Frågor från läsekretsen
● I Vakttornet för den 1 juli uppger Tabellen över betydelsefulla historiska årtal, att Adams skapelse inträffade på hösten år 4025 f. Kr. På vilka grunder gjordes det påståendet? — D. D., Iowa.
Efter tabellen stod följande not att läsa: ”Läsaren bör observera, att många bibliska händelser i forna tider inträffade inom år som räknades från höst till höst. Judarna har ännu i dag ett ’borgerligt år’, som räknas från höst till höst. Efter uttåget ur Egypten år 1513 f. Kr. infördes ’helgade år’, som räknades från vår till vår.” Detta visar, att i forntiden räknades åren löpa från höst till höst, vilket innebar att nyåret inträffade på hösten. Hur uppkom detta bruk? Jo, det är logiskt att tänka sig att det började med Adam, och i så fall är det också logiskt att draga den slutsatsen, att han blev skapad på hösten. Det var en naturlig sak för honom att räkna tiden i dess förhållande till honom själv och följaktligen numrera åren från tiden för sin skapelse. Då han hade levat ett år, började ett nytt år för honom, eller med andra ord ett nytt år började varje årsdag av hans skapelse. Hans familj, och sedan alla deras avkomlingar, kom då säkerligen till följd härav att räkna sina nyår från samma tidpunkt. På det sättet kan forntidens människor ha fått sedvanan att räkna sina år på grundval av tiden för Adams skapelse. Och om detta är riktigt, och eftersom de verkligen räknade sina år från höst till höst, så kan vi med logisk korrekthet hålla före, att Adam blev skapad på hösten det året.
Det är värt att lägga märke till, att hösten intar en mycket framträdande plats i Jehovas föranstaltningar. En av de tre stora högtider, som lagförbundet ålade israeliterna att hålla, nämligen lövhyddohögtiden eller bärgningshögtiden, inföll på hösten. Försoningsdagen var på hösten. Dessutom blev Salomos tempel invigt på hösten, Jerusalems fullständiga ödeläggelse inträffade på hösten. Sedan landet hade legat öde de sjuttio åren blev dyrkan av Jehova återupprättad där på hösten, Jesus föddes på hösten år 2 f. Kr., han blev smord till Messias på hösten år 29 e. Kr., och det var på hösten år 1914 som han blev insatt på tronen i himmelen.
● Varför har Sällskapet Vakttornet plötsligt godkänt användningen av ordet ”religion” beträffande Jehovas vittnens gudsdyrkan? — P. L., New York.
Vi försöker inte skapa något nytt språk, utan vi önskar använda det språk vi har till ära för Guds namn och att göra detta med så föga förvirring som det är möjligt, när vi predikar om Guds rike. På engelska språket betyder ordet ”religion” tjänst för eller dyrkan av Gud eller en gud, vilket kommer till uttryck genom vissa gudstjänstformer. Religionen kan alltså vara antingen sann eller falsk, beroende på vilken gud som dyrkas och formen eller sättet att ge uttryck för denna gudsdyrkan. Om vi utövar den sanna formen av tillbedjan eller dyrkan av den sanne Guden, Jehova, och om vi talar ett språk där ordet ”religion” har den nämnda betydelsen, så kan vi med rätta begagna ord som på detta sätt begränsar innebörden i ordet, dvs. ”sann religion”.
Ordet ”religion” användes i den engelska bibeln på åtskilliga ställen. I Konung Jakobs bibel förekommer det i Jakob 1:26, 27. Där gör Jakob åtskillnad mellan den fåfänga eller falska religionen (1:26) och den rena eller sanna religionen (1:27) och gör detta genom att i vartdera fallet tillbörligen kvalificera eller bestämma samma grekiska ord, threskeia. Det grekiska threskeia motsvarar det latinska religio, och båda betyder helt enkelt ”form av tillbedjan eller dyrkan”, och härav kan det finnas ett sant och ett falskt slag. Av det latinska religio kommer vårt ord ”religion”. I Nya Världens översättning visar fotnoterna till Apostlagärningarna 26:5, Kolosserna 2:18 och Jakob 1:26, 27, att också här skulle man kunnat använda orden ”religion” och ”religiös”. När bibeln använder ordet ”religion” är det antingen direkt kvalificerat eller också anger sammanhanget, huruvida det är den sanna eller falska religionen som omtalas.
Sällskapet har inte plötsligt börja anlägga denna synpunkt på användningen av ordet ”religion”. De som omsorgsfullt läst Sällskapets publikationer har lagt märke till, att när religionen de senare åren varit på tal, har dessa publikationer varit noggranna med att begränsa varje fördömande uttalande till att gälla den falska religionen. För två år sedan återgav Awake! Moffatts översättning av 2 Timoteus 3:1—5, 13 och identifierade den åsyftade religionen genom att infoga en kvalifikation eller bestämning inom klammer, så här: ”Fastän de skola giva sig sken av att äga en form av [sann] religion, vilja de ingenting hava att göra med den som en kraft.” (22 sept. 1949; på svenska i Vakna! för 8 jan. 1950, sid. 10) Denna sak hade alltså studerats och begrundats omsorgsfullt i lång tid, och det som framhölls härom vid sammankomsten ”Teokratiens tillväxt” i Yankee Stadium i New York förra året var en ytterligare utredning och ett välkommet förtydligande, och inte någon ny åsikt som plötsligt fördes fram. Ingen bör känna sig upprörd på grund av att vi använder uttrycket ”religion”. Att vi använder det, försätter oss inte i den klass som utgöres av de traditionsbundna falska religionerna, lika litet som att vi kallar oss kristna försätter oss i klass med kristenhetens falska kristna.
● Hur bör den kristne förhålla sig i fråga om arbete i fabriker i försvarets tjänst, i fråga om att tjänstgöra som jurymedlem o. dyl., i fråga om att sälja julkort eller julgranar osv.? — Sammanfattande fråga, byggd på många förfrågningar.
Sällskapet Vakttornet har organiserats för att predika de goda nyheterna om Guds rike i hela den bebodda världen till ett vittnesbörd för alla nationer, och det uppmuntrar och bistår alla till att taga del i detta verk och ger råd och anvisningar om de effektivaste metoderna för detta. När det gäller andra verksamhetsformer eller annat arbete, har Sällskapet ingen särskild anvisning eller något förslag att ge. Om vi skulle skriva regler för alla tänkbara situationer i fråga om världsligt arbete, skulle vi behöva utarbeta en omfattande, Talmudliknande samling regler och föreskrifter och söka utreda alla de fina distinktionerna beträffande när man kan och när man inte kan taga befattning med ett visst arbete. Herren har inte lagt detta ansvar på Sällskapet. Det är vars och ens eget ansvar att avgöra, hur han skall handla. För att belysa det problem saken gäller, så låt oss taga som exempel försäljning av julkort och julgranar. Om detta är orätt, hur ställer det sig då för en slaktare som säljer en kalkon eller julskinka till julbordet eller för en butiksdam som säljer en stickad tröja som skall användas till julklapp? Var skall man draga gränsen? Eller när blir ett arbete ”avsett för försvaret”? Man behöver inte arbeta med sammansättning av en tank för att tillverka sådant som begagnas i krig. Och vad det angår att tjänstgöra i en jury eller ”nämnd”, skulle en kristen kunna godtagas i en sådan, om det rörde sig om låt oss säga ett skilsmässomål, där skilsmässan kunde komma att beviljas på andra grunder än äktenskapsbrott? Den kristnes samvete kunde orsaka att han inte bleve godtagen för uppgiften, i det endera eller båda parterna i målet skulle ha invändningar mot att han tjänstgjorde.
Att Sällskapet iakttar tystnad i sådana saker bör inte uppfattas som ett gillande och inte heller som ett fördömande, som vi inte önskar uttala. Det betyder att vi anser att individen själv har på sitt ansvar att välja sin kurs, inte vi. Det är hans samvete som måste vara lugnt och tillfredsställt, inte vårt. Han känner till alla omständigheter som är förknippade med saken, vilket vi inte gör. Jehovas vittnen har läst sina biblar och studerat Vakttornets publikationer, där vi bemödat oss om att tydligt framhålla Jehovas rättfärdiga principer och krav till vägledning för de kristna. Var och en bör nu kunna vara i stånd till att själv avgöra, vad han med gott samvete kan göra i fråga om världsligt arbete. Vi måste komma ihåg, att fastän vi inte är någon del av världen eller har någon del i dess planer och förhoppningar om fortbestånd, så befinner vi oss i den och kan inte helt och hållet avskilja oss från dess förehavanden. Må därför var och en taga på sig sitt ansvar och stå till svars inför sitt eget samvete. Kritisera inte andra och fäst inte avseende vid andras kritik, när individernas samveten tillåter dem att komma till skiljaktiga beslut i fråga om en och samma sak. Vi bör inte bli ”dömda av en annan persons samvete”. ”Vem är du, att du dömer en annans hustjänare? För sin egen husbonde står eller faller han.” — Rom. 14:4; 1 Kor. 10:29; NW.