Tala ur ett gott hjärta

”Huggormars avkomma, hur kunna ni tala det som är gott, när ni äro onda? Ty varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. Den goda människan sänder ur sitt goda förråd ut goda ting, då däremot den onda människan ur sitt onda förråd sänder ut onda ting. Jag säger eder, alt varje onyttigt yttrande, som människorna fälla, det skola de avlägga räkenskap för på domens dag, ty genom dina ord skall ” du bliva rättfärdigad, och genom dina ord skall du bliva domfälld.” — Matt. 12:34—37, NW.

1. Vem är människan skyldig tack för sin förmåga att tala, och hur bor hon betrakta den?

FÖRNUFTIGT tal är lika gammalt som människosläktet. Från den dag då människan skapades har hon ägt förmågan att tala såsom en av de gåvor som Jehova förlänat henne. Den är i sanning en stor skatt. Vilken välsignelse är det inte för människorna att de lätt kan meddela sig med varandra tack vare förmågan att tala! Den är ju så vanlig bland människorna, många betraktar den som en självklar sak och hejdar sig aldrig för att tänka på att tacka den store Skaparen för det förunderliga privilegiet att kunna tala. Men hur svårt skulle det inte vara för oss att utföra våra många dagliga göromål, om vi inte hade talförmåga! Att ett ögonblick tänka över den dövstummes problem borde övertyga envar om den stora vishet och intelligens som Jehova gjorde bruk av, när han danade den högsta av alla jordiska skapelser, människan. Varje dag bör vi tacka Jehova för den förmåga vi har att tala.

2. a) Hur samverkar människokroppens olika delar till att frambringa ett gott tal? b) Vilken förklaring till å ena sidan gott och å andra sidan ont tal finner vi i bibeln?

² Jehova har danat människans mun, tunga och strupe, så att hon skall kunna tala det som är gott. Dessa delar av människokroppen fungerar tillsammans, men de är beroende av andra av kroppens delar. Om de skall användas till att tala det som är gott, såsom Jehova har bestämt, så måste andra delar av kroppen medverka därtill. Det rätta bruket av talförmågan beror av det som finns i sinnet och hjärtat. När vi hör en människa tala det som är gott till Skaparens lov, finner vi att hennes sinne och hjärta har blivit övade i samklang med Guds ord. Hon har lagt upp ett förråd av sanning, som är väl förvarat i hennes inre, liksom man lägger upp ett förråd av goda skatter. Inte alla människor talar det som är gott, och Jesus förklarar varför: ”Antingen göra ni människor trädet gott och dess frukt god eller göra ni trädet ruttet och dess frukt rutten, ty av dess frukt känner man trädet. Huggormars avkomma, hur kunna ni tala det som är gott, när ni äro onda? Ty varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. Den goda människan sänder ur sitt goda förråd ut goda ting, då däremot den onda människan ur sitt onda förråd sänder ut onda ting. Jag säger eder, att varje onyttigt yttrande, som människorna fälla, det skola de avlägga räkenskap för på domens dag, ty genom dina ord skall du bliva rättfärdigad, och genom dina ord skall du bliva domfälld.” — Matt. 12:33—37, NW.

3. a) Varför talar några människor över huvud taget sådant som är ont? b) Vilket ljus kastas över detta genom Jesu ord i Matteus 15:1—11?

³ Vad är orsaken till att människorna på detta sätt är olika, så att några lovprisar Gud och andra smädar honom? Mänsklighetens historia ger oss svar. Olikheten har funnits där ända sedan upproret, då Satan, djävulen, talade i opposition mot Gud i Edens lustgård och då Adam och Eva överträdde Guds bud och blev motståndare till Guds vilja också de. Deras sinnen och hjärtan blev besmittade med lögner och orätta tankar, och det är detta som människosläktet har fått i arv. Somliga människor försöker ge sig sken av att tala det som är gott, men deras motiv är inte goda, som man kan se av deras frukt. De förvränger ord, i det de söker sin egen fördel och söker vinna ära bland människor. De är skrymtare liksom de fariséer och skriftlärda, som Jesus träffade samman med i närheten av Jerusalem: ”Då kommo fariséer och skriftlärda från Jerusalem till Jesus och sade: ’Varför överträda dina lärjungar traditionen från män i forna tider? De tvätta till exempel icke händerna, när de skola äta en måltid.’ Till svar sade han till dem: ’Varför överträda ni också Guds bud, på grund av eder tradition? Gud sade till exempel: ”Hedra din fader och din moder” och: ”Må den som smädar fader eller moder dö.” Men ni säga: ”Vilken som säger till sin fader eller sin moder: ’Vadhelst jag har, varigenom du skulle kunna få hjälp av mig, är en gåva som är helgad åt Gud’, han behöver alls icke hedra sin fader.” Och så hava ni gjort Guds ord ogiltigt på grund av eder tradition. Ni skrymtare, Jesaja profeterade träffande om eder, då han sade: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt borta från mig. Det är förgäves de fortsätta med att betyga sin vördnad för mig, ty de förkunna människobud såsom lärosatser.” ’ Därpå kallade han folkskaran till sig och sade till dem: ’Lyssna och fatta innebörden av det: Det är icke det som går in i munnen som orenar en människa, utan det är det som går ut ur munnen som orenar en människa.’” — Matt. 15:1—11, NW.

4. a) Vad är det i förbindelse med tal som orenar en människa? b) Hur kan vi, enligt vad Romarna 12:1, 2 visar, på rätt sätt förvandlas från att handla så som orenade världsliga människor gör?

⁴ Enligt Jesus måste människohjärtat vara i samklang med Gud för att människan skall kunna tala rätt. I närvarande tid kan man få höra många läror och filosofiska åskådningar. Sällsamma teorier framförs av så kallade lärda män, vetenskapsmän och pedagoger vid olika läroanstalter, och upprepas mekaniskt av alla slag av moderna propagandamedel. Deras framställningar måste noga sållas och granskas. Vi kan få höra många saker sägas, men på grund av den exakta kunskap som vi finner i Guds ord kan vi avgöra vad som är gott och välbehagligt och vad som inte är det. Vi blir inte orenade om vi hör om någonting ont, men om vi själva gång på gång återger detta onda eller om vi utövar det onda, då gör vi orätt. Eftersom vi är födda i onda omgivningar i denna världen, måste vi vara fast beslutna att undvika inflytandet från dem och bruka vårt tal på det rätta sättet. Det är inte naturligt för en ofullkomlig människa att automatiskt tala endast det som är gott. Hon måste öva sitt sinne och hjärta och fullständigt överlämna sig åt den som är källan till allt gott, Jehova Gud. På det sättet får hon en grund, på vilken hon kan tala och göra det som är gott. Aposteln Paulus uttryckte det så här: ”Följaktligen bönfaller jag eder, bröder, vid Guds medlidande, om att frambära edra kroppar till ett offer, som är levande, heligt, välbehagligt för Gud, en helig tjänst med eder omdömesförmåga. Och sluta upp med att taga gestalt efter denna tingens ordning, och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne, för att ni må kunna för eder själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullständiga vilja.” — Rom. 12:1, 2, NW.

5. Vilka vanor måste vi i överensstämmelse med Filipperna 4:6—8 förskaffa vårt sinne, och. vad blir resultatet därav?

⁵ Hur skall vi kunna göra detta? Vi måste vara beslutna att göra en kraftansträngning och måste få hjälp till att bygga upp och stärka vårt sinnes förmågor för att göra gott med vår tunga. Vi måste söka Skaparens hjälp. ”Låt i allting, genom bön och åkallan jämte tacksägelse, det som ni begära bliva kunnigt inför Gud, och Guds frid, som överträffar all tanke, kommer att bevara edra hjärtan och edert sinnes förmågor förmedelst Kristus Jesus. Slutligen, bröder, vadhelst som är sant, vadhelst som har vikt och betydelse, vadhelst som är rättfärdigt, vadhelst som är kyskt, vadhelst som är värt att älska, vadhelst som blir väl omtalat, vad dygd som finnes och vadhelst lovvärt som finnes — fortsätt med att tänka över dessa ting.” (Fil. 4:6—8, NW) Med tillbörlig övning kan vi vinna sann vishet och bygga upp de rätta motiven i våra hjärtan, som kommer att driva oss till att tala det som är rätt. ”Den vises hjärta kommer hans mun att visa insikt, och åt hans läppar giver det övertygande kraft.” — Ords. 16:23, NW.

Vi behöver ägna uppmärksamhet åt tungan

6. Vad säger oss de inledande verserna i Jakob 3 om de stora problemen i samband med tungans behärskande?

⁶ Att någon är en kristen och förmedelst sin omdömesförmåga har framburit sin kropp till ett offer, som är levande, heligt, välbehagligt för Gud, betyder inte att han automatiskt kan tygla sin tunga. Redan i kristendomens första början var tämjandet av tungan ett problem. Lärjungen Jakob betonar detta problem i kapitel 3, vers 2 (NW): ”Ty vi fela alla många gånger. Om någon icke felar i ord, är denne en fullkomlig man, i stånd till att också tygla hela sin kropp.” Därpå framhåller han i fortsättningen hur människan har lärt sig att behärska hästar med ett litet betsel eller att styra stora skepp med ett litet roder, men den lilla tungan i kroppen erbjuder ett större problem. Den är som en liten eld, som kan förtära en stor skog. ”Ty alla slags vilda djur såväl som fåglar och kräldjur och havsdjur kunna tämjas och hava blivit tämjda av människosläktet. Men tungan, icke en enda av människorna kan få den tämjd. Oregerlig och skadlig som den är, är den full av dödsbringande gift. Med den välsigna vi Jehova, honom som är Fadern, och likväl förbanna vi med den människor som hava blivit till ’i Guds likhet’. Ur samma mun utgå välsignelse och förbannelse.” — Jak. 3:7—10, NW.

7. a) Hur vet vi att Jakob inte önskar att någon skall ge upp försöket att behärska sitt tal? b) Vad fordras för a K man skall kunna tala rätt, enligt vad som sägs i Jakob 3:13—18?

⁷ Säger Jakob att vi bör bli defaitister eller ge upp i vår kamp för att hålla vår tunga i styr? Är det en hopplös kamp? Tjänar det ingenting till att kämpa? Om det vore så, skulle han knappast ha fortsatt sitt resonemang med att säga: ”Det är icke tillbörligt, mina bröder, att det fortfar på detta sätt. En källa låter icke det söta och det bittra porla fram ur samma öppning, eller hur? Mina bröder, ett fikonträd kan icke frambringa oliver eller ett vinträd fikon, eller hur? Icke heller kan salt vatten frambringa sött vatten.” (Jak. 3:10—12, NW) Det är i sanning inte tillbörligt att människor missbrukar sin talförmåga genom att förbanna andra människor eller tala illa om dem. Den enda möjligheten att komma till rätta med problemet är att bringa sig i Överensstämmelse med den vishet som kommer ned ovanifrån. För att kunna tillägna sig denna vishet behöver man saktmod, och man måste hysa en önskan om att uppföra sig på rätt sätt. Lögn, skryt, förbannelse eller andra orätta bruk av talförmågan är av jordiskt eller demoniskt ursprung. Endast den vishet som kommer från ovan kan övervinna de orätta böjelser, som är den ofullkomliga människan medfödda. Vi måste sträva efter den vishet som kommer av att man studerar Guds ord, om vi skall få tungan till att tala det som är rent, fridsamt och rättfärdigt. (Läs Jakob 3:13—18.)

8. Hur förhåller sig behärskandet av tungan till den rena tillbedjan?

⁸ Om det vore Jakobs mening att det inte lönar sig att försöka tämja tungan, därför att det är omöjligt att göra det, så att vi lika gärna kan låta tungan löpa åstad som den vill, då skulle det vara gagnlöst att försöka arbeta tillsammans med Gud. Men han sade inte så. Jakob förband behärskandet av tungan med vår rena tillbedjan och framhöll bestämt: ”Om någon tycker sig vara en formenlig tillbedjare och likväl icke tyglar sin tunga, utan fortfar att bedraga sitt hjärta, då är dennes form av tillbedjan fåfäng. Den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att vårda sig om fader- och moderlösa och änkor i deras bedrövelse och att bevara sig utan fläck från världen.” — Jak. 1:26, 27, NW.

9. a) Vilka motiv kan framkalla tal som leder till missämja, och varför bör sådant tal undvikas? b) Vem får välsignelsen, att döma av vad som sägs i 1 Petrus 3:8—12?

⁹ För att bevara sin tillbedjan obesudlad inför Gud måste man alltså lära sig att utöva självbehärskning och tala i överensstämmelse med Guds rättfärdighet. Det får inte vara ett tal som är framkallat av vrede och som skulle vålla oenighet. ”Detta må ni veta, mina älskade bröder. Var människa bör vara snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede; ty människans vrede åstadkommer icke Guds rättfärdighet.” (Jak. 1:19, 20, NW) De som Jakob skrev till stred sinsemellan och talade emot varandra, högmodiga och skrytsamma. De måste få påvisat för sig hur nödvändigt det var att de behärskade sina tungor och bevarade friden inom församlingen. Det är bara onda motiv i hjärtat som driver någon till att tala illa om andra. Jakob nämnde avund, stridslystnad, skryt och lögn och visade hur de medför oordning. Om någon hyser hat mot sin broder, så visar sig detta i hans tal. Om han avundas en annan hans privilegier och välsignelser eller önskar att själv bli sedd eller vara framträdande, så går han kanske omkring och försöker undergräva den aktning som hans medmänniska åtnjuter. Några tycker kanske att de inte är tillräckligt framträdande och vill dra uppmärksamheten till sig, och därför svärtar de ned andra och förtalar dem och åstadkommer missämja. De visar sig vara omogna liksom ”en odåga till man”. ”En odåga till man gräver upp det som är ont, och på hans läppar är det liksom en brännande eld. En ränkfull man håller i med att utså missämja, och en bakdantare skiljer dem åt, som äro förtrogna med varandra.” (Ords. 16:27, 28, NW) Därför blir det så med den som utsår missämja, att i stället för att bli bemärkt och få andra att se upp till sig kommer han att förlora all aktning i de mogna kristnas ögon. Jehova välsignar de fridsstiftände. — 1 Petr. 3:8—12, NW.

Hur man bevarar friden

10. Vad vållar trätor mellan bröder?

¹⁰ Sedan Jakob talat om tämjandet av tungan, talar han om stridigheter och tvister bland bröderna. Där måste ha rått vedergällningslusta, annars kunde det inte ha blivit några stridigheter. En person kan inte ensam ställa till med strid. Det måste finnas någon annan som kan strida med honom. Om det bara hade funnits en enda person som hade ett ont hjärta och inte höll sin tunga i tygeln, skulle det knappast ha varit nödvändigt för Jakob att skriva som han gjorde. Det skulle ha varit möjligt att undvika detta tillstånd bland bröderna, om man hade tagit hand om saken på rätt sätt i syfte att söka friden.

11, 12. a) Vilket gott exempel på självbehärskning David? b) Redogör för Jesu anvisning i Matteus 18:15 om hur tvister skall kunna biläggas.

¹¹ Hur kan friden bevaras, när en person talar kränkande och sårande ord? Det första man måste komma ihåg är att inte ge igen med likadant tal. När en broder förolämpar dig som enskild person, kan du utöva samma bestämda självbehärskning som David gjorde, han som skrev: ”Jag sade: ’Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.’” (Ps. 39:2) Detta är en god princip att följa, vare sig vi har att göra med världsliga onda människor eller med bröder som förnärmar oss. Vi måste behärska vår ande och får inte låta någon plötslig vrede eller avsky, som kan uppstå hos oss, bringa oss ur jämvikten. Behärskning är ett tecken på andlig mogenhet. Oftast är det möjligt att rätta till saker och ting genom att privat gå till den som har försyndat sig och inte först låta en mängd tid förflyta. Detta är den anvisning som Jesus gav i Matteus 18:15—17 om hur månget problem skall kunna redas upp.

¹² När någon som har ett gott hjärta försyndar sig, men inser sitt fel, ursäktar han sig och ber den som han har gjort orätt mot om förlåtelse. Såsom Guds tjänare bör vi verkligen vara redo och villiga att förlåta. Jakob uppmuntrar till en sådan förlåtande inställning genom att visa att vi alla kan fela med vår tunga och att ingen av oss är fullkomlig. Om en sak kan avgöras mellan två personer och man ber om förlåtelse och ger förlåtelse, stannar det vid detta, och det finns ingen anledning till att saken skulle komma inför några i församlingen och bli ett medel till att framkalla onda känslor eller partitagande. Det är endast när någon som har förbrutit sig inte vill höra som det blir nödvändigt att som en sista utväg söka råd från tjänarna i församlingen och kanske låta dem hjälpa till att tala med den felande.

13. Hur måste kristna behärska sin tunga, när de har att göra med förseelser som begåtts av bröder?

¹³ En annan anledning till att tygla tungan av respekt för församlingens frid och enhet uppstår om någon medlem av den kristna församlingen har brutit mot Guds lag. När vi hör att någon har felat, kanske till och med har inlåtit sig på omoraliskhet, är det inte tillbörligt att skynda sig att sprida ut skvaller och vålla uppståndelse. Angelägenheter av denna art bör behandlas av tjänarna i församlingen, som är församlingens representanter, och den som behärskar sin tunga kommer att tala med dem. Man bör inte försöka komma i rampljuset genom att berätta för var och en allt vad man vet, utan man bör med tillbörlig ödmjukhet tänka på vad som bäst tjänar församlingen som helhet betraktad. Må församlingens kommitté besluta vilka åtgärder som skall vidtas och vilka upplysningar som skall ges åt församlingen. Om det som du hade hört i verkligheten inte var sant och du hade gått omkring och spritt ut det, så skulle du hamna i baktalarnas kategori. ”Den som går med förtal, han förråder din hemlighet, men den som har ett trofast hjärta döljer, vad han får veta.” — Ords. 11:13.

14. Hur talar den som har ett av kärlek uppfyllt hjärta om sädana som har begått förseelser, men som har fått sin tuktan?

¹⁴ När en sak har avhandlats enskilt med någon som personligen har förolämpat en annan eller om församlingen har behandlat en förseelse, som har krävt att en medlem måste ställas under prövning eller uteslutas, och om en broder eller syster efter en tid har blivit återupptagen, så kan det inte gagna någon om man beständigt idisslar den överträdelse som har blivit begången. Var finns det någon kärlek till bröder i detta sätt att tala? När någonting har blivit uppklarat och förlåtet, så bör man låta alltsammans vara glömt. ”Den som skyler överträdelse eftersträvar kärlek, men den som håller i med att tala om en sak skiljer dem åt, som äro förtrogna med varandra.” — Ords. 17:9, NW.

15, 16. a) Vad innebär det att förlåta en som har felat, och hur visade Jesus det nödvändiga i att utöva sann förlåtelse? b) Hur visade Paulus behovet av ödmjukhet och ett förlåtande sinnelag?

¹⁵ Detta är kanske inte världens måttstock, men det är den måttstock som kärleksfulla kristna rättar sig efter. När Jesus lärde sina efterföljare den mönsterbön som är upptecknad i Matteus 6:9—13, lärde han oss väsentliga ting, och genom det han sade bör vi få klart för oss hur viktigt det är att verkligen förlåta en som har felat och att sträva efter frid med alla människor. ”Ty om ni förlåta människor deras försyndelser, skall eder himmelske Fader också förlåta eder; men om ni icke förlåta människor deras försyndelser, skall icke heller eder Fader förlåta edra försyndelser.” (Matt. 6:14,15, NW) Förlåter du dem som försyndar sig, eller tror du bara att du förlåter? Websters ordbok säger: ”Att förlåta innebär att man inte endast avstår från varje anspråk på vedergällning, utan också utrotar varje känsla av agg eller hämndlystnad.” Sedan du har varit inblandad i en sak och du har samtyckt till att förlåta den som har felat mot dig, hyser du då fortfarande något agg, eller kan du hälsa på brodern och behandla honom som en broder, precis som om detta fel aldrig hade blivit begånget? Det kan vara ett svårt prov för din kärlek, men om det finns en känsla av hämndbegär eller agg hos dig, så har du inte verkligen förlåtit honom. Även om du vid den ifrågavarande tidpunkten kände häftig vrede, så skulle du — om du ägde självbehärskningens ande — ha tänkt över det förhållandet, att du också någon gång skulle kunna fela, och du skulle ha tyglat din tunga.

¹⁶ Paulus sade till galaterna (6:1, NW): ”Bröder, även om en man begår något felsteg, innan han blir varse detta, då må ni som äga andliga förutsättningar försöka föra denne man till rätta i en ande av mildhet, medan du för egen del håller ett öga på dig själv, av fruktan för att också du skulle kunna bliva frestad.” Och han sade till efesierna (4:31, 32, NW): ”Må all illvillig bitterhet och förbittring och vrede och allt skriande och alla skymfliga ord avlägsnas ifrån eder tillika med all skadelystnad. Bliv i stället vänliga mot varandra, fulla av ömsint medlidande, i det att ni villigt förlåta varandra, alldeles såsom Gud också genom Kristus villigt har förlåtit eder.” Om Jehova och Kristus Jesus, som inte begår några försyndelser, kärleksfullt och fullständigt kan förlåta andras försyndelser, kan då inte vi ofullkomliga människor med tillbörlig ödmjukhet lära oss att verkligen förlåta varandra?

Andra av tungans förseelser

17, 18. a) Varför är oanständigt tal inte passande för kristna förkunnare? b) Vad för slags samtal för de som är mogna kristna? c) Hur kan vi förklara att någon vill säga oanständiga saker?

¹⁷ Det som är populärt här i världen är ofta inte rätt. Liksom världen försämras mer och mer, så urartar också människornas moral och allmänna etiska begrepp. Det är därför vi har blivit förmanade att sluta upp med att ta gestalt efter denna tingens ordning och att i stället bli förvandlade genom att göra om vårt sinne. Många av världens framstående underhållningsartisters och populära talares exempel och den riktning som konversationen tar på klubbar och bjudningar och till och med i skolorna bland barnen visar att oanständigt tal gör en person bemärkt och populär. Barn, som ger akt på andra, kan ledas till att tro att svordomar och oanständigt tal är ett tecken på att man är fullvuxen och manlig, men i själva verket bevisar detta endast att man är världslig. I över nitton hundra år har de kristna ägt aposteln Paulus’ inspirerade råd: ”Må otukt och orenhet, av vad slag det vara må, och girighet icke ens nämnas bland eder, alldeles så som det anstår heliga människor, och icke heller ett skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt, ting som icke äro passande, utan fastmer tacksägelse.” — Ef. 5:3, 4, NW; Kol. 3:5—8.

¹⁸ Men vi återvänder till orden i Jakob 3:11. Kan källan till vårt tal frambringa både sött och bittert vatten? Vilken förklaring finns det till att en person vill tala om oanständighet eller onda ting vid någon tidpunkt över huvud taget, om han än är i sällskap med världsliga människor under sitt förvärvsarbete? Är han en kristen förkunnare endast när han är på ett möte i församlingen? När du är tillsammans med andra, vad talar du då om? Talar du alltid om världsliga ting, eller gör du det till en vana att höja samtalet genom att tala om andliga eller uppbyggande ting? När du har tillfälle att vara tillsammans med dina bröder, talar du då om de senaste filmerna eller sportevenemangen, om dagsskvallret eller om skandaler? Med avseende på allt detta ger oss Kristus Jesus följande svar i Matteus 15:18—20 (NW): ”Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och sådant orenar en människa. Ut ur hjärtat komma till exempel onda funderingar, mord, äktenskapsbrott, otuktshandlingar, tjuverier, falska vittnesbörd, hädelser. Det är detta som orenar en människa.” Det går alltså tillbaka på sådant som en person har förvarat djupt nere i sitt hjärta. Det som verkligen intresserar honom är vad han kommer att tala om regelbundet och med välbehag.

19. a) Hur måste vi — i ljuset av det som sägs i Galaterna 5:16—26 — betrakta det sätt, varpå någon använder sin talförmåga? b) Varför är det viktigt att ha hjärtat fyllt av det som är gott och sedan i sitt tal ge utlopp åt detta?

¹⁹ Om vi skall analysera förhållandet, finner vi att det som avgör hur någon använder sin talförmåga är om han ägnar sig åt köttets gärningar eller om hans handlingssätt vittnar om att han bär andens frukt. Ett orätt tal framkallas av att hjärtat är inriktat på otukt, orenhet, hat, svartsjuka, dryckenskap, vilt leverne, själviskhet, högmod och personlig vinning. De som inte vet något om Guds rättfärdiga lag och inte försöker följa den använder ett fult språk och talar beständigt om köttsliga ting; det är detta inflytande vi ser omkring oss i världen av i dag. Men då någons sinne och hjärta har påverkats av Guds ande och då personen i fråga har förvandlat sitt sinne, då finner vi honom tala om andliga ting. Han har vunnit självbehärskning, som är en av andens frukter, och han tänker innan han talar. Han får inte något raseriutbrott och talar inte utan att tänka sig för, nej, han är långmodig och vänlig och talar med mildhet. Detta betyder inte att han inte talar med kraft när han fördömer det som är ont, men han gör det på samma värdiga sätt som Jesus Kristus använde, när han sade sin mening om ondska, vilseledande traditioner och skrymteri. Att man tämjer sin tunga och att man underkastar sig Guds andes och hans ords vägledning är två förhållanden som är nära förbundna med varandra. Jehova dömer inte efter det som är för ögonen, utan efter det som är i hjärtat. Därför bör varje gudfruktig människa ha den önskan att fylla sitt hjärta med andliga ting, att ha ett gott hjärta som kan vederkvicka och gagna andra och att bli som en sval källa som en sommardag beständigt låter sött, friskt vatten porla fram. Ett rätt tal leder till frälsning. — 1 Sam. 16:7; Upp. 2:23; Matt. 23:1—17; Gal. 5:16—26.