”Behåll ett gott samvete”
”FÖLJ ditt samvete” är ett populärt uttryck i dessa tider. Men samveten, som blivit fostrade på olika sätt, leder sina ägare på vitt skilda vägar. Ett samvete, som utvecklats i en miljö där månggifte är allmänt, godtar denna sedvänja utan att känna minsta styng. Ett annat, som fostrats i en omgivning där man inte är så noga med förhållandet mellan könen och där samvetsäktenskap är gängse, anser sådana oriktiga förhållanden helt naturliga. Åter ett annat, som sedan sin ägares tidiga år insupit de listiga affärsmetodernas anda eller vant sig vid ohederlighet i allmänhet eller politisk korruption, tiger och samtycker till sådana onda ting, därför att de är allmänt godtagna. Sådana oriktigt uppfostrade samveten utgör inte tillförlitliga vägvisare. De har blivit så fläckade av sin omgivning och så okänsliga genom missbruk, att de inte längre är rena och känsliga och kan slå larm och ge säker vägledning.
Människor med sådana samveten är mera lika djur, ty ett djur har inte något samvete. Samvetet, en inneboende känsla av rätt och orätt som anklagar eller friar oss, är en Guds gåva till människorna. Ett djur kan ha blivit övat till att göra eller avstå från att göra olika saker. Det rättar sig inte efter vad det blivit övat till därför att det har någon känsla av rätt och orätt; det gör det därför att det fruktar sin husbondes vrede. Det fruktar för stryk, för hårda ord eller att några friheter eller privilegier skall tagas ifrån det. När människor bara ändrar sitt orätta handlingssätt då de är nära att bli avslöjade och straffet hotar, drives de härtill av fruktan för följderna, och inte av samvetet, som hela tiden visste om det orätta handlingssättet, men som i alla fall inte ledde sin ägare in på bättringens väg. Att på detta sätt handla bara av fruktan för straff är själviskt och djuriskt. På tal om den aktion som president Truman satte i gång i slutet av år 1951 för att göra slut på korruptionen inom USA:s administration framhöll somliga att han gjorde detta av fruktan för de politiska följderna snarare än av ett gott samvete och kärlek till rättfärdighet. En tidning skrev i en ledare: ”Truman håller alltför ofta fast vid gamla vänner, gamla vänners anställda och gamla vänners vänner, ända därhän att han måste antingen sluta med att hålla fast vid dem eller råka i stora svårigheter.” — New York Times, 14 december 1951.
Kristna människor lyder Gud inte bara därför att de fruktar för hans vrede, utan också och framför allt på grund av ett gott samvete, ett samvete som genom Guds ord övats till att ge utslaget för rätt och orätt. Paulus framhöll denna sak, då han uppmanade de kristna att vara underdåniga de överordnade myndigheterna, Jehova och Kristus: ”Det finnes därför tvingande skäl för eder att vara underdåniga, icke endast på grund av denna vrede, utan också på grund av edert samvete.” (Rom. 13:5, NW) Det är det samvete som blivit fostrat av Guds ord och som genom att ”sticka” eller ”slå” hjälper till att hålla de kristna på den rätta vägen, på samma sätt som forna tiders pikstavar höll oxarna till att gå åt rätt håll. (Apg. 26:14, NW) De kristna anropar Gud om denna gåva, ett gott samvete, som de kan erhålla genom Jesus Kristus. (1 Petr. 3:21) Då de har mottagit det, sätter de stort värde på det och behåller det rent och fläckfritt, så att det kan vara dem till en säker vägledning. (Apg. 23:1; 24:16) Det hjälper dem att i det dagliga livet tillämpa rättfärdiga principer, och därigenom blir detaljerade, skrivna lagar för deras uppförande och handlingar onödiga. Hur samvetet verkar i detta avseende visas genom Paulus, som sade:
”Lagens hörare äro icke de som äro rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skola bliva förklarade rättfärdiga. Ty närhelst människor av nationerna, som icke hava lagen, av naturen göra det som hör lagen till, äro dessa människor, fastän de icke hava lagen, sig själva en lag. De äro just de som bevisa att det som lagen bjuder är skrivet i deras hjärtan, i det att deras samvete bär vittnesbörd med dem, och av sina egna tankar bliva de anklagade eller också urskuldade.” — Rom. 2:13—15, NW.
Samvetet måste skyddas från att bli befläckat och brännmärkt. Vi bör inte besudla det genom att ge oss in på falskt resonemang för att tysta ned dess fullt berättigade protester. Om någons samvete förbjuder honom att utföra en viss handling, då bör han inte heller utföra den. Om det inte finns något orätt i den handling det gäller, bör han söka ytterligare fostra sitt samvete genom att öka sin kunskap i Skriftens sanningar, så att han inser att det inte finns något orätt i handlingen, innan han utför den. Då kommer han att få behålla ett fredat samvete, vara medveten om att ha gjort det rätta. Att visa sådan hänsyn för samvetet är nödvändigt, om det skall fortsätta att snabbt reagera för det som är orätt. Vi bör inte handla ovarsamt och bekymmerslöst emot dess anklagelser och på så sätt såra det och tvinga det att förhärda sig och bilda ärr, så att det läks och blir okänsligt. Vi bör inte uppträda som skrymtare i det att vi gör saker och ting samvetslöst. Paulus varnade för att i de yttersta dagarna somliga skulle avfalla ”genom människors skrymteri, vilka tala lögner och äro märkta i sitt samvete såsom med ett brännjärn”. 1 Tim. 4:2, NW) Märket efter ett brännjärn består av ärrig hud som är känslolös. Ett samvete som är märkt på ett liknande sätt har inte förmåga att skilja på rätt och orätt.
Paulus var mycket känslig för samvetets röst, inte bara sitt egets, utan också andras. Han var villig att avstå från att göra sådant som hans eget samvete tillät honom att göra, om han därmed skulle ha väckt anstöt hos andra människors svagare samveten. Därför läser vi: ” ’Samvetets’, säger jag, icke edert, utan den andra personens. Ty varför skulle det vara så att min frihet blir dömd av en annan persons samvete?” (1 Kor. 8:7—13; 10:27—29, NW) Paulus försvarade inte här sina personliga rättigheter som somliga menar eller förfäktade att hans handlingsfrihet inte skulle begränsas av andras sätt att bedöma saker och ting. I stället framhöll han, att han var villig att avstå från den frihet som hans samvete tillerkände honom, om han genom att begagna sig därav skulle bli ogynnsamt dömd av en annan människa med ett svagare samvete. Han föredrog att giva upp sin samvetsfrihet, om han genom att bruka den skulle oroa sin svagare broders samvete.
Men Paulus var å andra sidan inte villig att avstå från samvetsgrann lydnad för Guds ord bara därför att det kunde komma att väcka anstöt hos människor med samveten som blivit oriktigt fostrade i enlighet med de falska religionerna på hans tid. Hjälpmedlet under sådana förhållanden var inte att Paulus övergav Guds tjänst, utan att de samveten som fläckats av falsk religion fick tillrättavisande fostran från Skriften. De goda ting som tillhör Guds sanna tillbedjan kan tyckas besudlade samveten orena, men är rena för det samvete som fostrats av Gud. Därför skrev Paulus: ”Allt [som tillhör den sanna tron] är rent för dem som äro rena. Men för människor som äro besudlade och otrogna [på grund av befläckelse av den falska religionens fabler] är ingenting rent, utan både deras sinnen och deras samveten äro besudlade. De kungöra offentligen att de känna Gud, men de förneka honom genom sina gärningar, emedan de äro avskyvärda och olydiga och underkända för allt gott verk.” — Tit. 1:13—16, NW.
Vi måste alltså lyda våra samveten, om de har blivit övade i enlighet med Guds ords rättfärdiga principer. Vi måste visa mycken hänsyn för de svagare samveten som några av våra mindre mogna bröder i tron har. Men vi bör inte låta världsliga människors besudlade och otrogna samveten vara våra vägledare, eller låta dem leda oss bort från att göra det som är rätt. Att hålla fast vid ett gudaktigt samvete kan komma att kräva sinnesstyrka, men det kommer att vara välbehagligt för oss och för Gud: ”Om någon för sitt samvetes skull inför Gud håller stånd under hemsökelser och lider orättvist, så är detta någonting välbehagligt.” (1 Petr. 2:19, NW) Vid alla tider och under alla förhållanden: ”Behåll ett gott samvete.” — 1 Petr. 3:16, NW.