Varningar som man bör ge akt på
DET var på våren år 1902. Allt var som vanligt på den vackra karibiska ön Martinique. Sockerrörsskörden verkade lovande, och i öns folkrikaste stad, S:t Pierre, var politikerna ivrigt upptagna med en valkampanj.
Men sedan, i slutet av mars, inträffade en ovanlig händelse som tycktes störa den lyckliga bilden. Berget Pelée, som låg omkring 8 kilometer från S:t Pierre, visade vulkanisk aktivitet. I början brydde sig människorna inte mycket om detta. I april, när både rök, aska, stenar och fräna ångor vräkte fram, började invånarna i staden emellertid att bli oroliga. I slutet av april skrev en kvinna till sin syster i Förenta staterna:
”Staden är täckt med aska. Lukten av svavel är så stark att hästarna på gatorna stannar och fnyser. Många människor måste bära fuktiga näsdukar framför munnen för att skydda sig mot de starka ångorna.”
I början av maj ökade den vulkaniska aktiviteten, och ljudliga explosioner ägde ofta rum. Les Colones, dagstidningen i S:t Pierre, sade att ”askregnet aldrig upphör. ... Kärrorna som passerar hörs inte längre på gatorna. Hjulen rullar tyst.” En kvinna i S:t Pierre skrev till sin bror i Marseille i Frankrike:
”Jag skriver till dig med de allra dystraste känslor, fastän jag hoppas att jag överdriver situationen. Min make skrattar; men jag kan se att han är full av oro. ... Hettan är kvävande. Vi kan inte ha öppet någonstans, eftersom dammet tar sig in överallt och får våra ansikten och ögon att svida. Alla grödorna har blivit förstörda.”
Det borde ha stått klart att verklig fara hotade. Men gav människor akt på de varningar som kom från berget Pelée?
ATTITYDEN BLAND STADENS STYRESMÄN
Med anledning av att sockerrörsskörden närmade sig försäkrade köpmännen i S:t Pierre folket om att det inte var någon fara alls. Politikerna, som var intresserade av det kommande valet, ville inte heller att människor skulle fly, och därför gav de uttryck åt en liknande uppfattning. En borgmästare från en annan stad kom faktiskt till S:t Pierre för att övertyga människorna om att det inte fanns någon anledning till oro. De religiösa ledarna, det katolska prästerskapet, samarbetade med köpmanskåren och politikerna när det gällde att intala sina församlingsmedlemmar att allt stod väl till.
Sedan hände det. Strax före klockan 8 på morgonen den 8 maj exploderade berget Pelée med ett ofantligt dån. Jättelika, brännheta svarta moln svepte med otrolig hastighet ned mot S:t Pierre. En person skrev så här:
”De många tusen kropparna i ruinerna berättar i stort sett samma historia om en död som var praktiskt taget ögonblicklig, när den brännande stormvinden från berget Pelée nådde människorna. Det hade inte funnits någon tid till att försöka fly eller att ens göra några ansträngningar för att rädda sig; hundratals dog helt enkelt som de stod och gick. Den heta gasen gjorde sitt verk snabbt och utplånade tusentals liv under loppet av två eller tre minuter.”
Praktiskt taget varenda människa i S:t Pierre dog — omkring 30.000 eller fler. Bara tre personer överlevde, och två av dessa dog snart av sina skador. Den ende som repade sig från sina skador och levde vidare var en ung fånge. Han hade blivit satt i fängelsets källarvalv, där man fann honom flera dagar efter explosionen.
Ännu i dag finns det många ruiner, däribland fängelsevalvet, i S:t Pierre som bär vittnesbörd om denna eldsglödande ödeläggelse. En minnestavla berättar också om de många hundra människor som förlorade livet i en katolsk kyrka, när de deltog i mässan.
Enbart vanligt sunt förnuft borde ha fått människor att lämna S:t Pierre, när luften blev så dålig att det var svårt att andas. Och om köpmännen, politikerna och prästerskapet hade varit mera intresserade av människornas liv än av sina egna omedelbara fördelar, då skulle de ha flytt tillsammans med dessa människor i stället för att försöka övertala dem att stanna kvar. Det skulle ha räddat deras liv.
VARNINGAR I VÅR TID
På senare tid har det i en mycket stor omfattning utfärdats varningar om en ännu större ödeläggelse. Vilka varningar är det vi menar? Det gäller inte de varningar som kom förra året om berget Saint Helens i staten Washington i USA. En person som bodde i detta område skrev: ”Berget fortsatte att ’värma upp sig’ med allt större intensitet, nästan som om det förvarnade oss att göra oss beredda på den verkliga explosionen.” Statliga och kommunala tjänstemän instämde och upplyste också om den stora faran för dem som bodde i vulkanområdet.
Men det är inte fråga om varningar som gäller en befarad katastrof på en begränsad plats som vi har i tankarna. Det är i stället varningar, som nu utfärdas över hela jorden, om en överhängande världskatastrof — Harmageddon — som vi åsyftar. Jesus Kristus, som förutsade denna katastrof, sade: ”Ty då skall det vara en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma.” (Matt. 24:21) Med ledning av den beskrivning som Jesus gav kommer denna ”stora vedermöda” att åstadkomma större förödelse i fråga om människoliv än alla naturkatastrofer tillsammans under människans historia.
”Omöjligt!” säger du. Men Guds profet, Jesus Kristus, har aldrig haft fel förut. ”Kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, som vanligtvis kallas Harmageddon, kommer helt visst att inträffa. (Upp. 16:14—16) Det kommer att bli den slutliga delen av den ”stora vedermödan”. Är det då inte förnuftigt att åtminstone ägna uppmärksamhet åt varningarna om att Harmageddon är nära, att det kommer under de flesta nu levande människors livstid?
HARMAGEDDON — NÄR?
I samband med att Jesus talade om den ”stora vedermödan”, som också omfattar Harmageddon, sade han dessutom följande i denna betydelsefulla profetia: ”För alldeles som Noas dagar var, så kommer Människosonens närvaro att vara. För såsom de var i de dagarna före syndafloden, då man åt och drack, män gifte sig och kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de tog ingen notis förrän syndafloden kom och ryckte dem alla bort, så kommer Människosonens närvaro att vara.” — Matt. 24:37—39.
Jesus klargjorde alltså att den kommande världskatastrofen — som i sin omfattning till och med skulle överträffa syndafloden — är förbunden med hans närvaro. Detta inträffar när han ”kommer i sin härlighet”, och ”då skall han sätta sig på sin härliga tron” och regera som kung. (Matt. 25:31) Har vi någon möjlighet att få kännedom om tiden för Harmageddon?
Ja, det har vi. Jesu lärjungar var intresserade av dessa ting. Därför frågade de honom om detta. Den fråga som ledde till Jesu redogörelse i vilken han omnämnde den ”stora vedermödan” lydde så här: ”När skall dessa ting inträffa, och vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” (Matt. 24:3) Vi bör sannerligen i allra högsta grad vara intresserade av att identifiera det ”tecken” som Jesus angav.
Du kan själv undersöka detta ”tecken”. Det finns nedtecknat i bibeln i Matteus, kapitlen 24 och 25, Markus, kapitel 13, och Lukas, kapitel 21. Där finner du att Jesus sade att hans närvaro och tidsperioden strax före den ”stora vedermödan” skulle kännetecknas av stora svårigheter på jorden. Det skulle förekomma krig i vilka nation skulle resa sig mot nation, stora jordbävningar, hungersnöd och farsoter, och dessutom skulle det bli en sådan ökning av laglösheten att de flesta människors kärlek skulle svalna. Jesus förutsade också att hans efterföljare skulle bli förföljda, men det skulle ändå vara så att ”dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden ... ; och sedan skall slutet [bland annat Harmageddon] komma”.
I en annan profetia blev aposteln Paulus inspirerad att skriva: ”I de yttersta dagarna skall kritiska tider som är svåra att komma till rätta med vara här. Ty människorna skall vara egenkära, penningkära, inbilska, övermodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala, utan naturlig tillgivenhet, ovilliga till någon som helst överenskommelse, baktalare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, egensinniga, uppblåsta av högmod, älskare av sinnliga njutningar hellre än älskare av Gud, i det de har en yttre form av gudaktig hängivenhet men visar sig falska när det gäller dess kraft.” — 2 Tim. 3:1—5.
Tycker du att de profetior som Jesus Kristus och aposteln Paulus framställde om de ”yttersta dagarna” nu håller på att uppfyllas? Mer än två millioner vittnen tror att det är så, och detta är anledningen till att Jehovas vittnen överallt låter varningen ljuda om att Harmageddon är nära. De uppmanar människor att undersöka bevisen, så att de själva kan avgöra om varningarna har någon verklig grund.
BÖR MAN GE AKT PÅ DEM?
Det är otvivelaktigt så att det finns varningar som inte har någon grund, och det skulle vara dåraktigt att ge akt på dem. Men det förhållandet att många människor — däribland framträdande medlemmar i ett samhälle — hånar eller förringar varningar är inte tillräcklig grund för att ignorera varningarna. Vi kommer ihåg hur det var när det gällde berget Pelée. Den 5 maj, tre dagar före det stora utbrottet, sände vulkanen ut en ström med skållhett material, som dödade tiotals människor i sin väg. Många betraktade detta som en allvarlig varning om att fly, som Peter Francis skriver i sin nyutkomna bok Volcanoes:
”Många försökte lämna S:t Pierre och gav sig i väg till Fort-de-France, den andra staden på Martinique. Myndigheterna i S:t Pierre var emellertid inte gynnsamt inställda till utsikten till en evakuering i stor skala. Förutom problemet att ta hand om ett stort antal uppskrämda flyktingar skulle det också bli val den 10 maj, och de politiska grupperna i staden var angelägna om att ingenting skulle störa detta, och därför gjorde man en gemensam ansträngning att tona ner eventuella risker. En ’vetenskaplig kommission’, som bestod av öns lärdaste personer, bildades, och den framlade en rapport som var avsedd att dämpa oron.”
Den lyckades i viss utsträckning göra det. Människorna stannade kvar — och de omkom alla, med ett undantag!
I vår tid håller bibelns profetior med avseende på de ”yttersta dagarna” på att uppfyllas. Alla de drag i det sammansatta ”tecken” som Jesus angav kan urskiljas. Ja, det som Kristus och hans apostlar förutsade skulle inträffa strax före den ”stora vedermödan” håller nu på att ske. Bevisen är överväldigande. Som Jesus förutsade är det ”på jorden ängslan bland nationer som inte känner utvägen”. Det är också så att ”människor blir vanmäktiga av fruktan och väntan på de ting som skall komma över den bebodda jorden”. — Luk. 21:25, 26.
De kommentarer som redaktören Jim Hampton på tidningen Herald i Miami gör belyser uppfyllelsen av dessa ting. Trots att han inte betraktar Harmageddon helt och hållet från den bibliska synpunkten, skrev han den 4 maj 1980:
”Har du i dessa dagar, växande djupt i ditt inre, samma slags knut som jag har växande i mitt inre? Den fruktansvärda knut som håller dig vaken om nätterna och som säger dig att något är förskräckligt galet med ditt land och med hela världen? Den knut som gör att du darrar ibland därför att det just har gått upp för dig att Harmageddon inte enbart är någon allegori som du har läst om i bibeln, utan är verklighet? Och att för första gången i ditt liv är tändstickan så nära stubintråden att Harmageddon verkligen är möjligt?
Jag har den där knuten. Och jag skäms inte för att medge det, för jag har frågat flera av mina vänner om de också har den, och det är inte en enda som inte har den.”
Det finns de som vill håna tanken på att Gud skulle göra slut på ondskan. Andra vill förringa bevisen på att bibliska profetior håller på att gå i uppfyllelse. Men bibeln förutsade just denna situation med följande ord: ”I de yttersta dagarna skall det komma hånfulla människor med sitt hån och löje, vilka vandrar efter sina egna begär och säger: ’Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden förblir ju allt precis som det var från skapelsens början.’” — 2 Petr. 3:3, 4.
Men sådana hånfulla människor misstar sig. Verkligheten är att tillståndet har förändrats. Bibliska profetior håller verkligen på att gå i uppfyllelse. Bevisen på att Harmageddon är nära är lika tydliga som bevisen förra året på att berget Saint Helens skulle få ett utbrott. Ändå var det många på den platsen som vägrade ge akt på varningarna att hålla sig utanför farozonen. De betalade med sina liv. En kvinna som blev intervjuad i TV gav uttryck åt sitt missnöje med de trafikförbud som utfärdades för att hålla människor borta från området. Efter vulkanutbrottet framträdde hon åter i TV och framförde ett ödmjukt tack för förbuden, och hon sade att dessa hade räddat hennes liv.
VAR MAN KAN FINNA SÄKERHET
När ett vulkanutbrott hotar, är det helt klart var man kan finna säkerhet — långt bort från vulkanen. Förvånansvärt nog rapporteras det att ”dödszonen” vid utbrottet i Saint Helens täckte 380 kvadratkilometer. Träden slogs till marken så långt bort som på 23 kilometers avstånd i tre riktningar, och allting blev sönderbränt många kilometer bortom denna sträcka! Men var kan man finna säkerhet under den nära förestående ”stora vedermödan”?
Det finns inte någon bokstavlig plats. Precis som vid tiden för syndafloden kommer Jehova Gud att ha medel att förgöra onda människor var de än försöker gömma sig. På samma sätt kommer han att kunna bevara alla han önskar bevara, oberoende av var de bor. Nyckeln till säkerhet ger oss aposteln Johannes, när han säger: ”Dessutom håller världen [av ogudaktiga människor] på att försvinna, och även dess begär, men den som gör Guds vilja, han består för alltid.” — 1 Joh. 2:17.
Den enda säkra platsen utgörs av en människas tillbörliga samhörighet med Jehova, och denna samhörighet kan man komma i åtnjutande av bara genom att göra hans vilja. Men innan vi kan göra Jehovas vilja, måste vi lära oss vad han kräver av oss. Detta innebär att man studerar hans ord, bibeln, och att man sedan tillämpar lärdomarna i sitt liv. Är du villig att göra detta? Jehovas vittnen kommer med glädje att hjälpa dig. Avfärda för all del inte de bibelenliga varningarna om Harmageddons ankomst, som de basunerar ut. Detta är varningar som förtjänar en noggrann granskning — och som man bör ge akt på.
[Bild på sidan 4]
Hundratals människor som vägrade ge akt på varningarna tog sin tillflykt till en kyrka och förlorade livet