Teokratisk takt i söndrade hem

”Föreställa ni eder, att jag har kommit för att skänka frid på jorden? Nej, sannerligen icke, det säger jag eder, utan i stället söndring. Ty från och med nu skall det finnas fem i ett hus söndrade: tre mot två och två mot tre. De skola vara söndrade fader mot son och son mot fader, moder mot dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru och sonhustrun mot sin svärmoder. Ja, sannerligen, en mans fiender skola vara personer bland hans eget husfolk.” — Luk. 12:51—53; Matt. 10:36; NW.

1. När är det svårare att uppföra sig teokratiskt i familjekretsen?

NÄR alla medlemmar i en familj är överlämnade åt Jehova, är ett teokratiskt uppförande möjligt. Familjen erkänner mannens ledarskap och föräldramyndigheten, och båda utövas i kärlek. Familjen studerar tillsammans, besöker mötena tillsammans, arbetar i tjänsten tillsammans och delar hushållsplikterna. Men hur är det om inte alla familjemedlemmarna är vittnen för Jehova, som godtar hans principer?

2. Om hustrun inte är i sanningen och mannen är det, vilket ansvar har han då gentemot henne, och vilket råd av Jesus kan han följa?

² Hur är det till exempel, om mannen är ett av Jehovas vittnen, men hustrun inte är det? Det ändrar inte mannens ansvar och förpliktelse som huvud för familjen. Han måste sörja för mat, kläder och husrum. Och vad mera är, han har fortfarande den äkta mannens uppgift att älska sin hustru, vara hennes kamrat och livsledsagare, se till att hon får rekreation och förströelse, och när det är lämpligt kommer han att försöka hjälpa henne att förstå sanningen. När Jesus sände ut sina apostlar till att predika, förmanade han dem att inte försöka tvinga budskapet på människorna i något hem, utan att sluta upp med att tala, när de som hörde på visade sanningen ifrån sig. Därtill skulle de vara ”försiktiga såsom ormar och ändå oskyldiga såsom duvor”. (Matt. 10:16, NW) Detta råd gäller också i hemmet. Sanningen skall inte tvingas på någon. Framställ den på ett taktfullt sätt, när tillfället är lägligt. Sanningen är inte någon klubba som du skall slå din partner i huvudet med. Den är inte någonting som skall drivas in med våld och makt och ett ihärdigt hamrande. I stället för att använda sådana ”hårdhänta” metoder bör du, sedan du på ett taktfullt sätt har sått ut sanningens säd, låta detta följas av det ordlösa predikandet genom exempel och låta ditt kristliga uppförande tala till förmån för sanningen.

3—5. Vad står skrivet i 1 Petrus 3:1—5, och hur bör det tillämpas?

³ Detta ordlösa predikande genom exempel anbefalls särskilt åt hustrur, vilkas män inte är i sanningen: ”På samma sätt skola ni hustrur vara undergivna edra äkta män, på det att om några icke hörsamma ordet, de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de hava varit ögonvittnen till edert kyska uppförande, förbundet med djup respekt. Och låt eder prydnad icke bestå i utvärtes hårflätning och i att ni sätta på eder guldsmycken eller bära överklädnader, utan låt den vara hjärtats fördolda människa i den stilla och milda andens oförgängliga klädnad, som är av stort värde i Guds ögon. Ty så brukade också fordom de heliga kvinnor, som hoppades på Gud, pryda sig, i det att de underordnade sig sina äkta män.” — 1 Petr. 3:1—5, NW.

⁴ Även om mannen inte är i sanningen, inte hörsammar ordet, måste den hustru som är Jehova hängiven likväl underordna sig sin man. När det nyss citerade skriftstället talar om att vinna den icke troende mannen utan ord och om att hustrun inte skall fläta sitt hår eller sätta på sig smycken eller bära överklädnader, så betyder detta inte att hon aldrig skall tala om sanningen, att hon aldrig skall kamma sig eller ordna håret på ett tilltalande sätt, att hon aldrig skall använda några prydnader, och alldeles bestämt betyder det inte att hon aldrig skall ha några ytterkläder på sig. Vad denna eftertryckliga framställning avser är i stället att visa vad det är som bör understrykas och framhävas, att den viktigaste prydnaden är en stilla och mild ande, ett kyskt uppförande, en djup respekt för den äkta mannen. Viktigare än kvinnans yttre utseende är ”hjärtats fördolda människa”, vad hon är i sitt inre, invärtes, i hjärtat. Vad för slags personlighet är det som bor där inne, vilka motiv finns där, vilken sinnesinställning eller ande finns där? Denna hjärtats fördolda människa ger sig till känna genom kvinnans uppförande, och om den ”människan” är god, kommer detta att kläda kvinnan i kyska gärningar och ett aktningsfullt uppträdande. (Rom. 7:22; 2 Kor. 4:16; 1 Tim. 2:9, 10; NW) Heliga kvinnor i forna tider prydde sig på detta sätt, men de använde också smycken och fina kläder, och gång efter annan talade Jehova om sitt folk under symbolen av en kvinna, och han själv prydde denna kvinna med präktiga kläder och dyrbara smycken. (1 Mos. 24:22, 53; 2 Mos. 3:22; 35: 22; Est. 5:1; Jes. 61:10; Hes. 16:10—14) Vi skall därför inte försöka tvinga in detta skriftställes innebörd i en bokstavlighetens tvångströja, utan vi bör inse att det eftertryckligt visar vad det är som det i första hand ligger vikt vid.

⁵ Den hustru, som är Jehova hängiven, kommer alltså att genom sitt kristliga uppförande visa den goda verkan, som sanningen har på henne, och detta kan komma att vinna den icke troende maken över på sanningens sida utan några ord eller ha större verkan än ord. Ibland förlorar hustrur sina män på grund av ord, alltför många ord. Hustrun skall naturligtvis förklara sanningen, allteftersom hon får tillfälle, och visa varför hon är med på möten och går ut i tjänsten, men hon får aldrig gå till överdrift eller bli taktlös. Hon kommer att vara särskilt noga med att utföra sina plikter som hustru, hålla hemmet rent, laga god mat, se efter sina barn och ägna någon tid åt sin man som sällskap och kamrat. Hon kommer att passa in sin tjänst på fältet på en sådan tid i sitt arbetsschema, att den minst kolliderar med hennes åligganden som hustru.

6. Om din äktenskapspartner inte är i sanningen, är detta då orsak till skilsmässa, eller när kan du få lov att separera, och med vilka inskränkningar?

⁶ Att din man eller hustru inte är i sanningen är ingen orsak till separation: ”Om någon broder har en icke troende hustru och hon likväl är villig att bo tillsammans med honom, må han då icke lämna henne; och om en kvinna har en icke troende man och han likväl är villig att bo tillsammans med henne, må hon då icke lämna sin man.” Din icke troende partner kan komma att slutligen ta emot sanningen, därför att han eller hon har givit akt på ditt goda uppförande eller hört ditt taktfulla vittnesbörd: ”Du hustru, hur vet du, om du icke skall frälsa din man? Eller du man, hur vet du, om du icke skall frälsa din hustru?” Men om den icke troende önskar separera, så behöver inte den troende försöka hindra det, utan kan låta vederbörande gå. Ibland gör den icke troende förhållandena outhärdliga, men stannar ändå kvar hos den troende. Det kan bli så svårt, att den troende beslutar sig för att separera, i medvetandet om att inte kunna fortsätta. Mannen kanske brukar ytterligt fysiskt våld mot sin hustru eller kanske underlåter att ge henne materiellt underhåll, eller hustrun kanske gör motstånd mot sin mans teokratiska tjänst eller utsätter på annat vis hans andliga välfärd för fara, så att hans utsikter till evigt liv riskeras. Om den troende kommer till den slutsatsen, att det förhåller sig så med hans äktenskap, kan han separera, men eftersom äktenskapsbrott eller döden är det enda som upphäver ett äktenskap i Jehovas ögon, är den troende inte fri att gifta om sig, även om laglig skilsmässa skulle erhållas: ”Om hon verkligen skulle gå ifrån honom, må hon då förbliva ensam eller också försona sig igen med sin man; och en man bör icke lämna sin hustru”, dvs. inte utan att vara underkastad liknande restriktioner. — 1 Kor. 7:12, 13, 16, 15, 11; Matt. 19:9; Mark. 10:11,12; Rom. 7:2, 3; NW.

7. Vad bör de föräldrar göra, vilkas barn inte är i sanningen?

⁷ Ofta är det mellan föräldrar och barn som söndringen i hemmet råder. Om föräldrarna är överlämnade åt Jehova som hans tjänare, men deras barn inte är det, kommer föräldrarna att bemöda sig om att undervisa sina barn och därvid bruka tålamod och takt. De måste framlägga sanningen på ett sådant sätt, att deras barn kan fatta den, och också ta sina barn med sig till församlingens möten. Fastän det i många nutida familjer har varit alldeles tvärtom, är det fortfarande föräldrarnas plikt att hålla sina barn i lydnad och under uppsikt, och om den som är familjens huvud inte kan göra detta, betraktas han som olämplig till att ha någon särskild tjänarpost i den kristna församlingen. Alldeles som tjänare i församlingen utför sina plikter med kärlek och takt, så måste föräldrarna utöva sin föräldramyndighet med en fasthet som mildras av kärlek och takt. Om bara den ena av föräldrarna är i sanningen, så måste denna troende part undervisa barnen i den utsträckning som är möjlig och hoppas att därigenom frälsa barnen. — 1 Tim. 3:4, 5; 1 Kor. 7:14.

8. Hur bör barnen handla, när deras föräldrar inte är i sanningen?

⁸ Situationen är ömtåligare, när barnen tar emot sanningen, men föräldrarna inte gör det. Barnen är fortfarande under sina föräldrars uppsikt och måste foga sig i den, som Jesus gjorde. Men samtidigt måste de hålla Jehovas tjänst i minnet, som Jesus gjorde, när han var barn. Barnen kommer säkert att försöka förklara sanningen för sina föräldrar och framhålla den förpliktelse de känner att studera och tjäna, och vad som är ännu viktigare, de kommer att försöka visa genom sitt förbättrade uppförande och samarbete med familjen, vilken förändring till det bättre som sanningen har åstadkommit hos dem. Kanske kan de därigenom vinna sina föräldrar. Det har hänt förr. Kanske barnens föräldrar kommer att tillåta barnen att ta vuxna vittnen, som är mogna i sanningen, med sig hem, för att dessa skall kunna avge ett grundligare vittnesbörd angående hoppet om den nya världen. — Luk. 2:48, 49, 51.

9. Vilket råd är det särskilt viktigt att följa i söndrade hem?

⁹ Det är särskilt viktigt att vi taktfullt vaktar vår tunga, när vi lever i ett söndrat hem. Det gudomliga rådet lyder: ”Må det ni tala alltid vara behagligt, kryddat med salt, så att ni veta hur ni böra svara var och en.” Om detta gäller vårt uppträdande gentemot utomstående, så gäller det förvisso också vårt beteende mot vår familj. ”Vedergäll ingen med ont för ont”, inbegripet också ont tal. Att man ger svar på tal i ett vredgat genmäle kan nog inte gagna en icke troende familjemedlems personliga intresse, och den som älskar Jehova kommer därför att tänka på Skriftens ord om att ”icke göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med sinnets ödmjukhet hålla före att de andra äro eder överlägsna, och icke med personligt intresse hålla ett vaksamt öga bara på edra egna angelägenheter, utan också med personligt intresse beakta de andras”. Stå emot lusten att bli förargad eller högljudd, och gör klart för dig att det är bättre att ta emot skymford än att själv skymfa: ”Låt icke solen gå ned, medan ni äro i ett uppretat tillstånd. Låt icke något ruttet tal gå ut ur eder mun, utan i stället sådant tal som är nyttigt till att uppbygga, allteftersom det kan behövas, på det att det må förläna åhörarna det som är gynnsamt för dem. Må all illvillig bitterhet och förbittring och vrede och allt skriande och alla skymfliga ord avlägsnas ifrån eder tillika med all skadelystnad.” — Kol. 4:6; Rom. 12:17; Fil. 2:3, 4; Ef. 4:26, 29, 31; NW.

10. Var måste kompromissande och eftergivenhet upphöra, och varför bör vi inte känna oss oskäligt nedslagna, om alla våra ansträngningar att vinna familjemedlemmar slår fel?

¹⁰ De troende i ett söndrat hem bör göra många eftergifter för att bevara friden och kanske vinna de icke troende, men det finns en punkt, där kompromissandet måste upphöra, och det är när ostraffligheten inför Jehova sätts i fara. Studier, mötesbesök och tjänst kan inskränkas, men de får aldrig upphöra. Vi kan ge efter på många punkter, men om vi uppger vår ostrafflighet, så är det att uppge allt, själva livet inbegripet. När det kommer till ett avgörande, till och med gentemot familjemedlemmar, ”måste [vi] lyda Gud såsom härskare mer än människor”. Att på detta sätt stå för vår sak kommer att utgöra en svår prövning. Petrus skrev: ”Mina älskade, var icke förbryllade över den brännande hetta ibland eder, som träffar eder till en prövning, som om något sällsamt drabbade eder.” Det är sannerligen en glödhet prövning, när vi måste uthärda skymfliga ord från dem vi älskar, när våra fiender finns inom vår egen familjekrets, men vi bör inte anse det för något sällsamt. Gav oss inte Jesus själv denna varning: ”Föreställa ni eder, att jag har kommit för att skänka frid på jorden? Nej, sannerligen icke, det säger jag eder, utan i stället söndring. Ty från och med nu skall det finnas fem i ett hus söndrade: tre mot två och två mot tre. De skola vara söndrade fader mot son och son mot fader, moder mot dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru och sonhustrun mot sin svärmoder. Ja, sannerligen, en mans fiender skola vara personer bland hans eget husfolk.” Så att om alla våra ansträngningar för att vinna de icke troende i vårt hem slår fel, bör vi inte låta oss bli nedslagna eller missmodiga för detta. Det är en uppfyllelse av Jesu ord. Och liksom bibeln säger, att en panter inte kan förvandla sina fläckar, behöver vi inte förvänta att kunna förvandla en get till ett får, och inte heller bör ett får handla som en get. Fortsätt att vara ett får. — Apg. 5:29; 1 Petr. 4:12; Luk. 12:51—53; Matt. 10:36; NW.

Föredömlig ostrafflighet på hemmafronten

11. Hur mötte en ung flicka motstånd från familjen, och med vilken utgång?

¹¹ Vi skall nu höra bara ett par av de tusentals fall, där en kristens fiender har varit personer bland hans husfolk. En ung flicka, sexton år gammal, fick i sitt hem besök av en förkunnare; sedan blev det några återbesök och slutligen ett bibelstudium med henne. Familjemotståndet tilltog, och slutligen fick hon av sin far och mor det ultimatum, att hon antingen måste avstå från sin nya religion eller också lämna hemmet. Hon vägrade att släppa sanningen, och de drev henne ut ur huset utan att ens ge henne tid att ta sina kläder med sig. När hon fick bo hos andra vittnen, blev fadern och modern ännu ursinnigare, gick till domaren vid ungdomsdomstolen och anklagade henne för brottsligt uppförande. När hon rannsakades, vittnade hennes föräldrar emot henne och riktade många falska anklagelser mot henne och organisationen. Det såg ut som om föräldrarna skulle vinna, men Jehova gav seger och befriade flickan från att stå under föräldrarnas uppsikt. Nu är hon gift med ett vittne och uppfostrar sina barn till att också bli vittnen. Men detta är inte allt. Föräldrarnas grymma och omänskliga handlingssätt förmådde hennes bror att ställa sig på hennes sida som ett av Jehovas vittnen. Han blev bortkörd från hemmet och placerad i ett barnhem. När han blev gammal nog att få sin frihet, begav han sig därifrån, började vittna, blev heltidsförkunnare och använder nu all sin tid till att tjäna på Betel i Brooklyn.

12, 13. Vilket prov ställdes en ung man inför, hur bestod han det, och vad blev slutligen följden?

¹² Låt oss nu tänka på den trosprövning en ung man fick genomgå, när han just höll på med att lära känna sanningen. Hela hans familj var emot honom. När han läste våra skrifter och talade om sanningen, sade hans far, mor, bror och syster allesammans att han höll på att bli tokig. Till sist måste han sluta upp med att tala om sanningen med dem för att undvika beständiga sammandrabbningar. Sedan han för första gången hade varit på ett möte i Rikets sal där på platsen, gjorde hans far en sista desperat ansträngning att klippa av sonens förbindelse med sanningen. Det blev en diskussion inom familjen angående kravet på att han skulle överge sanningen, denna hatade och föraktade nya religion. Han stod ensam mot familjen och vägrade i sin fars och sin mors närvaro att sluta upp med att läsa sanningen och vara tillsammans med Jehovas vittnen. När han sade detta, ryckte fadern, som var polisman, upp sin 11,5 mm automatpistol, höll den mellan ögonen på den unge mannen och skrek: ”Antingen slutar du upp med den här förbannade religionen, eller också skjuter jag dig för pannan!” Sonen satte sin lit till Jehova och sade: ”Nej, jag slutar inte upp, och om du har mod att trycka av, så gör det!” Fadern hade inte mod, dängde ner pistolen i dess hölster och rusade svärjande ut ur rummet.

¹³ Den unge mannen blev senare döpt, blev förkunnare, sedan tjänare i församlingen på orten och är nu på Betel. Men proven var inte överståndna. När han trädde in i heltidstjänsten, övergav hans hustru honom och sökte skilsmässa, därför att han valde att tjäna Jehova av allt sitt hjärta och sinne och all sin själ och kraft. Job i forna tider är inte den ende som av sin hustru blivit uppmanad att förbanna Gud och dö, och han är inte den ende som har vägrat och sagt, att han skulle bevara sin ostrafflighet tills han dog! (Job 2:9, AV; 27: 5) Under tiden hade emellertid modern tagit intryck av sin sons handlingssätt, och när fadern skilde sig från henne och lämnade henne utan understöd, tog hon ståndpunkt för Jehova, gick ut i pionjärarbetet och dog trogen i tjänsten. Sonen tjänar alltjämt på Betel.

14, 15. Vilka uppseendeväckande exempel på ostrafflighetens bevarande jublar vi över, men vilken annan kamp för tron får vi aldrig glömma?

¹⁴ Vi hör ofta talas om de prövningar som trogna vittnen bakom järnridån får utstå, i arbetsläger, i koncentrationsläger, hur de får uthärda köld, hunger och tortyr, hur de får stå inför exekutionsplutoner. Vi ryser över deras prövningar, förundrar oss över deras ostrafflighet, gläds över deras ståndaktiga hållning och orubbliga nit under allt detta. Vi jublar över den verkningsfulla insats de gör för att hävda och förhärliga Jehova, och vi beder om att de måtte kunna fortsätta att visa mod under ökade kval och växande dödshot. Låt oss komma ihåg också andra bakom järnridån eller under diktatoriska regeringar, vilka utom risken att få lida dylika ting också blir hårt prövade på andra sätt. Hur är det till exempel för dem, vilkas hem är en splittrad front med en beständig sammandrabbning mellan olika viljor, där nervkrig och utmattningskrig oupphörligt rasar, där de löper fara att bli blottställda eller förrådda åt myndigheterna? Är ett sådant liv lätt? Är det inte en hård prövning att älska en make eller maka och så behöva se sin livskamrat vända sig emot en, motstå Jehova och slå in på tillintetgörelsens väg? Kanske barn vänder sig emot föräldrar och vållar outsäglig hjärtesorg. Olidligast är plågan av sår som tillfogas en av dem man älskar.

¹⁵ Det är inte lätt att uthärda fysisk tortyr, och detsamma gäller om sinnets vånda; det är ett svårt prov att ställas inför exekutionsplutonen en gång, och detsamma gäller om en spärreld av skymford och smädelser som man dagligen får uthärda, år ut och år in, och om att ständigt bli hackad på och förlöjligad i sitt eget hem, utesluten ur familjekretsen och dess angelägenheter för att man tjänar Jehova. I många fall kan man lättare ge sig ut ur detta än man kan slippa ut ur ett fängelse eller koncentrationsläger. Låt oss emellertid inte glömma det kalla krig, som kyler familjekretsen, där några är i sanningen och några inte, där en beständig kamp för tron pågår på hemmafronten dygnet runt. Låt oss därför inte glömma hur dessa vittnen tålmodigt framlever sitt liv åren igenom. Dessa prövningar och förföljelser är kanske inte så sensationella, men ändå kan de vara mycket påfrestande. De skarpaste dolkstötar en man kan få är de som älskade medlemmar av hans egen familj riktar mot hans hjärta, men till och med de förmår inte vända dem som har överlämnat sig åt att tjäna Jehova bort ifrån trogen tjänst!

16. Vilken tröst finns det för dem som har förlorat sina familjer därför att de har tagit ställning för sanningen?

¹⁶ Finns det några bland dem som nu läser dessa rader som har förlorat sin familj för sanningens skull, såsom det skedde i de båda förut relaterade fallen? Är du lik de personer som det där gällde? Menar du att du har förlorat din familj? I så fall kan du bara se dig omkring och betrakta dina nya bröder och systrar i den nya världens samhälle, som är förenade med dig i Jehovas tjänst, och medan du betraktar dem bör du göra klart för dig att du erfar uppfyllelsen av Jesu löfte: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller moder eller fader eller barn eller åkrar för min skull och för de goda nyheternas skull, som icke skall få hundrafalt nu i detta tidsskede, hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar, jämte förföljelser, och i den kommande tingens ordning evigt liv.” (Mark. 10:29, 30, NW) Och det är inte bara dussinet eller hundratalet bröder och systrar i din hemförsamling, dem som du nu befinner dig ibland, som du har vunnit. Nej, utan det finns hundratusental av dem hela jorden utöver, färdiga att ta emot dig med öppna armar, öppna dörrar och framför allt öppna hjärtan. Och denna stora teokratiska familjekrets kommer inte att brytas av gnat, av bråk, av strid, av uppror eller av gudlöshet, ty det är en familj som är förenad under Jehova Gud och hans konung, Kristus Jesus, och varje medlem i den är ivrigt inriktad på att bevara ett aldrig upphörande teokratiskt uppförande inom denna glädjefyllda familjekrets! Må Jehova hjälpa oss att göra så alltid!

(The Watchtower, 1 april 1955)