Frågor från läsekretsen
● Skulle könsakten kunna försiggå på ett sådant sätt mellan man och hustru att det skulle anses orent i Jehovas ögon?
Det är naturligtvis inte något orent i själva den köttsliga föreningen, i det naturliga sättet för könsförbindelse mellan en äkta man och hans hustru, såsom det blivit förordnat av vår Skapare. Könsumgänget ger dem som är förenade i äktenskap tillfälle att visa varandra innerlig kärlek och tillgivenhet. Att det inte bara tjänar såsom ett medel för fortplantning, utan också såsom ett medel att stilla åtrån och såsom en källa till tillfredsställelse och glädje, det är inte i strid med Guds ord. Men vilka tecken eller bevis på tillgivenhet som är välbehagliga, det är en sak som kontrahenterna i varje äktenskap själva måste komma till en slutsats om. — 1 Mos. 1:28; 1 Kor. 7:9; Ords. 5:15—19.
Men också i dessa intima angelägenheter i livet tillämpar de kristna bibelns principer. De inser att i fråga om denna sak, såväl som när det gäller andra frågor i livet, måste man odla och ådagalägga Guds andes frukt, och detta inbegriper återhållsamhet, självbehärskning. (Gal. 5:22, 23) Följaktligen kommer en kristen inte att ge passionen fria tyglar. Han kommer att inse att den myndighet över den andres kropp, som tillkommer den gifte, inte berättigar honom till att hänge sig åt sådana vanor som är både plågsamma för äktenskapspartnern och orena i Guds ögon. (1 Kor. 7:3—5) Myndigheten över den äkta mannens eller hustruns kropp begränsas av Skriftens principer, och fördenskull kommer kristna människor som lever i äktenskap med varandra att söka tillämpa dessa, och på så sätt kommer de att samarbeta och bidra till sann lycka för varandra. (Ef. 5:25—33; 1 Petr. 3:7—9) Till sin andliga välfärd och till stort gagn för sig påminner de sig och tillämpar Kristi ord i Matteus 7:12: ”Allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.”
Människorna är utrustade med bestämda organ, manliga och kvinnliga, för könsumgänge. Den uppgift, för vilken de är ämnade, och deras rätta bruk ligger i öppen dag. Endast på detta rätta och av Gud bestämda sätt skall dessa organ brukas. Det är avvikelser från det rätta och naturliga bruket av dessa organ i syfte att tillfredsställa en åtrå efter onaturlig intimitet med könsorganen eller i syfte att uppväcka djurisk passion som är orena. Sådant är förnedrande, såsom det framgår av Romarna 1:21—32. Det är förvändhet och är ohälsosamt och osunt. Sådana handlingar innebär i själva verket avgudning av könsorganen, och de bidrar inte till äktenskapets lyftning. De gör inte den äkta sängen ärbar. (Hebr. 13:4) En kristen undviker förvisso all sådan köttets orenhet, som tillhör köttets gärningar, och önskar inte ha någon del i sådan förvändhet. — Gal. 5:19.
När det gäller dessa frågor, måste åt Gud överlämnade kristna bära sin egen börda av ansvar. Sedan man läst och tillägnat sig de förträffliga råd som bibeln ger i dessa ting, är det varje enskilt äkta pars sak att tillämpa dessa gudaktiga principer i sitt liv på ett förståndigt och kärleksfullt sätt. — Gal. 6:5.
Om de överlämnade äkta makarna begår någon handling som är moraliskt orätt, inte äktenskapsbrott eller otukt, utan en handling som alltså bara berör dem själva, i det att den är av högst privat natur, och som ingen i församlingen eller i världen skulle kunna vinna någon kunskap om, såvida de berörda individerna inte avslöjar vad som skett, vad bör de då göra? De bör vända sig till Gud i bön i denna sak. Om Gud ser att de erkänner det olämpliga i det som de företagit sinsemellan och att de är djupt bedrövade och ångerfulla över det som skett och att de strävar efter att aldrig mera upprepa en sådan handling, då är det tillräckligt att de bekänner sin synd för honom och ber om förlåtelse genom Kristus Jesus. Men om ett sådant missbruk fortsätter till följd av mänsklig svaghet, och den ena eller den andra parten skulle börja känna de skadliga verkningarna av detta missbruk och börja känna sig betryckt till följd av det och inte kan få någon lättnad på grund av den andra partens fortsatta dåliga uppförande, hur bör den betryckte då handla? Allra först bör vederbörande söka reda ut saken med den andra parten. Men om alla sådana ansträngningar misslyckas, då kan den betryckte vädja till den kristna församlingens kommitté. Om så sker, är det lämpligt att kommittén tillrättavisar den kontrahent som förbrutit sig. Kommittén kan ge bistånd genom bön och råd, på det att det äkta paret må få hjälp att övervinna svagheterna och sköta sina intima äktenskapliga angelägenheter på ett sådant sätt, att de kan fortsätta ett lyckligt äktenskapligt samliv med minsta möjliga sinnesoro, och på det att de må kunna tjäna Guds fullkomliga rikes intressen bättre. — Jak. 5:13—16.
Det är ofrånkomligt att brott mot det som är skriftenligt och normalt i fråga om äktenskapligt samliv inte är av någon ringa betydelse. De som älskar rättfärdigheten är synnerligen angelägna att handla gudaktigt i dessa högst personliga saker. Om människor som är förenade i äktenskap begår moraliskt orätta handlingar, så får detta sannerligen vittgående följder. Först och främst måste de inse att de misshagar Skaparen, Jehova Gud. Detta inverkar också sannolikt på deras förhållande till andra människor, ty det är något som är fel i deras liv. De vet om detta, och de känner sig kanske ovärdiga att ta ytterligare del i att predika de goda nyheterna om Riket. I stället för att visa sig lyckliga och glada kan de bli buttra och sluta sig inom sig själva. Det är uppenbart att något måste göras, om de åter skall få känna lycka och glädje och tillfredsställelse i förhållandet till varandra, till sina medkristna och till Gud, den Allsmäktige.
Om sådana orätta förehavanden har blivit till vanor, krävs det tid, bön till Gud och ivrig, allvarlig strävan för att man skall kunna rätta till missförhållandena. Det är sinnet som först måste rättas till. När sinnliga och otillbörliga tankar dyker upp i sinnet, kommer en uppriktig och ärlig kristen att ha nytta av att påminna sig Paulus’ ord i Filipperna 4:8: ”Slutligen, bröder, vadhelst som är sant, vadhelst som har vikt och betydelse, vadhelst som är rättfärdigt, vadhelst som är kyskt, vadhelst som är värt att älska, vadhelst som blir väl omtalat, vad dygd som finnes och vadhelst lovvärt som finnes — fortsätt med att tänka över dessa ting.” — NW.
Under sin kamp mot begärelser, som kan leda till omoraliskhet, måste den gifte kristne inse att det som han tillför sitt sinne kraftigt kommer att inverka på honom. Man måste vara noggrann vid sitt val av filmer, teaterpjäser, böcker och annan förströelse. Liksom de ogifta måste vara på sin vakt i dessa stycken, så att de inte förfaller till ett omoraliskt handlingssätt, måste också de gifta kristna vara det. Om de fyller sinnet med omoraliska eller förvända idéer, kan den tid komma, då de hänger sig åt att praktisera dem i sina egna högst privata angelägenheter till sitt eget fördärv och till andlig skada för sig.
Om orätta begär och olämpliga vanor har blivit djupt rotade, kan det hända att de som söker rätta till sina förhållanden, så att de skall kunna behaga Gud, finner att de felar på nytt, innan de kan övervinna sina dåliga vanor med Guds hjälp. Men de bör inte känna sig missmodiga och bör inte ge upp. Sådana människor bör fortsätta att se upp till Jehova Gud och vända sig till honom för att få förlåtelse och bli renade, för att få den hjälp och styrka som de behöver. Han är inte långt borta från dem som söker honom, och med hans hjälp kan dessa människor vara förvissade om att de kan övervinna dessa egensinniga tendenser och vinna seger över sådana dåliga vanor eller handlingar som är moraliskt orätta. — Fil. 4:13.