Vad betyder väl ett namn?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Zimbabwe

DE HADE varit gifta i många år men hade inte fått några barn. När de till sist fick en son, kallade de honom därför ”Takunda”, som betyder ”vi har segrat”. Ja, de hade ”segrat” över sin barnlöshet. Här i Zimbabwe ligger det ofta mening och innebörd bakom namnen.

Den första människan här på jorden fick namnet Adam, som betyder ”jordevarelse” eller ”människa”. Sedan dess har alla människor haft ett namn, och nästan alla dessa namn har haft en mening. Många förnamn i våra dagar kommer från hebreiskan, grekiskan, latinet eller de germanska språken.

I forna dagar lade man stor vikt vid namnens betydelse. Låt oss till exempel se på den bibliska gestalten Rut. Hennes namn betyder troligtvis ”vänskap”. Denna unga moabitiska, sonhustru till Noomi, har förlorat sin man i döden. När Noomi beslutar att återvända till sitt hem i Betlehem i Juda land, bestämmer sig Rut för att följa med henne. När Noomi uppmanar henne att stanna kvar hos sitt eget folk, svarar hon: ”Sök icke intala mig att övergiva dig och vända tillbaka ifrån dig. Ty dit du går vill ock jag gå. ... Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.” (Rut 1:16) Ja, Rut levde verkligen upp till innebörden i sitt namn!

Även om föräldrarna eller en nära anhörig brukade ge ett barn namn vid födelsen, hände det ofta att detta namn ändrades åratal senare, eller också gavs ytterligare ett namn, som på ett mer träffande sätt beskrev någon utmärkande egenskap hos personen i fråga. När till exempel Noomi ansåg att hennes namn inte längre passade in på henne med tanke på de olyckor som hade drabbat henne, sade hon: ”Kalla mig inte Noomi [min ljuvlighet]. Kalla mig Mara [bitter].” — Rut 1:20, NW.

Vid vissa tillfällen ändrade Gud själv personers namn för ett bestämt syfte. När Abram (som betyder ”upphöjelsens fader”) var 99 år gammal, ändrade Gud hans namn till Abraham, som betyder ”fader till många”, och bekräftade på nytt sitt löfte att han skulle få många avkomlingar. — 1 Moseboken 17:1—6.

Bruket av efternamn

Som man kunde förvänta blev det allt svårare att identifiera olika personer med samma namn, ju mer folkmängden ökade. Därför uppstod bruket av efternamn. Dessa var ofta öknamn eller tillnamn (även om inte alla tillnamn är efternamn). Enligt Encyclopædia Britannica kan efternamn indelas i fem olika klasser: 1) Beskrivning av en persons yttre; 2) hänsyftning på en händelse eller bedrift i hans liv; 3) identifierar honom genom hans släktskap med en annan person, vanligen fadern; 4) talar om var han bor; 5) anger hans yrke.

Var sådana namn praktiska? Ja, tänk på hur det kunde vara i ett samhälle där många bar namnet ”Jan”. Hur skulle man kunna skilja dem från varandra? En ”Jan” kanske var väldigt lång, medan en annan var mycket kort. Vilket sätt skulle då vara bättre än att kalla dem ”Långe Jan” och ”Lill-Jan”? En annan ”Jan” kanske var snickare. Vad skulle han kallas? Kanske ”Jan Snickare”.

Familjenamn

Många av dessa tillnamn blev så småningom fasta namn och gav upphov åt familjenamn. De första som använde familjenamn anses faktiskt ha varit kineserna. Romarna använde också en sorts familjenamn, men detta bruk dog ut när det romerska imperiet vittrade sönder, och enkla namn blev än en gång det vanligaste.

Det var inte förrän omkring år 1200 v.t. som familjenamnen började komma i bruk igen. Den fortsatta befolkningsökningen och behovet av noggranna dokument var några av orsakerna till detta. Tillnamnen blev så småningom familjenamn. Långe Jan blev till exempel Jan Lång; Henrik, Johans son, blev Henrik Johansson; Jan i skogen blev Jan Skog och så vidare.

Till en början gick emellertid dessa namn inte i arv. Henrik Johanssons son, Karl, fick till exempel inte automatiskt namnet Karl Johansson. Det är mer troligt att han kom att benämnas på något av de fem sätt som tidigare nämnts. Om han blev en skicklig träsnidare, kanske han blev känd som Karl Snidare.

Det var till en början endast inom adeln som familjenamnen gick i arv, som en sorts bördsstolthet. Undan för undan blev emellertid detta bruk mer allmänt, då också gemene man lade sig till med denna vana. Under medeltidens senare del blev detta bruk allmänt spritt i många länder, i synnerhet i västvärlden, och det är nu praxis i de flesta länder i våra dagar.

Namn i våra dagar

Här i Zimbabwe använder personer av europeisk härkomst konventionella familjenamn, men många bland den inhemska befolkningen använder andra benämningsmetoder. Om till exempel faderns namn är James Mufunga, kommer hans son, David, i många delar av landet att kallas David James, inte David Mufunga. Ogifta kvinnor kallas ibland vid faderns förnamn tills de gifter sig. Därefter bär de sin mans förnamn. Man kan föreställa sig vilka problem detta skapar, när det gäller folkbokföring och andra register!

En annan intressant sed här i landet är en som påminner om de forntida hebréernas, nämligen bruket av namn som svarar mot händelser, omständigheter, känslor och så vidare. Under en av Jehovas vittnens sammankomster ”Segerrik tro” (engelska: ”Victorious Faith”) år 1978 nedkom hustrun till en heltidsförkunnare med tvillingar, en pojke och en flicka. Utan att tveka gav de lyckliga föräldrarna sonen namnet ”Victor” (segrare) och dottern namnet ”Faith” (tro).

Namn i betydelsen rykte eller myndighet

När någon nämner ditt namn, vilken bild av dig dyker då upp i åhörarens sinne? Det beror egentligen på vad för slags person du är, eller hur? Detta för oss till en annan användning av ordet ”namn” — en persons rykte. ”Ett gott namn är mer värt än stor rikedom”, sägs det i Ordspråksboken 22:1. Här talas det uppenbarligen om en persons anseende eller rykte. Om en person har ett ”gott namn” i samhället, anses han vara ärlig och rättskaffens, en människa med höga moralnormer. Medan du inte hade någon möjlighet att välja det namn du fick vid födelsen, beror det faktiskt på dig själv hur det namnet kommer att betraktas av andra.

Ett namn kan också ha att göra med en individs ämbete eller myndighet. Representanter för en regering sägs ofta tala ”i regeringens namn”, det vill säga på ”bemyndigande av” regeringen. När Jesus Kristus sade att vi skulle använda hans namn, när vi ber till Gud, menade han på liknande sätt att vi inte bara skulle använda namnet ”Jesus”, som om han vore någon sorts växeltelefonist som vidarebefordrar böner till Gud (Johannes 14:13, 14), utan vi måste också erkänna hans ämbete och hans myndighet som Guds representant och överstepräst. När vi ber i hans namn, ber vi alltså att hans myndighet måtte utövas oss till godo och göra att våra böner blir godtagbara för Gud.

Det största av alla namn

Psalmisten skriver: ”Du, vars namn är Jehova, endast du är den Högste över hela jorden.” (Psalm 83:19, NW) Ja, Jehova är namnet på den suveräne härskaren över universum. Detta namn är unikt och kan inte med rätta tillhöra någon annan. Enligt det hebreiska grundordet är innebörden i detta namn ”Han låter varda”. Det riktar uppmärksamheten på att han osvikligen uppfyller det han lovar och att han har fullständig kontroll över vilken situation som än kan uppstå.

Förmodligen älskar och respekterar du ditt eget namn. Men hur betraktar du Guds namn? ”Ty Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn.” (Hebréerna 6:10) Älskar du Guds namn? Det är inte blott och bart en fråga om att känna till att han har ett namn. Vi behöver också lära känna den person som representeras av detta namn — hans uppsåt, gärningar och egenskaper. Och denna kunskap bör återspeglas i varje sida av vårt liv. Skulle du vilja lära känna Guds namn på detta sätt? Jehovas vittnen kommer med glädje att hjälpa dig.

[Bild på sidan 27]

Känner du till det största namnet i universum?