Hoppet — den kraft som behövs för att hålla ut
HUR värdefull är inte uthålligheten! Utan den skulle den välkände violinisten aldrig ha blivit berömd och den framstående sopranen inte ha kunnat fånga sina åhörare. Ja, uthållighet är inte endast önskvärd utan också nödvändig för att uppnå ett mål. Detta gäller i synnerhet för en kristen som löper i loppet med evigt liv i sikte. Den kristne aposteln Paulus gav denna uppmaning: ”Låt oss med uthållighet löpa det tävlingslopp som har förelagts oss.” Vi kommer inte att nå ”målet” om vi inte är uthålliga. — Matt. 24:13; Hebr. 12:1.
Vissa frågor kan uppstå när vi tänker på hur betydelsefullt det är att vara uthållig. Kan en gudaktig människa hålla ut eller uthärda i sin egen kraft? Varför bör kristna hjälpa varandra att hålla ut? Hur kan de ge sådan hjälp?
ETT BEHOV ATT ”TALA TRÖSTANDE”
Vi lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Tim. 3:1) Det finns nu många omständigheter som gör det mycket svårt för en kristen att hålla ut. Han kan göra det endast om han uppmärksammar bibelns råd att fortsätta ”att vinna kraft i Herren och i hans styrkas makt”. Gudaktiga människor måste framför allt kämpa ”mot de onda andemakterna i det himmelska”, demonerna som står under Satans herravälde. (Ef. 6:10, 12) Deras påverkan kan bli så stark att en kristen kan förlora sin tillit till Guds kraft och bli svag i tron. Då blir det nödvändigt med omedelbar andlig hjälp. Men hur kan detta ske?
Lägg märke till hur en viss kristen äldste vid ett tillfälle gav andlig hjälp. Han besökte ett gift par som hade varit mycket verksamma medlemmar av församlingen. De hade nästan gett upp i det kristna loppet på grund av sjukdom i familjen och stora påfrestningar på mannens arbetsplats. Men vid slutet av sitt besök var äldstebrodern mycket glad över att höra dessa ord: ”Jag är så glad över att du kom och talade med oss. Min hustru och jag har fått förnyad styrka till att fortsätta med att tjäna Jehova.” En annan kristen familj med påfrestningar och problem, som hade orsakat ett nervöst sammanbrott och mycket svag andlig hälsa, gjorde ett liknande uttalande. Vad var orsaken till att dessa familjer kunde säga: ”Vi har fått förnyad styrka till att tjäna Jehova”?
De äldste som besökte sina medtroende hade uppmuntrat dem till att se saker och ting på Jehovas sätt. Gud vet att hans folk är stoft och att en kristen på grund av påfrestningar, sjukdom och liknande kan känna sig nedstämd. (Ps. 103:14) Några av de första kristna i Tessalonika kände det på samma sätt. Aposteln Paulus gav därför rådet: ”Tala tröstande till de nedstämda själarna.” — 1 Tess. 5:14.
Att ”tala tröstande” betyder att tala lugnande och upplivande och inge mod och att få en person att känna sig upplyft av uppmuntrande tal. Ja, att tala tröstande betyder att stärka lyssnarens hjärta, så att han får en vidgad horisont. I fallet med de två modfällda familjerna som förut omtalats var det som om starkt solsken en tidig morgon hade trängt undan en dimma, som hade fördunklat deras andliga syn. Deras hjärtan blev upplyfta med förnyat hopp. Vad är detta hopp?
DET HOPPET ”MEDFÖR INGEN BESVIKELSE”
”Att hoppas” betyder att man förväntar att det man önskar skall uppfyllas. Hoppet har alltså en uppehållande kraft, en drivande kraft, därför att det ser framåt mot att bli uppfyllt. Man kan naturligtvis lätt hysa ett falskt hopp, ett hopp som inte har en verklig grundval. Vi kan illustrera detta så här: Under årtusenden har mänskligheten hoppats på förverkligandet av en fullkomlig mänsklig regering. Men denna förväntan har inte blivit uppfylld, eftersom mänskligheten är ofullkomlig, syndig, självisk och underkastad döden. — Rom. 5:12; 7:14.
För att ha ett hopp som är tillförlitligt måste man räkna med Gud, den första orsaken till allt synligt och osynligt. (Upp. 4:11) Ett verkligt hopp finner i sanning sin grundval i Guds ofelbara uppsåt för mänskligheten, och detta hopp ”medför ingen besvikelse”. (Rom. 5:5) Profeten Jesaja framhöll att Gud skapade jorden för att bebos av människor. (Jes. 45:18) Detta är Guds uppsåt, och det kommer att bli förverkligat. Gud skall bana vägen för paradisets återupprättande på denna jord. (Luk. 23:43) Denna återställelse skall bli en verklighet genom Guds rike, som är temat i Jesu predikoverk och som är den regering som han lärde sina lärjungar att bedja om. — Matt. 4:17; 6:10.
Vad detta Guds rike skall åstadkomma övergår nästan vår fattningsförmåga. Det skall återställa fullkomlig hälsa och evigt liv. Ja, döden skall inte finnas mer, och detta betyder att till och med synden skall avlägsnas, eftersom döden är resultatet av synd. (Rom. 6:23; Upp. 21:4) Syndens skadliga verkningar, som har störtat människan ner i fysiskt och mentalt betryck, skall också försvinna. Vilken befrielse! Detta hopp leder inte till besvikelse, eftersom det är grundat på Guds löfte, och han kan inte ljuga. (Tit. 1:1, 2) Varför blir då somliga kristna så nedstämda att framtiden förefaller hopplös?
HOPPET MÅSTE BEVARAS OCH GÖRAS STARKARE
Till att börja med lägger man knappast märke till att man håller på att förlora hoppet. Det kanske är så att förverkligandet av hoppet tycks dra ut på tiden, och detta tär på hjärtat. (Ords. 13:12) Eller också är det så att förhållandena i ens liv kan orsaka att man blir upptagen av sig själv i stället för av sin gemenskap med Gud. Man kan bli nedstämd på grund av sjukdom eller dålig behandling eller bara på grund av negativa tankar. Man kan i viss mån bli avundsjuk på andra människors materiella eller andliga framgång. Därför att dessa ting så småningom får övertaget över en, slutar man upp med att kasta sin börda på Jehova. (Ps. 55:23) Den kristne finner snart att han tänker på ett negativt sätt, så att förverkligandet av Rikets hopp fördunklas i hans hjärta och sinne. Ja, hoppet kan förloras, och individen slutar då upp med att hålla ut i det lopp som leder till liv.
Hoppet är sådant att det lätt kan försvinna, om man inte ständigt bevarar det i sitt sinne. Vi måste därför kämpa hårt för att bevara vårt hopp starkt. Det är så därför att vi hoppas på någonting som inte är synligt. (Jämför Romarna 8:24, 25.) Men detta betyder inte nödvändigtvis att hoppet är svagt.
Hoppet har en sådan kraft att det kan jämföras med ett ankare, som kan hålla ett fartyg så fast att det kan rida ut en fruktansvärd storm. Hoppet kallas i själva verket ”ett själens ankare”. (Hebr. 6:19) Då Paulus skrev dessa ord talade han om Guds löfte att välsigna Abraham. Detta löfte är grundat på hoppet om Guds rike, ty Jehova gav en försäkran till denne trogne patriark och sade: ”I din säd skola alla folk på jorden välsigna sig.” (1 Mos. 22:18) Jehova lade sin svurna ed till detta löfte för att vi ”genom två oföränderliga ting i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga, skulle ha en stark uppmuntran att gripa tag om det hopp som ligger framför oss”. (Hebr. 6:18) Genom att den kristne kommer ihåg detta Guds svurna löfte blir hans hopp stärkt och verkligen gjort till ”ett själens ankare”. Det gör en människa fast och stark och ger kraft att hålla ut.
Vi stärker vårt hopp dag efter dag när vi ger uttryck åt hoppet inom oss. Ju mer vi talar om det, desto mer värderar vi det och desto starkare blir det. Det kan jämföras med de uttryck av uppskattning som den sulemitiska flickan uttalade om sin älskade herdegosse och som utan tvivel stärkte hennes kärlek till honom. (Höga V. 5:10—16) Om en sådan kärlek skulle man kunna säga följande: ”Dess glöd är såsom eldens glöd, en HERRENS [Jehovas] låga är den. De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den.” — Höga V. 8:6, 7.
Så är det också när man med värme ger uttryck åt det kristna hoppet. Paulus uppmanade därför sina hebreiska bröder att ”hålla fast vid den offentliga bekännelsen av vårt hopp utan att vackla”. (Hebr. 10:23) När vi på detta sätt ger uttryck åt hoppet och talar om det, kommer det att stärka vårt hopp och göra det mycket verkligt för oss. En sådan levande mental verklighet smider kedjorna som gör hoppet till ett starkt ankare för själen.
DEN POSITIVA INSTÄLLNINGEN
Det behövs positiv hjälp för att återuppliva hoppet. De äldste som omnämndes tidigare och som besökte de modfällda familjerna visste att hoppet är en sådan kraft som behövs för att hålla ut, och de drog familjernas uppmärksamhet bort från dem själva och talade om Guds rikes verklighet. Hoppet är någonting av andlig natur. Sinnet och hjärtat måste därför fyllas med de andliga tingen från Guds ord och Guds säkra löften och Jesu uttalanden. Den starka gemenskapen med Jehova Gud måste bli återställd, och detta kommer med visshet att leda till glädje. Är inte detta vad Paulus framhåller som det positiva resultatet av bön? Aposteln sade: ”Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allting, genom bön och ödmjuk anhållan jämte tacksägelse, de ting ni begär göras kända för Gud; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era tankeförmågor med hjälp av Kristus Jesus.” — Fil. 4:6, 7.
För att hålla ut under vedermöda måste vi vara ”glada i hoppet” och ”uthålliga i bönen”. (Rom. 12:12, 1917) Vi kommer att bli lyckliga även under prövningar, om vi inser att Jehova Gud inte försöker finna fel och inte glömmer vårt arbete och den kärlek vi visar mot hans namn. — Hebr. 6:10.
Paulus’ inspirerade ord ger oss också hopp, då han säger: ”Vi önskar att var och en av er skall visa samma flit, så att ni kan ha hoppets fulla visshet ända till slutet, för att ni inte skall bli tröga utan vara deras efterliknare som genom tro och tålamod ärver löftena.” (Hebr. 6:11, 12) Må denna trosstärkande försäkran om att Gud är på vår sida hjälpa oss att göra Rikets hopp till vår kraft för att uthärda.