Hur man lyckas i äktenskapet

FÖRETAGET att vara man och hustru är det äldsta kompanjonskapet i världen. I nära 6.000 år har den äktenskapliga institutionen varit i verksamhet. Man skulle därför vänta sig, att alla dess skrynklor vid det här laget skulle vara utslätade och dess svårigheter bemästrade. Emellertid stiger skilsmässosiffrorna hastigt för varje år som går, och de lyckade äktenskapen blir allt färre. Hur kommer detta sig? Varför gör så många av dem som ger sig in på detta företag snart bankrutt? Ungt folk ledes till att tro, att äktenskapet är ett sällt tillstånd av fullständig lycka, förnöjsamhet och framgång. Är det möjligt att undvika den hord av vedermödor och påfrestningar, som ofta gör gifta människors liv djupt olyckligt? Detta är viktiga frågor, och både gifta och ogifta borde känna till svaren.

Orsakerna till hemskillnad och skilsmässa säges vara många. Grymhet, att den ena parten överger den andra och inte fullgör sin underhållsskyldighet, äktenskaplig otrohet, ekonomiska problem, samhällsställning och social standard, fysisk och psykisk sjukdom, stridighet i lynne och tänkesätt är några av dem. Den allra vanligaste orsaken hänför sig till det sexuella förhållandet mellan makarna. Vid närmare betraktande finner man emellertid, att alla dessa äktenskapliga besvärligheter kommer av mycket djupare orsaker. Själviskhet och frånvaron av sann kärlek, avsaknad av kunskap, förstånd och vishet, brist på barmhärtighet, förlåtelse, tålamod och självbehärskning, snedvriden rättskänsla, missbruk av makt och myndighet — allt detta är grundläggande orsaker, och de ger upphov till alla de stormar på ytan, som medför bedrövliga följder för dem som seglar på äktenskapets hav. En som inte heller får förbises är den store och mäktige äktenskapsförstöraren, Satan, djävulen, som har gjort och gör allt som är möjligt för att håna och förlöjliga, slå sönder och förinta äktenskapets helgd.

Nåväl, detta är alltså orsakerna. Men i våra dagar är de flesta människor inte särskilt intresserade av att gräva i orsaker och anledningar till saker och ting. Sådant där lämnar vi åt specialisterna och experterna, menar de. Vad folk vill veta är hur verkningarna av dessa orsaker skall kunna undgås. Det viktiga som gifta människor är intresserade av är hur man skall kunna samsas på ett lyckligt sätt och göra sitt äktenskap till ett framgångsrikt företag.

Äktenskapet är av gudomligt ursprung och äger Guds godkännande, när det ingås och genomföres på tillbörligt sätt. (1 Mos. 2:22—24; Ords. 18:22; Hebr. 13:4) Det var Jehova Gud som skapade mannen och kvinnan och danade dem till komplement åt varandra. Deras karakteristiska egenskaper bör därför komplettera, inte konkurrera med, varandra. Det är inte alls någon fråga om vilken som är den ”bättre hälften”. Mannens fysiska styrka, energi, initiativ, beslutsamhet och förmåga att resonera bör inte stå i något motsatsförhållande till de för kvinnan särskilt utmärkande dragen: hängivenhet, sympati, intuition och moderliga egenskaper och instinkter. Eller vice versa. Ingen bör känna sig upprorisk eller klaga över att han eller hon inte kommit att tillhöra det motsatta könet. (Rom. 9:20, 21) Och då äktenskapet är förordnat av Jehova Gud, för att det skall frambringa lyckliga resultat, måste det genomföras i enlighet med hans fullkomliga lagar, som vi finner i bibeln.

Läs boken med äktenskapsregler!

När man studerar Guds bok med regler för vår handel och vandel, bibeln, får man veta, att äktenskapsförbundet mellan en man och en kvinna, som är invigda år Herren, är i högsta grad heligt och bindande. Den faktor som enligt Guds ofelbara sanningsord är den viktigaste för varje äktenskap är kärlek. Utan kärlek kommer inget äktenskap att lyckas. Med den kommer inget äktenskap att misslyckas. Oavsett vilken definition som ordboken ger, säges kärlek vara det ”fullkomliga uttrycket för osjälviskhet”. Men den är inte någon kall, abstrakt och livlös princip eller sanning. Kärleken tar sig uttryck i handling. När det råder sann kärlek, sker en ständig varm utväxling av osjälvisk hängivenhet och tillgivenhet mellan man och hustru. Kärleken är en gudalik egenskap, ”frukten” av Guds ande, ty Jehova själv är kärleken personifierad. — Gal. 5:22; 1 Joh. 4:8.

Kärleken är tålig och långmodig och förlåtande. Kärleken är vänlig, mild och ömhjärtad. Kärleken är frikostig, hänsynsfull och omtänksam och ständigt på spaning efter tillfällen att göra gott mot maken eller makan. Kärleken är inte ohyfsad, harmsen, uppbrusande, gemen, ohövlig, fräck, tarvlig, oartig eller oblyg. Nej, kärleken är inte det ringaste självisk. Den finner inte behag i orättfärdighet; den har ingen glädje av andras lidande. Om kärleken är drivkraften i mannens och hustruns hjärtan och sinnen, finns det följaktligen inget problem mellan dem som är för svårt för att kunna lösas. — 1 Kor. 13:1—8, 13, NW.

Tag till exempel frågan om sexuellt umgänge mellan man och hustru, som säges vara den främsta orsaken, till att äktenskapet misslyckas. Ofta ingås sådana giftermål på grund av en överhettad självisk passion. Vigselattes ten betraktas inte som bekräftelse på ett heligt förbund om samhörighet och kompanjonskap utan som ett medel, varigenom förbindelsen undgår att betraktas som otillbörlig från samhällets sida och det försvagade och syndiga köttets vällustiga och själviska krav legaliseras. Det är inte underligt, att människor med en sådan självisk åtrå snart tröttnar på varandra och börjar söka möjligheter och utvägar att slippa loss ur äktenskapets band. Dessa individer har ingen aktning för Guds kärlekslag och har heller ingen aktning för hans befallningar emot lystnad och äktenskapsbrott, och i sin liderlighet begår de alla slag av sexuellt missbruk. Vad spelar det för roll för dem, att det otrogna Israel förgjordes för sina avskyvärda otuktsgärningar? — 2 Mos. 20:17; Ter. 5:7—9; 29:23; Matt. 5:27—30; Hebr. 13:4.

Hur annorlunda är det inte, när äkta par drives att ge uttryck åt sann hängivenhet och osjälviskhet gentemot varandra! Var och en söker i allt medverka till den andra partens välfärd och glädje. Var och en önskar tillfredsställa och behaga sin make eller maka mer än sig själv. Var och en är trogen och sann mot den andre. Vilken glädje och frid råder det inte i en sådan familj! Vilken upplyftande kraft till det goda skulle inte få lov att verka, om det mänskliga samhället i allmänhet följde bibelns föreskrifter och befallningar i denna sak! Inga män skulle hysa begär till sin nästas hustru. Inga kvinnor skulle leva som skökor med andra män. Veneriska sjukdomar och allt därmed följande elände skulle snart dö ut.

Hustrurna sina män undergivna

Mannen och kvinnan blev inte skapade lika i makt och härlighet; mannen kom först och fick särskilda företrädesrättigheter. (1 Kor. 11:8, 9) Sedan mannen blivit förenad med sin hustru, blev de två ett, men ledningen förblev alltjämt hos mannen. Alldeles såsom Jehova är huvudet för sin hustrulika organisation och Kristus är huvudet för sin trolovade församling, så är också mannen med rätta huvudet inom varje äktenskap, varje familjeenhet. Detta är den teokratiska bestämmelsen, och den medför endräkt, frid och harmoni; och om den ändras, måste givetvis förvirring och tvedräkt bli följden, såsom vi ser i fallet med den upproriska drottning Vasti i det forntida persiska riket. — 1 Kor. 11:3; Ef. 5:23; Est. 1:10—20.

Om mannen är huvudet, så följer därav att hustrun måste vara honom undergiven. ”Ni hustrur, var edra män undergivna, såsom det är tillbörligt i Herren.” Även om hustrun är invigd åt Herren och hennes man inte är det, gäller denna princip fortfarande. (Kol. 3:18, NW; 1 Petr. 3:1) Paulus skrev under inspiration: ”Må en kvinna lära i stillhet med all foglighet. Jag tillåter icke en kvinna att undervisa eller att utöva myndighet över en man, utan hon må vara i stillhet.” Och återigen säger han: ”Må kvinnorna hålla sig tysta i församlingarna.” Om de inte förstår en sak, ”må de då fråga sina män hemma, ty det är vanhedrande för en kvinna att tala i en församling”. (1 Tim. 2:11, 12; 1 Kor. 14:33—35, 40, NW) Betyder detta, att en kvinna måste förbli stum vid alla tillfällen? Inte alls. Paulus skriver om församlingsangelägenheter, och han säger att kvinnor inte bör öppet disputera, strida eller munhuggas om en sak och på det sättet uppträda utmanande och vanära mannens ställning som huvud.

Somliga män, som saknar förstånd, uppfattar dessa bibelställen så, att hustrur endast skall vara till prydnad och nytta i huset; de skall ses men inte höras. De drar den slutsatsen, att hustrun inte får ha någon talan i husliga angelägenheter och att det är mannens ensamrätt att fatta alla beslut utan att rådgöra med hustrun vare sig före eller efter. Och vad som är ännu värre, några oförnuftiga äkta män begagnar sig av Guds ord till Eva. ”Du skall vara under din mans välde, och han skall råda över dig” såsom ett gudomligt påbud att spela husbönder över sina hustrur och behandla dem som slavar eller lastdjur. (1 Mos. 3:16, Dy) Ingenting är längre från sanningen, sådan denna är framställd i bibeln. Det finns absolut ingenting i Skriften som bemyndigar en äkta man till att uppträda som diktator eller pådrivare eller härsklysten tyrann i sitt hem.

Kvinnor är inte kor eller andra inventarier, som blir de äkta männens absoluta egendom att handskas med efter behag. En kvinna förlorar inte alla sina gudagivna rättigheter och friheter, när hon gifter sig. I själva verket är äktenskapet ett kompanjonskap, vid vars ingående båda parterna avstår från ett visst mått av den frihet som är förbunden med det ogifta ståndet: ”Hustrun utövar icke myndighet över sin egen kropp, utan det gör hennes man; likaså utövar icke heller mannen myndighet över sin egen kropp, utan det gör hans hustru.” (1 Kor. 7:4, NW) I stället för att en man i och genom sitt giftermål ökar sina besittningar och utvidgar det område, varöver han kan härska som feodalherre, måste han i verkligheten dela det som han har med sin nyförvärvade maka. Från och med då är det två munnar att mätta, två kroppar som behöver kläder, och riskerna för sjukdom och olycksfall är fördubblade. En sak är dock trösterik: Om den dubbla bördan fördelas på tillbörligt sätt av kärleken, är det dubbelt så många händer som bär den!

Ni män älska edra hustrur som er själva!

Lägg särskilt märke till Paulus’ råd: ”Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, såsom Kristus också älskade församlingen och utgav sig själv för den.” Kristus var ingen diktator. Osjälviskt utgav han sitt liv för församlingen. Äkta män bör följa hans exempel. ”På detta sätt böra äkta män älska sina hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv [de två är ett kött], ty ingen man har någonsin hatat sitt eget kött, utan han nar och omhuldar det ... Må ... var och en av eder älska sin hustru så som han älskar sig själv; å andra sidan bör hustrun hava djup respekt för sin man.” — Ef. 5:25, 28, 29, 33, NW.

En man vållar aldrig avsiktligt sin egen kropp skada. Han förödmjukar sig inte inför sina vänner, och inte heller sitter han på en klubblokal och pratar om sina egna fel och brister. Man finner aldrig en man spela översittare mot sig själv. Varför skulle inte en man visa samma kärlek mot sin hustru, sitt eget kött? När en man stukar sin tå, händer det aldrig att han slår till tån, därför att den kom honom att snava. Nej, han ropar för att det gör ont och hoppas att hans kujonerade hustru ömt skall lägga på någon lenande salva. Varför skulle då denne samme ohyfsade karl gissla sin hustru med sin tunga, eller med något ännu värre, om hon begår ett misstag, snavar eller faller?

Hur annorlunda är det inte, när man följer Guds lag om kärlek och osjälviskhet! ”Ni män, fortsätt att älska edra hustrur och hys icke bitter vrede mot dem.” (Kol. 3:19, NW) ”Ni män, fortsätt att bo på samma sätt tillsammans med dem enligt kunskap, i det ni giva ära åt dem såsom åt ett svagare kärl, det kvinnliga. ... Slutligen må ni alla vara likasinnade och visa medkänsla, utöva broderlig kärlek, vara ömt tillgivna, ödmjuka till sinnet, ni få icke återgälda oförrätt med oförrätt eller smädelse med smädelse, utan böra tvärtom giva en välsignelse.” — 1 Petr. 3:7—9, NW.

Ja, just det, lev med din hustru enligt kunskapen om Guds befallningar och med insikt om hans fundamentala naturlagar. Tag hänsyn till kvinnans biologiska konstitution, hennes begränsningar, hennes månatliga perioder, hennes växlingar, som i hög grad påverkar hennes tankeliv, sinnesstämning och temperament. Gud förbiser inte dessa kvinnliga begränsningar, och inte heller bör de äkta männen göra det. (3 Mos. 18:19; 20:18) Ni män, betrakta edra hustrur som om de vore ömtåliga instrument, ytterligt noggrant avvägda, och ge dem samma varsamma behandling som ni ger de ömtåliga organen i er egen kropp. Att visa kärlek och ömhet är inte att ådagalägga maskulin svaghet, och inte heller är det att visa någon otillbörlig vördnad eller dyrkan. Må den tanken försvinna för att aldrig dyka upp mer! Att ”giva ära åt dem så som åt ett svagare kärl” har ingenting att göra med den orätta sedvänjan att sätta kvinnor över männen på en piedestal som föremål för dyrkan. Att hustrun får röna öm tillgivenhet kommer henne att svara med ”djup respekt för sin man”, och det är så det skall vara.

”Lev glad med den hustru som du älskar.” (Pred. 9:9, KJ) Att ständigt gräla, kritisera och klaga i fråga om vad hon gör eller underlåter att göra är inte kärlekens tillvägagångssätt. Kom ihåg, att det är precis lika irriterande för en hustru att bo tillsammans med en gnällig, sur äkta man, som det är för en man att vara instängd som i en bur tillsammans med det ständiga orddroppet från en grälsjuk och gnatig hustru. — Ords. 19:13; 27:15.

Alla de andra problem, som vållar slitningar i det äktenskapliga livet, kommer också att försvinna, om bibelns enkla råd följes. Ni hustrur, odla de lyckliga vanor, genom vilka man håller kvar en man och som är beskrivna i Ordspråksboken 31:10—31. Ni barn, erkänn er far som huvudet för familjen och lyd honom i denna hans egenskap. Ni fäder, förestå ert hus på rätt sätt. (5 Mos. 6:7; 11:18, 19; Ef. 6:1—4; Kol. 3:18; 1 Tim. 3:2—5, NW) Ingen är fullkomlig, alla begår fel. Var därför ödmjuka och bed varandra om förlåtelse och se alltid till, att förargelsen och den uppretade sinnesstämningen har lagt sig, innan solen går ner. — Ef. 4:26.

Bibeln har i sanning fler nyttiga givande råd och föreskrifter att ge beträffande ämnet äktenskap än alla de böcker som någonsin skrivits av människor. Och dessutom talar den om för oss om Guds nya rättfärdiga värld, som inom kort skall avlägsna allt demonvälde och dess onda inflytande på det äktenskapliga livet. Vilka storslagna möjligheter ligger inte framför dem som får överleva striden vid Harmageddon! Därför, alla ni som nu är gifta och som har utsikter till och förhoppningar om att få leva i denna nya värld — ju förr ni börjar rätta er efter de teokratiska reglerna beträffande vår livsföring, dess förr kommer ni att börja få glädja er åt ett framgångsrikt äktenskaps välsignelser.