Frågor från läsekretsen
● Enligt artikeln Hatade för Hans namns skull i Vakttornet för den 1 september 1952 dog hundra tusentals kristna i de ”tio förföljelserna”, som började på Neros tid; bara i Egypten dog 144.000 personer under en av dessa förföljelser. Hur stämmer detta överens med att Skriften begränsar antalet av dem som tillhör Kristi kropp till 144.000 och att ställningen som en medlem i denna kropp var den enda som stod öppen för kristna människor under dessa århundraden? — J. A., Dominikanska republiken.
Artikeln framhöll inte någon absolut siffra för det antal människor som dog under dessa förföljelser, utan talade om resultaten av förföljelserna på ett mera generellt sätt. Lägg märke till att i artikeln, just i det avsnitt frågan berör, förekom ett uttryck, som förklarar innebörden: ”Enbart i provinsen Egypten blev 144.000 till bekännelsen kristna bragta om livet genom våldsdåd under denna förföljelseperiod, förutom 700.000 andra som dog på grund av utmattning som förorsakades av bannlysning eller tvångsarbete för staten.” Offren förklaras vara ”till bekännelsen kristna”, inte verkliga kristna. Många av dessa människor kan ha ryckts med av förföljelsevågen, men de hade kanske aldrig i själva verket predikat sanningen eller följt i Jesu fotspår, eftersom de bara var till bekännelsen kristna. De visste att den värld de levde i var rutten, de hade hört de kristnas budskap och var villiga att dö för kristendomens sak, även om de inte hade blivit delaktiga av den höga kallelsen i Kristus Jesus. Många till bekännelsen kristna i våra dagar kan vara villiga att dö för sin tro, utan att de fördenskull är Jesu efterföljare och fyller Skriftens fordringar för dessa.
● Kan inte stjärnan, som ledde de vise männen till Jesus ha varit från Gud, eftersom dessa män synbarligen var ärliga och hade med sig gåvor och tillbad barnet? Är det inte dessutom förnuftigt att anta, att Jesus och hans föräldrar, när detta inträffade, hade flyttat från Betlehem till Nasaret, eftersom Jesus vid denna tid inte längre var ett lindebarn i en krubba utan ett barn i ett hus? — F. D., Kalifornien.
Vi har framför oss de tre Gospel Harmonies (Evangelieharmonierna), ett av the System Bible Studies, Chicago, Illinois, ett av professor A. T. Robertson och ett av dr Edw. Robinson, och alla dessa anger Betlehem, inte Nasaret, såsom platsen för magernas eller astrologernas besök. Sedan Maria blivit återställd efter det hon hade fött Jesus, kunde hon och Josef mycket väl ha flyttat från stallet in i ett hus, varför detta, att barnet befann sig i ett hus vid magernas besök, inte bevisar att familjen flyttat till en annan stad. Det skulle också ha varit egendomligt, om stjärnan lett dem bort från Betlehem och norrut till Nasaret, sedan Herodes i överensstämmelse med bibelns profetior uppmanat magerna att färdas till Betlehem, den födelsestad som blivit förutsagd. I själva verket framhåller bibelns berättelse, att Josef, Maria och barnet bosatte sig i Nasaret först efter det att de återvänt från flykten till Egypten. (Matt. 2:19—23) Om de hade varit i Nasaret, när de blev uppmanade att fly till Egypten, hade de måst färdas den långa vägen tvärs igenom Herodes’ område från Nasaret vid dess nordliga gräns och ned till områdets södra gräns. Å andra sidan, om de var i Betlehem, befann de sig redan söder om Jerusalem och kunde mycket väl ha begivit sig söderut för att nå Egypten före Herodes’ mordiska skarprättare.
Om denna så kallade ”stjärna” hade varit från Gud, varför övergav den magerna, sedan den hade fört dem till Jesus, så att de fick full frihet att återvända till Herodes? Varför ledde ”stjärnan” dem inte tillbaka en annan väg, om den nu var från Gud, så att Gud inte hade behövt ingripa genom att sända en ängel till dem för att ge dem anvisning om att inte fara tillbaka och underrätta Herodes? Guds ängel gav herdarna anvisning om att gå till Betlehem och gav dem ett tecken, så att de skulle kunna känna igen barnet, men ”stjärnan” gjorde inte detta först. Därför kallades magerna till Jesu fiende för att de för hans räkning skulle utforska var barnet fanns, efter den tid som hade förflutit, kanske två år, sedan dess födelse. Först sedan Herodes blivit alarmerad och tillskyndad till att söka döda barnet visade sig ”stjärnan” igen och ledde magerna till den plats där barnet var. Alla omständigheterna talar alltså emot att ”stjärnan” skulle varit från Gud, ty Gud vägleder inte sitt folk med hjälp av stjärnors rörelser. Men dessa mager var astrologer och stjärndyrkare, oavsett hur ärliga deras hjärtan må ha varit i fråga om ”Judarnas konung”. (5 Mos. 4:19; 2 Kon. 17:16; Jes. 47:13, 14) Djävulen brukade dem, utan att de själva var medvetna härom, i ett försök att bringa barnet Jesus om livet.
● Boken What Has Religion Done for Mankind visar att det endast finns en klass av olydiga änglar, inte två klasser. Gjorde dessa först uppror i Eden eller i Noas dagar? Vidare, vilka var andarna i fängelset, som den uppståndne Jesus predikade för? Kan de göra bättring och bli frälsta; och om de inte kan det, varför predikade han då för dem? — G. G., New York.
Det finns inget skriftställe som bevisar att några änglar gjorde uppror tillsammans med den överskyggande keruben i Eden. Ett ställe som en gång anfördes som bevis är Hesekiel 28:18, där det heter att Satan ohelgade [orenade] sina helgedomar genom sina många missgärningar. Detta skulle på sin höjd kunna innebära, att han hade en andlig styrka under sig och att han orenade den, men fastslår inte att en sådan förorening inträffade i Eden. Det kunde ha skett i Noas dagar, vid vilken tid Satan skulle ha kunnat lägga missgärning till missgärning och bruka dessa till förmån för sin sak, under det att han i Eden knappast skulle ha haft tid att samla en sådan mängd missgärningar på hög. Innebörden i denna text kan emellertid innebära långt mindre, vilket framgår av somliga bibelöversättningar. Den Amerikanska översättningen (AT) använder inte ordet ”helgedomar”, som om det här gällde vistelsorten för dem som var förenade med Satan, utan säger: ”Du vanhelgade din helighet.” Moffatt säger: ”Du har vanhelgat din heliga ställning.” Fenton säger att han ”djupt kränkte sina dygder”.
Det första beviset i bibeln på att änglar gjorde uppror, förutom den smorde kerubens uppror, finner vi i 1 Moseboken 6:1—4. Av vers 4 kan man, enligt 1917 års översättning, lätt få den uppfattningen att nefilimjättarna fanns på jorden innan Guds söner började sin orätta sammanlevnad med kvinnor, och därför kanske somliga vill påstå att dessa var materialiserade demoner, som tidigare hade gjort uppror tillsammans med Satan. Korrektare översättningar visar emellertid att dessa jättar var avkomlingar av de materialiserade ”Guds söner” och kvinnor: ”I dessa dagar, liksom också efteråt, fanns det jättar på jorden, vilka föddes åt [Guds] söner, närhelst de ingingo förbindelse med människornas döttrar; detta var de heroer som voro ryktbara män i forntidens dagar.” (AT; Mo) Guds söner var alltså de första upproriska änglarna på skådebanan.
Detta framgår av 1 Petrus 3:19, 20, NW: ”I detta tillstånd gick han också bort och predikade för andarna i fängelset, vilka en gång hade varit olydiga, då Guds tålamod bidade i Noas dagar.” Detta tycks ange att den första olydnadshandling som änglar begick var i Noas dagar. Om de hade gjort uppror innan dess, skulle det ha varit detta tidigare inträffade uppror, vilket i så fall utgjort ”vändpunkten”, som hade förtjänat att nämnas. Judas 6, NW, lyder: ”De änglar som icke bibehöllo sin ursprungliga ställning, utan övergåvo sin egen tillbörliga boningsort, har han förvarat med eviga bojor i tjockt mörker till den stora dagens dom.” Dessa änglars ursprungliga ställning var deras plats i Jehovas organisation, och i denna ställning hade de blivit placerade av honom, och hade utan tvivel fått sig plikter anförtrodda, ty Gud skapade dem inte till att vara sysslolösa. Genom sitt uppror kom de att överge sin ursprungliga ställning. Genom att de materialiserade sig för att ständigt leva tillsammans med kvinnor kom de att lämna sin tillbörliga boningsort i himmelen såsom andliga skapelser. Att Judas 6 så nära förbinder dessa två orätta förhållanden tycks ange att de existerade vid en och samma tid, vilket måste vara i Noas dagar, då ”Guds söner” materialiserade sig. När de genom floden blev tvungna att dematerialisera sig, återvände de till himmelen såsom andliga skapelser, men inte till sin ursprungliga ställning i Jehovas organisation. De blev Satans demoner.
Det är förnuftigare att tänka att änglarnas uppror skedde i Noas dagar och inte i Eden. I Eden hade Satan just slagit in på sin upprorsbana. Gud hade antagit utmaningen från Satan och givit löftet om Säden. Stridsfrågan var ny. Det var inte troligt att änglarna skulle taga ställning till den omedelbart och förena sig med den oprövade upprorsmakaren Satan. De avvaktade med all sannolikhet den vidare utvecklingen. I Noas dagar hade femton århundraden gått, och Satan hade lett alla människor utom tre, Abel, Enok och Noa, bort från Gud. Om han kunde göra detta alldeles ensam, hur fullständig skulle inte hans seger bli, om han hade en skara änglar till hjälp? Och var fanns den utlovade säden? Hade inte femton hundra år gått utan att den kommit till synes? På detta sätt kunde Satan resonera och bruka argument som han inte kunde ha haft i början, i Eden. Han kunde framhålla, att om Guds söner slöt sig till honom och materialiserade sig för längre eller kortare tid, skulle en överlägsen ras uppstå, en jätteras, som skulle kunna behärska och styra människorna, och under vilken de människor som alltjämt framhärdade i att tjäna Jehova skulle kunna tvingas till underkastelse eller utrotas.
Men syndafloden omintetgjorde denna plan och tvingade de materialiserade änglarna att dematerialisera sig. Dessa tidigare ”Guds söner” kunde inte återvända till Jehovas tjänst, om de hade velat det; de förblev hos den husbonde de valt, Satan, och kom att utgöra hans demonhorder. De var nu fängslade i tjockt mörker, i främlingskap i förhållande till Gud, i mörker beträffande hans uppsåt, med ändlöst mörker framför sig, vilket allt träffande uttryckes med ordet Tartaros. (Se 2 Petrus 2:4, NW, och noten till denna vers i ordförklaringarna i denna övers.) Det var för dessa andar, som är fängslade i Tartaros, som Jesus predikade.
Varför gjorde han detta? För att ge demonerna ett tillfälle till bättring? Knappast. Ingen ängel gav sitt liv som ett lösenoffer för dem, även om de befann sig i omständigheter som skulle tillåta att de återlöstes. Dessutom skulle det knappast vara konsekvent att påstå att den fullkomlige Adam och den fullkomliga Eva inte skall få ett andra tillfälle, och så förfäkta att olydiga änglar, som var fullkomliga och mycket högre, visare och mäktigare än människan, och som till och med hade sett och varit tillsammans med Jehova Gud, skulle kunna överge det uppdrag de fått av Gud och förena sig med Satan och senare i alla fall få möjlighet att bättra sig och bli frälsta. Varför skulle det då predikas för demonerna?
Att det predikas betyder inte alltid att det sker i syfte att leda någon till bättring eller frälsning. Vi bär inte bägaren med Jehovas vredes vin till nationerna för att de skall omvända sig, utan som en varning om den död som väntar dem. Det är ett kungörande om dom och om Jehovas slutliga triumf. Vi kommer att fortsätta med att förkunna, sedan Harmageddonstriden har brutit ut, inte därför att ännu flera kommer att omvända sig då och bli frälsta, men på det att alla må veta att Jehovas uppsåt att utkräva hämnd håller på att utföras. (Se Vakttornet för den 1 oktober 1951, sid. 456, Frågor från läsekretsen.) På ett liknande sätt predikade Jesus för demonerna. Den osynliga delen av Satans värld såväl som den synliga får alltså ett vittnesbörd avgivet emot sig, inte bara därigenom att de kristna blir till ett skådespel för människor och änglar (de fallna änglarna, demonerna inbegripna), utan genom att Jesus själv predikade för dem om deras slutliga ändalykt.