Kristen mogenhet — ett gäckande mål?
VAD är egentligen ”kristen mogenhet”? Hur vill du förklara det? Äger du kristen mogenhet? Eller håller du fortfarande på att söka uppnå den?
Det är av stort värde för oss att rätt förstå vad kristen mogenhet är. Om vi har en oriktig uppfattning, kan det bland annat leda till att vi blir missmodiga. Det kan göra att den kristna mogenheten tycks likna en hägring, som försmädligt drar sig undan just när man tror att man når den. Den kristna mogenheten är inte ett sådant gäckande mål.
En oriktig uppfattning kan vidare leda till att vi får oriktiga normer när vi värderar eller bedömer andra. Det kan göra att vi inte ser eller uppskattar deras goda egenskaper. En oriktig föreställning om kristen mogenhet kan göra att en person blir benägen att nedvärdera andra och ha för höga tankar om sig själv eller att med orätt sätta somliga före andra.
Att växa ifrån den andliga barndomen
Enligt ordets vanliga betydelse är en ”mogen” person en som lämnat barndomen och blivit vuxen. Den fysiska tillväxten når en viss punkt och upphör sedan. Den känslomässiga mogenheten utvecklas på ett likartat sätt men kräver ofta längre tid än den fysiska tillväxten.
Det förekommer också en tillväxt för de kristna från andligt barnastadium till andlig fullväxthet: kristen mogenhet. Hur kan man veta om man har blivit andligen vuxen?
De som fortfarande är ”små barn i Kristus” kan inte få annan föda än den kristna sanningens ”mjölk”. Sådana ”små barn” är inte säkra på vad som är sanning, och därför är de benägna för att vackla och kan lätt villas bort av bedrägligt spel och illfundighet från de människors sida som främjar falska läror. I detta barnsliga tillstånd kan de knappast ge några bidrag för att ”Kristi kropp”, den kristna församlingen, skall tillväxa i ”sin egen uppbyggelse i kärlek”. (Ef. 4:12—16, NW) De är fortfarande ”köttsliga”, kanske benägna för svartsjuka, kiv och sekterism, och de måste växa ifrån sådant världsligt sätt för att bli ”andliga människor”, inte små barn. — 1 Kor. 3:1—4, NW.
Är några av oss sådana — ostadiga, utan övertygelse i fråga om den kristna sanningen och fortfarande benägna att följa människor? Är det så att vi ännu inte har uppnått enhet med dem som är våra andliga bröder och således inte utvecklat den kärlek som uppbygger och styrker den kristna församlingen? Då behöver vi verkligen sträva efter att uppnå kristen mogenhet. Vi bör också inse att vi inte automatiskt växer ifrån den andliga barndomen och kommer fram till andlig fullväxthet, så som det förhåller sig vid den fysiska tillväxten. Det krävs att vi uppriktigt anstränger oss och samarbetar med Gud och hans Son och de medel som de ger för att vi skall uppnå andlig vuxenhet eller fullständighet.
Att godta hela vidden av den kristna sanningen
En stor del av tillväxten mot kristen fullväxthet är alltså ett framåtskridande i att godta hela vidden av den kristna sanningen. En del hebreiska kristna under det första århundradet underlät att gå framåt längre än till ”de elementära tingen i Guds heliga utsagor”, och därför liknade de dem som fortfarande lever på mjölkmat och inte är redo för den fasta andliga föda som ”tillhör mogna människor, dem som genom användning har sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt”. Därför skrev Paulus till dem och uppmanade dem att ”sträva framåt mot mogenhet”. Hur skulle de göra detta? Hur kan vi göra detta, om vi inte redan har gjort det?
Aposteln visade dem att de inte skulle likna sådana som bygger men aldrig kommer längre än till byggnadens grund, som i detta fall är de elementära lärorna om Kristus. De borde gå vidare till ”överbyggnaden” som vilar på denna grund: de mera framskridna lärorna om Guds uppsåt som uppenbarats genom hans Son, läror som är svårare att förklara än de elementära lärorna.
De måste verkligen göra framsteg på detta sätt, ja, det var livsviktigt att göra det. Varför det? Därför att de inte kunde stå stilla hur länge som helst; till sist måste de antingen göra framsteg eller gå tillbaka. Vad skulle det betyda, om de gick tillbaka? Det skulle betyda att avfalla, att överge den sanna tron, och detta skulle medföra tillintetgörelse. — Hebr. 5:11—6:8, NW.
Deras framåtskridande i fråga om att förstå dessa svårare läror måste naturligtvis åtföljas av en motsvarande tillväxt i deras andliga synsätt och kristna personlighet. Enbart förståndsmässig kunskap skulle inte räcka till. Dessa framskridna sanningar måste inverka på deras liv, alldeles som de ”elementära” lärorna redan hade gjort.
I vår tid har vi Guds inspirerade ord i fullständigt skick. Godtar vi hela vidden av dess läror, och strävar vi uppriktigt efter att leva i överensstämmelse med dem? Eller är det så att vi väljer och vrakar, som många människor som är kristna bara till namnet gör i vår tid? Sådana människor rättar sig bara efter det som de vill rätta sig efter, men de vill inte gå hela vägen ut i fråga om att vara lärjungar till Guds Son, och därför är de söndrade i kristenhetens många sekter. Är det så med oss? Vårt svar på dessa frågor kommer att hjälpa oss att avgöra om vi har nått kristen mogenhet eller inte.
Kristen mogenhet betyder inte att framstegen upphör
Men är det inte ett faktum att vi, allteftersom tiden går, förstår Guds ord bättre, får mera kunskap om vissa sanningar, vinner klarare insikt? Det är sant. Men kan vi då verkligen någonsin uppnå mogenhet? Eller finns den alltid ett stycke framför oss, så att vi är i ett slags trampkvarn och aldrig verkligen uppnår målet — mogenhet? Nej, så förhåller det sig inte. Låt oss se varför.
Tänk på hur bibeln använder orden barndom och mandom eller fullväxthet (att vara ”fullvuxen” [Ef. 4:13, NW], som är en återgivning av det grekiska ord [teleioʹtes] som också återges med ”mogenhet”). Är det så att en person som har växt ifrån barndomen och blivit vuxen har all den kunskap, erfarenhet och urskillning som han eller hon någonsin kommer att äga? Uppenbarligen inte. Man fortsätter att göra framsteg under sitt vuxna liv.
En mogen kristen bör också fortsätta att göra framsteg i kunskap, kärlek, tro, vishet och alla andra egenskaper som är frukter av Guds ande. Kan vi säga att han därigenom blir ”mera vuxen”?
Nej, lika litet som vi säger att en vuxen blir ”mera vuxen” därför att han förvärvar erfarenhet och kunskap sedan han uppnått fullväxthet. Är en femtioåring ”mera vuxen” än en fyrtioåring? Eller säger vi att en sextioåring är ”mycket vuxen” och att en sjuttioåring är ”utomordentligt vuxen”? Nej, vi lägger inte en sådan innebörd i ordet. Inte heller betyder ordet ”mogenhet” detta.
Under det första århundradet blev mogna kristna män, som gav prov på vishet och var kvalificerade att undervisa, förmana och tillrättavisa, förordnade att vara ”äldre män” (NW) i församlingarna. (1 Tim. 3:1—7; Tit. 1:5—9) Betyder detta att de var de enda som var mogna och att andra som inte hade samma förordnande var ”omogna”? Nej, de egenskaper som dessa män hade och som kvalificerade dem att tjäna på detta sätt hade de förutom att de redan var mogna kristna. Tänk till exempel på hur en son som växer upp, gifter sig och får egen familj ändå kan fortsätta att vända sig till sin far eller till andra äldre män för att få råd och vägledning i vissa angelägenheter, eftersom han inser att de har större erfarenhet och vishet. Följaktligen kan också kristna människor, fastän de själva är andligt mogna, ha gagn av den hjälp som andligt sett ”äldre män” (NW) i församlingen ger. — Apg. 20:17, 28; Ef. 4:11, 12.
Ett barn bör mena att målet i livet är mera än att enbart bli vuxen, och på liknande sätt bör vi se på vår strävan att uppnå kristen mogenhet — mogenheten är ett önskvärt tillstånd men inte vårt slutliga mål. Det är sedan vi har blivit mogna kristna som vi kan göra större framsteg och utveckla den vishet och det uthärdande som kommer att göra det möjligt för oss att ge god hjälp åt våra bröder och som kommer att föra oss fram till vårt slutliga mål — att vinna Guds slutgiltiga godkännande för att få evigt liv.
Följaktligen finner vi att aposteln Paulus uppmanar sina kristna bröder att sträva framåt mot sitt mål, den himmelska kallelsens segerlön, i det han säger: ”Må vi därför, så många av oss som är mogna, ha denna sinnesinställning ... [och] i den utsträckning vari vi har gjort framsteg ... fortsätta att vandra ordningsfullt enligt denna rutin.” — Fil. 3:12, 14—16, NW.
När man har den rätta synen på mogenheten, inser man alltså att den är till hjälp, eftersom man kan använda den som en plattform att arbeta från — man ser den inte som en stege som orsakar missmod genom att stegpinnarna ständigt blir allt fler ju högre man klättrar.
Tillbakagång till omogenhet?
Men antag att en kristen visar dåligt omdöme i en viss andlig fråga eller att han handlar på ett sätt som inte stämmer överens med kristna principer. Det han gör kanske inte är så allvarligt att det är anledning till att han blir utesluten ur församlingen, men likväl visar det underlåtenhet att helt och fullt tillämpa bibelns råd. Stämplar detta honom såsom ”omogen”?
Inte nödvändigtvis. Han kan vara omogen, eftersom han kan vara ung till åren eller vara ”nyomvänd” (1 Tim. 3:6) och följaktligen inte väl befäst i sanningen. Men han kan också vara en mogen kristen som har varit med länge i den kristna tjänsten. Det är inte själva gärningens karaktär, om den är allvarlig eller obetydlig, som avgör hurudan personen i fråga är — mogen eller omogen. Det är sant att dåligt omdöme och svaghet är karakteristiskt för barn. Men också vuxna kan tid efter annan göra sig skyldiga till sådant. Har du, om du är vuxen, någonsin känt dig skamsen över att ha handlat eller talat ”barnsligt”? Men att du gjorde något sådant betydde inte att du återvände till barnstadiet, nej, du förblev vuxen.
Det orätta handlingssätt som denne mogne kristne följer kan bero på att han har blivit ”andligt sjuk”, kanhända därför att han försummat att studera Guds ord eller därför att han låtit orätta begär komma in i hjärtat och försvaga hans hängivenhet för Gud och Kristus. En vuxen person som blir sjuk kan bli ”lika hjälplös som ett spädbarn”, men han är ändå en vuxen. På grund av sin sjukdom kan han till en tid behöva livnära sig på mat som är avsedd för spädbarn — mjölk och liknande. På liknande sätt kan en kristen som är andligt sjuk, fastän han är mogen, till en tid vara i behov av att andra hjälper honom och tar vård om honom och till och med ger honom andlig föda för att han skall återställas till andlig hälsa och kraft. — Jämför Hebréerna 12:5, 6, 12, 13; Jakob 5:13—16.
I stället för att bli andligt sjuk kan en mogen kristen naturligtvis fördärvas, bli brottsling eller avfälling. Men han återgår inte till att vara omogen. En fullt utvecklad (eller mogen) frukt som fördärvas blir inte grön (omogen) igen. Den blir skämd, rutten. — Hebr. 6:1—8; 12:15.
Variation bland mogna kristna
Vi gör alltså väl i att undvika att använda ordet ”mogenhet” som ett slags ”sammanfattande” uttryck, som är så vittomfattande och obestämt att det inbegriper allting. Inte heller önskar vi att det bara skall beteckna vårt eget utfunderade ideal för hurudan en kristen bör vara. De mogna kristna är inte allesammans exakt likadana i sin personlighet eller sitt ådagaläggande av andliga egenskaper. Som illustration kan man tänka på att två fruktträdgårdar med olika slag av fruktträd båda kan vara ”mogna”, dvs. ha fullt utvecklade träd som bär frukt. Likväl kan den ena fruktträdgården ha fler äppelträd än päronträd, medan den andra kan ha fler päronträd än äppelträd.
På liknande sätt kan mogna kristna visa sig vara starkare i ett avseende än i ett annat, när det gäller att frambringa Guds andes frukt. (Gal. 5:22, 23) En del kristna kan vara framstående i kunskap, andra kan vara särskilt bemärkta i fråga om vänlighet eller tålamod, andra kan vara utomordentliga när det gäller omdöme eller urskillning i fråga om problem, några kan vara osedvanligt frikostiga eller gästfria, några kan ha mycket god förmåga att utöva ledning. (Jämför 1 Korintierna 7:7; 12:4—11, 27—31.) Denna variation är dock inte något tecken på omogenhet. Det betyder inte att sådana personer inte allesammans är ”vuxna” kristna. De behöver inte allesammans vara lika starka eller duktiga i alla avseenden för att vara ”mogna”. Inte heller är de exakta avbilder av varandra. Såsom mogna kristna bidrar alla på sitt sätt med någonting till uppbyggandet av Kristi kropp. — Ef. 4:15, 16.
Vi måste också undvika att låta oss ledas av världsliga normer, när det gäller att bedöma kristen mogenhet, så att vi menar att somliga är ”omogna” därför att de inte har så god världslig utbildning eller är så erfarna i världsliga arbetsmetoder. Om det första århundradets apostlar skulle placeras i ett industrialiserat och byråkratiserat samhälle i vår tid, skulle de helt säkert finna mycket som för dem var egendomligt, främmande och åtminstone till en tid förbryllande. Skulle detta göra dem till omogna kristna? Uppenbarligen inte. Den kristna mogenheten avgörs inte av kunskap, erfarenhet eller effektivitet i moderna affärsmetoder eller storstadsliv. Mogenheten avgörs av de andliga kvalifikationer som finns beskrivna i Guds ord. Dessa kvalifikationer är desamma överallt, för alla människor och i alla tider, så att bostadsort, yrke eller social ställning inte är avgörande.
Några fiskare som levde under det första århundradet blev mogna lärjungar till Guds Son, medan högt utbildade skriftlärda och religiösa ledare i allmänhet inte blev det. Bibliska principer är vad den mogne kristne arbetar med, och dessa principer gäller i lika hög grad på en bondgård som i en stad, i lika hög grad i ett ”efterblivet”, primitivt land som i en ”avancerad” industrination. När det gäller att uppnå kristen mogenhet behöver alltså ingen kristen känna sig missmodig på grund av att han inte har så stor förmåga, när man tänker på världsliga normer. — Jämför 1 Korintierna 1:26—31; 2:3—6; 2 Korintierna 1:12.
Om vi inte har uppnått mogenhet, bör vi alltså ”sträva framåt” mot den. Är vi mogna kristna? Låt oss då göra bruk av vår mogenhet så att den blir till god nytta, i det vi skickar oss som män, blir starka, hjälper de omogna och fortsätter i samma förträffliga rutin som har fört oss fram till mogenhet och som kommer att föra oss fram till vårt slutliga mål: Guds godkännande som betyder liv. — 1 Kor. 16:13, 14; Gal. 6:1, 2; Fil. 3:15, 16.