Formgivning kräver en formgivare
”JA” OCH ”NEJ”, SÄGER EVOLUTIONISTERNA
”NU UPPFÖRS JU VART OCH ETT HUS AV NÅGON, MEN GUD ÄR DEN SOM HAR BYGGT ALLTING.” — HEBRÉERNA 3:4
EN EVOLUTIONIST skulle inte förfäkta att ett livlöst hus skulle kunna bygga sig självt. Men han hävdar dogmatiskt att ett livlöst universum danat sig självt — ett universum med oräkneliga millioner galaxer, och varje galax med oräkneliga millioner stjärnor, och där alltsammans rör sig med vördnadsbjudande majestät och ordningsfullhet och håller tiden på sekunden.
Och inte nog med det. På jorden, säger evolutionisterna, har alla myriader levande organismer konstruerat sig själva med utgångspunkt från sina förfäder, och detta har skett hela vägen tillbaka till en ursprunglig första förälder till allting, som spontant konstruerat sig själv av livlösa kemikalier. Evolutionisten avskräcks inte heller från denna ståndpunkt av den oerhört komplicerade och ändamålsenliga formgivning han finner hos alla dessa organismer.
Vi häpnar över mänskliga konstruktörers sinnrika uppfinningar, men de största av deras verk är obetydliga i jämförelse med den enklaste levande organism. Med all sin vetenskapliga teknologi i vårt avancerade tjugonde århundrade har de inte minsta hopp om att konstruera ens en liten encellig amöba. Men utan någon som helst svårighet tillskriver de den blinda slumpen — slumpartade mutationer med tvivelaktig hjälp från det naturliga urvalet — förmågan att dana allt liv på jorden.
I detta ligger en skriande inkonsekvens. Evolutionisterna kan obekymrat tillskriva slumpen förmågan att utforma alla komplicerade levande varelser och samtidigt hävda att ytterst enkla föremål kräver en intelligent formgivares existens.
En vetenskapsman kan till exempel gräva i någon grushög från forntiden och hitta en avlång sten som har en skåra runt mitten, och han tillkännager med tillförsikt att den varit fastbunden vid en käpp och använts av den primitiva människan som hammare eller vapen. Den måste ha utformats för ett speciellt ändamål av en intelligent varelse. Men så förhåller det sig inte med en fågelfjäder! En vingpenna kan ha tusentals fanstrålar som skjuter ut från skaftet, hundratusentals bistrålar från fanstrålarna och millioner små hakar för att hålla samman alla dessa delar, så att fågeln kan flyga. Om fanstrålarna råkar skiljas åt, kan fågeln fästa ihop dem igen med hjälp av näbben. Ett blixtlås — långt innan människan ”uppfunnit” det!
En intelligent formgivares verk? Inte för evolutionisten, som säger: ”Hur har det här strukturella underverket utvecklats? Man behöver inte anstränga fantasin särskilt mycket för att tänka sig en fjäder som ett modifierat fjäll, som i stort sett liknar ett kräldjurs — ett löst fästat, avlångt fjäll, som blev mer och mer fransigt i ytterkanten och bredde ut sig tills det utvecklades till den ytterst komplicerade struktur som nu är ett faktum.” — Life Nature Library, The Birds, sid. 34.
Ännu ett exempel på evolutionistens godtycke. Evolutionisten hittar en flat sten med skarp kant, och han är övertygad om att den tillverkats av en intelligent stenåldersmänniska för att tjäna som kniv eller skrapa. Däremot, säger evolutionisten, behövs det ingen formgivare av den lilla skalbaggen som på engelska kallas ”mimosa girdler”. Honan klättrar uppför mimosaträdet, kryper ut till spetsen av en gren, gör ett snitt i barken och lägger sina ägg där. Sedan kryper hon tillbaka till mitten av grenen och gnager en ring kring den som är tillräckligt djup för att skära igenom kambielagret, och yttre delen av grenen dör och faller av. Skalbaggens ägg fördelar sig och kläcks, och så börjar kretsloppet på nytt. Trädet i sin tur har nytta av det här. Det blir beskuret och lever därigenom dubbelt så länge som det annars skulle göra — 40 eller 50 år. Mimosaträdet sänder faktiskt ut en doft för att locka till sig skalbaggen, som inte kan föröka sig i något annat träd. Den flata, vassa stenen krävde en formgivare, men mimosaskalbaggen kom till av en ren slump — åtminstone vill man få oss att tro det.
En annan jämförelse: En liten bit skarp flinta, formad som en pilspets, övertygar evolutionisten om att den utformats av människan för att användas i spetsen av en pil eller ett spjut. Sådana ändamålsenliga, formgivna föremål, resonerar han, kan inte komma till av en slump. Men med spindlarna är det annorlunda, säger han. Tänk på spindeln Aranea. Den har sex spinnvårtor, och var och en har omkring 100 munstycken. Varje munstycke har en egen körtel inuti spindeln, som det står i förbindelse med genom ett särskilt rör. Spindeln kan tillverka enskilda fibrer eller förena dem till ett grovt band. Spindlarna kan tillverka sju olika sorters tråd. Det finns ingen art som tillverkar alla sju, men alla framställer minst tre slags tråd, och Aranea producerar fem sorter. Alla de 600 munstyckena tillverkar inte tråd. En del avsöndrar lim för att göra nätet klibbigt på en del ställen. Men Aranea oljar in fötterna och fastnar aldrig själv. Var spinnvårtorna kommer ifrån? Benpar har blivit spinnvårtor, säger evolutionisterna.
Tänk efter: Spindeln har det kemiska laboratorium som behövs för att tillverka tråden, den tekniska mekanismen för att spinna den och den instinktiva kunskapen om hur den skall tillverka nätet. Vilken som helst av dessa tre förmågor är värdelös utan de andra två. De måste allesammans utvecklas av en slump på samma gång och hos samma spindel. Evolutionisterna tror att så har skett. Gör du det? Vilket skulle lättast kunna komma till av en händelse — det skarpa flintstycket eller spindeln?
Låt oss bege oss in i rymdåldern ett slag och höra vad dr Carl Sagan vid Cornelluniversitetet har att säga. ”Det är lätt att skapa ett interstellärt radiobudskap”, säger han, ”som kan uppfattas som otvetydigt härrörande från intelligenta varelser.” Han anser att ”den allra mest lovande metoden är att sända bildbudskap”. En sådan bild, som det föreslagits att man skulle sända, visar en man, en kvinna, ett barn, solsystemet och flera atomer — allt detta skulle åstadkommas genom att man sände en serie streck och punkter, som var och en kallas ”en informationsenhet”. Bilden skulle kräva sammanlagt 1.271 sådana enheter.
Tänk efter ett tag nu. Om 1.271 informationsenheter i en viss följd utvisar ordning och utformning och ”otvetydigt” bevisar att de kommer ”från intelligenta varelser”, vad skall man då säga om de omkring 10 tusen millioner informationsenheter som finns kodifierade i varenda levande cells kromosomer? Evolutionisterna säger ett de 1.271 informationsenheterna ”otvetydigt” vittnar om en intelligent upphovsman, men de avfärdar 10 tusen millioner informationsenheter och säger att de inte behövt någon upphovsman, utan helt enkelt kommit till av en händelse.
Tycker du inte att ett sådant resonemang är ologiskt, godtyckligt, ja rentav fördomsfullt? Om enkla konstruktioner kräver en formgivare, borde då inte ytterst komplicerade konstruktioner i så mycket högre grad kräva en så mycket större formgivare? Den brittiske teoretikern Edward Milne drog följande förståndiga slutsats om universums uppkomst: ”Vår bild är ofullständig utan Honom.”
[Bild på sidan 15]
PILSPETSEN KRÄVER EN FORMGIVARE, MEN INTE DNA?