Bevara jämvikten i ditt förhållande till andra
”Den som älskar Gud, han skall ock älska sin broder.” — 1 Joh. 4:21
1. Vad är det förutom kärlek till Gud som är så nödvändigt för den kristna jämvikten, och hur framhöll aposteln Johannes detta?
DET är av stor betydelse för vår kristna jämvikt att vi ägnar vår himmelske Fader, Jehova Gud, odelad hängivenhet och tillbedjan, men oskiljaktigt förbunden med sådan hängivenhet för Gud är kärleken till våra medmänniskor och i synnerhet till dem som är våra medbröder i den kristna tron. (Gal. 6:10) Det innebär att vi också måste stå i ett rätt förhållande till våra kristna bröder, om vi skall kunna bevara den kristna jämvikten. Aposteln Johannes framhöll detta mycket tydligt, då han skrev: ”Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, han kan icke älska Gud, som han icke har sett. Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han skall ock älska sin broder.” — 1 Joh. 4:20, 21.
2. Vilken inställning har världsmänniskor ofta till andra, men vilken inställning bör den kristne ha till sina medmänniskor?
2 Vad inbegrips då i kärleken till andra kristna? Hur kan man beskriva det rätta förhållande som man bör ha till dem? Vilken syn bör vi ha på gemenskapen med varandra i den kristna församlingen? Människor med världslig inställning söker sig ofta vänner eller bekanta med tanke på vad dessa skall kunna göra för att hjälpa dem till större anseende och bemärkthet. Det är vanligt att världsmänniskor anser sig själva vara överlägsna andra och betydelsefullare än de. De söker ofta utnyttja andra, bedra dem eller trampa på dem, innan andra förekommer dem med att behandla dem på det sättet. Hur annorlunda är inte den kristna av jämvikt präglade inställningen! Tänk på den här inspirerade förmaningen från Guds ord: ”Gör min glädje fullständig, i det ni ... inte gör något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet håller före att de andra är er överlägsna, och inte med personligt intresse håller ett öga bara på edra egna angelägenheter utan också med personligt intresse på de andras. Bevara denna sinnesinställning i er, som också fanns hos Kristus Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, ... utblottade sig själv och antog en slavs gestalt.” — Fil. 2:2—7, NW.
3. Hur skulle det vara att leva, om alla visade sig ha samma inställning som Kristus?
3 Hur behagligt skulle inte livet bli, om alla levde enligt detta Skriftens råd och följde Jesu Kristi exempel! Ingen skulle då hysa något själviskt begär efter andras ägodelar eller förmågor; det skulle inte förekomma att någon sökte överglänsa andra, sökte bevisa sig vara bättre än de. Inte heller skulle någon försöka ställa andra i rampljuset för att förlöjliga dem. Det som stör jämvikten och ger upphov till obehagliga förhållanden är den själviska, världsliga inställningen, som får en människa att tänka för högt om sig själv, att söka bli bemärkt eller få en framskjuten ställning. Hur viktigt är det därför inte att de kristna lyder apostelns råd:
4, 5. Vilket råd från bibeln är det mycket viktigt att vi följer, men är det alltid lätt att göra det?
4 ”Sluta upp med att ta gestalt efter denna tingens ordning, och bli i stället förvandlade genom att göra om ert sinne. ... Jag [tillsäger] var och en där ibland er att inte tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka. Hys i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Tag ledningen i att bevisa varandra heder. Var sinnade på samma sätt mot andra som mot er själva; ägna inte er uppmärksamhet åt höga ting, utan låt er ledas av de ringa tingen. Bli inte omdömesgilla i edra egna ögon.” — Rom. 12:2, 3, 10, 16, NW.
5 Det måste emellertid medges att det är mycket lättare att tala om att vi skall älska våra bröder, vara ödmjuka till sinnes, inte göra något av stridslystnad eller självupptagenhet och att vi skall hålla före att andra är oss överlägsna än det är att handla i överensstämmelse med dessa inspirerade föreskrifter. Till och med Jesu Kristi apostlar var en tid mycket ur jämvikt, därför att de hade en felaktig syn på tingen. Detta visade sig på nytt under den sista judiska påskmåltiden som de firade tillsammans med Jesus i salen i övre våningen till ett hus i Jerusalem sent på kvällen den 14 Nisan år 33 v.t.
En tvist om vem som är den störste
6. a) Vilken pinsam dispyt uppstod mellan Jesu apostlar på den judiska påskkvällen år 33 v.t., och vad var det som hade framkallat en liknande tvist några dagar tidigare? b) Vad sade Jesus om sina efterföljares rätta förhållande till varandra?
6 När Herrens nattvard var över, uppstod en pinsam tvist mellan apostlarna om en fråga som gällde ställning eller rangordning, ”om vilken av dem som skulle räknas för den störste”. (Luk. 22:24) Bara några dagar tidigare, då de var på väg till Jerusalem inför den sista händelserika veckan av Jesu jordiska verksamhet, hade samma fråga kommit upp. Vid det tillfället bad modern till apostlarna Jakob och Johannes att Jesus skulle låta hennes söner få en bemärkt ställning i sitt rike. ”När de tio andra hörde detta”, heter det i bibeln, ”blevo de misslynta på de två bröderna.” Men Jesus ingrep och lugnade deras upprörda känslor genom att framhålla att anordningen inom Guds organisation var alltigenom annorlunda, jämförd med den som de var förtrogna med här i världen. De personer som hade ansvariga ställningar bland dem, framhöll Jesus, skulle vara tjänare åt sina bröder. Ja, ”den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng, likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många”. — Matt. 20:17, 20—28.
7. Vad var det som gjorde det svårt för apostlarna att förstå vad Jesus egentligen ville lära dem?
7 Men det förefaller som om apostlarna inte kunde förstå vad Jesus menade med detta. Vad han sade var av allt att döma så nytt och olikt människors handlingssätt som de var vana vid att han med sina ord inte kunde avlägsna den världsliga uppfattningen ur deras sinnen. De höll fast vid en uppfattning om sitt förhållande till varandra som saknade jämvikt. De tänkte kanske tillbaka på den tid, då israelitiska konungar av Davids ätt regerade, och tog för givet att den messianske konungen Jesus Kristus också skulle ha en jordisk regering med män i höga och framskjutna ställningar. De hyste kanske ärelystna planer på att få verka på en sådan hög officiell post. Sedan Herrens nattvard hade instiftats, hände därför följande, enligt Lukas’ skildring: ”En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste.” — Luk. 22:24.
8. a) Hur måste Jesus ha påverkats av den här tvisten? b) Vad är det som deras reaktion belyser?
8 Lägg märke till att detta inte var någon obetydlig ordväxling; nej, det var en ”hetsig dispyt” (NW). Det här var tydligen något som apostlarna hade gått och tänkt på, och nu kom ordstriden i gång på allvar. Hur sorgsen måste inte Jesus ha blivit över detta! Skulle något sådant hända nu, efter alla de månader han hade varit tillsammans med dem och gett dem ett exempel på ödmjukhet och anspråkslöshet! Skulle de nu, vid en sådan tidpunkt som denna, ha sådana saker att tvista om! Detta var den sista kvällen under Jesu jordeliv, då han ämnade ge apostlarna några slutliga ord på vägen till ledning och uppmuntran. Det som låg till grund för denna häftiga ordväxling bland apostlarna var utan tvivel det som Jesus den kvällen sade om Guds rike. Apostlarnas reaktion belyser bara hur djupt rotad önskan är hos ofullkomliga människor att ha en framskjuten eller bemärkt ställning.
Jesu kärleksfulla råd och föredöme
9. Hur redde Jesus ut den här tvisten?
9 Hur redde då Jesus ut den här tvisten? Tillrättavisade han lärjungarna bryskt? Förödmjukade han dem genom skarp kritik? Nej, utan på ett kärleksfullt sätt och helt visst med vädjande tonfall framhöll han åter tålmodigt för dem att den kristna anordningen var alltigenom annorlunda i jämförelse med världens. Han sade: ”Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig ’nådige herrar’. Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare.” Därpå frågade Jesus dem: ”Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar?” Den som räknas för störst är naturligtvis den som ligger till bords och blir betjänad. Men Jesus påpekade följande: ’Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare’.” — Luk. 22:25—27.
10. Vilka frågor framställs här, som har att göra med apostlarnas förmåga att fatta Jesu ord?
10 Skulle de nu begripa att Jesus höll på att undervisa dem? Skulle de nu kunna fatta helt och fullt att alla kristna är bröder och att den som fått större ansvar i den kristna organisationen bör vara såsom den ”yngste”, dvs. anspråkslös i sinnet och hålla före att de andra är honom överlägsna? (Matt. 23:8—12) Skulle de nu förstå att tillvägagångssättet i den kristna organisationen skulle vara helt olikt det man vanligen följer i världen? Lärjungarna godtog den sanningen att Jesus var deras lärare och ledare, verkligen var den störste bland dem; det tvistade de inte om. Men tidigare samma kväll hade Jesus tvättat sina lärjungars fötter. (Joh. 13:1—12) Jesus hade då bokstavligt tjänat dem!
11. På vilket sätt tjänade Jesus sina efterföljare?
11 När Jesus nu påpekade följande: ”Jag [är] här ibland eder såsom en tjänare”, syftade han tydligen inte bara på att han tjänade dem i andlig bemärkelse, såsom deras lärare. Nej, utan Jesus passade faktiskt upp på dem och tjänade dem också i bokstavlig, fysisk, bemärkelse, genom att han utförde en syssla som vanligen bara sköttes av mindre betydande personer. Men den här sista dagen av sin samvaro med dem i köttet bad Jesus Petrus och Johannes gå i förväg till Jerusalem, och de ”redde till påskalammet”. — Matt. 26:17—19; Luk. 22:7—16; Mark. 14:12—18.
12. På vilket meningsfullt sätt hade Jesus tjänat de tolv apostlarna, innan den här tvisten uppstod och han gav sina förmanande råd?
12 Aposteln Johannes, som själv var med den här kvällen, har beskrivit vad som då hände med dessa ord: Jesus ”stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och tog en linneduk och band den om sig. Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas fötter och torkade dem med linneduken, som han hade bundit om sig.” (Joh. 13:2—5) Kan du föreställa dig detta? Jesus gick faktiskt runt till var och en av apostlarna, lade sig på knä framför dem, tvättade deras fötter och torkade dem! Också Judas Iskariots fötter!
Vad Jesu handlingssätt betydde
13. Vilka exempel från bibeln belyser att det var en forntida sed i Österlandet att tvätta andras fötter, och vilka var det som i allmänhet fick sköta denna syssla?
13 Det var inte ovanligt på den tiden att en människa tvättade en annans fötter. Vägarna i Österlandet var i allmänhet dammiga, och eftersom folk oftast gick i sandaler eller rentav gick barfota, blev deras fötter smutsiga. När någon kom in i ett hus, kunde alltså värden visa gästfrihet genom att se till att gästens fötter blev tvättade. Både Abraham och Lot visade sådan gästfrihet mot främlingar, som befanns vara materialiserade änglar. (1 Mos. 18:4; 19:2; Hebr. 13:2) Men en farisé som tog emot Jesus i sitt hus underlät att visa honom sådan uppmärksamhet. (Luk. 7:44) Sysslan ansågs vara den allra simplaste, och det var vanligen den ringaste av husets tjänare som fick sköta den. Den unga kvinnan Abigail visade följaktligen äkta ödmjukhet, då hon vände sig till Davids tjänare och sade: ”Må din tjänarinna bliva en trälinna, som tvår min herres tjänares fötter.” — 1 Sam. 25:41; 1 Tim. 5:10.
14. Varför tvättade Jesus vid det här tillfället apostlarnas fötter? Men hur reagerade Petrus först?
14 För att ge eftertryck åt kärnpunkten i sin undervisning valde Jesus att utföra denna tjänst, som var den allra simplaste men likväl så behövlig. Han började tvätta sina apostlars fötter. Aposteln Petrus förstod inte varför Jesus gjorde detta, och därför gjorde han invändningar mot att hans Mästare handlade på detta sätt, som en ringa slav, och tjänade honom. Men Jesus sade till Petrus: ”Vad jag gör förstår du icke nu, men längre fram skall du förstå det.” Efter det att han hade tvättat deras fötter och åter tagit på sig överklädnaden och på nytt lagt sig ned vid bordet, gav han dem denna förklaring:
15. Vilken förklaring gav Jesus till att han tvättade sina efterföljares fötter?
15 ”Förstår ni, vad jag har gjort med er? Ni kallar mig ’Mästare’ och ’Herre’, och det med rätta, ty det är vad jag är. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat edra fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett föredöme: ni skall göra, som jag har gjort mot er. Sannerligen, sannerligen, jag säger er: Tjänaren är icke större än sin herre, och sändebudet är icke större än den som har skickat honom. Då ni vet detta, saliga är ni, om ni också gör det.” — Joh. 13:6—17, Hd.
16. Vilken lärdom gav Jesus genom att handla på det sättet?
16 Hur förunderligt var inte det sätt, på vilket Jesus inskärpte hos apostlarna behovet av att vara anspråkslös i sinnet! Hur kraftigt påvisade han inte för dem att de inte skulle trakta efter hedersbevisningar eller framskjutna ställningar utan skulle vara villiga att utföra de anspråkslösaste tjänster för varandra! Jesus införde inte här någon fottvagningsceremoni, som vissa religionssamfund i kristenheten med stort skrymteri har brukat iscensätta. Vad han däremot ville lära dem var en rätt sinnesinställning — en inställning präglad av ödmjukhet och omtanke om andras intressen och av beredvillighet att utföra de oansenligaste sysslor till gagn för bröderna. En sådan av jämvikt präglad inställning bör de kristna bevara gentemot varandra.
17. Vad är det som vittnar om att apostlarna förstod vad Jesus ville lära dem?
17 Petrus och de andra apostlarna förstod. (1 Petr. 3:8) Det var en lärdom som de trogna verkligen inhämtade, ty bibeln berättar om att de bevarade denna av jämvikt präglade syn på tingen och samverkade i endräkt för att bygga upp den kristna församlingen. Ingen av dem sökte ärelystet vinna någon framskjuten eller bemärkt ställning. När tvistefrågan om omskärelsen kom upp några år senare, heter det ju att ”apostlarna och de äldre männen församlade sig” (NW) i Jerusalem och dryftade frågan på ett ordningsfullt sätt. Av allt att döma var det inte heller en av apostlarna som ledde mötet, utan det var lärjungen Jakob, Jesu halvbror, som gjorde det. — Apg. 15:6—29; 12:1, 2.
Ett nytt bud
18. Hur riktade Jesus längre fram på nytt uppmärksamheten på det exempel han hade gett sina efterföljare?
18 Sedan Jesus hade tvättat apostlarnas fötter och uppmanat Judas Iskariot att gå ut, påminde Jesus dem åter om det exempel, han hade gett dem, då han talade till de elva, som hade stannat kvar, och sade: ”Ett nytt bud ger jag er: Ni skall älska varandra! Som jag har älskat er, skall ni älska varandra. Av detta skall alla förstå, att ni är mina lärjungar: att ni har kärlek till varandra.” (Joh. 13:34, 35, Hd) Eftersom apostlarna var omskurna judar och stod under lagförbundet, gällde redan för dem det budet att de skulle älska nästan som sig själva. (Matt. 22:39; 3 Mos. 19:18) Men nu sade Jesus att hans sanna efterföljare skulle kännas igen genom att de visade sig äga en mer omfattande, överlägsen kärlek — enligt Jesu förebild.
19. Hur gav Jesus ett enastående exempel på kärlek?
19 Jesus var sannerligen ett enastående exempel, när det gällde att visa kärlek. Outtröttligt gav han ut sig för att tjäna andra och lät deras intressen få företräde framför sina egna. När han nu var så helt upptagen av att hjälpa människor in på livets väg, offrade han många gånger sådana ordinära bekvämligheter som folk är vana vid. (Luk. 9:58) På så sätt visade han en kärlek som var mer omfattande än den kärlek till nästan som lagförbundet krävde. Tänk på att vid det tillfälle, då de båda apostlarna övertalade sin mor att för deras räkning begära de främsta platserna i Riket, yttrade Jesus de här orden: ”Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig [dvs. bli betjänad av andra], utan för att tjäna [dvs. vara en tjänare åt andra] och giva sitt liv till lösen för många.” (Mark. 10:35—45; Matt. 20:20—28) Jesus sökte aldrig upphöja sig själv utan tjänade ödmjukt sina efterföljare, till dess han slutligen ödmjukade sig ända därhän att han gav sitt liv för deras skull. Vilken överlägsen, föredömlig kärlek! — Fil. 2:8; Joh. 15:12, 13.
20. Beskriv hur våra ansträngningar att söka efterlikna Jesu exempel genom att visa kärlek kommer att påverka vårt förhållande till våra kristna bröder.
20 Eftersom vi är kristna, är vi pliktiga att följa Jesu exempel. Det räcker inte med att vi älskar Jehova Gud som Jesus gjorde, utan vi måste också efterlikna honom i den osjälviska kärlek han visade sina efterföljare. (1 Joh. 4:20, 21) Hyser du kärlek av samma slag som han lade i dagen? Är du redo att ge ditt liv för dina kristna medbröder? Det kanske visserligen inte kommer att krävas av oss att vi bokstavligen skall ge vårt liv för deras skull, men vår kärlek måste vara av sådan kvalitet att vi är villiga att göra det, om det skulle bli nödvändigt. ”Vi är pliktiga att ge ut våra själar för våra bröder”, förklarade aposteln Johannes. (1 Joh. 3:16, NW; Rom. 16:3, 4) Tänk på detta: Om vi har ett sådant mått av kärlek, bör vi då inte vara villiga att ödmjukt tjäna våra bröders intressen? Bör vi då inte vara ömsinta, vänliga och hänsynsfulla mot dem som vi faktiskt skulle vara villiga att ge ut våra själar för? Var det inte denna lärdom som Jesus försökte inskärpa hos sina efterföljare?
Att göra om sinnet
21. Varför måste de kristna bli förvandlade genom att göra om sinnet?
21 Hur uppenbart är det inte att ifall du vill bevara ett rätt förhållande till dina kristna bröder, måste du följa maningen: ”Sluta upp med att ta gestalt efter denna tingens ordning, och bli i stället förvandlade genom att göra om ert sinne”! (Rom. 12:2, NW) Den kristna sinnesinställningen är så olik världsligt inställda människors. Hur vanligt är det inte att människor med specialutbildning, t. ex. präster, läkare, vetenskapsmän eller jurister, intar en överlägsen hållning och anser sig vara bättre än andra! På samma sätt förhåller det sig med människor som har särskilda gåvor eller talanger, t. ex. idrotts- och filmstjärnor, eller personer som har en iögonenfallande vacker kropp eller en enastående intelligens. Den beundran som sådana människor får kommer dem ofta att känna sig överlägsna. Men tänk på att en kristens av jämvikt präglade inställning kännetecknas av en ”anspråkslöshet i sinnet”, som gör att den kristne ”håller före att de andra är ... [honom] överlägsna”. — Fil. 2:3, NW.
22. Vad innebär det att vara anspråkslös i sinnet och att hålla före att andra är oss överlägsna?
22 Men vad innebär det då att vara anspråkslös i sinnet och att hålla före att andra är dig överlägsna? Det innebär inte, för att ta ett exempel, att en skicklig violinist måste tänka att en god vän som aldrig har rört vid en fiol kan spela fiol bättre än han. Så är det naturligtvis inte. Många människor har fått utbildning eller äger naturliga gåvor, som gör att de överträffar andra, som inte har fått liknande utbildning eller äger jämförbara naturliga gåvor. Men detta innebär inte att de är andra människor överlägsna. Det bör inte heller få dem att bli övermodiga och anse att andra är dem underlägsna. Det som bibeln syftar på här är en människas sinnesinställning, och en kristens uppriktiga, allvarliga sinnesinställning bör få honom att anse att andra är honom överlägsna. Han får aldrig tänka att han på ett eller annat sätt står över andra människor och därför bör bli uppassad och betjänad av andra. Helt visst var det så att vilket arbete som helst som Jesu apostlar tog itu med, antingen med sina händer eller med sinnet, skulle Jesus ha kunnat utföra många gånger bättre. Men Jesus tjänade dem ödmjukt, ja, han lade sig på knä och tvättade deras fötter!
23. I vilket avseende är de kristna som har en av jämvikt präglad syn på tingen olika många av denna världens människor?
23 Hur uppmuntrande och behagligt är det inte att vara tillsammans med dem som verkligen visar sig ha en sådan ödmjuk sinnesinställning! Vilken förträfflig, av jämvikt präglad uppfattning har inte dessa om sitt förhållande till sina kristna bröder! De är helt olika människorna i den här tingens ordning. Om de råkar ha litet mera pengar eller några fler materiella ägodelar, anser de inte att de bara fördenskull har anledning att tänka att de skall bli behandlade med större hänsyn än människor som inte har det lika gott ställt. De inser att pengarna inte gör dem bättre än andra, och de handlar i överensstämmelse härmed. (1 Tim. 6:17) Likaså inser de människor, som tillhör en viss ras eller nationalitet, att detta inte i något avseende gör dem bättre än andra. Därför förblir de anspråkslösa till sinnes, och de håller uppriktigt före att också människor ur en mindre väl ansedd ras eller nation är dem överlägsna. — Rom. 10:12.
24, 25. Vilka bör i synnerhet gå i spetsen i fråga om att visa kärlek och vara anspråkslösa till sinnes?
24 Samma ödmjuka sinnelag bör i synnerhet de förordnade tillsyningsmännen, de biträdande tjänarna och andra, som åtnjuter särskilda tjänsteprivilegier i den kristna organisationen, lägga i dagen. Andra medlemmar i församlingen uppmanas visserligen att samarbeta med dessa män och att efterlikna deras tro, men ingen av dem som tar ledningen får någonsin tänka att de är bättre än andra, därför att de leder mötena, kanske har större förmågor att hålla anföranden eller att organisera eller också kan ägna mera tid åt Jehovas tjänst. (Hebr. 13:7, 17) Lägg märke till att sedan aposteln Petrus hade uppmanat de yngre männen att underordna sig de äldre männen, som är ansvariga för att såsom herdar ta vård om Guds hjord, gav han denna föreskrift: ”Omgjorda er allesammans med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men han ger oförtjänt godhet åt de ödmjuka.” (1 Petr. 5:5, NW) Ingen är undantagen. Alla, också de som går i spetsen, skall omgjorda sig med anspråkslöshet i sinnet. ”Visa varandra undergivenhet i Kristi fruktan”, lyder den bibliska befallningen. — Ef. 5:21, NW.
25 Tillsyningsmannen bör i själva verket vara ett föredöme i fråga om ödmjukhet och anspråkslöshet i sinnet. Det var den förträfflige herden, Jesus Kristus. Han gick mycket långt för att genom sitt exempel inskärpa hos sina efterföljare hur nödvändigt det är att man är kärleksfull och ödmjuk. Detta bör tillsyningsmannen också göra. Han är inte någon pamp utan en tjänare åt sina bröder. (Matt. 20:25—27) Det är viktigt att han tänker på detta. Ja, det är något som varje kristen bör lära sig väl, eftersom vi måste älska våra bröder och aldrig får tänka att vi är bättre än de, om vi skall kunna bevara jämvikten i vårt förhållande till varandra. — 1 Joh. 4:21; Fil. 2:2—4.
26. Vad är det som nu utgör en verklig sporre till att bevara den kristna jämvikten?
26 Tänk på den tid som skall komma, då alla som lever här på jorden kommer att ha en sådan vederkvickande sinnesinställning! Hur behagligt kommer det då inte att bli att leva här! Då skall alla som lever vara fullkomligt klädda i ”de ömma känslorna medlidande, vänlighet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet” och särskilt i kärlek. (Kol. 3:12—14, NW) Ja, alla kommer att älska Jehova Gud av hela sitt hjärta och sinne, sin själ och kraft; och de kommer att hysa Kristuslik kärlek till sina bröder. Vilken enastående sporre är inte detta att bevara jämvikten nu, så att man kan få leva då!
Samla därför er sinnesstyrka till verksamhet, bevara en fullständig jämvikt och sätt ert hopp till den oförtjänta godhet som skall komma er till del vid Jesu Kristi uppenbarelse. Såsom lydiga barn må ni sluta upp med att låta er gestaltas i överensstämmelse med de begärelser som ni förut hyste i er okunnighet, utan i överensstämmelse med den helige som kallade er må ni också själva bli heliga i allt ert uppförande, eftersom det är skrivet: ”Ni måste vara heliga, därför att jag är helig.” — 1 Petr. 1:13—16, NW, 1950 års upplaga.
[Bild på sidan 133]
Jesus lärde sina apostlar ödmjukhet