Bevara äktenskapet i ära inför Gud och människor

”Vi ... anbefaller oss själva hos varje människas samvete inför Gud.” — 1 Kor. 4:2.

1. a) Vad bör vara en kristens omsorg med avseende på sitt äktenskap? b) Vilka frågor kan uppstå beträffande de världsliga myndigheternas föreskrifter med avseende på äktenskap? (Mark. 12:17)

FÖR att Guds församlade folk skall förbli inom hans ynnest är det viktigt att äktenskapet hålls i ära bland dem. (Hebr. 13:4) Varje enskild gift kristen bör visa allvarlig omsorg om att hans eller hennes äktenskap hålls i ära inför både Gud och människor. I detta sammanhang uppstår frågan: I vilken utsträckning kommer mänskliga myndigheter, regeringar och andra myndigheter i världen, in i bilden? Beror ett äktenskaps giltighet helt och hållet på att det erkänns av någon världslig myndighet, och är det så att denna myndighets stadfästande av äktenskapet undergräver det sätt på vilket Jehova Gud, äktenskapets upphovsman, betraktar det äktenskapliga förbundet?

2. Vilka lagenliga formaliteter beträffande äktenskap krävdes inte i Guds lag till Israel?

² I föregående artikel har vi sett att äktenskapet bland folk på de hebreiska skrifternas tid till att börja med var en familje- eller stamangelägenhet. Då Israels nation bildades, gav Gud dem sin lag, som innehöll talrika stadgar angående äktenskapet, däribland förbud mot förbindelser som innebar incest, föreskrifter som reglerade äktenskapliga plikter och liknande föranstaltningar. (Tredje Moseboken, kapitel 18 och 20) Det fanns emellertid inte något krav på att prästerskapet skulle utfärda ett dokument eller stå till tjänst med någon form av hindersprövning för att ett par skulle kunna gifta sig, och det fanns inte heller något krav att en prästerlig representant skulle vara närvarande vid giftermålet för att bekräfta dess giltighet. Inte heller förhöll det sig så när det gäller representanter för de israelitiska myndigheterna. Så länge man höll sig till Guds lag var det i stället så att äktenskapet godtogs som giltigt och ärbart inom det särskilda samhälle där det äkta paret bodde.

3. Påverkades handläggningen av äktenskap och skilsmässa av att Israel kom att behärskas av främmande makter?

³ Med tiden kom Israels nation att behärskas av främmande makter — Babylon, Medo-Persien, Grekland och Rom. I vilken utsträckning påverkade detta äktenskapsanordningarna bland israeliterna? Av de upplysningar historien ger förefaller det som om de till stor del fortsatte att vara som förut, eftersom detta tilläts av de nationer som härskade över dem. Fastän de var ett underkuvat folk, förefaller det som om tvistefrågor och till och med konflikter, till exempel sådana som inbegrep skilsmässor, behandlades huvudsakligen av de judiska äldste och deras domstolar. Det är emellertid uppenbart att om en israelit drog ett äktenskapsproblem inför den härskande nationens domstolar, så kunde han förvänta att dessa skulle döma fallet på grundval av sina egna lagar med avseende på äktenskap.

4. När registrering av äktenskap först infördes, vilket syfte tjänade detta då?

⁴ Man tror att det längre fram under bibelns tid blev så att äktenskapen registrerades, även om det inte tycks finnas några tydliga bevis för detta. I alla händelser förefaller det som om en eventuell registrering av äktenskapet kom in i bilden först efter det att giftermålet hade kommit till stånd. Den borgerliga styrelsen fungerade således som en registrator av äktenskapet som faktum snarare än som en domare över äktenskapets moraliska status.

5. a) Hurudan var situationen när det gäller auktorisering av äktenskap under den kristna församlingens första århundraden? b) När började de borgerliga myndigheterna intressera sig för äktenskap och äktenskapliga förhållanden?

⁵ Hurudan var situationen i den kristna församlingen under de första århundradena? Äktenskapet förefaller ha fortsatt att i stor utsträckning vara en familjeangelägenhet, alldeles som det var i Israel. Och alldeles som det var i Eden och bland israeliterna (och i själva verket bland de flesta folk på den tiden) förekom det inget krav på att någon religiös eller borgerlig myndighet skulle ”auktorisera” äktenskapet eller vara närvarande för att göra det giltigt och ärbart.a Borgerliga myndigheter förefaller inte ha intresserat sig för äktenskapet eller äktenskapliga förhållanden förrän då den ena eller båda parterna kom till dem för att få rättslig lösning på problem eller konflikter. Vid ett sådant tillfälle skulle myndigheterna antingen erkänna eller förneka äktenskapets giltighet, beroende på dess överensstämmelse med deras lagar. (Den romerska lagen erkände till exempel inte äktenskap mellan bröder och systrar.)

6. a) Vad var det som i första rummet bestämde de äktenskapliga förhållandena i den kristna församlingen? b) Bör uppfattningarna i det samhälle där de kristna lever någonsin ha inflytande på vad de gör i fråga om sina äktenskap?

⁶ Överensstämmelse med Guds lag var emellertid något som var nödvändigt, om äktenskapet skulle betraktas som ärbart inom den kristna församlingen. När således aposteln Paulus hörde från församlingen i Korint att ”en viss man har sin fars hustru”, tvekade han inte att fördöma detta som ”otukt”. Han visade också att församlingen skulle vara intresserad av normerna i det samhälle där de levde, eftersom han framhöll att någonting sådant inte gjordes ”ens . . . bland nationerna”. — 1 Kor. 5:1, 2.

7, 8. a) Varför är det med rätta den kristna församlingen intresserar sig för äktenskap som ingås av dess medlemmar? b) Vad uppenbarar historien i detta avseende om de första kristna?

⁷ Den kristna församlingen betraktade sig som en ”brödraskara”, som bestod av medlemmar av ”Guds husfolk”. Ordet ”husfolk” (även ”hus” eller ”hushåll”) har här avseende på medlemmarna i en familj, vilket kommer till synes vid en jämförelse med sådana skriftställen som Matteus 10:12, 35, 36; Apostlagärningarna 16:30—34; 1 Timoteus 3:4, 5; 5:4, 8. I likhet med en familj intresserade sig alltså församlingen med rätta för äktenskap som ingicks av dess medlemmar.

⁸ I en kommentar till de första kristnas uppfattning heter det i Hastings’ Encyclopædia of Religion and Ethics (band 8, sid. 435): ”Äktenskapet är först och främst en angelägenhet för familjen. Under den första tiden betraktade den kristna församlingen sig som en andlig familj, och varje församlingsmedlems liv och angelägenheter var något som var av djupt intresse för hela skaran. ... [Kyrko]fädernas vittnesbörd från och med mitten av 200-talet visar att det vi nu skulle kalla borgerliga vigslar inte var okända, kanske inte heller ovanliga, men att de samtidigt starkt ogillades av kyrkan.”

9. a) Vilken slutsats beträffande borgerligt stadfästande av äktenskap kan vi dra av bibeln och historien? b) På vad berodde äktenskapets ärbarhet?

⁹ De bevis som är tillgängliga i bibeln och i historien visar således att borgerliga äktenskap eller borgerligt stadfästande av äktenskap inte hade någon särskilt framträdande plats i äldre tider. Det förefaller inte ha varit någon stor stridsfråga när det gäller ett äktenskaps ärbarhet från kristen synpunkt sett. Det är uppenbart att ett äktenskaps ärbarhet i första hand berodde på om det godtogs av den kristna församlingen såsom varande i överensstämmelse med gudomliga normer, varvid det också togs hänsyn till inställningar och normer bland människor i det samhälle där de kristna levde. I likhet med aposteln Paulus skulle de kristna söka anbefalla sig själva ”hos varje människas samvete inför Gud” och försöka avhålla sig från ”att bli orsaker att snava, för judar såväl som greker och för Guds församling”, genom att göra ”allt till Guds ära”. — 2 Kor. 4:2; 1 Kor. 10:31, 32.

10, 11. a) Hur skedde det att de borgerliga myndigheterna slutligen blev engagerade i frågor som gäller äktenskapet och dess stadfästande? b) Vilken uppfattning beträffande giltigheten av ett äktenskap är rådande i starkt protestantiska länder?

¹⁰ Det är emellertid ett faktum att det på senare tid och i många delar av världen blivit så att de borgerliga myndigheternas förhållande till äktenskapet och dess stadfästande fått en mera framträdande plats. Det är med rätta som de kristna måste ta detta faktum med i beräkningen, när de söker hålla sina äktenskap ”i ära bland alla”. (Hebr. 13:4) När man bedömer saken, är det av värde att begrunda hur denna ändrade inställning har uppkommit. I Encyclopædia of Religion and Ethics heter det (sid. 437; kursiverat av oss): ”Från den borgerliga sidan betraktas äktenskapet som ett rättsligt kontrakt, som av praktiska skäl måste regleras av staten. Från den kristna ståndpunkten sett är äktenskapet en helig besittning, som kyrkan kan göra anspråk på att reglera i religionens och moralens högsta intresse. Erfarenheten visar att det alltid måste föreligga en risk för motsättning mellan de två jurisdiktionerna och att det följaktligen ofta kan uppstå svårigheter i tillämpningen. ... Det är i modern tid, sedan [den protestantiska] reformationen, som frågan om de två jurisdiktionerna och den enas rätta förhållande till den andra har blivit framträdande. . . .”b

¹¹ Det förefaller därför som om stadfästandet av ett äktenskap genom borgerliga myndigheters försorg blivit en fråga i högre grad i modern tid än förhållandet varit vid något tidigare tillfälle i historien. Åtminstone i starkt protestantiska länder har tendensen mer och mer varit att betrakta giltigheten av ett äktenskap (och följaktligen av skilsmässa) som något som helt och hållet avgörs av borgerliga myndigheter. Församlingens roll med avseende på giltigheten av ett äktenskap (och skilsmässa) har följaktligen minskat i mångas ögon.

HUR ETT ÄKTENSKAPS GILTIGHET AVGÖRS

12. Vilka frågor uppstår för Guds tjänare på grund av att den borgerliga myndigheten har blivit engagerad i sådant som gäller äktenskapet och dess giltighet?

¹² Vad bör den kristne göra inför sådana omständigheter? Han kan helt visst inte ignorera sakernas nuvarande tillstånd, om han önskar att hans äktenskap skall hållas i ära ”bland alla”. Han kan inte ”vrida klockan tillbaka” till den tid då borgerliga myndigheter inte betraktades som en viktig faktor vid stadfästandet av ett äktenskap. Följande frågor uppstår emellertid: Skall de borgerliga myndigheternas beslut betraktas som absolut, när det gäller att avgöra om ett äktenskap är giltigt — antingen vid dess ingående eller när det kanske slutar genom skilsmässa? I vilken utsträckning berörs Gud av deras beslut?

13. Varför kan inte den borgerliga myndighetens uppfattning beträffande äktenskapet betraktas som absolut? (Apg. 5:29)

¹³ Har i själva verket de borgerliga myndigheterna sista ordet när det gäller om Gud godtar eller förkastar giltigheten av ett äktenskap (eller en skilsmässa)? Vi kan förstå att om det vore så, skulle det råda avsevärda motsägelser beträffande vad som krävs för att vinna Guds välsignelse i äktenskapet. Varför det? Därför att de borgerliga myndigheternas uppfattningar skiljer sig väsentligt från plats till plats, ofta står i fullständig motsättning till varandra och, viktigast av allt, ibland står i strid med de normer som finns i bibeln.

14. Vad är bibelns syn på polygami trots ett eventuellt lagligt erkännande som denna sedvänja kan få i somliga länder?

¹⁴ I somliga länder är till exempel polygami eller månggifte i lag godkänt, och varje hustru till en polygamist betraktas som lagligt förenad med honom och äger samma ställning som vilken som helst av de övriga av hans hustrur. Kristus Jesus och den inspirerade aposteln Paulus visade emellertid att Guds norm är att en man skall ha endast en hustru. — Matt. 19:4, 5; 1 Kor. 7:2; 1 Tim. 3:2.

15. Hur skiljer sig i somliga länder människors lagar angående skilsmässa från Guds lag?

¹⁵ Somliga länder tillåter också att en person skiljer sig från sin äktenskapskontrahent på vilken som helst av flera olika grunder, ja, ibland av den obetydligaste orsak. I kontrast härtill finns det andra som inte erkänner en persons rätt att skilja sig från sin äktenskapspartner ens på grund av sexuell otrohet och därigenom vara fri att gifta om sig. Bibeln säger å andra sidan att det finns bara en giltig grund för skilsmässa, nämligen otukt, och den visar att de som skiljer sig av detta skäl också blir fria att gifta om sig. (Matt. 5:32; 19:3—9) I somliga fall är det alltså så att vad staten godkänner, det underkänner Gud, och i andra fall är det så att vad staten inte tillåter, det tillåter Gud.

16. Hur bör statens myndighet att avgöra äktenskapets giltighet betraktas? (Rom. 13:1; 1 Petr. 2:13, 14)

¹⁶ Vittnesbörden framhåller således att den borgerliga statens ställning när det gäller att avgöra giltigheten av ett äktenskap (eller en skilsmässa) bara är relativ, medan Guds ställning är absolut. För att få en balanserad syn på den relativa myndighet som staten (i bibeln benämnd ”kejsaren”) har i denna angelägenhet är det till nytta att begrunda vilket intresse borgerliga myndigheter har på äktenskapets område, vad de är särskilt intresserade av och på vilket sätt den kristne kan komma att åläggas förpliktelser mot dem på detta område.

”KEJSARENS” INTRESSE FÖR ÄKTENSKAP

17, 18. Vad har varit de borgerliga myndigheternas främsta intresse när det gäller äktenskap? Varför är det så?

¹⁷ Är de borgerliga myndigheterna främst intresserade av moraliska och religiösa frågor med avseende på äktenskapet, eller hänför sig deras intresse huvudsakligen till någon annan sida? Vi kan påminna oss att det i den tidigare citerade encyklopedin hette att äktenskapet från den borgerliga sidan ”betraktas ... som ett rättsligt kontrakt, som av praktiska skäl måste regleras av staten”. Detta bestyrks av vad historien har att säga om myndigheternas lagstiftning med avseende på äktenskap och skilsmässa. Historien visar att de borgerliga myndigheternas intresse har motiverats av deras engagemang i sådana angelägenheter som arvs- och förmögenhetsrätt, särskilt när en upplösning av ”äktenskapskontraktet” (genom skilsmässa eller död) gör att dessa rättigheter ifrågasätts. I Encyclopædia Britannica (Macropædia, 1976, band 7, sid. 166, 167) ges en bekräftelse av att det förhåller sig så i vår tid, när det heter:

”Lagen ... befattar sig huvudsakligen med mannens och hustruns och förälderns och barnets rättigheter och skyldigheter, särskilt i frågor som gäller ekonomiskt understöd.” ”I de flesta länder i vår tid ... är den lagliga dokumenteringen av ett äktenskap huvudsakligen en registrering av äktenskapets ingående. I grund och botten och i rättsligt hänseende innebär alltså ingående av ett äktenskap att det skapas vissa rättigheter eller förpliktelser, sådana som gäller underhåll, giftorätt och arvsrätt och vidare förmynderskap för minderåriga barn som fötts i äktenskapet.”

¹⁸ ”Kejsaren” (den politiska staten) har därför befattat sig med äktenskapet främst på grund av att sådana rättsliga frågor har förts till hans domstolar för rättsligt avgörande, inte på grund av omsorg om de religiösa eller moraliska sidorna i äktenskapet. Kejsaren har också visat intresse för att förhindra spridandet av sjukdom, särskilt venerisk sjukdom, och förebygga försvagande genetiska verkningar (till exempel bland barn födda av nära blodsförvanter), och detta motiveras återigen av ”praktiska skäl”. Detta är orsaken till att vi finner att också antireligiösa, ateistiska regeringar ställer lagliga krav för att erkänna att ett äktenskap är giltigt.

19. Vilken fråga kan uppstå beträffande äktenskap och skilsmässa med tanke på Jesu råd att betala ”tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens”?

¹⁹ Hur förhåller det sig då med Jesu anvisningar att betala tillbaka ”till kejsaren de ting som är kejsarens”? Krävs det av den kristna församlingen, när det gäller att vara lydig mot denna befallning, att den tar kejsarens syn på ett äktenskapsförbund eller en skilsmässa som den slutgiltiga, avgörande, bindande faktorn, när det gäller dess giltighet och moraliska karaktär? — Matt. 22:21.

20. a) Vad gav anledning till Jesu uttalande om att betala ”tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens”? b) I vilken utsträckning har denna princip betydelse för en kristens äktenskap?

²⁰ Först bör vi lägga märke till att den fråga som gav anledning till Jesu ord gällde beskattning. Kejsaren tillhandahåller många tjänster, och han förtjänar att man betalar tillbaka till honom för dem. (Matt. 22:17—21) Kejsaren är emellertid inte upphovet till rätten att gifta sig. Denna rätt kommer i själva verket från Gud, äktenskapets upphovsman. (1 Mos. 1:27, 28; 2:18, 22—24; 9:1; jämför 1 Timoteus 4:1—3.) Den ställning kejsaren intar på detta område är alltså inte som den slutlige domaren över vad som är moraliskt rätt och orätt när det gäller äktenskap (eller skilsmässa). Vad kejsaren kan ge är lagligt erkännande och åtföljande skydd av äktenskapliga rättigheter inom hans jurisdiktion. Den kristne som vill att hans äktenskap skall ”hållas i ära bland alla” önskar med rätta ha sådana anordningar till skydd för sin familjs rättigheter och intressen. För att få detta erkännande och dessa rättigheter bör han med rätta ”betala ... tillbaka till kejsaren” för dem genom att rätta sig efter kejsarens föreskrifter för att han skall få dem. Detta kan inbegripa sådant som utgifter för intyg, att han genomgår vissa medicinska undersökningar och liknande krav.

21. Hur bör kejsarens myndighet när det gäller äktenskapet påverka en kristen? Varför är det så?

²¹ En sådan återbetalning till kejsaren för de fördelar hans rättsliga erkännande ger betyder emellertid inte att den kristne förlorar ur sikte att kejsarens myndighet med avseende på äktenskapet enbart är relativ. Gud är inte bunden av kejsarens beslut och kan underkänna där kejsaren godkänner eller godta där kejsaren förkastar. Den kristne bör med rätta visa samvetsgrann hänsyn för kejsarens föranstaltningar beträffande äktenskap och skilsmässa, men han kommer alltid att visa den största hänsynen för den högsta myndigheten, Jehova Gud. (Apg. 4:19; Rom. 13:1, 5) Detta kommer att försäkra honom om Guds godkännande och välsignelse.

22, 23. Varför bör en kristen söka lagligt erkännande av sitt äktenskap?

²² Den kristne inser således att även om kejsarens utslag i sig själva inte är vad som slutligen avgör giltigheten av hans äktenskap i Guds ögon, så fritar detta honom inte från den bibliska föreskriften: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla.” (Hebr. 13:4) Han är förpliktad att samvetsgrant göra vad som står i hans makt för att se till att hans äktenskap beviljas sådan ära av alla. Det är sant att det i en del länder, där en viss ras eller religion är dominerande, kan vara så att äktenskap med någon som inte tillhör den dominerande rasen eller religionen kanske aldrig betraktas med allmänt godkännande. Likväl bör den kristne söka vilket som helst lagligt erkännande som är möjligt för honom, så att han undviker att utsätta sitt äktenskap för ogynnsam kritik eller vållar att det sjunker i andras aktning. (2 Kor. 6:3; 1 Petr. 2:12, 15, 16; 3:16) Han vill att hans äktenskap skall ge ära åt äktenskapets upphovsman.

²³ De som önskar bli döpta medlemmar av den kristna församlingen men inte har lagligt erkännande av sitt äktenskapsförbund bör med rätta förväntas göra allt vad de kan för att få ett sådant erkännande och få sitt äktenskap registrerat. Detta kommer att tjäna till att avlägsna eventuella tvivel beträffande ärbarheten i deras äktenskapsförbund enligt den uppfattning människor i allmänhet har. Men är detta möjligt under alla omständigheter, och om det inte är det, vad kan då göras åt det?

DÄR KEJSARENS ERKÄNNANDE INTE GÅR ATT FÅ

24. Vilket problem kan möta en man i ett land som inte beviljar skilsmässa?

²⁴ Att vi förstår den relativa arten av kejsarens myndighet med avseende på äktenskap är här till nytta. Tänk till exempel på de länder där lagen — antingen på grund av att en viss religion är dominerande eller av andra orsaker — inte medger någon skilsmässa, inte ens på den skriftenliga grund som utgörs av ”otukt” (porneiʹa). En man vars hustru visade sig otrogen mot honom kan ha lämnat henne och därefter ingått äktenskap med en annan kvinna, med vilken han till och med kan ha barn. Han kan sedan lära känna sanningen i Guds ord, och i lydnad för detta ord önskar han bli döpt som en lärjunge till Guds Son. På grund av att landets lag inte stämmer överens med Guds lag i fråga om skilsmässa och omgifte, kan han inte få ut skilsmässa och legalisera sin nuvarande förbindelse. Vad kan han göra?

25. Hur kan någon, som är skild i Guds ögon men som inte kan få lagligt erkännande av detta i sitt eget land, fastställa att han inte lever i äktenskapsbrott?

²⁵ Om hans omständigheter så tillåter, kan han bege sig till ett grannland som beviljar skilsmässa och där få en sådan och sedan gifta om sig i enlighet med detta lands lagar. Detta kan tjäna till att ge en viss ära åt hans äktenskapsförbund, även om det vid hans återkomst till hemlandet kan bli så att äktenskapet inte erkänns av den ”kejsare” som härskar där. Om han inte rimligen kan göra detta, bör han skaffa laglig separation från sin lagenliga maka, som flyttat ifrån honom, eller utverka vad det vara må som landets lag ger möjlighet till. Därefter bör han till den lokala församlingen avge en skriftlig förklaring, i vilken han lovar trohet mot sin nuvarande maka och tillkännager sitt samtycke till att skaffa ett lagenligt vigselbevis, om den hustru som flyttat ifrån honom skulle dö eller om andra omständigheter skulle göra det möjligt att erhålla en sådan legal status. Om hans nuvarande maka likaså önskar bli döpt, bör också hon avge en sådan undertecknad förklaring.

26. Vad kan en person göra, om bristande intresse från de borgerliga myndigheternas sida gör det omöjligt för honom att få lagligt erkännande av sitt äktenskap?

²⁶ I ett land i Sydamerika medger visserligen lagen upphävande av äktenskap vid fall av bigami, men framställningar om ett sådant upphävande blir ofta helt enkelt ignorerade av ”kejsaren”. Föreställ dig då en man som, medan han redan är förenad i giltigt äktenskap, skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna och falskeligen får ett giltigt vigselbevis och därigenom gör sig skyldig till bigami. Om han då, sedan han lärt känna bibelns sanning, önskar bli döpt, kan han finna att hans ansträngningar att rätta till situationen i rättsligt avseende beträffande sitt nuvarande äktenskap gäckas genom brist på intresse från de borgerliga myndigheternas sida. Om han är ur stånd att genom kejsarens domstolar eller myndigheter göra någonting för att ge större ära åt sitt nuvarande äktenskapliga förhållande, hur skall han då gå till väga? Han skulle kunna underteckna en liknande förklaring, i vilken han förbinder sig att visa trohet, och låta den ingå i församlingens arkiv. Sedan skulle han kunna bli godtagen för dop, liksom hans äktenskapspartner skulle kunna genom att göra samma sak.

27. Måste dopet uppskjutas av någon, vars äktenskapliga status inte skulle kunna få något lagligt erkännande förrän det har gått ända till tio år? Varför eller varför inte?

²⁷ I ett visst land i Västafrika kan det ta ända till tio år att få ut skilsmässa. Skulle någon, som önskar bli döpt men behöver få ut skilsmässa för att lagligen fastställa sin nuvarande äktenskapsförbindelse, vara förpliktad att uppskjuta dopet under så många års tid? Det förefaller inte vara tillbörligt att avsaknaden av kejsarens rättsliga erkännande hindrar honom från att visa sin tro på Kristi offers syndaförsonande kraft, genom att ta det viktiga steg som dopet utgör, och därigenom vinna privilegiet att äga ett godkänt förhållande till Gud. (Jämför apostelns uttalande i Apostlagärningarna 11:17 om människors oförmåga att ”hindra” Gud att godkänna människor.) Bibliska exempel visar att ett onödigt dröjsmål med att ta det steg som dopet utgör inte är tillrådligt. (Apg. 2:37—41; 8:34—38; 16:30—34; 22:16) Sedan en sådan person har påbörjat den rättsliga proceduren att söka skilsmässa, kan han lämna församlingen en förklaring enligt vilken han förbinder sig att visa trohet, varigenom han fastslår sin avsikt att vidmakthålla sin nuvarande förbindelse i ära, medan han fortsätter att fullfölja sina ansträngningar att likaså vinna det rättsliga erkännande som kejsaren ger.

28. När lagligt erkännande av ett existerande äktenskapsförbund är beroende av att endera parten får en skilsmässa, som inte kan erhållas i det land där man bor, betyder då detta att de personer det gäller måste flytta isär, om de önskar bli döpta?

²⁸ Människor kan flytta till ett annat land, och medan de befinner sig där kan de lära känna sanningen och önska bli döpta. För att få rättsligt erkännande av sitt nuvarande äktenskapliga förhållande kan de först behöva få ut skilsmässa från en tidigare äktenskapspartner. Det kan vara så att det land till vilket de har flyttat har föranstaltningar för skilsmässa, men det kan vara så att dessa föranstaltningar inte är tillgängliga för dem som utlänningar. Det är till exempel många människor från andra europeiska länder som har flyttat till Tyskland för att få arbete. Tyskland har visserligen föranstaltningar för skilsmässa, men dessa föranstaltningar omfattar inte flertalet av dem som inte är medborgare. Också i sådana fall får de personer som önskar bli döpta och söker förstärka sitt nuvarande äktenskapliga förhållandes ärbarhet och varaktighet underteckna en förklaring, i vilken de förbinder sig att visa trohet.

29. Hur kan en kristen säkerställa sin skriftenliga frihet att gifta om sig i ett land som inte medger skilsmässa?

²⁹ Samma principer är tillämpliga på en döpt kristen, som finner att ”kejsarens” lagar inte ger honom lagligt erkännande i hans utövande av gudagivna rättigheter beträffande skilsmässa och omgifte. I länder som inte erkänner den gudagivna rätten att skilja sig från en äktenskapsbrytande partner och gifta om sig bör en person, vars partner visar sig otrogen (och från vilken han därför väljer att skilja sig, i det han inte ger förlåtelse), inför församlingens äldste anföra tydliga bevis på denna otrohet. Om sedan han (eller hon) vid något tillfälle i framtiden skulle besluta att ta en annan partner, skulle detta kunna göras på ett ärbart sätt genom att de som skall ingå äktenskap undertecknar förklaringar, i vilka de förbinder sig att visa trohet och att vinna lagligt erkännande, närhelst ett sådant skulle bli möjligt.

30. Hur bör församlingen — i länder där en skriftenlig äktenskapsförbindelse under vissa omständigheter inte får lagligt erkännande — betrakta en förklaring om trohet?

³⁰ Undertecknandet av en sådan skriven förklaring, i vilken någon förbinder sig att visa trohet, betraktas av församlingen som att personen i fråga gör känt inför Gud och människor att han eller hon skall vara lika trogen mot sitt nuvarande äktenskapsförbund som han eller hon skulle vara, om förbindelsen hade stadfästs av borgerliga myndigheter. En sådan förklaring betraktas inte som mindre bindande än en som muntligen framförts inför en vigselförrättare, som representerar en ”kejsarens” regering i världen. I verkligheten är det inte det särskilda slag av dokument som avfattas, utan det faktum att individen avger förklaringen inför Gud, som ger den dess största vikt och allvar.

31, 32. Nämn några grundläggande punkter som en förklaring om trohet kan inbegripa. Vad bör göras med den?

³¹ Hur kan en sådan förklaring formuleras? Den skulle kunna innehålla ett uttalande med följande innehåll:

”Jag, ............., förklarar härmed att jag tagit ............. som min äkta make [maka] i äktenskap och att jag har gjort allt som jag kan göra för att utverka lagligt erkännande av denna förbindelse genom vederbörliga offentliga myndigheters försorg och att det är på grund av att jag inte kunnat förverkliga detta som jag avger denna förklaring, i vilken jag förbinder mig att visa trohet i detta äktenskapsförhållande. Jag erkänner denna förbindelse som ett förpliktande band inför Jehova Gud och inför alla människor, att hålla fast vid och ge ära åt i full överensstämmelse med principerna i Guds ord. Jag skall fortsätta att söka utvägar att utverka lagligt erkännande av denna förbindelse från de borgerliga myndigheternas sida, och om vid något tillfälle i framtiden en förändring i omständigheterna gör detta möjligt, lovar jag att skaffa lagligt bekräftande av denna förbindelse.

³² Enligt vad som visas här ovan skall denna förklaring undertecknas av den som avger förklaringen och även av två andra som vittnen, och datum bör antecknas på förklaringen. Det är tillrådligt att kopior av denna förklaring med löfte om trohet behålls av var och en av dem som saken gäller och av den församling som de är anslutna till, och vidare bör en kopia sändas till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor för detta område. När det gäller döpta kristna, skulle det också vara till nytta att församlingen underrättades om att en sådan förklaring hade upprättats, så att alla är medvetna om de samvetsgranna åtgärder som vidtas för att upprätthålla äktenskapets ärbarhet.

33. Vilket ansvar måste individen personligen bära i förbindelse med en förklaring om trohet?

³³ När någon är ur stånd att få ”kejsarens” erkännande men vidtar tillbörliga åtgärder för att legalisera sitt äktenskap inför församlingen, måste han inse att vilka som helst konsekvenser som blir följden för honom, så långt det gäller världen utanför, helt och hållet är hans eget ansvar och är något som han själv måste stå för. Om det till exempel på grund av en tidigare äktenskapsförbindelse uppstår en rättslig fråga, som gäller egendom eller rätt till arv, kan individen i fråga kanske inte fordra ”kejsarens” rättsliga skydd när det gäller hans nya förbindelse, som inte är erkänd.

ATT HÅLLA GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER KLARA

34. Vad är den slutgiltiga skrivna auktoriteten för den kristne när det gäller äktenskap och skilsmässa?

³⁴ Från land till land uppvisar lagstiftning beträffande äktenskap och skilsmässa en mängd olika synvinklar och aspekter. Hellre än att bli insnärjd i en oreda av tekniska detaljer kan den kristne, eller den som vill bli en lärjunge till Guds Son, låta sig vägledas av grundläggande bibliska principer, som gäller i alla förekommande fall.

35. Vad är den skriftenliga synen på konkubinat och incest?

³⁵ Guds uppfattning är av främsta intresse. Först av allt måste därför den person det gäller begrunda om hans eller hennes nuvarande förbindelse, eller den förbindelse som han eller hon har för avsikt att träda in i, är sådan att den kan få Guds godkännande eller om den i sig själv är ett brott mot Guds ords normer. Tänk till exempel på situationen när en man lever tillsammans med en hustru men också använder tid till att leva tillsammans med en annan kvinna, som då är konkubin eller bihustru. Så länge som ett sådant tillstånd av konkubinat är rådande kan den andra kvinnans förhållande aldrig fås att stämma överens med kristna principer, och inte heller skulle någon förklaring från kvinnans eller mannens sida kunna åstadkomma att det blev så. Det enda rätta handlingssättet är att upphöra med förbindelsen. Det förhåller sig på samma sätt med en incestförbindelse med en medlem av den egna familjen eller en homosexuell förbindelse eller någon annan sådan situation som fördöms av Guds ord. (Matt. 19:5, 6; 1 Tim. 3:2; 1 Kor. 5:1) Det är inte avsaknaden av lagligt stadfästande som gör sådana förbindelser oacceptabla; de är i sig själva oskriftenliga och följaktligen omoraliska. Följaktligen kan en person som befinner sig i en sådan situation inte avge något slags förklaring om trohet, eftersom en sådan förklaring inte skulle ha något värde i Guds ögon.

36. Vad krävs av den som innan han lärde känna sanningen inte visade tillbörlig aktning för äktenskapsanordningen?

³⁶ Om förbindelsen är sådan att den kan få Guds godkännande, då är en andra princip att begrunda, den som går ut på att man skall göra allt man kan för att inför andra befästa ärbarheten i sin äktenskapsförbindelse. (Hebr. 13:4) Det kan vara så att en person, som önskar bli döpt, för någon tid sedan separerat från en äktenskapspartner och, utan att ha erhållit skilsmässa, trätt in i en äktenskapsförbindelse med en annan person. Det kan ha gått avsevärd tid, och de har kanske också fått barn tillsammans. När den här personen lärt känna sanningen, kan han därför inte rimligtvis förväntas gå tillbaka till sin första partner och på så sätt försöka omgestalta sitt liv i överensstämmelse med sina tidigare omständigheter. Men nu, i det han har ”upphört med synder”, måste han besluta att han hädanefter skall leva sitt liv i enlighet med Guds vilja. — 1 Petr. 4:1—3; jämför 1 Korintierna 7:17—24.

37. Vilka åtgärder kan en person behöva vidta för att få lagligt erkännande av en existerande äktenskapsanordning?

³⁷ Hur förhåller det sig i ett sådant fall? Om det är möjligt att få skilsmässa, då bör man nu vidta en sådan åtgärd, så att man, sedan man erhållit skilsmässa (på vilka som helst lagliga grunder som kan anföras), kan få den nuvarande förbindelsen lagligt giltig som ett erkänt äktenskap. Samma förhållande gäller en person som innan han lärt känna sanningen gjort sig skyldig till bigami. Han eller hon bör vidta de nödvändiga åtgärderna för att få saken avgjord på lagligt sätt (genom upphävande och/eller skilsmässa), så att han eller hon nu kan erkännas som laglig äktenskapspartner till en enda person.

38. Hur kan en person visa att han önskar ett ärbart äktenskap, även om han inte är i den ställningen att han kan få lagligt erkännande av en förbindelse som är godtagbar inför Gud?

³⁸ Till sist: Om äktenskapsförbindelsen är sådan att den inte brister i samstämmighet med Guds ords principer och om man gjort allt som rimligtvis kan göras för att få den erkänd av borgerliga myndigheter och blivit hindrad i detta, då kan en förklaring i vilken man förbinder sig att visa trohet undertecknas. Som vi redan tidigare lagt märke till kan det i somliga fall vara så att extrem långsamhet i myndigheternas handlande gör att verkställandet av lagliga åtgärder blir en fråga om ansträngningar under många, många år. Det kan också vara så att kostnaderna representerar en överväldigande tung börda, som individen skulle behöva många år för att kunna klara. I sådana fall blir det så att en förklaring, i vilken man förbinder sig att visa trohet, ger församlingen en grundval för att kunna betrakta det existerande äktenskapet som ärbart, medan individen efter bästa förmåga fortsätter att samvetsgrant arbeta på de lagenliga aspekterna. Ett faktum som är värt att lägga märke till är att människorna i många samhällen — och till och med i hela länder — själva fäster föga vikt vid de lagenliga faktorer som är inbegripna i äktenskapet och påverkas långt mera av vad de verkligen ser som bevis på ett trofast äktenskapsförbund. Men också i ett sådant sammanhang bör den kristne uppriktigt sträva efter att vidta vilka som helst åtgärder som är möjliga eller som öppnar sig för honom, så att han kan förstärka ärbarheten i sin förbindelse utan att det behöver råda några tvivel.

39. Vilken tillförsikt kan de kristna ha när de söker bevara äktenskapet i ära?

³⁹ Genom att tänka på de grundläggande principer som lagts fram här bör den kristne kunna nalkas denna angelägenhet på ett balanserat sätt och varken underskatta eller överskatta det stadfästande som erbjuds av den politiska staten. Han (eller hon) bör alltid i första hand ta hänsyn till Guds syn på äktenskapsförbundet. Tillsammans med detta bör man göra alla ansträngningar för att gå före med ett gott exempel i trofasthet mot och hängivenhet för sin äktenskapspartner och på det sättet hålla äktenskapet ”i ära bland alla”. Ett sådant handlingssätt kommer att medföra Guds välsignelse och leda till ära och lovprisning för äktenskapets upphovsman, Jehova Gud. — 1 Kor. 10:31—33.

[Fotnoter]