Är du lika hänsynsfull mot din familj som mot andra?
”TREVLIGT att du kunde komma”, sade värden till en av sina gäster. Gästen svarade: ”Å, när jag säger att jag skall komma, då KOMMER jag!” Ja, han var stolt över att vara en man som stod vid sitt ord. Men var han en man som stod vid sitt ord inför sin familj? Nej, inte alltid.
Det finns ett tyskt ordspråk: Haus Bengel und Strassen Engel, som betyder: Hemma en lymmel, på gatan en ängel. Detta ordspråk belyser en vanlig mänsklig svaghet. Efter en bjudning kan till exempel en äkta man vara ivrig att hjälpa någon ung och ogift kvinna med hennes kappa, medan han låter sin hustru själv ta på sig kappan. Av allt att döma stimulerades mannens romantiska intresse av den tilldragande ogifta kvinnan, så att han blev en artig gentleman. Men hur mycket mera gott skulle han inte kunna göra genom att vara romantiskt uppmärksam mot sin egen hustru! Detta skulle visa att han älskade sin hustru som han älskar sig själv, vilket är vad en äkta man bör göra. — Ef. 5:33.
Ett uttryck som träffar mitt i prick är: ”Välgörenheten börjar hemma”, dvs. den bör börja hemma. Inte nödvändigtvis i fråga om att ge pengar, men väl i fråga om att vara hjälpsamma mot varandra. Är vi inte snara att hjälpa till, när en främling frågar om vägen eller ber om någon annan upplysning? Borde vi inte likaså vara snara att hjälpa till i våra egna hem, ja, rentav vara ännu mera redo att göra det? Ändå händer det ofta att en viss medlem av familjen bär tyngsta bördan, medan de övriga i familjen tycks vara blinda för sina möjligheter att vara till hjälp. Finns det flera barn som måste hjälpas att bli färdiga före ett visst klockslag? Har det samlats mycket disk? I synnerhet bör äkta män till ”förvärvsarbetande hustrur” inse att de gamla föreställningarna om vad en man bör arbeta med och vad en kvinna bör arbeta med behöver omprövas, om hustrurna inte skall bli orimligt betungade.
Välgörenheten börjar också hemma när det gäller att ha fördrag med varandras svagheter och tillkortakommanden. Man kan ha en benägenhet att ha överseende med vänner och bekanta, till exempel dem man råkar arbeta tillsammans med. Bör vi inte vara ännu mera redo och villiga att ha fördrag med våra egna familjemedlemmars tillkortakommanden och svagheter? Ibland kan det vara en missriktad känsla för plikt och kärlek som förmår en del hustrur eller äkta män att vara orimligt kritiska mot den andra parten i äktenskapet.
Det är mycket viktigare att vi bygger upp varandra genom att ge moraliskt stöd, i det vi överser med obetydliga felaktigheter eller svagheter, än att allting är absolut perfekt eller att vi kräver att det skall vara precis som vi menar att det skall vara. Dessutom kan det mycket väl vara så att den som är benägen att tillrättavisa en annan själv tar miste. Den som står nära en annan kan naturligtvis hjälpa denne att undvika misstag, men rollen att vara sin partners ”hårdaste kritiker” kan drivas för långt.
Ja, det som är hänsynsfullt är att överse med en annan människas svagheter. Kom ihåg att sådana ofta beror på arv eller miljö, som utövar ett kraftfullt inflytande när det gäller att dana personligheten. Det är också förståndigt att handla på detta sätt, ty i den utsträckning som vi är barmhärtiga mot andra kommer andra högst sannolikt att vara barmhärtiga mot oss, alldeles som Jesus Kristus vid ett tillfälle sade: ”Med det mått, som I mäten med [åt andra], skall ock mätas åt eder igen.” (Luk. 6:38) En amerikansk kvinna som står i offentlighetens ljus sade, när hon argumenterade mot den ståndpunkt som intas av somliga inom rörelsen för kvinnornas frigörelse: ”Jag behandlar min man som en kung, och han behandlar mig som en drottning.”
Världens talesätt att ”förtrolighet föder förakt” bör inte vara tillämpligt på vårt förhållande till medlemmarna av vår egen familj. Det bör i stället vara alldeles tvärtom. Förtroligheten bör ”föda” lojalitet och respekt på grund av att vi har lärt känna, förstå och uppskatta varandra bättre. Det är naturligt att människor som har fått tillbörlig fostran i hemmet under ungdomen behandlar utomstående eller främlingar med ett visst mått av respekt. Och detta är alldeles som det bör vara, ty säger inte bibeln: ”Ära människor av alla slag”? ”Alla slag” bör inbegripa medlemmar av våra egna familjer, inte sant? (1 Petr. 2:17, NW) Genom att alla visar respekt för varandra styrker de olika medlemmarna i en familj varandras personlighet och ger varandra bättre möjlighet att vara till nytta för de andra. Man kan visa respekt genom att tilltala andra med tillbörlig hänsyn till vilka de är och i enlighet med deras känslor, både i vad som sägs och hur det sägs.
Ibland känner sig en medlem av en familj fri att vara burdus, sträng eller kritisk mot andra i familjen, fastän han inte skulle tänka sig att behandla människor utanför familjen på detta sätt. Men röjer han inte brist på empati, när han gör så? Det är till exempel stor skillnad mellan hur vi känner oss, när vi själva upptäcker att vi har gjort ett misstag och är i stånd att rätta till det, och hur vi känner oss när någon riktar vår uppmärksamhet på ett misstag och ber oss rätta till det. Empatin kommer att hjälpa oss att inse denna skillnad.
Ofta beror det emellertid bara på tanklöshet, när vi underlåter att behandla dem som tillhör våra familjer på samma sätt som vi behandlar andra. Detta gäller särskilt i fråga om att säga sådant som det hade varit bäst att lämna osagt. När vi är tillsammans med människor utanför familjen, är vi böjda för att vara mera försiktiga. Men också inom familjen är det bra att vi alltid tänker innan vi talar. En praktisk regel är att fråga: ”Är det vänligt? Är det sant? Är det nödvändigt?” Tänk också på ditt sätt att säga en sak. Motsatsen till tanklöshet är att visa hänsyn. Gör detta också i små detaljer — det har ju blivit väl uttryckt: ”Det är de små, små detaljerna som gör det.” Vi visar hänsyn genom att inleda en begäran med: ”Var snäll och” och genom att säga ”Tack!” och mena det, när vi får en förmån, oberoende av hur liten den är.
Vi har verkligen många skäl att vara hjälpsamma, barmhärtiga, respektfulla och hänsynsfulla när vi har att göra med dem som inte tillhör vår familj. Det ger moralisk tillfredsställelse när vi ådagalägger dessa egenskaper, det åstadkommer bättre relationer, det hjälper oss att bli väl ansedda och kan till och med vara till nytta för oss i materiellt avseende. Men kommer vi inte att få gagn på alla dessa olika sätt också om vi visar dessa egenskaper inom den egna familjen? Det kommer vi verkligen att få. Och när vi visar dessa egenskaper, kan det dessutom sägas att vi ”samlar skatter”, som vi kan utnyttja när vi är i nöd. Och vilken tröst och vederkvickelse kan inte det bevisa sig vara!