lämnade allting bakom sig för att tjäna honom — människor som Abraham, Sara, Mose, aposteln Paulus och vårt största föredöme, Jesus Kristus. Det har hjälpt oss att ha en rätt inställning och att hålla fast vid sanna värden. Vi har hållit Jesu råd i minnet: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet.” Vi har också påmint oss vad Jesus sade tidigare i sin bergspredikan: ”För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” — Matt. 6:33, 21.

Detta är vad vi hela tiden har försökt att göra — att hålla våra hjärtan inriktade på Guds rike och på att tjäna honom med allt vad vi äger. Genom att vi betraktade detta som en dyrbar skatt kunde vi uthärda nazismens grymma tyranni. Under de år som gått sedan dess har det som hjälpt oss att fortsätta i heltidstjänsten för Jehova utan att ge upp varit att vi hållit ett fast grepp om just detta hopp om Riket.

Vi har sannerligen fått erfara stor tillfredsställelse i livet! Gång på gång har vi fått uppleva sannfärdigheten i orden i Malaki 3:10: ”Pröven så, hurudan jag sedan bliver, säger HERREN [Jehova] Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse.” Vår önskan och bön är att vi måtte, med Jehovas hjälp, få fortsätta i heltidstjänsten i all evighet i förening med Jesus Kristus och i Jehova Guds närvaro.

Elia bad om ”att det inte skulle regna”

DEN bön som frambärs av en rättfärdig människa, av den som har en godkänd ställning inför Jehova Gud, har kraft. Den ger resultat. (Jak. 5:16) Lärjungen Jakob belyste detta med ett exempel, då han skrev: ”Elia var en människa med känslor lika våra, och ändå bad han en bön om att det inte skulle regna; och det regnade inte över landet i tre år och sex månader. Och han bad igen, och himlen gav regn och landet frambringade sin frukt.” — Jak. 5:17, 18.

Elia var visserligen profet, men som människa skilde han sig inte från andra rättfärdiga människor. Han hade likadana känslor, svagheter och ofullkomligheter som de hade. Ändå besvarade Jehova Gud hans böner. Helt visst kommer han att handla likadant mot alla sina tjänare, när de frambär ödmjuka böner i enlighet med hans vilja.

Det sägs inte uttryckligen i de hebreiska skrifterna att Elia ”bad” om dessa ting som Jakob omnämner. Men det finns omständigheter som talar för att han gjorde det. Beträffande det som Elia gjorde strax innan den långa torkan upphörde läser vi: ”Elia steg upp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sitt ansikte mellan sina knän.” (1 Kon. 18:42) Ja, Elia intog en ställning som tycks tyda på att han vände sig till Gud i bön. Det är därför rimligt att tänka att han bad vid detta tillfälle och att han också måste ha framburit bön i förbindelse med det uttalande han tidigare hade gjort inför Ahab: ”Så sant Jehova, Israels Gud, lever, inför vilken jag i sanning står: det skall under dessa år varken komma dagg eller regn annat än på mitt ords befallning!” — 1 Kon. 17:1, NW.

Naturligtvis skrev lärjungen Jakob under inspiration och kunde därför framhålla sådana faktiska förhållanden som inte uttryckligen omnämns i de hebreiska skrifterna men som likväl är i full överensstämmelse med dessa skrifter. Elias böner är ett exempel på detta.

Det som Jakob skrev om Elia bör uppmuntra oss att vara uthålliga i bön. Vi kan ha den tillförsikten att vi kommer att få vad vi än ber om, förutsatt att det vi begär är i överensstämmelse med Guds vilja. — Joh. 14:13, 14.