”Frälst med svårighet”

NÅGRA år innan kejsar Nero satte i gång sin obarmhärtiga förföljelse mot de kristna i sitt vidsträckta kejsardöme, ett tiotal år innan de romerska styrkorna tågade mot Jerusalem, jämnade staden med marken och nedgjorde dess trolösa invånare, kungjorde aposteln Petrus en i rätt tid avgiven varning om stor fara. ”Det fullständiga slutet på allt har kommit nära”, löd hans allvarliga tillkännagivande. (1 Petr. 4:7, NW) Hans livliga oro för deras frälsning, som var hans medförkunnare av budskapet om Guds rike, gav hans ord stor vikt och betydelse. Dessa kristna under det första århundradet hade tagit emot Kristus Jesus såsom det försoningsoffer för mänsklighetens synder, som Gud gjort föranstaltningar för, och de tillbad med förtröstan Jehova Gud genom honom. Aposteln varnar likväl här dem som vandrar på vägen mot frälsning och uppmanar dem till att göra sig beredda att möta det allra svåraste prov som deras ostrafflighet kommer att ställas på och så vinna frälsning.

Vilken frälsning tänkte Petrus på? Idén ”en gång frälst, alltid frälst” omhuldades tydligen inte av bröderna på den tiden. Allt som ditintills hade förefallit livsviktigt och oundgängligt för dem som omvänt sig från Judaism eller hedendom skulle snart visa sig värdelöst och skulle försvinna i det världsvida hatets skärseld. Tillfällena att predika skulle snart vara slut, och de kristna hade ännu inte vunnit frälsning. Apostlarna och lärjungarna skulle bli förskingrade och bli jagade likt vilda djur, och några av dem skulle torteras ihjäl. Jehovas återhållande makt skulle inte mycket längre hålla tillbaka det våldsamma angreppet från de hatfyllda fienderna till Jerusalem, dess tempel och den tillbedjan som utövades där. Jesus hade kungjort att staden och allt det som den representerade skulle gå under och manat dem som lyssnade till honom att göra sig redo för omedelbar flykt så snart den slutliga varningen ljöd. Det var en tid då människosjälar prövades, då varje människas verk skulle prövas genom förföljelsens brännande hetta, så att det skulle kunna utrönas om det var så beskaffat, att det kunde bestå. Ja, det var sannerligen en tid då Guds tjänare måste vara klarvakna och bekymra sig om hur de skulle kunna överleva det fruktansvärda slutet på den tingens ordning och bli bevarade för att njuta av ännu flera lyckliga privilegier i den teokratiska tjänsten! — Matt. 23:37, 38; 24:15—21; 1 Kor. 3:13—15.

Nu i dessa yttersta dagar, i synnerhet sedan år 1918, har vi nått en kritisk domsperiod. Alla som bekänner sig stå i förbundsförhållande till Gud och som verkligen erkänner Jehova såsom sin Gud och Kristus Jesus såsom sin Herre blir nu rannsakade, prövade. Två världskrig med åtföljande våldsgärningar jorden runt har svept fram över Guds sanna tjänare likt vågorna på ett stormpiskat hav. De förhållanden som inträtt i efterkrigstiden och det kalla krigets verkningar försvårar och hindrar alltjämt deras tillbedjan, men domen pågår fortfarande. De svarta, hotande moln som Gogs demonhorder utgör förmörkar redan horisonten och ger en förvarning om kraftigt fientligt anfall mot den nya världens samhälle. Mycket av det som har förefallit Guds nutida tjänare livsviktigt och oundgängligt är kanske färdigt att få dela denna själviska gamla tingens ordnings öde i Harmageddon. Apostelns ord ”det fullständiga slutet på allt har kommit nära” utgör en varning som nu når oss med mångdubbel kraft. — Mal. 3:1—3; Hes. 38:1—9; Luk. 21:25, 26.

Materialismens snaror

När vi nu vet att en hel ond, ogudaktig värld snart skall bryta fullständigt samman, ”hurudana människor böra då icke” vi vara? frågar aposteln mycket träffande. Absolut inte lyxälskande anhängare av materialismen. Finns det någon sådan hotande fara? frågar kanske någon. Låt oss undersöka saken. Jehovas folk och dess verksamhet har välsignats med stor framgång i denna ändens tid. Stora skaror av människor från alla nationer och länder förenar sig med hans tjänare i deras tillbedjan. Nya avdelningsexpeditioner upprättas i många länder. En väldig tretton våningars tryckeribyggnad har uppförts i Brooklyn i New York, för att det skall bli möjligt att tillgodose den ofantligt kraftigt växande efterfrågan på publikationer som innehåller budskapet om Riket. Församlingarna växer snabbt och blir fler och fler i alla delar av världen. Tilltalande, praktiska möteslokaler, Rikets salar, har redan tagits i bruk eller är under uppförande på hundratals platser. Allt detta talar för att ett omfattande verk ännu skall utföras bland alla nationer. Men just på grund av dessa förhållanden drar somliga den förhastade slutsatsen att det ännu återstår en alltmera förlängd period av relativ fred för denna gamla värld. De kanske rentav låter sig vaggas till ro av en bedräglig säkerhetskänsla och glömmer att denna ”ändens tid” också är de ”kritiska tider, svåra att komma till rätta med”, som Paulus varnade för. — 2 Petr. 3:11; 2 Tim. 3:1; NW.

Det finns tecken som tyder på att några har dragit den slutsatsen, att de alltjämt har tid att glida tillbaka in i den gamla världens kretsgång och dess sätt och väsende och att åter ge sig in på jakten efter materiell vinning, bekvämlighet och onödig lyx. Några unga män och kvinnor som slutit sig till den nya världens samhälle kastar längtansfulla blickar mot de mål som de kan vinna genom en karriär i denna världen. I en del fall tycks det råda ”hemligt samförstånd” mellan föräldrarna och. barnen, ty de förra uppmuntrar rentav sina ungdomar att söka nå långt i denna världen och vinna bemärkthet. När det kommer till kritan, omhuldar de tanken att vi ännu har gott om tid framför oss. Men har vi det? Nej, det har vi inte, om vi med tro förtröstar på Guds ord och dess många varningar, såsom till exempel den som Jesus uttalade och som återges i Matteus 24:17—20.

Glöm aldrig bort att några, som bekant sig vara Guds tjänare, redan har fått plikta med sitt liv, därför att de slappnat i vaksamhet och vänt tillbaka till sitt gamla levnadssätt. De sade: ”Min husbonde dröjer.” Men det gjorde han inte, utan han kom på den utsatta tiden och började sitt domsverk, då han kallar tjänarna till räkenskap. Att de hade slöat till och tagit saker och ting lättvindigt kunde inte ursäktas eller försvaras. De ovarsamma, oförberedda gick förlustiga allt. — Matt. 24:48—51, NW; 25:1—13.

Omgjorda sinnet

Vad måste vi då göra i denna de försåtliga farornas tid? ”Var därför sunda till sinnes, och var vaksamma med tanke på böner.” Ett andligen friskt och sunt sinne bryts inte ner, ger inte upp i tider av ytterlig fara eller i frestelsens stund. Ett sådant sinne vägrar att lyssna till deras bestickande resonemang, som inte ser att kristenheten och hela denna världen inom kort skall gå under. Låt oss därför på alla sätt bevara oss sunda till sinnes genom regelbundet studium av Guds ord både enskilt och i församlingen. Bön är också av stor vikt. Genom att bedja lägger vi i dagen sann ödmjukhet, tillit till universums suveräne härskare och fast förtröstan på hans allsvåldiga makt att förverkliga alla sina storslagna uppsåt. Verkligt ödmjuka människor kommer inte att ta för givet att de skall gå trygga och säkra genom denna prövande domsperiod. De stolta kommer att göra det, och därigenom blottställer de sig fullständigt för fiendens angrepp, och deras fall är säkert och visst. — 1 Petr. 4:7, NW; Ords. 16:18.

Hur betydelsefullt är det då inte i denna ”ändens tid” att ha den rätta sinnesinställningen. Och detta inte bara under en begränsad tid. Nej, vi måste oförtrutet vårda och skydda den ända till dess Harmageddon är förbi. Det ges ingen permission i denna andliga krigföring. Vi vågar helt enkelt inte ta av. oss den vapenrustning som Gud berett åt oss, ty om vi gör det kommer fienden att överrumpla oss. Just av denna anledning varnade oss Petrus: ”Förundren eder icke över den luttringseld, som är tänd bland eder och som I till eder prövning måsten genomgå, och menen icke, att därmed något förunderligt vederfares eder.” Det är inte något förunderligt med detta. Denna världen är alltjämt i full verksamhet. Den hatar alltjämt allt som är gudligt och kristet. Under sin härskares, Gogs, direkta ledning är den helt inställd på att förgripa sig på, ja, att tillintetgöra det folk som Gud Jehova fäst sitt namn vid. Ju närmare vi kommer ”det fullständiga slutet på allt”, dess kraftigare och mera direkt överlagda blir fiendens försök att göra slut på dem som lovprisar Jehova Gud. Sök inte vinna denna gamla tingens ordnings ynnest. Låt er inte bedragas. Denna världen kommer bara att älska det som är dess eget. — Ef. 6:10—20; 1 Petr. 4:12: Matt. 5:11; Joh. 15:19; Hes. kap. 38.

Den klass som åsyftas med uttrycket Guds ”rättfärdiga människa” söker inte världens ynnest, den utmärks fastmer såsom den skara människor som i denna tid i särskild grad är föremål för angrepp från de fientliga styrkorna. Deras ställning är kritisk. Endast fullkomlig ostrafflighet gentemot Jehova kan lända till deras frälsning. De kan inte ta saker och ting lättvindigt eller handla på måfå! Nej, men medvetenhet om denna tids allvar, vaksamhet i fråga om bön, en allvarlig strävan att söka vinna Guds slutliga godkännande kommer att uppehålla och rädda dem. De tar Paulus’ råd i akt, då han säger att vi bör göra oss redo och rusta oss för den mest kritiska av alla tider och sedan hålla fast vid denna ”beredskap” och inte för en minut låta vår andliga uppfattningsförmåga förslöas. Fortsatt gemenskap med våra bröder i tron, både vid studier och i förkunnartjänsten, är ett oeftergivligt krav, om vi skall förbli vaksamma, snara att urskilja de faror som lurar på vår väg. — Ps. 112:1; Ords. 27:17; 1 Petr. 4:18, NW; Fil. 2:12; Ef. 6:13.

Den sammanhållande kraft som binder alla den nya världens samhälles medlemmar fast tillhopa är den intensiva kärlek som råder dem emellan. Härigenom blir ”en mängd synder” och ofullkomligheter som vi fått i arv från Adam, vår förfader, överskylda och förgätna. Rent personliga meningsskiljaktigheter och tvister reds upp och slås ur tankarna. Allt som vållar skada genom ord, tanke eller handling har bannlysts. Den som dristar sig att åter införa sådant som präglas av denna gamla världs anda, seder och bruk blir genast föremål för uppmärksamhet, man undersöker saken och tar itu med den, för att organisationen skall bevaras ren och obefläckad för Guds heliga tjänst. Den är och förblir stängd för de ogudaktiga och för ogärningsmännen. Men för uppriktiga och ärliga människor, som nalkas denna organisation som påminner om en stad, står dess portar öppna på vid gavel i oskrymtad gästvänlighet. De som befinner sig i den delar beständigt med varandra de goda ting som Jehova välsignar sitt folk med, och de gör detta genom att ofta tala med varandra vid församlingens möten och vid andra tillfällen, varigenom de bygger upp varandra i tron. — 1 Petr. 4:8, 9, NW; Mal. 3:16; Jes. 65:25.

Se framåt!

Andlig vaksamhet, på bön inriktade sinnen, intensiv ömsesidig kärlek och oskrymtad gästfrihet samverkar till att dana en enastående organisation av tjänare. Denna ”rättfärdiga människa” blir emellertid nu och allt framgent, ända intill slutet på provsättningen av sin ostrafflighet i Harmageddonstriden, ”frälst med svårighet”. Skriften beskriver denna människa profetiskt såsom ”en brand, ryckt ur elden”, som nätt och jämnt undgår att brinna ner till aska. Var det inte så med ”den rättfärdige Lot”? Skildringen i bibeln säger att änglabudbärarna tog ”honom vid handen” och ”förde honom ut, ... utanför staden”, och därpå allvarligt manade honom att fly för livet. Han själv och hans döttrar, som slog följe med honom, blev sannerligen frälsta med svårighet undan den förstöring som drabbade staden. Nu står vår tids Sodom och Gomorra ansikte mot ansikte med ett välförtjänt slut. Ända in i sista stund är det stor fara för att våra hjärtan kan fängslas och lockas av sådant som vi redan lämnat bakom oss: ting som denna världen skattar högt men som inte har något verkligt värde — en aktad ställning, högre lön, flera nöjen, mera avkoppling, med ett enda ord: materialism. ”Kom ihåg Lots hustru”! Vänd inte åter ”till det som” ni ”har bakom” er! Skynda ivrigt, beständigt framåt i en och samma riktning, längre och längre bort från denna gamla värld! — Sak. 3:2; 2 Petr. 2:7; 1 Mos. 19:15—17; Luk. 17:31, 32, NW.

Uppodla ingen längtan efter ett liv enligt denna världens levnadssätt, ty det skulle i själva verket betyda att ringakta Jehovas oförtjänta godhet och förfela dess syfte. Om man gör det, sluter man sig till syndarnas skara, och ”om den rättfärdiga människan blir frälst med svårighet, var skall man då finna den ogudaktiga människan och syndaren?” De kommer alls icke att bli funna. De skall försvinna genom fullständig utplåning vid domsverkets höjdpunkt i Harmageddonstriden. När Jehova nu låter människor av en god vilja, som hör honom till, bli tagna vid handen och med hast bli ledda bort från skådeplatsen för denna gamla värld, som inom kort skall få erfara den mest omfattande förändring, vad skall du då göra? Håll blicken stadigt riktad åt ett håll, det håll som innebär skydd och säkerhet. Var lik Paulus och koncentrera dig på att följa denna kurs, och endast den. Lämna allt som hör denna gamla värld till bakom dig, och visa att du är helt för den nya världen och av hela ditt hjärta vill ägna dig åt dess intressen. — 2 Kor. 6:1; 1 Petr. 4:18; NW; Fil. 3:13.

Som kristna soldater för den största sak som någon någonsin kämpat för uppmanas vi att taga vår del i att lida ont och uthärda de svårigheter som är förbundna med en fortsatt kamp ända till det definitiva slutet. Då, ja, först då, vinner vi frälsning. Detta är innebörden i uttrycket att bli ”frälst med svårighet”. Hur betydelsefullt är det inte då att vi för beständigt sluter oss till och håller oss tätt intill Jehovas ”rättfärdiga människa” och den nya världens samhälle! Försumma inte att komma tillsammans för att uppliva varandra till kärlek, intensiv kärlek, och rätta gärningar. Mena inte att du kan ta saker och ting lättvindigt, inte ens för en kort tid. Bevara väl den gynnade tjänarställning som den nya världens konung hedrat dig med. Behåll vapenrustningen från Gud, och fortsätt att svinga andens svärd med kraft. På det sättet kan vi bli frälsta genom ”det fullständiga slutet” med svårighet, men lyckligen frälsta, och vår frälsning kommer att hävda och förhärliga Jehovas, vår Guds, makt och namn. — 2 Tim. 2:3; Matt. 24:13; Hebr. 10:24, 25.