Kräver Jehova för mycket?
SOMLIGA människor anser det. Somliga människor anser att det är litet för mycket att hålla alla Guds bud. ”Om jag har hustru och barn och måste sörja för familjen”, säger de kanske, ”och om jag så också skall se om huset och om jag skall läsa och studera bibeln regelbundet och vara med på församlingens möten och ta mig tid till att delge andra människor de goda nyheterna om Guds rike — är då inte detta för mycket?”
Låt oss begrunda denna fråga. Kräver Jehova verkligen för mycket? Låt oss ta reda på vad den verkliga auktoriteten i frågor som gäller kristendomen, Herren Jesus Kristus, ansåg om detta. Han säger: ”Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro [vederkvicka eder, NW]. Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; ’så skolen I finna ro för edra själar.’ Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” — Matt. 11:28—30.
När Jesus Kristus yttrade dessa ord, skröt han inte, men han försäkrade dem som lyssnade till honom att de skulle få röna en rätt behandling, om de blev hans lärjungar. Han talade om vad slags lärare han var, att han inte var tyrannisk eller barsk, utan mild och vänlig. Hans ord utgjorde en inbjudan till folk att komma till honom, denne lärare med ett milt sinnelag. Hans lärjungar kunde komma till honom, och de behövde inte känna sig illa till mods över att bli undervisade av honom, ty Jesus visade förståelse och tålamod, och han spelade aldrig herre över sina efterföljare. De kunde vända sig till Jesus och kasta sina bördor på honom. Han skulle inte vara såsom de religiösa ledarna, om vilka han sade: ”Ve ock eder, I lagkloke, som på människorna läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett enda finger röra vid de bördorna!” (Luk. 11:46) Hur annorlunda skulle det inte bli för Jesu Kristi efterföljare! De skulle ha en relativt lätt väg att vandra i livet, ty Jesu ok skulle vara lätt, jämförelsevis talat.
De människor i våra dagar, som är trötta och modlösa på grund av synden, lystnaden och ondskan som kännetecknar denna tingens ordning, blir mycket uppmuntrade av Jesu ord. Hur uttröttade är inte rättsinniga människor på den falska religionens bördor — på skrymteriet, det ideliga penningtiggandet, traditionerna, ritualerna och ceremonierna, som inte ger dem det minsta svar på deras frågor eller ingjuter någon tro hos dem! Sådana ting har inte givit folk någon verklig vederkvickelse eller ro, men den sanna kristendomen ger ro eller vederkvickelse åt själen. Den som blir en sann Jesu Kristi efterföljare befrias alltså från det tunga träldomsoket under Satans tingens ordning och kommer in på vägen till evigt liv.
Inte för mycket för oss att vi gör oss möda
Det är bara att förvänta att Gud uppställer vissa krav, som den som söker få liv måste fylla. Gud kräver till exempel att vi skall inhämta kunskap om honom och hans Son, ty detta ”är [betyder] evigt liv”. (Joh. 17:3) Detta kräver ansträngning, det är sant, men måste man inte göra bruk av sin energi och anstränga sig för att vinna vad det vara må som är värdefullt? Om man är för lat för att studera de ord, som inspirerats av Gud, eller om man inte ser till att man får tid med livets ord, hur skall man då kunna behaga Gud? Hur skall man finna ro eller vederkvickelse för själen, om man inte bryr sig om att regelbundet studera Guds ord, såväl enskilt som tillsammans med Guds folk? Det finns anordningar härför. I den mån som vi var och en gör bruk av dem kommer vi att känna oss vederkvickta och finna ro.
Ja, allt som är något värt kräver möda. Om man vill bli skicklig pianist, kan man inte nöja sig med att öva en gång i veckan eller en gång i månaden och förvänta att nå sitt mål. Om man vill bli en framstående målare, så kräver detta möda. Så är det också för den människa, som vill fylla Guds krav på den som söker livet; en sådan måste möda sig. Med tanke på att alla människor är födda i synd och befinner sig under fördömelse, är det då för mycket begärt av Gud att vi skall gå med på hans föranstaltningar för evigt liv? Nej, det är det naturligtvis inte. En man ställde en gång denna fråga till Jesus: ”Herre, är det allenast få, som bliva frälsta?” Jesus svarade honom: ”Kämpen [Bemöda eder kraftigt, NW] för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det.” (Luk. 13:23, 24) Om människor bemödar sig kraftigt då de ägnar sig åt många slag av världsliga sysselsättningar — åt sport, hobbyer, sin karriär, sina nöjen osv. —, hur mycket kraftigare borde de då inte bemöda sig i fråga om det mest lönande förehavande i världen, nämligen i fråga om att troget göra Guds vilja! Detta medför belöningen evigt liv, ”ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter, vad I haven verkat”. — Hebr. 6:10.
De människor i gångna tider, som behagade Gud, arbetade träget, de bemödade sig kraftigt om att göra Guds vilja, men de ansåg inte att Gud krävde för mycket. Låt oss ta Noa såsom ett exempel. Han hade familj, som han måste sörja för, men han blev befalld att bygga arken. Det var en väldig ark med tre våningar, nästan hälften så lång som fartyget Queen Mary! Han skulle behöva anstränga sig en hel del. Men Noa sade i alla fall inte så här: ”Jehova, jag har inte ens byggt en eka tidigare, än mindre en stor ark, en sådan väldig kista som den här.” Nej, utan Noa grep sig verket an. Och under det att han arbetade med detta, sade han inte ungefär så här: ”Jehova, jag är så upptagen med att bygga den här arken att jag inte har tid att predika för folket här.” Nej, Noa kände det inte på det sättet. Ty den bibliska skildringen säger klart och tydligt att han också var en ”rättfärdighetens förkunnare”, förutom att han var byggmästare och familjeförsörjare. (2 Petr. 2:5) Tror du att detta var lätt? Eller tror du att Noa bemödade sig kraftigt? Ja, Noa bemödade sig verkligen kraftigt, men det var inte för mycket. Hans handlingssätt medförde beskydd för honom och hans familj.
Jesu förkunnargärning krävde stora ansträngningar
Det mest slående exemplet från bibeln på en människa som inte klagade över att Jehova krävde för mycket är Jesus Kristus. Sade han inte så här: ”Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk”? (Joh. 4:34.) Han hade sin lust i att göra sin Faders vilja, och han arbetade träget med att predika de goda nyheterna om Riket. Men en och annan i vår tid säger kanske: ”Det här börjar allt bli litet för mycket för mig, att hålla mitt personliga studieschema, vara med på mötena, gå ut i tjänsten. Om jag bara vore fullkomlig som Jesus var!” Vad var det du sade? Jesus var fullkomlig, det är sant, men också han blev utmattad då och då. Han blev fysiskt trött, ända därhän att han en gång somnade i en båt på färd över en sjö, och detta berodde på att han givit ut sig i förkunnartjänsten. (Luk. 8:22, 23) Vid ett annat tillfälle ville Jesus ta lärjungarna med sig till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva och vila något litet. Det var nämligen så många människor som kom och gick att de inte ens fick tid att äta ett mål mat. Men folket fick veta vart Jesus hade begivit sig, och när Jesus och hans apostlar kom fram med båten, möttes de av en stor skara människor. Sade Jesus då så här: ”Nej, vet ni, vi är alldeles för trötta för att undervisa er alla om Guds rike”? Visst inte, bibelns skildring säger i stället att han ”ömkade ... sig över dem, eftersom de voro ’lika får, som icke hade någon herde’; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken”. (Mark. 6:30—34) Vilket underbart föredöme!
På samma sätt är det med Jesu Kristi sanna efterföljare. De har ett späckat program, och ibland måste de bege sig bort för att vila något litet. Men det som verkligen ligger dem om hjärtat är tjänsten för Gud, och de har stor omsorg om de människor, som de bistår med sin undervisning. Såsom det var med Jesus, så är deras mat, det som uppehåller och vederkvicker dem, att göra den himmelske Faderns vilja.
Strax innan Jesus skulle genomgå det allra svåraste provet, fann han sina lärjungar sovande. ”Kunde ni människor icke så mycket som vaka en enda timme med mig? Var vakande och bed beständigt, för att ni icke må komma i frestelse. Visst är anden ivrig, men köttet är svagt.” (Matt. 26:40, 41, NW) Ja, även om vi uppriktigt önskar göra en viss sak, så kan vårt kött vara svagt. Men vad gjorde Jesus, som var en fullkomlig människa? Han gick till sin himmelske Fader i bön, och av skildringen framgår det att han bad tre gånger.
När vi blir litet svaga och trötta eller missmodiga, därför att vi inte kan göra allt som vi skulle vilja göra och bemödar oss om att göra, bör vi inte bli överraskade. Varför inte det? Därför att om Guds Son måste lita till Jehova för att få kraft och styrka och gick till honom i bön, borde vi väl räkna med att komma i samma belägenhet, eller hur? Genom bönen får vi kraft att fortsätta framåt. Bed i stället för att säga: ”Jehova, du har givit oss alldeles för mycket att göra — detta att inhämta kunskap, att sörja för familjen, att vara med på mötena och att predika om ditt rike.” Det som Jehova har givit oss att utföra är i själva verket ett skydd för oss — det överflöd av olika uppgifter, som vi fått i förbindelse med Guds rike, upptar oss så helt och fullt att vi inte har tid att råka illa ut, därför att vi sysslar med världsliga ting.
Tänk också på det exempel som de första kristna utgör. De kastades för lejonen, därför att de troget tjänade Jehova. De kunde ha sagt: ”Det kan väl inte vara så farligt att strö en nypa rökelse framför kejsarens byst? Det betyder väl ingenting! Jehova kräver för mycket av oss.” Men så resonerade de inte. De var villiga att låta sig kastas för lejonen hellre än att kompromissa. De ansåg inte Guds krav på ostrafflighet vara för stort. De visste att han kunde ge dem liv på nytt genom en uppståndelse från de döda.
Hur Paulus såg saken
Ibland kanske vi tycker att det är för mycket att gå till ett möte eller att gå ut i tjänsten när vädret är dåligt. Vi kanske inte är så riktigt friska. Men om vi då bara tänker på vad aposteln Paulus genomgick, så får vi snart klart för oss att våra problem i de flesta fall bara är mullvadshögar vid en jämförelse: ”Äro de Kristi tjänare, så är jag det ännu mer. .. . Jag har haft mer arbete, oftare varit i fängelse, fått hugg och slag till överflöd, varit i dödsnöd många gånger. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när. Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på djupa havet. ... Under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och nakenhet.” (2 Kor. 11:23—27) Ja, och Paulus sade också: ”Förutom dessa yttre ting är det också det som välter in över mig dag efter dag: bekymren för alla församlingarna.” (2 Kor. 11:28, NW) Förutom alla de svårigheter, som Paulus hade, hade han också omsorg om församlingarna! Hur mycket påminner inte detta om tillsyningsmän och tjänare i vår tid, som ofta sitter uppe till sena kvällen och försöker tänka ut vad de kan göra för att hjälpa den ene eller den andre eller komma på hur de skall kunna sörja för församlingens behov!
Det var sannerligen inte lätt för Paulus att härda ut under dessa svårigheter, men likväl sade han inte att det var för mycket. Han visste att han gjorde Guds vilja, och han kände sig tillfredsställd över att få tjäna sina kristna bröder. Fördenskull sade han: ”Jag har fått hugnad i fullt mått och glädje i rikt överflöd mitt i allt vårt betryck.” — 2 Kor. 7:4.
En rätt syn på Guds krav
Ibland tycker vi kanske att det vi åstadkommer i förkunnartjänsten inte är tillräckligt. Vi gör inte något sensationellt. Men Jehova begär inte att vi skall göra något sensationellt. Han önskar bara att vi skall predika de goda nyheterna om Guds rike efter bästa förmåga och fortsätta att skrida framåt i kunskap och utveckla mera av hans heliga andes frukt.
Likväl kanske någon säger: ”Jag är så svag; jag önskar att jag hade kraft. Om jag bara vore ung igen!” Men hys inte en sådan känsla. Tänk på vad Paulus sade: ”Därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark.” (2 Kor. 12:10) Är det något ont att vi har svårigheter och är fysiskt svaga? Nej, inte nödvändigtvis. När vi förstår att vi inte kan utföra det som vi står i begrepp att göra i vår egen kraft, då blir vi starka i Jehova, i hans ande och i hans ord.
När nu Gud har givit oss uppmuntran att utföra mycket i Herrens verk, krävs det av oss att vi är ärliga mot oss själva. (1 Kor. 15:58) Jesus sade: ”Var och en, åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt.” (Luk. 12:48) Vad är det för tillgångar vi har fått, när det gäller energi, kraft, hälsa och tid till bibelstudium och till förkunnartjänsten? Om vi har fått mycket, kommer mycket att krävas av oss, men inte för mycket. Det krävs av oss att vi mödar oss alltefter våra speciella omständigheter och ser till att vi uträttar mera, om vi kan, ja, att vi rentav ber om att förhållandena må bli så gynnsamma att vi förmår uträtta mera.
Aposteln Paulus liknade den kristnes levnadslopp vid en kapplöpning, och därav ser vi att Gud kräver att vi ”med uthållighet” skall ”löpa framåt i den tävlingskamp, som är oss förelagd”, och så nå fram till målsnöret. Gud låter oss få veta hur vi bör löpa för att vinna — att vi bör söka undvika allt som skulle kunna hindra eller betunga oss. Om du anser att tävlingskampen kräver för mycket ibland, kanske det beror på att du får den att göra det genom att du alltför ofta är uppe för sent för att få avkoppling i stället för att se till att du genom avkopplingen får ökad kraft och styrka. Förlora aldrig målet ur sikte. Jehova kräver inte för mycket — bara tillräckligt för att vi skall kunna visa var vi har vårt hjärta och bara tillräckligt för att vi skall kunna vinna belöningen. — Hebr. 12:1.
Se till att du bevarar en varm uppskattning av sanningen; sluta aldrig upp med att inför Gud ge uttryck åt din tacksamhet för privilegiet att få räknas med bland hans tjänare och äga hoppet om evigt liv i hans rättfärdiga nya ordning; tänk på hur viktigt det är att andra får lära känna sanningen och kan ta ståndpunkt på Jehovas sida nu. Tänk på att bevara jämvikten och fördela din tid och ditt intresse mellan dina olika plikter. Om du gör det, kommer du aldrig att få den känslan att Jehova kräver för mycket.