Finner människor att du är ”mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat”?

HUR tilltalande är inte Guds Sons ord: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är nedtyngda, och jag skall vederkvicka er. ... Ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skall finna vederkvickelse för edra själar.” (Matt. 11:28, 29, NW) Vinnlägger vi oss om att likna honom?

Män som tjänar som tillsyningsmän (äldste) i en kristen församling inser att människors behov av vederkvickelse inte automatiskt upphör sedan de har vänt sig till Guds Son och blivit hans lärjungar. Eftersom kristna lärjungar lever under de nuvarande förtryckande världsförhållandena, får de varje dag kämpa med många av de svåra problem som människor i allmänhet måste leva med. Utöver detta kan de få lida för rättfärdighetens skull, i det de måste uthärda motstånd från icke troende äktenskapskontrahenter eller släktingar, från arbetsgivare, arbetskamrater, skolkamrater eller på andra sätt. Ja, hur stort gagn kan de inte ha av äldste som är omtänksamma och hänsynsfulla!

Ja, eftersom de äldste representerar Kristi rikes regering, bör de vinnlägga sig om att motsvara den beskrivning av ”härskare” eller ”furstar” (Åk) som ges i Jesaja 32:1, 2 och vara lika vederkvickande som ”en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren; ... såsom vattenbäckar i en ödemark, såsom skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land”.

En rätt ande gör att man är tillgänglig

För att vara på det sättet måste vi naturligtvis vara tillgängliga. Det kan hända att vi själva tycker att vi är det. Likväl kan var och en av oss med rätta ställa sig själv sådana frågor som dessa: ”Vad slags personer är det som söker upp mig? Är det också sådana som är ödmjuka och rentav försagda? Hur är det om de som söker upp mig huvudsakligen är sådana som har en mera dominerande personlighet — kanhända rentav människor som har en tendens att smickra eller kanske tvärtom är benägna att komma med markerad kritik? Detta skulle inte visa att jag var verkligt tillgänglig, eller hur?” — Jak. 4:6.

Mycket beror på den ande vi visar. Jesu ord i Matteus 20:25—28 visar att det bland hans lärjungar inte finns någon plats för den ande som världsliga män i myndighetsställning visar. Det finns inte något rum för deras otillgängliga, överlägsna inställning — inte om det skall råda verkligt broderskap. Så är det också med deras ”falska blygsamhet”. Vi har utan tvivel sett exempel på män i höga världsliga ställningar som tycker om att uppträda som om de ”ställde sig på samma nivå” som vanligt folk. Men deras känsla av överlägsenhet skiner ändå igenom på ena eller andra sättet för att påminna en om deras ställning, och de låter en aldrig glömma ”vilka de är”, så att man skulle känna sig verkligt obesvärad tillsammans med dem. Händer det att det är så med oss?

Män som innehar en ställning i världen kan visserligen förefalla välvilliga och intresserade av människor, men ofta visar de att de har ordspråkets ”järnhand i en silkesvante” — ju närmare kontakten blir, desto mindre känns mildheten och desto hårdare blir personen i fråga. Vilken kontrast är inte detta i förhållande till Guds Sons föredöme! Det var inte bara i ord han var ”mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat”. De som kom till honom fann att verkligheten motsvarade allt vad hans inbjudan antydde.

Aposteln Paulus’ utmärkta råd i Romarna 12:16 (Hd) är verkligen på sin plats här: ”Lev i samförstånd med varandra! Sträva inte efter det som är högt utan umgås gärna med ringa människor [låt er ledas av de ringa tingen, NW]! Var inte självkloka!” Om människor i ansvariga ställningar hela tiden bara skulle umgås med människor i liknande ställningar eller med människor som är framgångsrika i världsliga angelägenheter, skulle det då inte resas en barriär mellan dem och ”ringa människor”? Och om sådant förekommer bland kristna tillsyningsmän, skulle det kunna hindra dem att få tydlig insikt om deras bröders känslor och behov. Det skulle kunna göra att de ”tappade kontakten” med de verkliga förhållandena. Att det uppstår ”klasskillnader” av något slag är i själva verket skadligt för den andliga hälsan inom den församling som leds av Guds Son. — Jak. 2:1—9.

Vi måste vara på vår vakt så att vi inte under några förhållanden blir visa och omdömesgilla i våra egna ögon och menar att vårt omdöme, vår förmåga och våra metoder är överlägsna i jämförelse med vad våra medbröder kan prestera, eftersom detta snart skulle komma till synes i vårt tal och vårt sätt att vara. (Rom. 12:16; Luk. 6:45) Jesu anspråkslöshet i hjärtat gjorde att människor kände sig dragna till honom. Kristna äldste har långt större orsak att vara ödmjuka, eftersom de till skillnad från Guds Son är ofullkomliga människor — de begår misstag.

Ett prov på deras anspråkslöshet i hjärtat kan komma när de får sin uppmärksamhet riktad på ett misstag eller när någon, vare sig det är en annan äldste eller någon annan, lägger fram ett förslag till förbättring i någon anordning i församlingen. Den som är ”anspråkslös i hjärtat” kommer inte att vara benägen att ta sådana förslag som något personligt, som kritik av hans motiv eller sätt att sköta angelägenheterna. Om han gjorde så, skulle de ödmjuka komma att frukta för att söka upp honom. (Pred. 7:10) Han bör vara villig att ta emot råd såväl som att ge råd. (Rom. 2:21) Därigenom visar han att han inte är lik de framträdande männen i Israel, som kom att betrakta sig själva som ”gudar” bland folket och mena att de inte behövde råd eller tillrättavisning. (Jämför Psalm 82:6, 7; Jesaja 40:13, 14.) ”Fåren” kommer att söka upp ”herdar” som är verkligt milda till sinnes, och de kommer att göra detta med tillförsikt att få det som är gott. — Ps. 23:1—6.

Säkerligen önskar ingen av oss öka den börda som vilar på någon av våra bröder, utan i stället ge vederkvickelse. Likväl skulle vi kunna öka våra bröders börda, om vi var korthuggna, häftiga eller otåliga, när de sökte upp oss. Vi vet att ”den rättfärdiges hjärta betänker, vad svaras bör”, och därför bör vi inte vara för snara att dra slutsatser, tillrättavisa eller förebrå utan att höra allt som ingår i saken. (Ords. 15:28; 29:20; Jak. 1:19) Vi skulle kunna öka en känsla av nedtyngdhet som våra bröder har, om vi visade oss misstänksamma i fråga om deras motiv eller var snara att låta förstå att de inte hade gjort vad de borde eller så mycket som de borde. Vi bör inte vara benägna att som det sägs ”ana det värsta”, utan vi bör med kärlek som motiv ”hoppas på det bästa”. — 1 Kor. 13:7; Gal. 6:1.

De äldste som liknar Guds Son i att vara milda till sinnes och anspråkslösa i hjärtat ger verkligen ett utmärkt föredöme för hela hjorden. (1 Petr. 5:3) De som söker upp de äldste i församlingen kommer därför att vilja på liknande sätt ådagalägga dessa förträffliga egenskaper. De bör inte vilja vara påstridiga eller uppföra sig oartigt när de söker upp dessa bröder och inte heller i onödan göra anspråk på deras tid utan hänsyn till andra, som kan vilja få hjälp från dem. (Hebr. 13:17) I stället för att förhasta sig med ord eller vara otåliga kan de finna att det är bra att de begrundar sin fråga eller sitt problem på förhand för att se om det är något som är värt att rikta en äldstes uppmärksamhet på. De kan finna att svaret eller lösningen finns nära till hands för dem — det krävs bara litet personlig ansträngning eller studium.

Ja, hur vederkvickande är det inte att vara bland människor som visar sig äga Jehova Guds och hans Sons utomordentliga egenskaper! Ja, det är en försmak av livet sådant det kommer att vara i Guds annalkande nya ordning, där rättfärdighet skall råda. — Ps. 133:1—3.