förvisso att till sist få full befrielse. Ingen djävulsk makt kan förhindra det, innan vi har fått privilegiet att hjälpa till med att befria de andra.

25. Vilken hög ära har vi därför nu, och i vilken utsträckning bör vi taga del däri?

25. Vilken ära att befria Jehovas folk ur fängelset! Vid det andra världskrigets klimax torde de allierades trupper ha känt det som ett privilegium och en stor ära att få befria offren ur nazisternas koncentrationsläger och fängelser. Men hur mycket större är inte det privilegiet och den hedern att nu få befria fångar från Babylons fångahus och göra detta med fredliga medel genom Riket, och allt detta för att de skall kunna dyrka och tjäna Jehova Gud på Sions berg! Med djup uppskattning och med modig förtröstan på Gud, den Allsmäktige, må alltså tjänareklassen och dess lojala följeslagare rycka fram i befrielsearbetet alltintill jordens ändar. Sions slutliga triumf över alla fiender och motståndare är absolut garanterad tillika med en rättfärdig ny värld av ändlös frihet.

Är erfarenheten den bäste läromästaren?

”ERFARENHETEN är den bäste läromästaren” förklarar ett välkänt ordstäv. Därför att sådana ordstäv ofta upprepas och allmänt godtas, tror folk lätt att de är sanna, även om man inte prövat deras sanningshalt. Alla vet vi att erfarenheten är en läromästare, och så låter de flesta det lilla obetydliga bäst slinka med utan invändning. Men det borde det inte få göra, ty det gör ordstävet osant.

Somliga har försökt att styrka påståendet, att erfarenheten är en läromästare, genom att citera Romarna 5:3, 4: ”Vi till och med berömma oss av våra lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar tålamod och tålamodet erfarenhet och erfarenheten hopp.” (AV) Mera korrekta, nya översättningar avlägsnar ordet erfarenhet ur denna text, och återger den så: ”Må vi jubla, medan vi äro i bedrövelser, eftersom vi veta att bedrövelsen frambringar uthärdande, uthärdandet i sin tur ett godkänt tillstånd, det godkända tillståndet i sin tur hopp.” — NW.

Inte heller Hebréerna 5:8 ger stöd åt uppfattningen, att erfarenheten är den bäste läromästaren, när det där säges om Jesus: ”Så lärde han, fastän han var Son, lydnad genom sitt lidande.” Jesus var aldrig någonsin olydig, han led inte för att lära sig att övergå från olydnad till lydnad. Han började sin förkunnareverksamhet i lydnad under provsättning, och genom senare ostrafflighetsprov blev hans hängivna lydnad ytterligare styrkt. Han var oskyldig, obesmittad och förnedrade sig aldrig till att synda för att lära känna det syndiga i synden. — Matt. 4:1—11; Hebr. 7:26.

Hebréerna 2:17, 18 har anförts för att hävda att Jesus såsom människa fick erfara köttsliga svagheter, för att kunna förstå vari dessa bestod och öva barmhärtighet mot syndiga människor: ”Han måste bliva lik sina ’bröder’ i alla avseenden, för att han skulle bliva en barmhärtig och trogen överstepräst i det som tillhör Gud, till att frambära försoningsoffer för folkets synder. Ty i det att han själv har lidit, när han har blivit satt på prov, är han i stånd att komma dem till hjälp, som bliva satta på prov.” (NW) Det prov, som Jesus sattes på, hade emellertid inte något att göra med köttsliga svagheter på grund av arvsynden, ty han var fullkomlig i köttet och syndfri. Han behövde inte kämpa mot medärvda synder i sin kropp. Den provsättning han genomgick och framgångsrikt bestod i gällde hans ostrafflighet. Den gällde att i köttet uthärda de angrepp som Satan och hans representanter riktade mot hans kött för att driva honom bort från Gud. Han vet, hur svår prövningen är och kan bistå sina efterföljare i deras prövningar av liknande slag. Själva det förhållandet, att han lyckades i köttet, är i sig självt ett uppmuntrande föredöme