Att lära i äktenskapets skola

UNGA människor erbjuds många kurser som en förberedelse för äktenskapet. Dessa skulle kunna kallas äktenskapsskolor. Men varje mogen gift person med förmåga att se objektivt på saker och ting kommer att medge att det äktenskapliga livet i sig självt också har mycket att lära kontrahenterna. Det skulle därför kunna kallas äktenskapets skola.

Inte så att äktenskapet är den bästa läromästaren. Inte alls. Guds ord är den bästa läraren. Det är som Elihu, Guds talesman inför Job, uttryckte det: ”Var finnes någon mästare, som är honom [Gud] lik?” (Job 36:22) Men äktenskapet ger talrika tillfällen att tillämpa de lagar och principer som Guds ord lär och hjälper en att inse hur värdefulla, förnuftiga, rättvisa och visa de är.

Ja, när två människor verkligen älskar varandra och önskar att deras äktenskap skall bli lyckligt, kan de lära sig åtskilligt av sina gemensamma erfarenheter. Det är inte utan skäl som det framhållits att ”smekmånaden är en kort anpassningsperiod, äktenskapet en lång”. Att anpassa sig kan sägas vara något av det viktigaste man kan lära i äktenskapet. Men den mänskliga förmågan att anpassa sig är nästan oändlig, enligt vad vetenskapsmän iakttagit.

Förälskade ungdomar föreställer sig äktenskapet som en dans på rosor. Och det kan det mycket väl visa sig vara. Men även när det är så, måste man komma ihåg att rosor har törnen. När äktenskapet tycks ha mer törnen än rosor, vill somliga kanske göra slut på det. Men enligt Jesus Kristus är det bara äktenskapsbrott som ger den oskyldiga parten ett giltigt skäl att begära skilsmässa med rätt att gifta om sig. — Matt. 19:8, 9.

Även om två människor genom äktenskapet blir ett kött, som det heter, är de inte bara av motsatt kön utan kan också ha olika läggning. De kan betrakta saker och ting på olika sätt: den ene intellektuellt, den andre känslomässigt. Vidare kan svagheter eller begränsningar orsaka ett visst mått av irritation och missräkning tid efter annan. Och så har vi den grundläggande frågan om anpassning. Två människor önskar helt enkelt inte alltid detsamma i varje ögonblick.

Bibeln, läroboken om äktenskapet

Jehova Gud, äktenskapets upphovsman, har också tillhandahållit en lärobok om äktenskapet. Det är bibeln, hans ord. Den omtalar att Gud gjorde man och hustru till att komplettera varandra, inte till att konkurrera med varandra: ”Det är icke gott, att mannen är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.” — 1 Mos. 2:18.

I äktenskapet har alltså mannen tillfälle att lära sig att vara en verklig man, att vara stark, pålitlig, beskyddande, att ta ledningen, att vara försörjaren och att älska och vårda sig om sin hustru. Hustrun å sin sida har tillfälle att lära sig den kvinnliga rollen, att vara komplementet. Detta inbegriper undergivenhet, eftersom Guds ord säger att ”mannen blev inte skapad för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull”. Men bibeln säger också att mannen skall älska sin hustru som sig själv. — 1 Kor. 11:9, NW; Ef. 5:33.

Bibelns principer fungerar verkligen. Detta visas av att det ofta har hänt att äktenskap som varit färdiga att upplösas blivit räddade genom att man tillämpat dessa principer. Som exempel kan nämnas den husmor på Bermuda som fick besök av ett av Jehovas vittnen vid den tidpunkt då hennes äktenskap var nära att gå i kras. Tack vare ett bibelstudium om mannens och hustruns skriftenliga uppgifter i äktenskapet är hennes förhållande till maken nu lyckligt. Något liknande hände i Danmark. Två vittnen träffade under sin tjänst från hus till hus en kvinna som stod i begrepp att skilja sig från sin make, trots att de hade tre små barn. Båda uppmuntrades att tillämpa bibelns principer i sitt äktenskap, vilket fick till följd att också deras äktenskap räddades. Även de är nu lyckliga tillsammans. I Frankrike var likaledes en hustru och mor på väg att lämna sin make på grund av hans omåttliga dryckenskap och häftiga vredesutbrott. Också här räddade bibelns principer äktenskapet, och följden blev en lycklig familj.

Bibeln ger även detaljerade råd till de gifta. Den uppmanar hustrur att vara blygsamma, att inte lägga för stor vikt vid sitt yttre och att inte skvallra. Den råder män att behandla sina hustrur enligt kunskap, ”i det ni ger ära åt dem” såsom det svagare kärlet. Den bjuder också både män och hustrur att fullgöra sina äktenskapliga förpliktelser gentemot varandra. — 1 Petr. 3:1—7, NW; 1 Kor. 7:3—7; 1 Tim. 2:9, 10; 5:13.

Att lära sig uthärda

Hur kan äktenskapet hjälpa en människa att lära sig tillämpa bibliska principer? Genom att man till exempel inser sin skyldighet att göra äktenskapet framgångsrikt och att man lovat älska varandra i ”nöd och lust” kan man grundligt lära sig vikten av uthärdande, en egenskap som alla kristna måste äga. Det var en man på ön Guadeloupe som mötte starkt motstånd från sin icke troende hustru, därför att han blev en tjänare åt Jehova. För att göra honom missmodig och hindra honom att besöka vittnenas möten kunde hon vägra att laga hans mat, att tvätta, stryka och laga hans kläder. Det hände att hon över huvud taget inte talade med honom på flera dagar. Men genom att odla egenskapen uthärdande och vända sig till Jehova i bön om hjälp kunde han uthärda allt detta. Hur länge? I ungefär tjugo år. Därefter förändrades gradvis hennes hjärteinställning. I dag är han glad över att han uthärdade och att hans hustru delar hans hopp om Guds rike.

Vidare var det en amerikan som började intressera sig för bibelstudium. Han stötte på bestämt, ja, till och med våldsamt motstånd från sin hustru, som han älskade mycket. Eftersom han inte ville upplösa sitt äktenskap, uthärdade han. Och vad han uthärdade! Hon ställde till förtret för honom när han ville studera bibeln och höll honom vaken nätterna igenom för att trötta ut honom. Hon låtsades vara sjuk och bröt nästan ner honom ekonomiskt genom sina läkarräkningar. Hon hotade också att bränna ner deras hus och begå självmord om han inte slutade studera med vittnena. Så började hon kasta tallrikar på honom. Men till slut ändrade hon sig faktiskt — i själva verket så mycket att både hon och hennes man samtidigt blev döpta som vittnen. Lärde han sig något av sitt äktenskap? Det gjorde han sannerligen — uthärdande, tålamod och självbehärskning.

Att lära sig förtrösta mer på Jehova

Många ogifta ryggar tillbaka vid tanken på de förpliktelser och ytterligare bördor som följer med äktenskapet. Men på sätt och vis kan man betrakta detta som en av fördelarna med äktenskapet, eftersom man mycket väl kan växa till genom att ikläda sig ansvar. När ansvaret ökar lär sig en förståndig kristen att förtrösta än mer på Jehova. Och eftersom den kristne inte kan se in i framtiden, måste han lägga den i Jehovas händer.

En romantisk ung person kanske väntar sig fullkomlig förståelse från sin äktenskapspartner, att man vid alla tider kan förtrösta på denna och få hjälp att bära bördorna. Men det kan man inte alltid räkna med. Emellanåt kanske man inte lyckas få full förståelse, därför att ens bördor är sådana att de övergår den andres fattningsförmåga. De kan också vara av sådant slag att de inte kan omtalas. Man lär sig att man även som gift behöver kasta alla sina bekymmer på Jehova, eftersom han har omsorg om alla dem som tjänar honom. — 1 Petr. 5:7.

När man är i stånd att göra detta, kan man i likhet med en mycket lyckligt gift far till tre duktiga barn bekänna: ”Hade jag som ogift haft den minsta aning om de förpliktelser, problem, prövningar och missräkningar som följer med äktenskapet, skulle jag aldrig ha tagit det steget. Men jag är så glad att jag var ovetande om allt detta, annars skulle jag inte fått uppleva den lycka det innebär att ha en kärleksfull, hängiven och lojal hustru och tre underbara, välartade och lyckliga barn.”

Att lära sig vara resonlig

En annan egenskap som äktenskapet grundligt kan lära en människa — om man är villig att lära — är resonlighet. Det innebär ofta att man är villig att ge efter. Det grekiska ordet epiekes, som översatts med ”resonlig” i Jakob 3:17 (NW), där det sägs: ”visheten från ovan är ... resonlig”, betyder ordagrant ”att ge efter”.

Man och hustru kan ha olika tycke och smak i fråga om musik. Den ene kanske föredrar klassisk musik, den andre populär-musik; den ene kanske vill ha dämpat ljud, den andre högt. Säkert finns det områden däremellan som kan tilltala båda. Eller också kan det gälla semestern. Han kanske vill resa och se sig omkring, medan hon vill tillbringa tiden tillsammans med sina släktingar. Det skulle vara tecken på resonlighet att låta semestermålen växla eller göra andra anordningar som innebär att båda får göra eftergifter.

Ett annat tecken på resonlighet skulle vara att något man blott och bart önskar oftast får vika för mer praktiska synpunkter. Hon kanske föredrar att äta på restaurang, men han vill äta hemma med tanke på kostnaderna. De har kanhända inte råd att äta ute så ofta, men kan kanske kosta på sig det någon gång då och då. Att vara resonlig innebär varken att man alltid ger vika eller att man alltid driver sin vilja igenom. Det bästa torde vara att inte insistera på ett visst nöje, om detta verkligen skulle innebära uppoffringar från den andres sida. Sådant skulle varken vara resonligt eller kärleksfullt.

Ödmjukhet — en annan lärdom

En annan egenskap man kan lära sig i äktenskapet är ödmjukhet. Om hustrun förut var ogift och inte bodde i föräldrahemmet, var hon i stor utsträckning oberoende och fri att själv fatta sina beslut. Men som gift kvinna måste hon underordna sig sin mans ledarskap. Om hon lär sig göra detta, inte ogärna utan av villigt hjärta, lär hon sig sannerligen ödmjukhet. Hon kan mycket väl ha varit ödmjuk tidigare, men ännu större ödmjukhet fordras för att kunna förbli underordnad en make.

Mannen kan också lära sig ödmjukhet i äktenskapet. Han kanske är stolt över vissa färdigheter eller kunskaper, men finner att hans hustru överträffar honom i dessa avseenden. Eller hon kanske gör honom förlägen genom att begå någon dumhet i ett sällskap. Ödmjukhet kommer att hjälpa honom att inte ta sådana bagateller för allvarligt. Ja, för äktenskapets skull, ”omgjorda er ... med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra”. — 1 Petr. 5:5, NW.

Att växa till i osjälviskhet

Det finns alla skäl till att gifta människor skulle växa till i osjälviskhet. Äktenskapet erbjuder många tillfällen att visa osjälviskhet och ger rik belöning åt dem som visar prov på den egenskapen. På grund av ärftlig ofullkomlighet har vi en tendens att vara själviska, att först tänka på oss själva. Men ett uttryck för kärlek är att tänka på andra först. Bibeln visar männen på Jesu Kristi exempel, hans som till och med gav sitt liv för sin brud, den kristna församlingen. Detta var att älska henne mer än sig själv. Han sade att det ligger mer lycka i att ge än i att ta emot; och hur sant detta är kan varje lyckligt gift par intyga. Som det nogsamt framhållits, är äktenskapet inte rätt och slätt en anordning för att behaga och tillfredsställa det egna jaget. Det ger också tillfälle att glädja och tillfredsställa en annan. — Ef. 5:25; Apg. 20:35.

Aposteln Paulus betonade denna princip i sina råd till äkta män, när han sade: ”Den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött; i stället när och omhuldar man det.” (Ef. 5:28, 29) Det går helt enkelt inte att komma ifrån det. Man och hustru är så nära förenade, bor tillsammans, äter tillsammans, kopplar av tillsammans och så vidare, att den enes mentala, känslomässiga och fysiska tillstånd med nödvändighet måste påverka den andra parten. I den mån mannen klokt och kärleksfullt bemödar sig om att göra sin hustru lycklig och har framgång med det, i samma mån kommer hennes lycka utan tvivel att smitta av sig på honom.

Och naturligtvis gäller också motsatsen. I samma utsträckning som hustrun förståndigt och kärleksfullt försöker och lyckas göra sin man nöjd och lycklig kommer hans lycka att smitta av sig på henne.

Guds ord varnar: ”Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda.” (Gal. 6:7) Är någon av makarna likgiltig eller okänslig, blind för den andres behov, problem, känslor, önskningar eller välbefinnande? Om så är, kommer den förfördelade att få lida, men förr eller senare kommer den skyldige eller felande också att få plikta. Det kan bli i form av spända förhållanden eller på så sätt att man får likgiltighet och okänslighet i gengäld. Det kan till och med få allvarliga psykosomatiska följder. — 2 Kor. 9:6.

Jesus sade till Petrus att han skulle förlåta, inte sju gånger, utan sjuttiosju gånger. I det äkta ståndet kan det krävas att man förlåter ännu fler gånger. Att göra det kommer att medföra lycka både för den förlåtande och för den som blir förlåten. — Matt. 18:21, 22, NW.

Äktenskapet är i sanning en skola som man kan lära mycket i. Det ger rika tillfällen att tillämpa bibelns principer och gör det alltså möjligt att förvärva större vishet allteftersom åren går. De som gör så kommer att bli rikligen belönade med sinnesfrid, förnöjsamhet och lycka och framför allt godkännande av honom som instiftade äktenskapet, Jehova Gud.