Hur ödmjukhet kan skydda dig
”Bind ... om er med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra. ... Bevara er besinning, var på er vakt.” — 1 Petr. 5:5—8.
1. Vilken benägenhet har många människor, och vad kan den leda till?
HAR du lagt märke till människors benägenhet att i omåttlig grad fästa avseende vid sig själva? Många har en tendens att vara självsäkra och att rikta uppmärksamheten på sig själva genom sitt personliga uppträdande, sitt tal eller sin livsstil. Deras ärelystna, alltför tillitsfulla hållning kan till sist leda till att de får erfara en obehaglig besvikelse, alldeles som det forntida bibliska ordspråket förklarar: ”Före fall går högmod i mannens hjärta.” — Ords. 18:12.
2, 3. a) Vad lade Jesus märke till medan han var med vid en festmåltid? b) Hur gav Jesus en lektion i ödmjukhet vid detta tillfälle?
2 Vid ett tillfälle, när Jesus Kristus antog en farisés inbjudan till en festmåltid, lade han märke till att gästerna hade denna högmodiga hjärteinställning. Bibeln säger: ”Han märkte hur de valde ut de främsta platserna åt sig.” (Luk. 14:1, 7) Jesus utnyttjade därför tillfället att ge en lektion i ödmjukhet. Han framställde följande illustration för gästerna.
3 ”När du är bjuden på bröllop av någon, skall du inte lägga dig på främsta platsen. Kanske någon förnämare än du har inbjudits av honom vid det tillfället, och han som inbjöd dig och honom kan komma och säga till dig: ’Låt den här mannen få platsen.’ Och då får du resa dig med skam för att inta den nedersta platsen. Gå i stället, när du blir bjuden, och lägg dig på den nedersta platsen, för att den som har inbjudit dig, när han kommer, skall säga till dig: ’Vän, stig du upp högre.’ Då skall du få ära inför alla dina medgäster. Därför att envar som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” — Luk. 14:8—11.
4, 5. a) Mot vad kan ödmjukhet skydda dig? b) Vilken liknelse framställde Jesus för människor som litade på sig själva, att de var rättfärdiga?
4 I vilka tydliga och enkla ordalag visade inte Jesus hur ödmjukhet kan skydda en människa! (Ords. 16:18) Men ödmjukheten kan inte bara rädda dig från att lida en tänkbar förlägenhet inför människor, utan den kommer också att rädda dig från Guds ogynnsamma dom, och om Gud sägs det: ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” (Jak. 4:6; Luk. 20:45—47) Jesus angav vilken uppfattning Gud har om självupphöjande och självmedvetna personer, när han vid ett annat tillfälle talade till ”några som litade på sig själva, att de var rättfärdiga, och som höll de övriga för ingenting”. (Luk. 18:9) Inför dessa framställde han en liknelse om en farisé och en uppbördsman och förklarade:
5 ”Fariséen ställde sig och började bedja dessa ting för sig själv: ’O Gud, jag tackar dig för att jag inte är som övriga människor, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som den här uppbördsmannen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tiondelen av allting jag förvärvar.’ Men uppbördsmannen, som stod på avstånd, ville inte ens lyfta upp ögonen mot himlen utan slog sig oavbrutet för sitt bröst och sade: ’O Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: Den här mannen gick ner till sitt hem befunnen mer rättfärdig än den förre mannen, eftersom var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” — Luk. 18:9—14.
6. a) Vilken inställning mötte Jesus ofta? b) Vilka frågor väcker detta?
6 När vi läser bibeln, är det värt att lägga märke till hur ofta Jesus träffade människor som menade att de var överlägsna i förhållande till andra och hur ofta han varnade sådana människor för faran med deras inställning: ”Jag är betydelsefullare än andra.” Han gjorde detta på nytt, när han talade till folkskarorna och sina apostlar i Jerusalem bara några dagar innan han blev avrättad. Han sade: ”Ni skall inte låta kalla er Rabbi, för en enda är er lärare, medan ni alla är bröder. ... Inte heller skall ni låta kalla er för ledare, eftersom en enda är er ledare, den Smorde. Men den störste bland er skall vara er tjänare. Var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” (Matt. 23:1—12) Men särskilt till gagn för vilka framhöll Jesus återigen behovet av ödmjukhet? Vilka var det han särskilt försökte hjälpa och skydda?
Apostlarnas inställning
7. Varför bör det inte vara förvånande att människor är benägna att vara stolta och söka bemärkthet?
7 Det är viktigt att lägga märke till att människor, på grund av sina nedärvda ofullkomligheter, är benägna att vara själviska och att tänka högre om sig än de borde tänka. (Ps. 51:7; Rom. 12:3) Dessutom försöker världen att i oss uppodla uppfattningen att vår familj, ras eller nationalitet är bättre än andras. Den uppmuntrar oss också att försöka komma framåt och att överglänsa andra, oberoende av de metoder som används. Därför bör det inte vara förvånande att människor är benägna att söka ställning och prestige. Somliga människor kan emellertid förneka att de söker detta. ”Jag vill inte ha makt”, kan de säga. Men vad visar deras handlingar? Visade till exempel Petrus, Jakob, Johannes eller någon av de övriga apostlarna en önskan att ha en bemärkt ställning? Ja, vad hände en dag, när de tillsammans med Jesus var på väg hem till Kapernaum?
8, 9. a) Vilket diskuterande kom Jesu apostlar in i på vägen till Kapernaum? b) Hur lärde Jesus vid detta tillfälle sina apostlar att de hade en orätt inställning?
8 Så här återgav Markus det som inträffade: ”När han [Jesus] nu var inne i huset, ställde han frågan till dem: ’Vad höll ni på att diskutera om på vägen?’ Men de teg; de hade nämligen på vägen diskuterat med varandra om vem som var störst.” Lukas återgav också denna händelse, men uppenbarligen hade varken han eller Markus varit närvarande. (Mark. 9:33—37; Luk. 9:46—48) Aposteln Matteus var emellertid där, och han fick utan tvivel skämmas på grund av att han hade tagit del i diskuterandet. Matteus underlåter visserligen att nämna detta, men han beskriver hur Jesus vid detta tillfälle gav dem en lektion i ödmjukhet, i det han förklarar:
9 ”Då kallade han till sig ett litet barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ’Jag säger er i sanning: Ifall ni inte vänder om och blir som små barn, skall ni inte alls komma in i himmelriket. Alltså: var och en som kommer att ödmjuka sig likt detta lilla barn, denne är den störste i himmelriket.” (Matt. 18:2—4) Vilket utmärkt sätt att hos lärjungarna inskärpa värdet av ödmjukhet! Det faller sig naturligt för små barn att se upp till sina föräldrar och anse dem vara överlägsna. Apostlarna behövde vända om och bli på det sättet. Gjorde de det? Ändrades deras inställning?
10. Vad begärde Jakob och Johannes längre fram av Jesus, och hur reagerade de övriga tio apostlarna?
10 Det var inte så lång tid därefter som apostlarna följde med Jesus till Jerusalem för att vara med om den händelserika sista veckan i hans liv. Markus återger vad som hände medan de var på väg till staden: ”Jakob och Johannes, Sebedeus’ två söner, trädde fram till honom och sade till honom: ’Lärare, vi vill att du gör för oss vad vi än ber dig om.’ Han sade till dem: ’Vad vill ni att jag skall göra för er?’ De sade till honom: ’Ge oss lov att sätta oss, en på din högra sida och en på din vänstra, i din härlighet.’” Det kan hända att denna begäran påminner dig om middagsgästerna vid festmåltiden, de som valde de bästa platserna åt sig själva. ”När nu de tio andra hörde om det, började de harmas på Jakob och Johannes.” De övriga apostlarna gillade inte detta försök av Jakob och Johannes att bakom ryggen på de andra försäkra sig om en överlägsen ställning i Kristi regering. — Mark. 10:35—41.
11. a) Vilken oriktig syn på saken hade apostlarna? b) Hur försökte Jesus rätta till deras tänkesätt?
11 Jakob och Johannes, såväl som de övriga av apostlarna, betraktade angelägenheterna från en felaktig, världslig ståndpunkt. Det kan hända att de tänkte tillbaka på den tid hundratals år dessförinnan, då israelitiska kungar i Davids släktlinje hade härskat. De kan ha tagit för givet att den messianske konungen Jesus Kristus också skulle ha en jordisk regering med män i hög ställning och rang. De hade kanske personliga ambitioner att tjäna i sådana höga officiella befattningar. I vilket fall som helst hade de inte tagit till sig av lektionen i ödmjukhet. Därför försökte Jesus att rätta till deras tänkesätt, och han sade till dem: ”Ni vet att de som förefaller att styra nationerna spelar herrar över dem, och deras stora utövar myndighet över dem. Men så är det inte bland er; utan vemhelst som vill bli stor bland er, han skall vara er tjänare, och vemhelst som vill vara först bland er, han skall vara allas slav.” — Mark. 10:42—44; Matt. 20:20—28.
12. Vilka var det Jesus särskilt tänkte på, när han uppmanade människorna att vara ödmjuka och att inte låta kalla sig ”ledare”?
12 Med hänsyn till Jesu apostlars tänkesätt kan vi vara säkra på att Jesus särskilt tänkte på dem, när han några dagar längre fram sade till människorna i Jerusalem att de skulle vara ödmjuka och inte insätta sig själva som ”lärare” eller ”ledare”. (Matt. 23:8—12) På grund av att apostlarna gång på gång tvistade med varandra kan Jesus ha beslutat att ännu starkare framhäva deras behov av ödmjukhet. Tillfället erbjöd sig två dagar längre fram, när de tolv samlades i en övre sal i Jerusalem för att fira sin sista påskmåltid tillsammans.
13. a) Hur brukade en värd i Österns länder vanligen visa gästfrihet mot sina gäster? b) Vilken möjlighet gav alltså detta åt apostlarna, när de var församlade till sin sista påskmåltid tillsammans?
13 Eftersom apostlarna inte var gäster, utan enbart hade tillgång till salen, fanns det inga tjänare där till att tvätta deras fötter. I länder i Östern, där människor i allmänhet bar sandaler eller gick barfota, var det ett bevis på gästfrihet från värdens sida att låta tvätta besökares fötter, när de trädde in i hans hus. Uppgiften anvisades vanligen åt den lägste tjänaren i huset. Således visade den unga kvinnan Abigail sann ödmjukhet, då hon sade till Davids tjänare: ”Se, här är din tjänarinna, att hon må tjäna med att två fötterna på min herres tjänare.” (1 Sam. 25:41, Åkeson; Luk. 7:44; 1 Tim. 5:10) Apostlarna hade därför ett utmärkt tillfälle att ödmjukt sörja för denna behövliga tjänst, men uppenbarligen var andan av rivalitet så stark i deras hjärtan att ingen av dem frivilligt erbjöd sig. Som en följd av detta började de, i strid med sedvänjan, äta måltiden med otvättade fötter.
14, 15. a) Vilken meningsfull tjänst utförde Jesus för sina apostlar? b) Vad inskärpte Jesus därigenom, men vad visar huruvida apostlarna då förstod detta?
14 Aposteln Johannes återgav vad som sedan inträffade: Jesus steg upp ”från kvällsmåltiden och lade av sina ytterkläder. Och han tog en handduk och band om sig. Sedan slog han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka av dem med handduken som han var ombunden med. ... När han nu hade tvättat deras fötter och hade tagit på sina ytterkläder och lagt sig till bords igen, sade han till dem: ’Vet ni vad jag har gjort för er? Ni tilltalar mig: ”Lärare” och ”Herre”, och ni talar rätt, för det är jag. Om alltså jag, fastän herre och lärare, har tvättat era fötter, bör också ni tvätta varandras fötter.’” — Joh. 13:1—14.
15 Vilket utmärkt sätt att undervisa apostlarna i ödmjukhet! Du tycker nog att de borde ha förstått. Han lärde dem en sinnesinställning — en inställning som präglas av ödmjukhet, en som skulle göra dem benägna att utföra de oansenligaste uppgifter till förmån för andra. Men vad hände? Lukas förklarar vad som hände under kvällens lopp: ”Det uppstod emellertid också en hetsig dispyt bland dem om vilken av dem som tycktes vara störst.” (Luk. 22:24) Kan du föreställa dig detta! Efter alla dessa ansträngningar som Jesus gjort för att lära dem ödmjukhet hade de ännu inte fått ut ur sitt sinne tanken på rang och på att somliga hade ställningar som var överlägsna andras. Hela deras kultur, som dominerades av de stolta fariséerna och sadducéerna, hade uppenbarligen bidragit till att snedvrida deras inställning så mycket att de inte kunde inse att de allesammans var bröder, jämlika i ställning.
16. a) Vilka ord av Jesus hade utan tvivel lagt grunden till diskuterandet? b) Hur fortsatte Jesus tålmodigt att försöka hjälpa sina apostlar?
16 Det Jesus sade om Guds rike den kvällen lade utan tvivel grunden till detta meningsutbyte om vem som tycktes vara störst. (Luk. 22:16—18) Det är verkligen ett enastående bevis på Jesu tålamod och fördragsamhet att han inte blev förbittrad på sina apostlar och kraftigt förebrådde dem för deras själviska åstundan efter betydenhet och efter att äga de främsta platserna med honom i hans rikes härlighet. I stället sade han återigen tålmodigt till dem, utan tvivel med en vädjande ton i rösten: ”Nationernas kungar spelar herrar över dem, och de som har myndighet över dem kallas välgörare. Ni, däremot, skall inte vara på det sättet, utan den störste bland er, han bör bli såsom den yngste, och den som utövar chefskap bör bli såsom den som betjänar.” — Luk. 22:25—27.
Viktigt att ta till sig av lektionen
17, 18. a) Varför var det viktigt att apostlarna lärde sig ödmjukhet? b) Vad bidrog apostlarnas alltför tillitsfulla inställning till den natten?
17 Det var verkligen viktigt att de tog till sig av denna lektion i ödmjukhet. Deras egna liv stod på spel liksom också den kristna hjordens liv. Hur så? Jo, tänk på vad deras inställning bidrog till den natten. Jesus varnade dem: ”Ni skall alla förmås att snava och falla i förbindelse med mig.” Men apostlarna bedyrade att detta aldrig skulle inträffa. De kände sig redo för varje eventualitet, och därför sade var och en ungefär så här: ”Om vi så skulle dö, skall vi aldrig förneka dig.” Och i Petrus’ svar kan vi uppfatta en stark antydan om den rivalitet som rådde bland dem: ”Även om alla de andra förmås att snava och falla i förbindelse med dig, skall jag aldrig förmås att snava och falla!” — Matt. 26:31—35.
18 Vi påminner oss vad som hände. Alla apostlarna lämnade ömkligen sin Mästare i sticket. De var ouppmärksamma, försummade att lyssna till hans upprepade anvisningar. Och till sist flydde de i fruktan och lämnade Jesus att möta den pöbelhop som kom för att gripa honom. Och Petrus förnekade tre olika gånger att han ens kände sin Mästare! Petrus hade i själva verket sagt ungefär så här: ”Alla de andra kan ha svagheter i sin tro, men inte jag — jag kommer aldrig att svika dig, Herre.” Men Petrus’ alltför tillitsfulla inställning: ”Jag är trognare än de är” bidrog till ett fruktansvärt fall för Petrus. Hur viktigt är det inte att lära sig ödmjukhet! Lärde sig apostlarna detta till sist?
19, 20. a) Vilka bevis finns det för att apostlarna lärde sig ödmjukhet? b) Hur förhöll det sig uppenbarligen med presiderandet i den första kristna församlingen, och vad tyder detta på beträffande apostlarnas inställning?
19 Ja, det gjorde de. Jesu kärleksfulla tålamod med dem blev rikt belönat. Ett bevis på detta är det rättframma, uppriktiga sätt på vilket de återgav Jesu undervisning om ödmjukhet. Vi kan mycket väl föreställa oss hur illa till mods de måste ha känt sig, när de tänkte tillbaka på hur de hade handlat. Likväl ville de att andra skulle ha gagn av deras misstag och alldeles särskilt av den goda undervisning som Jesus gav dem. Ytterligare bevis för att de verkligen tog till sig av lektionen är deras egna råd som uppmuntrar till ödmjukhet. Aposteln Petrus skrev till exempel längre fram: ”Ni [skall] alla vara likasinnade, ... ödmjuka i sinnet.” — 1 Petr. 3:8.
20 Ytterligare bevis för att de till slut lärde sig ödmjukhet finner vi i bibelboken Apostlagärningarna. Genom att läsa den kan vi se hur apostlarna arbetade tillsammans i endräkt för att bygga upp den kristna församlingen. Ingen av dem sökte äregirig bemärkthet eller prestige, och inte heller handlade någon som om han var chef bland dem och försökte göra sitt ord till lag. I stället var det uppenbarligen en krets av män, vilken inbegrep även andra äldste utöver apostlarna, som fattade beslut i viktiga angelägenheter som berörde den kristna församlingen. Lärjungen Jakob, som var halvbror till Jesus men inte var apostel, var tydligen den som presiderade när beslutet angående omskärelsen fattades. (Apg. 15:6—29; 12:1, 2) Detta tyder på att det kan ha förekommit en rotation av presiderande äldste, så att en fungerade som ordförande vid ett tillfälle och en annan vid ett annat tillfälle. En anda av sann ödmjukhet utvecklades bland apostlarna.
Eftertryck åt den lektion som gavs — varför det?
21. Hur framhöll aposteln Petrus vikten av ödmjukhet?
21 Aposteln Petrus kände flera år längre fram ett behov av att ge eftertryck åt vikten av ödmjukhet, och han gjorde detta i det första av sina inspirerade brev som finns bevarade i bibelns kanon. I kapitel fyra nämner han de lidanden som de kristna kan förvänta att få genomgå på grund av sin trofasthet mot Gud, och sedan säger han: ”Därför ger jag de äldste bland er denna förmaning. ... Var herdar för Guds hjord som är i er vård, inte under tvång, utan villigt; ... inte heller såsom några som spelar herrar över dem som är Guds arv, utan genom att bli exempel för hjorden. ... Men bind alla om er med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, eftersom Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka. Ödmjuka er därför. ... Bevara er besinning, var på er vakt. Er vedersakare, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka.” — 1 Petr. 5:1—8.
22. Varför använde Petrus, sedan han omnämnt de kristnas lidanden, ordet ”därför” för att inleda sina förmaningar till äldste?
22 Varför sade Petrus, sedan han omnämnt de kristnas lidanden: ”Därför ger jag de äldste bland er denna förmaning”? Det är av det skälet att om de äldste saknar ödmjukhet, kan denna inställning öka det lidande och de bördor som de kristna bröderna redan kan ha att kämpa med. Men de äldstes ödmjuka inställning är vederkvickande och gör det lättare för bröderna att visa uthållighet. (Jes. 32:1, 2) Petrus förmanar därför de äldste att inte spela herrar över dem som är Guds arv, utan bli exempel för hjorden.
23. a) Vilka ord av Jesus kan ha förmått Petrus att förmana de äldste att inte spela herrar över hjorden? b) Vilken egenskap bör de äldste binda om sig, och vilka resultat leder detta till?
23 Petrus påminde sig uppenbarligen Jesu ord om världsliga styresmän, som ”spelar herrar över dem” och som ”utövar myndighet över dem”, och att han sade: ”Ni, däremot, skall inte vara på det sättet.” (Mark. 10:42—44; Luk. 22:25—27) Nej, kristna äldste skall inte likna de stolta fariséerna, som sade åt andra vad de skulle göra men sedan var ovilliga att lyfta ett enda finger för att själva göra dessa ting. (Matt. 23:3, 4) I stället skall de vara ett exempel; de skall själva vara villiga att göra vadhelst de anmodar andra att göra. De skall tillsammans med alla andra kristna binda om sig ”med anspråkslöshet i sinnet”. I överensstämmelse med betydelsen av det grekiska ordet enkombóomai, som i 1 Petrus 5:5 översatts med ”bind ... om er”, skall de stadigt ”binda på sig” denna ödmjukhet ”såsom med knutar”. Som ett resultat av detta kommer de aldrig att mena att de är höjda över lägre sysslor, sådana som att städa Rikets sal, eller står över att ta del i alla grenar av den kristna församlingens predikoverksamhet.
24. På vilka sätt skulle de äldste kunna spela herrar över hjorden?
24 Samtidigt kommer de som binder om sig med ödmjukhet inte att tillvälla sig särskilda bekvämligheter eller privilegier, som om de förtjänar bättre ting än vad andra får. Skulle det inte kunna sägas att de äldste spelade herrar över sina bröder, om de till exempel vid kristna sammankomster skaffade sig särskild mat och de bästa arbetsuppgifterna, medan de tilldelade sina bröder sådant som är sämre? Eller skulle det vara att gå före med gott exempel för hjorden, om de gick längst fram i cafeteriakön och skaffade sin mat före dem som hade väntat längre? Det är sant att det på grund av brådskande arbetsuppgifter kan förekomma nödfall, då det kan vara nödvändigt att gå längst fram i cafeteriakön eller äta vid en annan tidpunkt eller på en annan plats än andra gör. Likväl är detta angelägenheter att tänka allvarligt på. Varför det?
25. a) Är de som äger särskilda förmågor eller privilegier av tjänst överlägsna andra? b) Vilket råd är det alltså viktigt att de kristna rättar sig efter?
25 Först och främst kan en person, när han får myndighet, i särskild grad vara benägen att mena att han är bättre och mera förtjänt än andra. Men är han det? Han kan ha vissa förmågor som gör att han är kvalificerad att vara en kristen äldste och att sköta en sammankomstsyssla, men dessa förmågor gör honom inte till en person som är förmer. (1 Tim. 3:1—7) Jehova Gud anser inte att en sådan äldste, eller någon annan människa med särskilda förmågor, är överlägsen de andra bröderna. Hur viktigt är det därför inte att man rättar sig efter Guds råd att visa ”anspråkslöshet i sinnet”, i det man ”håller före att de andra är ... överlägsna”! (Fil. 2:3) Denna ödmjuka sinnesinställning kommer att skydda en kristen mot det fruktansvärda fall som stolthet kan medföra. — Ords. 16:18; 18:12.
26. Hur kan brist på ödmjukhet från de äldstes sida sätta hjorden i fara?
26 Denna ödmjuka inställning hos den kristne äldste kommer också att skydda hjorden. ”Fåren” kan lätt fås att snava och vändas bort från den kristna församlingen, om de äldste tillväller sig själva särskilda privilegier, söker prestige eller bemärkthet eller på andra sätt visar en stolt, högmodig ande. Guds ord uppmanar: ”Ta ledningen i att bevisa varandra heder.” (Rom. 12:10) Men om hjorden ser de äldste, som förutsätts tjäna som exempel, hedra sig själva med det allra bästa och handla på ett egenmäktigt, övermodigt sätt, hur kommer då hjorden att bli påverkad? Dess medlemmar måste nödvändigtvis ta skada. De lidanden som de uthärdar på grund av att de är kristna kommer att ökas, och detta skulle kunna leda till katastrof.
27. Hur kan äldste bevara sin besinning och hindra djävulen från att uppsluka dem och hjorden?
27 Är det då att undra på att aposteln Petrus varnade: ”Bevara er besinning, var på er vakt. Er vedersakare, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka”? Om en kristen äldste uppodlar en stolt, högmodig ande, kan han öppna vägen för djävulen att lyckas med att uppsluka honom och även medlemmar av hjorden. Ni äldste, sök alltså att undvika att ens verka högmodiga eller överlägsna i förhållande till andra. Bind om er med ödmjukhet. Var tillgängliga, hänsynsfulla, ömsinta och medlidsamma, som när en ammande mor ömt vårdar sina egna barn. (Ef. 4:32; 1 Tess. 2:7, 8) Blicka alltid upp till Jesu Kristi exempel och undervisning och gör ert bästa att efterlikna honom. — Fil. 2:5—8.
28. Vilka goda utsikter för framtiden finns det, och var kan vi få en försmak av detta?
28 Tänk bara hur utmärkt det kommer att vara när alla som lever visar anspråkslöshet i sinnet och håller före att andra är dem överlägsna. Vilken vederkvickelse och frid kommer man då inte att erfara! Redan nu, inom den kristna församlingen, får vi en försmak av denna välsignelse att vara förbundna med ödmjuka, osjälviska män, kvinnor och barn. Blir vi inte då uppmuntrade till att binda om oss med ödmjukhet? Det kan skydda oss, förhindra att vi blir uppslukade av djävulen och bistå oss att överleva den ”stora vedermödan” och leva för evigt i Guds snabbt annalkande rättfärdiga nya ordning. — Ps. 133:1—3; Upp. 7:9—14.