt slut? Det kommer att ske vid Guds bestämda tid. Vad vi bör tänka på är vad vi sysslar med. Vi bör fråga oss: Har jag flitigt studerat Guds ord och oförbehållsamt överlämnat mitt liv åt honom? Lever jag verkligen i enlighet med detta överlämnande? Det är inte vår position på tidens ström som bör driva oss till att ta del i den heliga tjänsten. Alldeles som det var för Abel, Abraham, Mose, Jesaja och andra Guds tjänare, bör kärleken till Jehova Gud driva oss till detta. Vi måste villigt tjäna Jehova oavsett när slutet kommer. Men vi har en särskild motivation nu. Vi har nått fram till den sista delen av ”de yttersta dagarna” för denna nuvarande världsordning. (2 Timoteus 3:1) Detta faktum bör driva oss till att utföra en särskild tjänst.

20. Hur kan de händelser som du har sett jämföras med dem som de kristna under det första århundradet fick se?

²⁰ De kristna flydde ut ur Jerusalem, därför att de hade sett de många sidorna av Jesu ”tecken” gå i uppfyllelse, och de flydde när de hade sett härar omringa staden i uppfyllelse av hans uttalande. Vi har sedan det händelserika året 1914 sett många profetior som gäller ändens tid gå i uppfyllelse. (Matteus, kapitel 24, 25; Uppenbarelseboken 6:1—8; 2 Timoteus 3:1—5) Dessa profetiskt omtalade händelser började inträffa för omkring 70 år sedan. Och Jesus sade att de alla skulle inträffa under en enda generations livstid. (Matteus 24:32—34) Det är uppenbart att vi lever långt fram i den generationen!

Nitiska i tron

21. Varför är det nu angeläget att utföra nitisk tjänst för Gud?

²¹ Livräddande arbete måste ofta ske hastigt. Vi lever i en tid som kräver särskild aktivitet, intensivare tjänst, starkare tro och större nit. Vi bör komma ihåg att en dag kommer att vara den sista dagen för oss i denna gamla världsordning. Antingen kommer vi då att ha levt ända fram till denna världsordnings slut, eller också kommer vårt liv att ha nått sitt slut först. Vårt nuvarande liv är kort, flyktigt. Ingen vet om han kommer att leva i morgon. Vi har bara en begränsad tid på oss att visa vår trohet och ostrafflighet inför Gud. (Psalm 39:6; Predikaren 12:1; Lukas 12:18—21) Det är alltså lämpligt att vi frågar oss: Är jag nöjd med det som jag har gjort i dag?

22. Vad sägs det i bibeln om belöningen?

²² Det är viktigt att inte glömma belöningen. Håll ögonen på priset. Jesus sade: ”Den som har hållit ut till slutet, han skall bli frälst.” Paulus skrev att ”var och en skall få sin egen lön efter sin egen möda”. Han sade också: ”Ni har ... behov av uthållighet, för att ni, sedan ni har gjort Guds vilja, måtte få uppfyllelsen av löftet.” — Markus 13:13; 1 Korintierna 3:8; Hebréerna 10:36.

23, 24. Vad är du fast besluten att göra när det gäller din tro och tjänst för Riket med tanke på de råd som vi fått i de skriftställen som nu citerats?

²³ I bibeln får vi följande förmaning: ”Då nu allt detta således skall upplösas, vad slags människor bör då inte ni vara i ett heligt uppförandes gärningar och handlingar präglade av gudaktig hängivenhet, medan ni väntar på Jehovas dags närvaro och ständigt har den i tankarna.” Vidare uppmanas vi: ”Vad nu beträffar tiderna och tidsperioderna, bröder, har ni inte behov av att något skrivs till er. Ni vet ju själva mycket väl att Jehovas dag kommer precis som en tjuv om natten. ... Så låt oss då inte sova vidare såsom de övriga, utan låt oss hålla oss vakna och bevara vår besinning.” — 2 Petrus 3:11, 12; 1 Tessalonikerna 5:1—6.

²⁴ Må vi därför bevara en stark tro och förbli nitiska i tjänsten för Riket, utan att alls tvivla. Om vi handlar så, kan vi säga som aposteln: ”Vi [är] inte av det slag som drar sig undan till fördärv för sig, utan av det slag som har tro, så att själen bevaras vid liv.” — Hebréerna 10:39.

[Fotnoter]

Något att tänka på

□ Hur är Abel, Abraham, Mose och Jeremia som föredömen till stor uppmuntran för oss i vår tid?

□ Vilken verkan på de kristna under det första århundradet hade det faktum att Riket då ännu inte hade kommit?

□ Vilken prövning kan de första kristna ha utsatts för efter det att de flytt från Jerusalem?

□ Vad bör vi främst vara intresserade av nu?

[Bild på sidan 22]

De gav inte upp!

Abel

David

Jeremia

Abraham

Paulus