Jehova ger den kristna församlingen herdeomvårdnad
1. Vem var Jesus lik, och vem måste alltså de män likna som han valde ut såsom kvalificerade ”herdar”?
JESUS KRISTUS gav sina efterföljare ett förträffligt exempel på vad som bör känneteckna en herde som skall ta vård om fårlika människor på jorden. Jesus sade vid ett tillfälle att de som hade sett honom hade sett Fadern, eftersom Jesus på ett så framträdande sätt var lik Fadern i allt han sade och gjorde. Den första församlingen av Herrens folk hade kvalificerade män, som verkligen var intresserade av dess medlemmar, men dessutom hade några av dessa män haft det enastående privilegiet att leva i nära gemenskap med Jesus under hans jordiska förkunnartjänst.
2. Redogör för vad Jesus sade om en kärleksfull herde som har omsorg om fåren.
2 En liknelse, där Jesus framhöll vilket slags herde han var, såsom sin Faders representant, och hans efterföljare skulle vara, finner vi i Matteus 18:12—14. Jesu liknelse löd så: ”Vad synes eder? Om en man har hundra får och ett av dem har kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går åstad och söker efter det som har kommit vilse? Och händer det då, att han finner det — sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio, som icke hade kommit vilse. Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja, att någon av dessa små skall gå förlorad.” Med vilken kraft framhöll Jesus inte här att en herde verkligen tar sig an varje får, i synnerhet ett som kan ha förirrat sig bort från hjorden och råkat i fara!
3, 4. a) Hur förmanade Petrus herdar att likna Jesus och hans Fader, Jehova? b) Hur skulle sådan vård från dessa jordiska herdars sida styrka församlingen?
3 En av de tolv som Herren Jesus hade utvalt och som blev en herde för Guds hjord var en man vid namn Petrus. I sina skrifter talar Petrus om för oss att han var en Jesu Kristi apostel, och Petrus’ första brev skrevs till ”främlingar, som bo kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadocien, provinsen Asien och Bitynien”. I det här brevet skriver Petrus många uppmuntrande ord om de kristnas verksamhet och uppförande. I slutet av sitt brev säger Petrus: ”Därför ger jag de äldre männen ibland er denna uppmaning, ty jag är också en äldre man liksom de och ett vittne om Kristi lidanden, delaktig även i den härlighet som skall uppenbaras: Var herdar för Guds hjord, som ni har i er vård, inte på grund av tvång, utan frivilligt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver; inte heller så, att ni spelar herrar över dem som är Guds arvedel, utan så att ni blir föredömen för hjorden. Och när överherden har gjorts uppenbar, skall ni få härlighetens oförgängliga krona.” — 1 Petr. 5:1—4, NW.
4 Dessa förmaningens ord från Petrus riktades till de äldre männen, till ”dugande män” i församlingen. De skulle ta öm vård om församlingen, eftersom den tillhörde Gud. Detta skulle de göra, inte därför att de var tvingade till det, utan därför att de gärna ville tjäna Guds hjords intressen. De skulle inte utföra detta verk av någon kärlek till ohederlig vinning, utan de skulle vara ivriga att efterlikna Herren Jesus såväl som Jehova, den store herden. Brödernas intressen skulle ligga dem varmt om hjärtat, och de skulle ta ledningen på ett föredömligt sätt. Detta innebar sannerligen att mycket krävdes av dessa herdar. Men hade inte Jehova, den store herden, å andra sidan visat sådana egenskaper genom sitt intresse för dem som han ville skulle älska och tjäna honom? Det var tack vare Jehovas oförtjänta godhet som Petrus och de andra apostlarna, och nu även dessa äldre män, användes för denna uppgift som herdar. De här råden nådde många i de första församlingarna, och de måste ha styrkt dessa församlingar.
5. Vem förordnade herdar i församlingen, enligt vad Paulus sade, och vad skulle hända så småningom, efter vad han också sade?
5 Aposteln Paulus, en annan av de apostlar, som blivit utvalda att såsom herdar ta vård om församlingarna, blev framför allt använd till att verka bland de icke-judiska folken, och även han tänkte på hur nödvändigt det är att ha en rätt syn på denna herdeverksamhet. När Paulus talade till de äldre männen i församlingen i Efesus, sade han: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat er till tillsyningsmän, till att som herdar vårda er om Guds församling, vilken han har förvärvat med blodet av sin egen Son.” (Apg. 20:28, NW) I likhet med Petrus insåg Paulus behovet av en rätt herdeomvårdnad utövad av äldre män. Och apostlarna visste att när de inte längre fanns till för att på ett förträffligt sätt såsom herdar leda församlingen, skulle svårigheter uppstå bland folket, alldeles som Israel självt hade förirrat sig bort från den rena gudsdyrkan. Ja, det var Paulus som sade: ”Jag vet att efter min bortgång förtryckande vargar skall komma in bland er och inte behandla hjorden med ömhet, och ur er egen krets skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.” — Apg. 20:29, 30, NW.
6. Hur kom ”förtryckande vargar” in i Guds hjord, och vad blev följden?
6 Det var kort efter apostlarnas död — den siste av dem dog omkring år 100 v.t. — som dessa ”förtryckande vargar” började komma in bland dem som hörde till hjorden och upphörde med att följa de utmärkta föreskrifter för herdar som hade utfärdats av apostlarna och andra äldre män i församlingen under första århundradet. Inom relativt få år råkade Guds församling in under falska herdars förtryckande styre, och stort mörker kom över den kristna församlingen. I sin kyrkohistoria, History of the Christian Church, framhåller Henry C. Sheldon (copyright 1894, sidan 239) följande om de första kristnas kyrka eller församling: ”Även om kyrkan från första stunden hade sina särskilda funktionärer, var dessa inte från början, med undantag av apostlarna, klart och tydligt åtskilda från skaran av troende i gemen. Ett prästadöme i mer utpräglad bemärkelse hörde inte till de kristnas tankevärld under de första generationerna. ... ’Åtskillnaden’, säger Ritschl, ’mellan församlingens aktiva och passiva medlemmar — med andra ord: den katolska uppfattningen om ett prästadöme — är något främmande för de två första århundradena.’” Episkopatet, dvs. en kyrkostyrelse utövad av en hierarki av biskopar, utvecklades gradvis, men det innebar att ”förtryckande vargar” framträdde bland medlemmarna av Guds hjord, och dessa stod upp och talade förvända ting för att dra bort lärjungar efter sig, alldeles som aposteln Paulus genom helig ande varnande hade sagt att det skulle ske. Historien utvisar att i och med att den avfälliga kristendomen vann större insteg hos den politiska staten, blev den mer och mer en del av den nuvarande onda ordningen och avlägsnade sig allt längre och längre bort från Jesu Kristi förkunnelse.
7. Vilket råd, som den förträfflige herden, Jesus, hade gett, brydde sig de nu falska herdarna inte om, och vad blev följden för den kristna församlingen?
7 Det var Herren Jesus som i bön till sin himmelske Fader sade att hans efterföljare inte var någon del av världen, liksom han inte var någon del av världen, och att hans rike inte var av denna världen. (Joh. 17:16; 18:36) Men den förening av kyrka och stat som ingicks på 300-talet visar att apostelns varning var befogad. De som var kvar såsom herdar för hjorden vände sig till världen och blev en del av den. På tal om denna förening heter det vidare i den förut nämnda publikationen: ”Kyrkan och staten kände att gemensamma intressen band dem samman. Kejsaren såg att ett visst mått av inflytande och medverkan i statens angelägenheter med fördel kunde medges kyrkan. Kyrkan tyckte att en så nyttig bundsförvant som kejsaren borde ges betydande privilegier inom dess område, för att han mera fulländat måtte främja kyrkans intressen. Hur långt staten skulle få gå i sin inblandning blev inte fastställt eller klarlagt; men i en tid av despotiskt välde skulle naturligtvis ett medgivande åt den världslige fursten att över huvud taget ingripa, i egenskap av suverän, göra det möjligt för honom att på kort tid bli en verklig maktfaktor när det gällde kyrkans angelägenheter.” — Sidorna 379 och 380.
8. I vilken utsträckning kom den romerske kejsaren Konstantin att göra sig till förespråkare för den avfälliga kristna församlingen?
8 Under Konstantins tid visade sig denna förening av kyrka och stat sannerligen vara till Konstantins fördel, och den ledde till att de sanna kristna principerna, som Jesus hade fastställt för sina efterföljare, blev försvagade. Konstantin lär ha varit den som sade till en skara biskopar: ”Ni är biskopar, vilkas domsrätt är inom kyrkan; jag är också biskop, förordnad av Gud till att övervaka vad det vara må som är utanför kyrkan.” Vidare läser vi: ”Han [Konstantin] utfärdade påbud som stadfäste biskoparnas beslut i frågor som gällde både lära och gudstjänst, bannlyste präster som vägrade instämma i den fastställda bekännelsen, gav order om återinsättandet av bannlysta personer trots motstånd från biskopar och förbjöd sammankomster av olika kätterska och schismatiska grupper.” — Sheldon: History of the Christian Church, sidorna 380 och 381.
9. Vad hände nu med Guds folks fårhjordslika organisation, och hur länge skulle detta tillstånd vara?
9 Det dröjde inte länge förrän människor av alla slag ville bli ”kristna” på grund av den ynnest som den politiska staten visade dem. De här människorna hade ingen tanke på att leva ett liv i överensstämmelse med det exempel som Kristus Jesus gav, utan de var bara intresserade av egen vinning. De falska herdar, som nästlade sig in i församlingen, hade verkligen talat förvända ting och hade villat bort många som önskade följa den förträfflige herden, Jesus Kristus, och vara föremål för den store herdens, Jehova Guds, vaksamma omvårdnad. Detta skulle fortgå i många hundra år. Ja, inte förrän under senare delen av 1800-talet, mitt under stor religiös förvirring, skulle Jehova på nytt ha en trogen herdeorganisation bland människosläktet till att vägleda hans folks ivriga ansträngningar under ändens tid för denna onda tingens ordning. Genom aposteln Paulus gav Jehova inspirerade upplysningar, som utgör en del av bibeln, för att människorna i ändens tid skulle veta att den rätta gudsdyrkan skulle återinföras under den vaksamma omvårdnaden av kärleksfulla jordiska herdar, som skulle efterlikna Jehova och hans förträfflige herde, Jesus Kristus. — Ef. 1:8—10.
10. Hur beskrivs falska herdar i Hesekiel 34:2—6, och vad hände med den store herdens får?
10 Sedan falska herdar, som tagit ullen av fåren och utarmat hjorden, varit verksamma i flera hundra år, har Jehova på nytt trogna herdar som tar vård om dem av människosläktet som önskar bli föremål för hans kärleksfulla omvårdnad. Kristenhetens herdar kan mycket väl jämföras med de falska herdarna i det forntida Israel, och Jehovas ord, som han talade genom Hesekiels mun, gäller med lika stor kraft dem: ”Ve eder, I Israels herdar, som haven sörjt allenast för eder själva! Var det då icke för hjorden, som herdarna borde sörja? I stället åten I upp det feta, med ullen klädden I eder, det gödda slaktaden I; men om hjorden vårdaden I eder icke. De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka, det förlorade uppsökten I icke, utan med förtryck och hårdhet foren I fram mot dem. Så blevo de förskingrade, därför att de icke hade någon herde, de blevo till mat åt alla markens djur, ja, de blevo förskingrade. Mina får gå nu vilse på alla berg och alla höga kullar; över hela jorden äro mina får förskingrade, utan att någon frågar efter dem eller uppsöker dem.” — Hes. 34:2—6.
11, 12. Men vad skulle Jehova till sist göra för sina får?
11 Därpå förklarar Jehova vad han skall göra, då han genom Hesekiel fortsätter: ”Och jag skall sätta över dem [Guds får] en enda herde, som skall vakta dem, nämligen min tjänare David; han skall vakta dem och han skall vara för dem till en herde. Ja, jag, Jehovah, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara fursten ibland dem; jag, Jehovah, har talat detta.” (Hes. 34:23—25, My) Jehovas större David, hans Son, Kristus Jesus, har sannerligen i denna tid blivit en förträfflig herde för Jehovas får, och med honom samarbetar intimt underherdar, trogna män, dugande män, som fruktar Gud och hatar orätt vinning. Nu på 1900-talet har Jehova åter låtit herdar uppstå för att ta vård om hans får.
12 De herdar som Jehova har utvalt genom Kristus Jesus har visat sig vara dugande män. Eftersom Jehova har utvalt människor av detta slag, församlar han nu på nytt sina får i sin fålla, och de bistår i sin tur många andra att vandra på vägen som för till liv.
Vart vi bör vända blicken nu
13. Varför har många förlorat förtroendet för alla slags avfälliga religiösa rörelser, men vad uppmanas vi att göra?
13 Nu frågar du kanske: Vart skall man vända blicken för att finna sådana trogna jordiska herdar, och i vilken organisation av människor kan man finna personer som är verkligt intresserade av att sörja för Herrens fårs andliga behov? Många människor, som har lagt märke till hur kristenhetens religiösa organisationer har vänt ryggen åt Guds ord och har vattnat ur Guds befallningar och läror, har fått motvilja mot den avfälliga religionen och tycker sig förstå att Gud inte använder den för att ge folket hjälp. Eftersom vi vet vilket ansvar som vilar på dem som skall vara herdar och på dem som skall vara får, uppmanar vi dig att närmare granska Jehovas vittnens organisation och undersöka vad den gör för att hjälpa folket att få röna den store herdens, Jehova Guds, kärleksfulla omvårdnad.
14. Hur är Sällskapet Vakttornet organiserat, och vilka kvalifikationer måste herdar i vår tid ha?
14 Sedan Sällskapet Vakttornet beviljats lagligt erkännande i Förenta staterna år 1884, har det utfört ett verk som påminner om en herdes, vilket alltså pågått i mer än åttio år. Detta sällskap är i dag teokratiskt organiserat, i det att Jehova, den store herden, verkar genom sin förträfflige herde och medelst helig ande förordnar kvalificerade män här på jorden till att fungera såsom Guds hjords herdar. De som förordnas att vara herdar för hjorden måste, i likhet med dem som utvaldes på Mose tid, vara dugande män, som fruktar Gud, pålitliga män, som inte söker orätt vinning. De måste fylla de fordringar som är fastställda av helig ande genom aposteln Paulus i hans brev till Timoteus. Dessa kvalifikationer beskrivs så här: ”Om någon man traktar efter ett ämbete som tillsyningsman, åstundar han ett förträffligt arbete. Tillsyningsmannen bör därför vara oförvitlig, en enda hustrus man, måttlig i sina vanor, sund till sinnes, ordentlig, gästfri, kvalificerad att undervisa, inte någon drucken grälmakare, inte benägen för våldsamheter, utan resonlig, inte stridslysten, inte penningkär, en man som förestår sitt eget hus på ett förträffligt sätt, i det han håller barnen i underdånighet med allt allvar.” — 1 Tim. 3:1—4, NW.
15. I vilket avseende är herdar eller tillsyningsmän i vår tid inte annorlunda än de övriga fåren i församlingen?
15 Herdarna utgör en del av församlingen och är inte skilda från den. Detta innebär att dessa herdar tar del i all församlingens verksamhet och går i spetsen till gagn och nytta för fåren, så att de kan ha ett förträffligt exempel att följa. Den som har del i att vara en herde för Herrens får måste genom sitt uppförande och genom sin kärlek till Jehova och fåren visa att han har omsorg om dem som Jehova älskar och leder, nämligen hans fårlika folk. Paulus visar att herden skall ta ledningen, när det gäller ett rätt uppförande. De som har till uppgift att vara herdar för Herrens hjord nöjer sig inte med att föreskriva för andra vad de skall göra, utan de tar själva ledningen i att utföra samma verk, också i att predika de goda nyheterna om Guds rike, alldeles som den förträfflige herden, Jesus Kristus, gjorde då han var på jorden. Det existerar inte någon uppdelning i präster och lekmän, utan alla är bröder och tjänare åt Jehova och varandra. Vid förordnandet av alla tillsyningsmän, dvs. herdar, i församlingen följer man de normgivande anvisningar som har blivit givna av helig ande enligt de riktlinjer som vi finner i Guds ord.
16. a) Vem skall herdarna i vår tid efterlikna? b) Vad kommer tillsyningsmannen eller herden i denna tid att söka göra, när han påminner sig Guds ömma och kärleksfulla omtanke om Israel i forna dagar?
16 Den som är tillsyningsman och alltså herde för Guds fårlika folk har stort ansvar i en församling och är pliktig att tänka på deras välfärd som är anslutna till församlingen. Han måste komma ihåg att när han har med dessa fårlika att göra, får han inte uppträda barskt eller tyranniskt. Tvärtom måste han efterlikna de egenskaper som Jesus visade och som gjorde honom till en så framträdande representant för sin Fader, Jehova. En tillsyningsman som påminner sig hur öm och kärleksfull Herren Jehova var mot Israels folk i många hundra år, trots att de handlade så trolöst och inte höll hans bud och befallningar, kommer att inse hur nödvändigt det är att man är långmodig och visar tålamod då man har med dem att göra som hör Herren till. Tillsyningsmannen vill naturligtvis att församlingen av fårlika människor skall fungera effektivt, och han kommer att göra alla tänkbara ansträngningar för att se till att vad som sker i församlingen sker på rätt sätt, men han kommer aldrig att sträva efter effektivitet på bekostnad av kärleken, förståelsen och medlidandet. Tillsyningsmannen kommer att finna att han måste använda tid för att hälsa på hos de församlingsmedlemmar som är sjuka fysiskt och andligt. Han önskar bygga upp dem och hjälpa dem. Han måste inse att även om en sak inte förefaller vara ett problem för honom, kan det mycket väl vara ett problem för någon annan. Alla ser inte allting på exakt samma sätt. Därför måste tillsyningsmannen vara förstående, han måste inse att varje tjänare åt Jehova är olik de andra och ofta måste behandlas på ett speciellt sätt, annorlunda, om han skall ge ett rätt och kärleksfullt gensvar.
17. Beskriv hur ansvaret för Herrens får har fördelats på många händer i denna tid.
17 Eftersom allvarliga problem faktiskt uppstår i livet, problem som mogna äldre män måste ägna uppmärksamhet åt, har organisationen genom helig ande gjorts uppmärksam på behovet av att fördela ansvarsbördan i församlingen. Liksom Mose behövde ha hjälp, behöver i vår tid de som tjänar sina medkristnas intressen också bistånd. Även om det alltså finns en styrande krets för de kristna, vilken har uppsikten över verket anförtrodd åt sig, kan dess medlemmar inte ensamma ta sig an alla de problem som uppstår i deras liv som tillhör den store herdens folk jorden runt. Genom helig ande har därför några förordnats att vara tillsyningsmän eller herdar inom olika länder och ögrupper runt om på jorden. Vi kallar dessa herdar för landstjänare. Inom de olika länderna sker förordnanden av äldre män till att inneha andra poster, t. ex. såsom områdes- och kretstjänare. De har vissa plikter att fullgöra mot grupper eller församlingar av Guds folk inom ett bestämt område. Åter andra blir förordnade till församlingsherdar eller tillsyningsmän över var sin församling, där det kanske finns mellan 10 och 100 eller 150 personer, och ytterligare finns det några som är förordnade såsom biträden åt dessa församlingsherdar till att hjälpa dem att fylla folks behov i församlingarna. Allt detta sker i syfte att bistå de får som tillhör den förträfflige herden, Jesus Kristus, och hans Fader, Jehova Gud.
18. a) Hur visar herdarna i församlingarna i vår tid att de är beroende av Jehova för att få hjälp? b) Vad visar sig trogna herdar vara enligt Jesaja 32:1, 2?
18 Alla dessa äldre män, som tillvaratar Herrens fårs intressen, är angelägna att följa den store herdens och hans Sons ledning, då de skall ta itu med problem som uppstår. Dessa herdar begrundar noggrant alla problem av allvarligare slag som uppstår i församlingarna, och de rannsakar Guds ord för att få vägledning och hjälp, så att de skall kunna fatta rätta beslut. De är Guds folks herdar, och därför behöver de välgrundad kunskap i Guds ord. De behöver kunna handskas rätt och värdigt med Guds ord. (2 Tim. 2:15) De som tjänar såsom herdar måste vara människor av det slag som är snara till att höra, sena till att tala och sena till vrede. (Jak. 1:19) De bör visa sig vara lika dem som Jesaja talade om: ”En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet, och härskare, som skola härska med rättvisa. Var och en av dem skall vara såsom en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren; de skola vara såsom vattenbäckar i en ödemark, såsom skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land.” (Jes. 32:1, 2) Sådana män blir själva högt aktade och varmt älskade av dem som de är förenade med i församlingarna.
19. Hur kan vi nu äga den tillförsikten att Jehova, den store herden, vårdar sig om oss?
19 Det var Herren Jesus som sade: ”Jag känner mina får, och mina får känner mig” (NW), och därför måste det vara så att herdarna för Guds får, som också är Kristi får, måste känna dem som hör till församlingen och vara kända av dem. På så sätt kommer vi alla att veta att det är Jehova, universums Gud, som vårdar sig om oss och ger oss föda genom trogna underherdar än i denna dag, nu då avslutningen på den närvarande onda tingens ordning är inne.
[Bild på sidan 518]
En kärleksfull tillsyningsman för Guds folk tar sig tid att hjälpa dem som har problem; han strävar aldrig efter effektivitet på bekostnad av kärleken, förståelsen och medlidandet