Var syndafloden världsomfattande?
I FÖRSTA MOSEBOKEN i bibeln sägs det att Gud genom en världsomfattande vattenflod utrotade de onda människorna på Noas tid. En del människor har emellertid menat att bibelns skildring är överdriven. De tänker sig att den syftar på en lokal översvämning av ojämförlig omfattning som troligen inträffade på den mesopotamiska slätten. Men de anser att den bibliska skildringen går för långt, när den säger att alla människor på jorden utom Noa och hans familj dog.
Likväl är bibeln mycket uttrycklig på denna punkt, att syndafloden var världsomfattande. Ingenting i dess skildring vittnar om att vattenfloden var begränsad till ett visst område. Inte heller finns det någon antydan om att några andra förutom Noa och hans familj överlevde.
Bibeln redogör för hur alltomfattande denna vattenflod var: ”Vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg allestädes under himmelen övertäcktes. Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de övertäcktes.” (1 Mos. 7:19, 20) Och om vad följden blev för allt liv heter det vidare: ”Så utplånade han [Gud] alla varelser på jorden, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades från jorden, och allenast Noa räddades jämte det som var med honom i arken.” — 1 Mos. 7:23.
Finns det tillförlitliga vittnesbörd om att en syndaflod av så oerhörd omfattning verkligen inträffat? Varifrån kunde det komma så mycket vatten? Vart tog vattnet vägen? Bär jorden själv vittnesbörd om att den har blivit översvämmad av vatten som steg så högt att alla landområden övertäcktes?
Varifrån vattnet kom
Det säger sig självt att vattenflödet inte kan ha kommit av den fuktighet som normalt finns i atmosfären i våra dagar. Man räknar nämligen med att om allt vattnet i atmosfären plötsligt skulle utlösas och falla ned såsom regn, skulle detta bara täcka jordytan till ett genomsnittligt djup av knappt fem centimeter. Det måste alltså finnas en annan förklaring till allt det här vattnet, och bibeln ger oss en sådan.
I sin korta skildring av skapelsen beskriver bibeln hur jordens atmosfär bildades, med dessa ord: ”Och Gud sade: ’Varde mitt i vattnet ett fäste, som skiljer vatten från vatten.’ Och Gud gjorde fästet och skilde vattnet under fästet ifrån vattnet ovan fästet.” — 1 Mos. 1:6, 7.
Vattnet ”under” det atmosfäriska ”fästet”, också kallat ”utsträckningen” (NW), var det vatten som fanns på jordytan. ”Vattnet ovan fästet” bestod i sin tur av ofantliga mängder fuktighet som svävade högt över jorden, tydligen i form av tät dimma eller ånga. Detta vatten omgav vår jord tidigt i dess historia.
John C. Whitcomb j:r och Henry M. Morris talar i boken The Genesis Flood (1961) om att det mycket väl kan ha funnits sådana vattensamlingar, som hölls svävande kring jorden. Vi citerar:
”På mer än 125 kilometers höjd är det mycket hett, över 40° C och kanske ända upp till 1.650° C, och detta skikt har faktiskt på grund härav fått benämningen termosfären. Höga temperaturer är naturligtvis det främsta villkoret för att stora mängder vattenånga skall kunna kvarhållas. Vidare vet man att vattenånga är avsevärt lättare än luft och flertalet andra gaser som ingår i atmosfären. Därför är det inte alls fysiskt omöjligt att tänka sig att det en gång fanns ett ofantligt termiskt vattenhölje i den övre atmosfären.”
Vi kan emellertid inte med någon exakthet utröna precis hur högt upp vattenmassorna hölls svävande över jorden och på vilket sätt det skedde. Men vi vet att det var dessa svävande vattenmassor som den kristne aposteln Petrus syftade på, då han under Guds inspiration skrev om floden på Noas tid. Han förklarar att det fanns ”en jord, som fast stod upp ur vattnet och mitt i vattnet”, och säger vidare: ”Genom dessa medel led den tidens värld tillintetgörelse, när den blev översvämmad av vatten.” — 2 Petr. 3:5, 6, NW.
Före floden stod jorden ”upp ur vattnet” i den bemärkelsen att marken, som människor bodde och verkade på, höjde sig över havens och flodernas vatten. Likväl befann den sig ”mitt i vattnet”, eftersom en stor mängd vatten omgav jorden, där det svävade högt över jordytan.
”Men en sådan baldakin av vatten, som hölls svävande över jorden, bör i hög grad ha påverkat jordens klimat”, påpekar kanske någon.
Ja, naturligtvis! Ljus- och värmestrålarna från solen skulle sprida sig till följd av vattenbaldakinen, samtidigt som denna väldiga baldakin hindrade värmen att försvinna. En sådan ”växthuseffekt” skulle alltså ge upphov till ett mildare, mera enhetligt klimat jorden runt. Biologen Harold K. Blum redogjorde för denna verkan som vattenånga kan ha på klimatet, i det han sade:
”Liksom växthusets varma glas tjänar till att höja temperaturen innanför, har vattenångan förmåga att höja temperaturen på jordytan nedanför. Det pågår ett ständigt utbyte av strålning mellan denna yta, eller ett vilket som helst föremål på den, och vattenångan i atmosfären, och därför beror temperaturen på ytan i hög grad på mängden av denna ånga och på vilken temperatur den har.”
Det erkänns allmänt att jordens klimat en gång var ensartat varmt. I en artikel om dinosaurier framhölls det i tidskriften Scientific Monthly för augusti 1949:
”På den tiden hade jorden ett tropiskt eller subtropiskt klimat över en stor del av sin landyta, och i de vittutbredda tropiska landområdena var det ett överflöd av yppig växtlighet. Marken var låglänt, och det fanns inga höga berg som bildade fysiska eller klimatiska gränser.”
Om det nu så isiga Sydpolsområdet hette det i den franska tidskriften Science et vie, i julinumret för år 1966:
”Detta omänskliga land, denna isöken, var en gång ett grönskande land, där vattenströmmar flöt fram bland blommor, där fåglar sjöng i träden.”
Samma källa uppger att minst sextioen sorters örter då växte i Sydpolsområdet.
Hur logisk är därför inte bibelns förklaring att det svävade en stor mängd vatten högt över jorden tidigt i människans historia! Denna vattenånga gav upphov till det ensartat varma klimat som man vet en gång har existerat över hela jorden. Och det var utlösningen av detta oerhörda förråd av vatten — inte bara ett häftigt regn — som vållade den världsomfattande syndafloden. Lägg märke till hur bibeln vittnar om detta, då den beskriver vattenfloden:
”Den dagen bröto alla det stora djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig, och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.” — 1 Mos. 7:11, 12.
Konsekvenserna för jorden
Vilka ofantliga förändringar ägde inte rum på jordytan, då denna väldiga vattenbaldakin störtade ned! Vattnets oerhörda vikt åstadkom tydligen förskjutningar och bucklor i jordens relativt tunna skorpa. Nya berg drevs således i höjden, gamla berg sköt upp högre än förut, grunda havsbäcken blev djupare, och nya kustlinjer bildades.
Vidare måste det förhållandet att den här baldakinen föll ned så plötsligt och att det inträffade så ofantliga omvälvningar på jorden ha gett upphov till väldiga framrusande vågberg — och dessa kunde på några dagar utföra vad många vetenskapsmän tror att det behövdes årtusenden för att åstadkomma genom långsamma erosionsprocesser. Kraftiga vattenströmmar skar ut djupa dalar och väldiga klyftor. Ofantliga stenbumlingar lyftes upp, så att de törnade samman, och flyttades långt bort från den plats, där de ursprungligen legat, som om de hade varit småsten.
Tänk på vilken väldig förödelse av djurlivet som detta skulle orsaka. Och läs sedan här vad Byron C. Nelson skriver i sin bok The Deluge Story in Stone:
”Det sätt på vilket fiskar i millioner är begravda i bergen i England, Skottland, Wales, Tyskland, Schweiz, Klippiga bergen i Amerika; det sätt på vilket elefanter och noshörningar ligger begravda i milliontal i Alaska, Sibirien, England, Italien, Grekland; det sätt på vilket flodhästar är begravda i tusental på Sicilien; det sätt på vilket reptiler är begravda i millioner i västra Canada, Förenta staterna, Sydamerika, Afrika, Australien, för att nämna endast en del av sådana exempel, fordrar absolut att man räknar med stora katastrofer såsom en förklaring.”
I förbindelse med detta vill vi återge vad en före detta professor i geologi vid University of California i Los Angeles, William J. Miller, har påpekat i en bok om historisk geologi, An Introduction to Historical Geology (1952): ”Jämförelsevis få lämningar av organismer som nu bebor jorden har blivit avlagrade under så gynnsamma förhållanden att de kunnat bevaras såsom fossil. ... Det är likväl märkligt att ett så stort antal fossil har inbäddats i bergarterna.” En sådan katastrof som floden på Noas tid kan förklara detta.
Norra Ishavet omges av ett stort bälte ständigt frusen mark, som till större delen täcks av en frusen blandning av sand, slam och jord. I en artikel med rubriken ”De frusna jättarnas gåta” påpekades det i tidningen The Saturday Evening Post för 16 januari 1960:
”Listan över djur som tinats upp ur denna röra skulle täcka åtskilliga sidor. ... Allesammans är nedsmutsade. Detta tycks ange att det var vatten som störtade ned över de här djuren. ... Många av dessa djurkroppar var alldeles färska, hela och oskadda, och djuren stod fortfarande upprätt eller stod åtminstone på knä i upprätt ställning. ...
Här är en — med tanke på vårt tidigare tänkesätt — verkligt skakande bild. Stora hjordar av enorma, välgödda djur, som inte var särskilt rustade för extrem kyla, såg ut att ha gått omkring och betat helt fredligt på soliga ängar och intet ont anande plockat i sig smörblommor vid en temperatur som inte var lägre än att vi knappast skulle ha behövt ha rock på oss. Plötsligt dödades de alla utan något synligt tecken på våld och innan de ens hunnit svälja den sista tuggan. Sedan snabbfrystes de så fort att varje cell i deras kroppar är fullständigt bevarad, fastän de var så stora och deras temperatur var så hög. Vi har all anledning att fråga: Vad kan ha åstadkommit detta?” Det förnuftsenliga svaret är att detta hände som en följd av den hastiga förändring som ägde rum då syndafloden inträffade. I och med att den isolerande vattenbaldakinen togs bort, kom polarregionerna plötsligt att befinna sig i en ”djupfrys”, varigenom ett flertal djur, som då levde mycket längre norrut än de för närvarande gör, blev fångade i en fälla. Bevis för att detta skedde mycket plötsligt och inte var något som ägde rum efter hand, under en lång tidsperiod, är det förhållandet att till och med det gröna gräs som de var i färd med att äta snabbt blev djupfryst i deras munnar och magar, där man har hittat det nu i vår tid. Hur väl stämmer inte detta vittnesbörd med det som bibeln säger om syndafloden i Noas dagar!
Vart tog vattnet vägen?
Likväl finns det människor som tvivlar på att bibelns skildring av en världsomfattande syndaflod är sann och äkta. De kan inte fatta vart allt det vatten som en sådan flod förde med sig kan ha tagit vägen. När de tänker på vattnet som övertäckte ”alla höga berg allestädes under himmelen”, ser de för sig de över åtta tusen meter höga topparna i Himalaya.
Men det finns ingen anledning att tro att bergen före floden på långa vägar var så höga. Ni kanske minns att det stod att läsa i tidskriften Scientific Monthly att under jordens tidigare dagar fanns det ”inga höga berg som bildade fysiska eller klimatiska gränser”. Det var uppenbarligen den ofantliga tyngden hos syndaflodens vattenmassor som kom bergstopparna att skjuta i höjden och som orsakade mer än nio tusen meter djupa dalar i havsbottnen.
Vidare kan en betydligt mindre del av jordytan ha varit täckt av vatten före syndafloden. Om detta heter det i boken The Genesis Flood:
”Under de sistförflutna tio åren har man upptäckt ett stort antal ’platåer’, som inte är något annat än översvämmade öar mitt ute i oceanen. De är plana och följaktligen inte vulkaniska, när det gäller formationen, och de befinner sig nu i många fall mer än 1.000 famnar under ytan. Men de ger överflödande vittnesbörd om att en gång ha befunnit sig över ytan.”
Det finns alltså rikligt underlag för att godta bibelns skildring av syndafloden såsom sann och äkta. Det finns en förnuftsenlig och skriftenlig förklaring till frågan varifrån flodens vatten kom såväl som till frågan vart vattnet tog vägen efteråt. Och en sådan världsomfattande katastrof utgör en tillfredsställande förklaring till ett så egendomligt fenomen som att det finns millioner fiskar begravda högt upp i bergskedjorna.
Vad det betyder för dig
Men att en kristen tror på att det har inträffat en syndaflod beror inte på geologiska eller vetenskapliga bevis. Han tror på den, därför att denna skildring är en del av Guds inspirerade ord och därför att Jesus Kristus och hans lärjungar hänvisade till den såsom ett varnande exempel för oss. — 2 Tim. 3:16; Luk. 17:26.
Aposteln Petrus skrev att många människor låter fakta om denna syndaflod undgå deras uppmärksamhet och att detta sker ”enligt deras önskan” (NW). Därför inser de inte att ”de himlar och den jord, som nu finnas”, förvaras till en snarlik ”domens dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås”. — 2 Petr. 3:5—7.
Under gudomlig inspiration tillfogade Petrus: ”Eftersom nu allt detta sålunda går till sin upplösning, hurudana bören icke I då vara i helig vandel och gudsfruktan, medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom himlar skola upplösas av eld och himlakroppar smälta av hetta!” Petrus framhöll att människor som vill tjäna Gud kan hysa en förhoppning lik den Noa hade — nämligen att få överleva slutet på en ogudaktig tingens ordning. Dessutom kan vi hoppas på att därefter få komma in i en rättfärdig, ny tingens ordning, som Gud danar. — 2 Petr. 3:11—13.
Ge därför akt på den varning som Jesus gav med avseende på den bibliska syndafloden och vår tid. Rätta dig efter Guds krav. Tänk ständigt på att vi lever på den dag, då en ond tingens ordning skall tillintetgöras enligt Guds ord. Genom att röna Guds beskydd kan du få överleva, då denna tingens ordning går under, liksom Noa överlevde, när den onda tingens ordning i hans dagar nådde sitt slut.