Resonlighet gör livet behagligare

JEHOVA GUD vill att människor skall finna behag i livet. Det han har lagt fram till vår vägledning i sitt ord, bibeln, är avsett att främja vår varaktiga välfärd. Att vi rättar oss efter detta ord kommer alltså avgjort att bidra till att göra livet behagligare för oss själva och andra. Så förhåller det sig verkligen, när vi tillämpar bibelns förmaning: ”Må er resonlighet bli känd för alla människor.” — Fil. 4:5, NW.

Enligt bibeln är resonlighet en gudaktig egenskap. I Jakob 3:17 läser vi att ”den vishet, som kommer ovanifrån”, är bland annat ”foglig” eller ”resonlig” (NW). Vad betyder det egentligen att vara resonlig?

I grunden betyder det att vara medgörlig, opartisk, måttfull, hänsynsfull och överseende. Resonliga människor är välbalanserade, inte böjda för ytterligheter. De inser visheten i de inspirerade orden: ”Var icke alltför rättfärdig. ... Icke vill du fördärva dig själv?” (Pred. 7:17) De som är ”alltför rättfärdiga” blir mycket inskränkta och oböjliga i sina personliga uppfattningar om rätt och orätt. En följd av detta är att också sådant som inte i sig självt är otillbörligt kan se mycket illa ut i deras ögon. Deras samvete oroar sig ständigt över vad andra gör eller inte gör. De använder inte sina förmågor att resonera och göra slutledningar, utan deras omdöme är påverkat av fördomar.

De ytterligheter, som detta att man är ”alltför rättfärdig” kan leda till, framgår tydligt av fariséernas sätt att betrakta Jesus Kristus. Enligt deras uppfattning var han skyldig till ett allvarligt brott, när han på sabbaten genom underverk gjorde människor fria från deras krämpor och sjukdomar. Fariséerna förlorade ur sikte hela syftet med lagen om sabbaten. Sabbaten skulle inte vara en börda för människorna, utan en välsignelse. Sabbaten skulle vara en dag för välbehövlig vila och vederkvickelse. Jesus Kristus framhöll: ”Sabbaten kom till för människans skull, inte människan för sabbatens.” (Mark. 2:27, P. Blocks sv. övers.) När Jesus botade sjuka på sabbaten, var det alltså i full samklang med lagens barmhärtiga anda. Men att fariséerna oresonligt höll fast vid lagens bokstav enligt deras traditionella tolkning ledde till en obarmhärtig inställning till dem som var i nöd. — Matt. 23:23.

Den oresonliga tillämpning av Guds lag som fariséerna höll fast vid lade en tung börda på människorna. (Matt. 23:4) De som inte levde enligt de traditionella föreskrifterna ringaktades. När till exempel de rättstjänare eller tempelpoliser, som hade skickats ut för att gripa Jesus, kom tillbaka tomhänta på grund av att de hade blivit imponerade av hans undervisning, sade vissa fariséer nedsättande: ”Har också ni blivit vilseledda? Har kanske någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av fariséerna? Men denna hop, som icke känner lagen, den är förbannad!” — Joh. 7:47, 48, Hd.

Den inställning som resonliga människor har står i tydlig kontrast till den som fariséerna och de övriga framträdande religiösa ledarna inom judendomen under första århundradet v.t. hade. Resonliga människor har inte en överdrivet hög uppfattning om sig själva, och inte heller ser de ner på andra. De är inte ”svåra att vara till lags”. (1 Petr. 2:18, NW) De vinnlägger sig om att inte göra så att någon känner sig inkompetent eller okunnig i deras närvaro.

Den som är resonlig tar hänsyn till människors begränsningar och omständigheter, när han uppmuntrar dem att göra gott bruk av sina förmågor. Han är inte krävande, och han förväntar inte heller långt mer av andra än de är i stånd att göra. Därför blir han inte besviken och irriterad på dem. Den som visar den utmärkta egenskapen resonlighet gör sannerligen livet behagligare för både sig själv och sina medvandrare.

När vi jämför resonliga människor med oresonliga, blir det tydligt att en persons resonlighet till stor del beror på hur han betraktar sig själv och andra. Om vi vill bli kända som resonliga människor, behöver vi alltså förvissa oss om att vår uppfattning om oss själva och våra medmänniskor är i samklang med Guds ord. Den inspirerade aposteln Paulus varnade: ”Om någon inbillar sig, att han är någonting stort, fastän han i själva verket ingenting är, då bedrar han sig själv.” (Gal. 6:3, Hd) ”Jag [tillsäger] var och en där ibland er att inte tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka, utan att tänka så att han har ett sunt sinne.” — Rom. 12:3, NW.

I den kristna församlingen finns det ingen som är oumbärlig. Individer kan vara en god källa till uppmuntran för medtroende. Men det är varken naturliga förmågor eller dynamiska personligheter som är drivkraften bakom det arbete som utförs av den kristna församlingen. Arbetet är inte en människas arbete eller en skaras arbete. Det är Guds arbete. Med avseende på sig själv och sina medförbundna erkände aposteln Paulus: ”Vi äro Guds medarbetare.” (1 Kor. 3:9; Apg. 5:38, 39) Genom sin ande förmår Jehova Gud sitt folk att utföra det arbete som han vill få uträttat, och det blir till hans lovprisning. Denna ande verkar på hela sammanslutningen av bröder över hela världen, inte bara på ett fåtal. Eftersom Guds ande verkar på alla, kan vi inte klara oss utan dem som är besläktade med oss i tron. — 1 Kor. 12:14—26.

När hängivna kristna betraktar varandra som medarbetare och slavar åt Gud och Kristus, undviker de att ha en uppblåst uppfattning om sig själva och sina prestationer. De rättar sig efter bibelns förmaning att visa ”anspråkslöshet i sinnet” och hålla före att de andra är dem ”överlägsna”. — Fil. 2:3, NW.

Den som tar detta råd på allvar erkänner att andra är överlägsna honom i vissa förmågor och egenskaper. Vissa medkristna kan ha bättre omdöme, insikt och urskillning än andra i fråga om andliga angelägenheter och när det gäller att hjälpa andra. Så kan det finnas sådana som har beaktansvärd nitälskan, entusiasm och energi. Ytterligare andra kan vara enastående i sin omsorg om människor och medkänsla med dem.

När någon erkänner att han kan lära av andra och att det kan finnas mer än ett sätt att se på saker och ting, kommer han att vara mycket mindre benägen att insistera på att hans eget sätt är det rätta. Han kommer att vara medgörlig, inte halsstarrig. Han kommer inte att nonchalant avfärda erfarna människors förslag och rekommendationer. Inte heller kommer han att mena att han står över råd från andra. Han inser att det är ett tecken på sann vishet att fatta beslut som är grundade på kvalificerade människors samfällda kunskaper. Därför handlar han i överensstämmelse med bibelns ordspråk: ”Genom mängden av rådgivare når man resultat.” — Ords. 15:22, NW.

Vi bör helt visst önska vara resonliga människor. Resonlighet är vad Jehova Gud vill se hos sina tjänare, eftersom han vet att detta kommer att bidra till att de har goda och behagliga relationer. Må alltså vår strävan att vara resonliga i allting fortsätta att göra livet behagligare för oss själva och för våra medmänniskor.