Har djuren förstånd?
FÖRSTÅND är förmågan att bruka förvärvad kunskap för att lösa problem och undvika faror. Vad människan beträffar inbegriper förstånd bruket av förmågan att göra slutledningar. Gäller detta också om djuren?
Det är till exempel känt om katter att de kan öppna dörrar genom att lyfta av en hake. Är det bevis på att de resonerar sig fram till lösningen på ett problem? Begrunda resultaten av några vetenskapliga experiment.
En forskare placerade en katt i en bur som var försedd med en dörr som kunde öppnas genom att man lyfte av en hake. Han sträckte sig in mellan stolparna i buren och tryckte en av kattens tassar mot haken och öppnade därigenom dörren. När den öppnades gav han djuret ett stycke fisk. Trots forskarens upprepade ansträngningar att lära katten att öppna dörren på det här sättet, lärde den sig aldrig hur man gjorde.
Så placerade forskaren flera katter i buren. Djuren försökte ta sig ut på alla möjliga sätt. De slog med tassarna, klöste och bet överallt i buren. Så småningom lyckades de efter alla försök och misstag att få av haken. Men när de sattes tillbaka i buren, återgick de till metoden med försök och misstag. Även om de till sist blev riktigt duktiga på att ta sig ur fångenskapen, var de uppenbarligen inte i stånd att komma på lösningen på problemet.
Hur är det då med sådana djur som schimpanser? De kan läras att sitta vid ett bord, äta med knivar, skedar och gafflar, cykla och delta i diverse andra mänskliga aktiviteter. Visar inte detta att de, precis som människor, har förmågor att göra förnuftsmässiga slutledningar? För att få svar på denna fråga kan vi undersöka resultaten av ett antal experiment som utfördes med schimpanser.
En banan placerades utanför buren och utom räckhåll för en schimpanshona. Inuti buren fanns käppar som kunde användas till att komma åt frukten. Insåg schimpansen det hopplösa i att försöka få tag i bananen utan att använda en käpp? Nej. Hon försökte förgäves nå frukten med armarna. Slutligen använde hon faktiskt en käpp för att få frukten närmare. Men när schimpansen längre fram ställdes inför samma situation, brydde hon sig inte heller nu om käppen.
En annan schimpans, en hanne, uppförde sig på liknande sätt när han såg en banan som hängde högt över honom. Trots att det fanns en låda som han kunde stå på, försökte han förgäves nå frukten genom att hoppa. Så fick han syn på lådan. Trots tidigare erfarenhet av lådor flyttade han den emellertid inte direkt under bananen. Han sköt bara lådan i riktning mot bananen och hoppade sedan från lådan för att fånga frukten.
I ett annat experiment använde en schimpans två lådor och placerade den ena ovanpå den andra för att nå bananen. När detta ändå inte förde bananen inom räckhåll, drog schimpansen bort den understa lådan och försökte placera den ovanpå den andra.
Dessa och andra liknande experiment visar att schimpanser är mycket olika när det gäller förmågan att lösa problem och att de inte kan göra slutledningar likt människor. Sålunda sägs det i boken Animals Are Quite Different (Djuren är helt annorlunda): ”Aporna insåg, åtminstone en del av dem, fastän även dessa gjorde det endast tillfälligtvis, att man kan nå ett mål genom att använda hjälpredskap, när armarna visar sig för korta för det man har i sikte. Men medan en människa, till och med ett ganska litet barn, kan upptäcka allmänna lagar genom sina erfarenheter och alltid gör välgrundade slutledningar, visade aporna inte på något sätt att de fattade innebörden i någonting i sin helhet. ... Apornas alla prestationer i förbindelse med intelligensprov utfördes undantagslöst med tanke på rent materiella mål. Om inte en banan eller något annat lockbete fanns tillgängligt, så förföll de till att uteslutande intressera sig för sig själva. ... Deras uppförande styrdes undantagslöst enbart av ögat. Om käppen råkade vara gott och väl inom synhåll, tog de den och började fiska efter bananen som låg utanför buren. Men om käppen låg bakom dem, lade de aldrig märke till den.” — Sidorna 68, 69.
Det är tydligt att djur lär sig genom försök och misstag snarare än genom att göra logiska slutledningar grundade på erfarenheter. Detta illustreras bra av vad som kan hända med en hund. Den brukar kanske gå förbi ett visst gathörn. Plötsligt kan den bli angripen av en större hund och allvarligt skadad. Från och med nu kan hunden göra allt som går för att undvika att passera gathörnet, där den var med om den obehagliga upplevelsen, trots att den större hunden kanske inte ens finns kvar i området. Även om hunden lärde sig en del av det som hände, är den oförmögen att räkna ut att gathörnet i sig självt inte har något att göra med den obehagliga händelsen.
Bevis för logiskt tänkande?
Ändå kan man undra: Har det inte funnits hästar och andra djur som kunnat lösa matematiska problem? Skenet bedrar ibland. Ta fallet med den häst som var känd som ”Kloke Hans”. Den här hästen kunde skenbart addera, subtrahera, multiplicera och till och med stava i enlighet med ett system som utarbetats av dess tränare. Om den till exempel tillfrågades: ”Hur mycket är en tredjedel plus en fjärdedel?”, brukade hästen stampa först sju och sedan tolv gånger för att ange att svaret var sju tolftedelar. Hur kunde något sådant vara möjligt för en häst som saknade slutledningsförmåga? I sin bok Animal Behavior (Beteenden hos djuren) skriver J. P. Scott:
”En kommitté av zoologer och psykologer studerade Hans och fann att hästen faktiskt kunde göra de saker som omtalades. En av de första antydningarna om hur Hans fick sina resultat kom då de fann att han alltid misslyckades, när ingen av de närvarande kände till lösningen på ett problem. Detta antydde att husbonden, som till synes stod helt stilla och väntade på svaret, på något sätt gav Hans ett omedvetet tecken, när han fått det rätta svaret. Och mycket riktigt; när en skärm sattes upp mellan häst och husbonde, miste Hans fullständigt sina förmågor. Allt som i själva verket hände i fallet med denna underhäst var att den blivit lärd att stampa i marken, och om den stampade tillräckligt länge, skulle den oundvikligen komma fram till det rätta svaret. Då kände sig hans herre lugn och slappnade av en smula, och Hans märkte nu att det var tid att sluta. Hans var en i hög grad läraktig och uppmärksam häst, men han kunde inte räkna.” — Sidan 161.
Instinktivt förstånd och förvärvad erfarenhet
Även om djuren är oförmögna att göra slutledningar likt människor, har de alla de förmågor som behövs för att de skall bevara sitt släkte. Detta är inbyggt i dem i form av instinkt. Ofta är deras instinktiva förstånd häpnadsväckande.
Ett intressant exempel är kejsarpingvinen som parar sig under den dystraste tiden på året i de kallaste delarna på jorden. Så snart honan har lagt ägget, ger hon det till sin make. Ägget får nu ligga på hans simhudsförsedda fötter som är rikt utrustade med blodkärl och därför kan hålla det varmt underifrån. En skinnflik eller pung sluter sig väl kring ägget och värmer det ovanifrån. Efter en ”rituell” avskedsceremoni beger sig honan i väg. Vid den här tidpunkten har hannen redan varit utan föda i omkring en månad och måste uthärda ytterligare två månader utan föda i en temperatur som kan sjunka ända till —65° Celsius, beledsagad av häftiga snöstormar. Hur överlever pingvinhannarna? Närhelst en storm bryter ut, klungar fem till sex hundra av dem ihop sig och bildar en kompakt rörlig cirkel. De pingviner som är mest utsatta för blåsten flyttar sig mot läsidan, och de som befunnit sig i skydd där finner sig i att tillfälligt flytta till den del som är värst utsatt för snöstormen. Genom ömsesidigt samarbete, som härrör från instinktivt förstånd, kan således pingvinhannarna hålla sig vid liv.
Utöver det gagn som instinkten ger har många djur förmåga att lära sig en hel del av gjorda erfarenheter. Som en följd av detta kan de tyckas ge uttryck åt förnuft, logik och synnerligen mänskliga känslor, när det betraktas med mänskliga ögon. Eftersom många människor ser på djurens beteende på samma sätt som de ser på människors handlingssätt under liknande förhållanden, tillskriver de felaktigt djuren mänskliga känslor.
Naturligtvis har djur verkligen känslor. Skaparen tog hänsyn till detta, då han fastställde vissa lagar till människans ledning. Så fick till exempel israeliterna befallningen: ”Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar.” (5 Mos. 25:4) Djuret skulle inte plågas av hunger, när det fanns säd så nära till hands och det använde sina krafter till att tröska den.
Fastän bibeln framhåller att djur har känslor, visar den avgjort att endast människan gjordes till Skaparens avbild. Människan besitter därför egenskaper som saknas hos djurskapelsen. (1 Mos. 1:27) Det är därför som tacksamhet, medkänsla och liknande mänskliga egenskaper inte kan återfinnas hos djuren. Djur i en zoologisk trädgård kan roffa åt sig mat ur händer som sträcks ut mot dem. Det de gör visar att de inte känner någon tacksamhet eller uppskattning. En kycklings skräckslagna pipande betyder ingenting för vargen, som börjar med stjärten när den slukar fågeln. Vargen resonerar aldrig som så att det skulle vara barmhärtigare att först bita av huvudet och på så sätt befria fågeln ur dess bedrövliga belägenhet. För vargen är kycklingen rätt och slätt föda. Oavsett hur tillgivet ett djur kan tyckas vara, kan det inte fatta vad förlusten av en kär vän eller släkting kan betyda för en människa.
Bibeln är verkligen mycket realistisk när den talar om djur som ”förnuftslösa”. (2 Petr. 2:12) De har instinktivt förstånd, och många har en förvånansvärd förmåga att lära sig saker och ting. Men bara människan har förmåga att göra slutledningar och moralisk kompetens att lägga i dagen osjälvisk kärlek och förnuftsmässigt medlidande. Det är därför som den person som hos djur försöker finna det han inte lyckades finna hos människor — förståelse och sympati från hjärtat — med tiden kommer att bli sorgligt missräknad. Djuren är helt enkelt inte utrustade med förmågan att ge uttryck åt de känslor och den omtanke som människor med ett rätt motiv kan visa.