Hur man vinner förnöjsamhet tillsammans med Jehovas organisation
”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” — Joh. 6:68.
1. Varför kan Jehovas skapelser hysa fullständig tillit till honom?
JEHOVA är och har alltid varit den som haft fullständig kontroll över allting i universum. Det är hans allsmäktiga kraft som håller stjärnorna, solen, månen och planeterna kvar i sina respektive banor, och det är han som kärleksfullt vidmakthåller och bevarar jorden såsom människans hem. Allt han gör är helt och hållet fullkomligt, och därför kan hans skapelser hysa fullständig tillit till hans suveräna herravälde och barmhärtiga tillsyn.
2. a) Hur gör Jehova bruk av sina egenskaper? b) Varför finns det då några som knotar och klagar, och mot vem knotar och klagar de i själva verket?
2 Eftersom Jehova är allsmäktig och ser allt, utövar han sina obegränsade egenskaper, kärlek, vishet, rättvisa och makt, på ett fullkomligt välbalanserat sätt, när han handlar med sina skapelser. Han tillämpar inte sin rättvisa obevekligen utan att modifiera den med kärlek och barmhärtighet. Han missbrukar aldrig sin obegränsade makt, utan han utövar den alltid i kärlek och med vishet. Han motsäger aldrig sig själv, och inte heller handlar han i strid med sig själv, då han gör bruk av dessa sina egenskaper. Eftersom det förhåller sig så, hur kommer det sig då att några av hans skapelser ibland klagar på hans anordningar och sätt att utföra saker och ting? Många gånger beror detta på brist på insikt om det sätt på vilket Jehova fullgör sina syften eller på en mycket kortsynt inställning till Jehovas handlingssätt gentemot sina skapelser. Men även om det kanske är så att vi ofta inte helt och fullt förstår varför Jehova gör vissa ting, visar vi bara genom vår klagan att vi brister i tillit till och tro på Jehova Gud och hans förmåga att genomföra saker och ting på sitt eget sätt och vid den tid som han har fastställt. Detta är ett mycket allvarligt misstag. För omkring 3.500 år sedan, när Guds folk Israel färdades omkring i öknen i södra delen av Palestina, började de knota och klaga mot sina tillsyningsmän, Mose och Aron, över brist på mat. Mose framhöll för dem hur allvarligt det var att de hade en sådan knotande ande, då han sade: ”Edert knorrande är icke mot oss utan mot Jehova.” — 2 Mos. 16:8, NW.
Hur vi kan finna glädje i vår uppgift
3. Varför knotar och klagar somliga i förbindelse med predikoverket?
3 Några bröder i denna tid som har varit i sanningen ett antal år börjar kanske lägga i dagen en missnöjets ande lik den som israeliterna visade på Mose tid. De har i många år talat med sina vänner och grannar om att Harmageddonstriden är mycket nära. De har säkert gått till samma hus om och om igen med budskapet om Guds rike. Men nu tycker de att Harmageddon borde komma snart, och de börjar känna sig otåliga därför att Gud inte omedelbart förgör all ondskan. De börjar ge luft åt sin klagan.
4, 5. a) Redogör för den bibliska skildringen av vad som hände när Jona predikade för nineviterna. b) Vilket stort misstag gjorde Jona, och hur gav Jehova honom en lektion i barmhärtighet?
4 Det är nyttigt för sådana bröder att tänka på profeten Jona, som fick i uppdrag att predika för folket i Nineve på 800-talet f.v.t. Jonas budskap var uppseendeväckande: ”Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall Nineve bliva omstörtat.” (Jon. 3:4) Så snart folket i staden fick höra detta, ångrade de sin ondska, gjorde bättring och vände sig till Jehova. Till och med konungen klädde sig i sorgdräkt och befallde att allt folket skulle fasta och ropa till Gud om barmhärtighet. Han sade: ”Vem vet, kanhända vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig ifrån sin vredes glöd, så att vi icke förgås.” (Jon. 3:9) På grund av att hela folket på detta sätt visade ånger och ödmjukhet lät Jehova inte den förebådade tillintetgörelsen komma efter fyrtio dagar. Hur kände sig Jona då till mods?
5 Den inspirerade skildringen lyder så: ”Men detta förtröt Jona högeligen, och hans vrede upptändes.” (Jon. 4:1) Jona hade en mycket obalanserad och självisk syn på hela situationen. Vid ett tillfälle då tiotusentals människoliv var i fara var han mer bekymrad om sina egna känslor och menade att han hade förlorat ansiktet, därför att hans profetia inte omedelbart hade uppfyllts. Otåligt väntade han på att Nineves tillintetgörelse skulle komma omedelbart efter de fyrtio dagarna, och därför glömde han egenskapen barmhärtighet. När han satt där i den heta solen, olyckligt grubblande över sina klagomål, lät Jehova en stor buske växa upp för att ge honom skugga. Men dagen därpå lät Gud maskar fräta busken, så att den vissnade, och Jona började omedelbart knota och klaga igen. I detta lägliga ögonblick lät Jehova Jona klart förstå vad som var problemets kärna: ”Du ömkar dig över ricinbusken som du icke har haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en natt och förgicks efter en natt. Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i myckenhet!” — Jon. 4:10, 11.
6. Vad menade Petrus om Guds barmhärtighet, och hur kan vi undvika en otålig, knotande inställning i vår förkunnarverksamhet?
6 Ja, Jehova är barmhärtig och överflödande i kärleksfull godhet, och den tid som han kan låta förflyta innan han tillintetgör de onda i Harmageddon är ett underbart uttryck för hans kärlek och tålamod. ”Jehova är icke senfärdig beträffande sitt löfte, ... utan han är tålmodig mot eder, emedan han icke önskar att någon skall bliva tillintetgjord, utan önskar att alla skola uppnå bättring.” (2 Petr. 3:9, NW) Vilken upphöjd syn på förhållandet! Genom att förstå vad Jehova menar om saken och efterlikna hans makalösa egenskaper kommer vi aldrig att bli otåliga, utan vi skall då nöja oss med att vänta på honom och på den för honom lägliga tiden. Vi skall fortsätta med att predika, drivna därtill av kärlek, och dra fördel av varje ytterligare minut som Jehova ger oss för att hjälpa dem att uppnå bättring. Om vi handlar så, blir vi uppfyllda av glädje i vår förkunnartjänst och undviker att bli olyckliga människor som knotar och klagar.
7. Förklara hur en missionär kan komma att utveckla en knotande och klagande ande.
7 En broder får kanske i uppdrag att såsom missionär bege sig till ett främmande land och hemfaller där åt knot och klagan. Hur? Därför att han menar att allting i hans nya land bör vara jämförbart med förhållandena i hans eget land. Han väntar sig kanske samma levnadsstandard och bekvämlighet som han hade vid Vakttornets Bibelskola Gilead i New York. Om han finner att det inte blir så, börjar han känna sig olycklig och missnöjd. En sådan missbelåten ande eller känsla överförs sedan lätt till hans inställning till andra ting, t. ex. sedvänjorna, språket och folks vanor i det land där han nu bor. Han börjar öppet kritisera allt detta och många andra oväsentligheter som han menar inte är just som de borde vara. En del av detta har kanske inte alls något med predikandet av de goda nyheterna om Guds rike att göra, men han talar likväl frispråkigt om det, i det han beklagar sig. Han klagar på sådant som han aldrig i vanliga fall skulle klaga på i sitt hemland, och det beror på att han nu har en otillfredsställd, missnöjd ande. En sådan broder kommer aldrig att vara lycklig i sin uppgift på sitt tilldelade distrikt, så länge han håller fast vid en sådan inställning.
8. Vilka blev i forna tider missbelåtna med sina levnadsförhållanden, och hade de verkligen orsak att klaga?
8 Detta påminner oss om en blandad folkhop av flyktingar, som lämnade Egyptens land för att färdas omkring med israeliterna i öknen 1.500 år före den tid då Jesus vandrade här på jorden. De hade färdats omkring i mer än ett år under Jehovas ledning när de började klaga. De hade inte hungrat, och inte heller hade deras skor och kläder slitits ut på färden. De hade vad de behövde för dagen. Men de var inte nöjda med detta. De började jämföra sitt nomadliv med det liv de tidigare fört i Egypten, och detta ledde till att även israeliterna stämde in i deras rop: ”Vi komma ihåg fisken, som vi åto i Egypten för intet, så ock gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få intet annat se än manna.” (4 Mos. 11:5, 6) Vilken brist på tacksamhet för Jehovas föranstaltning om mirakulöst bröd från himmelen!
9. Hur är aposteln Paulus ett utmärkt exempel för nutida missionärer och pionjärer med särskilt uppdrag, och vad kan de undvika genom att efterlikna honom?
9 I stället för att efterlikna denna otacksamma blandade folkhop och dessa israeliter bör vi sträva efter att likna aposteln Paulus, som levde under många olika villkor och vistades i många olika länder. Med hänsyftning på sina varierande upplevelser som missionär skrev Paulus följande till de kristna i Filippi: ”Jag har lärt mig att vara nöjd med vad jag har. Jag kan finna mig i att ha det knappt, jag kan också finna mig i överflöd. Det finns ingenting som jag inte är invigd i: jag kan vara mätt, och jag kan svälta, jag kan ha mycket, och jag kan ha litet. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.” (Fil. 4:11—13, Hd) Det gjorde detsamma vart Paulus begav sig. Han hade lärt sig att anpassa sig till förhållandena där och att vara lycklig och nöjd med vilken uppgift som helst som Jehova gav honom. Missionärer och pionjärer med särskilt uppdrag i våra dagar kan lära mycket av hans utomordentliga exempel, och på så sätt kan de undvika att känna missräkning och bedrövelse till följd av att de i sin olyckliga sinnesstämning knotar och klagar över den uppgift de fått.
Respekt för den teokratiska myndigheten
10. Varför har somliga svårt att respektera den teokratisfca myndigheten, och vad kan detta medföra?
10 Eftersom Jehova använder ofullkomliga människor till att representera honom i hans jordiska organisation, visar det sig svårt för somliga att erkänna och respektera den teokratiska myndigheten. De som finner detta svårt förlorar det förhållandet ur sikte att det är Jehova som förordnar dessa personer, och de börjar se enbart den svaga, ofullkomliga människan. I stället för att respektera den ställning en broder intar är de snara att knota och klaga, när han gör något obetydligt fel till följd av sina inneboende brister. Det är ett allvarligt misstag och kan leda till en hel del obehag och missnöje i en församling av Jehovas folk.
11. a) Vilket klagomål framförde mer än 250 israeliter mot Mose och Aron i öknen, och vilken fråga väcktes då? b) Hur gav Jehova luft åt sin vrede över denna brist på respekt för hans förordnade representanter?
11 För många hundra år sedan gjorde en grupp på över 250 män ett sådant misstag genom sin inställning till Jehovas representanter Mose och Aron. De här männen menade att de var lika kvalificerade att öva tillsyn över Israels nation som dessa båda, och därför heter det i skildringen att ”de församlade sig emot Mose och Aron och sade till dem: ’Nu får det vara nog från eder sida, ty hela menigheten är allesammans heliga, och Jehova är mitt ibland dem. Varför skulle ni då upphöja eder över Jehovas församling?’” Med dessa ord anklagade de orättmätigt Mose och Aron för att spela herrar över församlingen. Datan och Abiram, som hörde till den här gruppen, sade därefter till Mose att han försökte ”spela furste” över dem. Var det sant? Hade Mose och Aron insatt sig själva i sina ställningar för att öva tillsyn, och detta för självisk fördels skull, eller hade Jehova satt dem där? Dagen därpå fick hela nationen veta svaret av Jehova själv. Genom att Jehova lät jorden öppna sig och genom att han använde eld, utrotade han upprorsmakarna och deras familjer, och på så sätt bekräftade han Mose ord: ”Härav skola ni veta att Jehova har sänt mig till att göra alla dessa gärningar, att det icke är av mitt eget hjärta.” Må vi aldrig göra ett så ödesdigert misstag genom att knota och klaga mot Jehovas förordnade representanter! — 4 Mos. 16:3, 13, 28, NW.
12. Vilken fara är förbunden med att man betraktar förordnade tjänare från en köttslig ståndpunkt, och hur framhöll Jehova detta i sina ord till Samuel enligt 1 Samuelsboken 16:7?
12 Liksom det var med dessa vanvördiga upprorsmän för länge sedan kan ingen broder i vår tid känna verklig förnöjsamhet tillsammans med Jehovas organisation så länge han betraktar de förordnade tjänarna från en rent köttslig eller mänsklig ståndpunkt. De som gör så kommer ständigt att lägga märke till en tjänares svagheter och kommer öppet att klaga över hans sätt att sköta saker och ting, i det att de kanske menar att de skulle kunna sköta dem mycket effektivare själva. Men det är nyttigt att tänka på Jehovas uppmaning till sin profet Samuel, som hade blivit anförtrodd uppgiften att smörja den näste konungen i Israel. Samuel tog sig en enda titt på Eliab, en av Isais söner, och kände sig övertygad om att det måste vara denne som var utvald av Jehova, eftersom han hade sådana yttre företräden. Men Jehova påpekade en sak för Samuel: ”Se icke på hans utseende och på hans höga växt, ty jag har förkastat honom. Ty icke det sätt varpå människan ser är det sätt varpå Gud ser, eftersom den obetydliga människan ser vad som framträder för ögonen; men vad Jehova angår, så ser han vad hjärtat är.” (1 Sam. 16:7, NW) Alla åt Gud överlämnade kristna inser detta och kommer fördenskull att respektera Jehovas förordnande av en person, även om denne av utseendet att döma och från världslig ståndpunkt sett inte förefaller vara den bäst kvalificerade.
13. Vad bidrar i stor utsträckning till den glädje en förordnad tjänare erfar, men vad kan förstöra denna glädje?
13 Sådan hänsyn och sådant helhjärtat underordnande och samarbete å förkunnarnas och pionjärernas sida i en församling bidrar till att göra arbetet glädjefyllt och tillfredsställande för en förordnad tjänare. Just därför sade Paulus till de hebreiska kristna: ”Var lydiga mot dem som hava ledningen bland eder och var undergivna, ty de hålla vakt över edra själar såsom de som skola avlägga räkenskap; på det att de må göra detta med glädje och icke med suckan, ty detta skulle vara till skada för eder.” (Hebr. 13:17, NW) Varje klagomål som riktas mot sådana bröder med uppgift att öva tillsyn skulle kunna beröva församlingen en hel del glädje. Det skulle bli ”till skada” för församlingen och skulle vittna om missnöje med Jehovas föranstaltningar.
14. Vad bör man aldrig göra, även om en tillsyningsman blir försumlig i fråga om sina plikter? Anför ett exempel från Skriften till stöd för svaret.
14 Men hur förhåller det sig, om tillsyningsmannen i en församling skulle bli försumlig i att göra föranstaltningar för möten och skulle underlåta att ta ledningen i tjänsten på fältet? Det kanske dröjer två eller tre månader till dess kretstjänaren skall komma på besök i församlingen. Vore det då inte passande i ett sådant fall att en broder öppet framförde klagomål om detta, ja, rentav gick så långt att han fick alla förkunnarna att underteckna en petition för att sända den till Sällskapet och begära att den här brodern skall avlägsnas från sin post som tillsyningsman? Nej, det skulle vara fullständigt galet! Tänk på att David inte försökte tillvälla sig den onde Sauls tron i Israel, fastän han visste att han skulle bli den näste konungen. Han kände sig inte rättfärdigad att vidta någon åtgärd för att döda Saul, fastän Saul var en ond man som hade förlorat Guds ynnest. Han erkände oförbehållsamt att Saul var ”Jehovas smorde”, och han var villig att underordna sig denna anordning, till dess Jehova ansåg det lämpligt att avlägsna honom från den ställning han intog. — 1 Sam. 24:7, NW.
15. a) Påvisa hur den som knotar mot en förordnad tjänare i själva verket visar brist på tro på Jehova. b) Vad bör en mogen broder göra om en tillsyningsman försummar sitt arbete?
15 David visade stor tro på Jehova vid alla tider och tillfällen. Han visste att Jehova hade full kontroll, och han var nöjd med att vänta på den för honom lägliga tiden att inskrida. I olikhet med David visar vilken som helst broder, som på demokratiskt vis ordnar med en petition eller öppet framför klagomål mot en förordnad tjänare, en beklaglig brist på tillit till och förtröstan på Jehovas förmåga att öva uppsikt över sin organisation. En sådan broder säger i själva verket att när nu Gud inte ingriper tillräckligt snabbt, måste han göra något åt saken i stället. Vilket kortsynt och omoget sätt att betrakta förhållandena! Jehova gör inte alltid saker och ting på det sätt som vi menar att det skulle utföras, men vi kan vara vissa om att de kommer att bli utförda rätt och vid rätt tidpunkt. Vad vi har att göra är alltså att vänta på Jehova, vara flitigt upptagna i tjänsten, kärleksfullt hjälpa våra bröder och uppmuntra till respekt för de teokratiska föranstaltningarna. Vilket som helst annat överilat handlingssätt skulle undergräva respekten för den teokratiska myndigheten och skulle vålla församlingen stor andlig skada.
16. Vad kan vi lita på, och vad bör vi fördenskull vara flitigt sysselsatta med?
16 Vi kan helt och fullt lita på att Jehova vet vad som händer och sker i varje församling av hans folk. ”Och det finnes intet skapat som icke är uppenbart för hans ögon, utan allting är naket och blottat för dens blickar, inför vilken vi skola avlägga räkenskap.” (Hebr. 4:13, NW) Han sover inte, och ingenting går honom obemärkt förbi. Han behöver inte bli underrättad av en knotande och klagande broder om något behöver rättas till. Skriften säger oss: ”Jehovas ögon äro överallt; de vaka över de onda och de goda.” (Ords. 15:3, NW) Genom att påminna oss om detta, som är så trösterikt, kan vi känna oss nöjda med att utföra de uppgifter som blivit oss tilldelade, i det vi gläder oss i vetskapen om att den allsmäktige suveränen själv har fullständig kontroll över sin synliga organisation.
17. a) Hur kan en förordnad tjänare utveckla knotandets ande? b) Vad har en sådan broder glömt bort, och vad måste han fördenskull göra?
17 Ibland händer det att också en förordnad tjänare påverkas av knotandets ande, i det han menar sig ha för mycket att göra. Han känner det kanske som en alltför stor börda att ta vård om Guds hjord, eller han kanske blir otålig på bröderna och klagar över att de inte samarbetar med honom eller inte fattar saker och ting så snabbt som han skulle önska. En sådan broder har tillfälligt glömt det faktum att det är Jehovas organisation som han arbetar tillsammans med och Jehovas ”får” som han har tillsyn över. Han känner det som om hela bördan att ta vård om dessa ”får” har lagts på hans skuldror. Men så är det inte. Det är Jehova som själv axlar ansvaret att ta vård om sina ”får”, och det är Jesus Kristus, hans Son, som har givit sitt liv för dem. Ingen tillsyningsman bör försöka axla ansvaret att ta vård om Jehovas ”får” på egen hand. Han måste kraftigt förlita sig på Jehova och visa fullständig tro på honom. David, som hade trettiotre års erfarenhet som tillsyningsman över en hel nation, gav denna maning: ”Kasta din börda på Jehova själv, så skall han själv uppehålla dig. Aldrig skall han låta den rättfärdige vackla.” — Ps. 55:23, NW.
18, 19. a) Hur visade sig Mose ha en klagande inställning vid ett tillfälle, men skulle vi kunna säga att han var en som vanemässigt knotade och klagade? b) Varför har tillsyningsmän i våra dagar all orsak att vara optimistiska?
18 Mose, som var en förordnad tillsyningsman, hemföll en gång åt en knotande sinnesstämning, då han ledde de upproriska israeliterna genom öknen. Han vände sig rentav med sin klagan till Gud i bön, i det han sade: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon, att du har lagt på mig bördan av hela detta folk? Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du säger till mig, att jag skall bära det i min famn, såsom spenabarnet bäres av sin vårdare? Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig för tungt. Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens.” — 4 Mos. 11:11, 12, 14, 15.
19 Mose var i vanliga fall en glad och lycklig, nöjd Jehovas tjänare och var sannerligen inte någon som vanemässigt knotade och klagade. Men vid det här tillfället blev israeliternas knot helt enkelt för mycket för honom, och han påverkades av knotandets ande. Men ingen mänsklig tillsyningsman i våra dagar har en så stor församling att ta vård om, och få har sådana svåra problem att ta itu med som Mose hade. Tillsyningsmännen i vår tid har också organisationens kärleksfulla vägledning att lita till, jämte Jehovas och hans på tronen insatte konungs stöd. Därför finns det ingen anledning att tycka att bördan är för stor eller att knota och klaga. Genom att ständigt tänka på sina underbara privilegier och göra det med glädje kan de efterlikna ”vår tros förnämste förmedlare och fullkomnare, Jesus”. Genom att göra detta och genom att uppträda kärleksfullt mot bröderna och inte vänta för mycket av dem kan en tillsyningsman avhålla sig från att knota och klaga. I stället kan han vara optimistisk och lycklig och därmed sprida en glättig atmosfär i hela församlingen. — Hebr. 12:2, NW.
Att vara nöjd med den uppenbarade sanningen
20. Vilka klagomål anför somliga beträffande Sällskapets förklaringar av Skriften, och varför är detta farligt både för dem själva och för andra?
20 Då och då hör vi bröder framföra klagomål över de bibelförklaringar och sanningar som publiceras i Vakttornet. De kanske inte helt förstår varför en viss detalj har poängterats eller varför det har givits klarare insikt i en speciell sak, och så börjar de tala med andra om sin ovisshet. Sådant skapar naturligtvis förvirring bland bröderna, särskilt bland de nyare, och den som knotar och klagar blir sannerligen inte hjälpt på något sätt. Han visar en missnöjets ande gentemot Jehovas kanal eller förbindelseled, vilket många gånger sker överilat och förhastat utan full insikt om alla fakta i saken.
21. a) Varför upphörde några av Jesu lärjungar att vandra med honom? b) Vilken berömvärd inställning visade däremot de tolv apostlarna, och vad blev följden?
21 Samma ande förmärktes bland några av Jesu första efterföljare. Sedan de vid ett tillfälle lyssnat till några kraftiga nya sanningar, som Jesus ville lära dem, sade några: ”Detta är ett outhärdligt tal. Vem kan lyssna till honom?” Den inspirerade skildringen talar om för oss vad följden blev. Vi läser: ”Efter detta tal drog sig många av hans lärjungar tillbaka och vandrade inte längre med honom.” På grund härav frågade Jesus sina tolv apostlar: ”Vill också ni gå bort?” Petrus svarade med ens: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” (Joh. 6:60, 66—68, Hd) De som tog anstöt blev fort missbelåtna. De tog sig inte tid och gjorde sig ingen möda att undersöka de sanningar som hade lagts fram för att se om de var i överensstämmelse med Guds ord. Men apostlarna var nöjda och tillfreds med att stanna hos Jesus och att bli undervisade av honom steg för steg. Detta innebar inte att de helt förstod allting som han sade dem vid den tiden, eftersom det var mycket som de inte kunde fatta. Men de hade verklig tro. De visste att Jehova inte skulle ge dem en sten, om de bad om bröd, och därför var de tillfreds med att lyssna och lära, och de framställde frågor, om det var något som de inte fattade fullständigt. (Matt. 7:9—11) De blev rikligen välsignade för detta och fick fullständigt klart för sig vad Jehovas vilja gick ut på vid den tiden, då de mottog den heliga anden vid pingsten år 33 v.t.
22. Förklara vad vi bör göra när vi finner det svårt att fatta en detalj av sanningen, och påvisa varför detta är det enda förnuftiga handlingssättet.
22 Vi kan lära mycket av dessa trogna mäns exempel. Det är sant att en del detaljer är svåra att fatta till en början, men i stället för att knota och klaga eller ställa till diskussion om dem, varigenom vi med vår bristfälliga kunskap i själva verket skulle försöka tävla med Jehovas allsmäktiga vishet och den erfarenhet som hans av anden ledda organisation har vunnit, skulle det vara förnuftigare om vi först undersökte saken närmare, eller hur? Sedan vi tänkt igenom saken för oss själva grundligt, kan vi tala med mogna bröder om den, men inte på ett knotande och klagande sätt, utan för att få veta vad de tänker om saken. Om du, sedan du har gjort detta, fortfarande har svårt att förstå en viss sak, kan det vara bäst att lämna den därhän en tid och vänta på ytterligare klarlägganden, alldeles som apostlarna gjorde. Tala med Jehova om det i bön och bed om vishet att förstå denna detalj av sanningen. Du kommer att få full insikt i sinom tid, då Jehova uppenbarar den genom sin organisation, förutsatt att du håller dig tätt till denna organisation i tro.
23. Hur kan vi undvika att bli lika de avfällingar som beskrivs i 1 Timoteus 6:3—5?
23 Vi vill sannerligen inte bli lika dem som Paulus talar om i 1 Timoteus 6:3—5 (NW): ”Om någon förkunnar en annan lära och icke samtycker till hälsosamma ord — vår Herres, Jesu Kristi, ord — och icke heller till den undervisning, som stämmer överens med gudaktig hängivenhet, då är han uppblåst av stolthet, i det han icke förstår någonting, utan är sjuk till sinnet på grund av spörsmål och diskussioner om ord. Av dessa ting uppkomma avund, kiv, skymfligt tal, ondskefulla misstankar, våldsamma tvister om obetydligheter å de människors sida, som äro fördärvade till sinnet och berövade sanningen.” Många har blivit avfällingar, därför att de låtit knotandets ande göra dem bittra mot Jehovas organisation. För att undvika att bli lika dem måste vi undvika att knota och klaga också över ringa ting, ”obetydligheter”, och måste i stället låta oss nöja med de uppenbarade sanningarna från Jehova.
24. Vilken brist uppvisar de som knotar och klagar mot Jehovas organisation, och hur kan den avhjälpas?
24 Av de exempel vi har dryftat framgår det att klagomålen mot organisationen vanligen beror på bristande insikt i Jehovas sätt att utföra saker och ting på och brist på fullständig tillit till honom och hans föranstaltningar. För att kunna övervinna en benägenhet att knota och klaga måste vi därför stärka vår tro på Jehova och hans organisation, skaffa oss djupare insikt och en mogen uppfattning genom enskilt studium, bön och flitig samvaro med Jehovas folk.
25. Hur kan vi försäkra oss om att få många glädjeämnen både nu och i de ”kommande tingens ordningar”?
25 Låt oss alltså vara nöjda med att verka på den plats i organisationen som har blivit oss tilldelad, i det vi erkänner att Jehova är den som ensam har grundat och organiserat sitt folk och förstår att Jesus Kristus är den av honom förordnade konungen, som nu blivit insatt på tronen i himmelen. Genom att vi utför vårt arbete utan knot och klagan får vi många glädjeämnen nu tillsammans med våra bröder i församlingen, och i de ”kommande tingens ordningar” skall vi få en sådan mängd välsignelser att sinnet inte nu kan fatta det, nämligen i och med att Jehova uppenbarar sina stora och härliga uppsåt och syften under de århundraden som ligger framför oss. Gå inte miste om denna underbara framtid genom att bli en olycklig, kortsynt människa som knotar och klagar, utan gläd dig åt att äga sann tillfredsställelse och sinnesfrid tillsammans med Jehovas godkända, trogna folk. — Ef. 2:7, NW.