Förkovring sedan man vunnit ”en ... tro”

”Till er tro [skall ni] lägga dygd, till er dygd kunskap, till er kunskap självbehärskning, till er självbehärskning uthållighet, till er uthållighet gudaktig hängivenhet, till er gudaktiga hängivenhet broderlig tillgivenhet, till er broderliga tillgivenhet kärlek.” — 2 Petr. 1:5—7.

1. Vad är det som gör en skatt verkligt värdefull, och hur kan man belysa detta?

EN VÄRDEFULL skatt som får ligga gömd i marken tjänar inget nyttigt ändamål. Den är inte mycket annorlunda än en berghäll som är dold av ett lager mull. Men vad skatten beträffar, så finns det faktiskt en möjlighet att den kan bli till nytta för sin ägare såväl som för andra. Den skulle kunna användas för att hjälpa sjuka och nödställda, eller också skulle man kunna investera den förmånligt. Skulle det gälla en stor penningsumma, kanske den kunde användas till att bereda arbetstillfällen och således ge många människor utkomstmöjligheter. Ja, när en skatt blir använd på ett givande sätt, blir den sannerligen värdefullare.

2. Vilken dyrbar skatt har de kristna blivit ägare till enligt 2 Petrus 1:1?

² Vad beträffar den andliga skatt, som Guds tjänare är ägare till, så finns det rentav större möjlighet att med den åstadkomma det som är gott. I sitt andra brev till medkristna talar aposteln Petrus om denna dyrbara skatt och inleder då med dessa ord: ”Simon Petrus, en Jesu Kristi slav och apostel, till dem som i likhet med oss har uppnått trons privilegium [fått sig beskärd en lika dyrbar tro som vi, 1917] genom vår Guds och vår frälsares, Jesu Kristi, rättfärdighet.” (2 Petr. 1:1) ”Tro”, dvs. den tro som är väsentlig för evigt liv, var den ovärderliga skatt som kommit att tillhöra dessa som aposteln vände sig till.

Tro — en skatt

3. Vad betonade Petrus beträffande tron hos dem han skrev till, då han framhöll att de ”i likhet med oss har uppnått trons privilegium”?

³ Denna tro var inte något som Petrus och de andra apostlarna eller alla som i likhet med Petrus var kristnade judar hade ensamrätt till. Nej, denna tro var en gemensam egendom som hela skaran av troende, både judar och icke-judar, hade del i. Gud, den Högste, hade gjort det möjligt för dem att vinna eller uppnå denna tro. Förmedelst budskapet om de ”goda nyheterna”, som blev predikade, drog han människor till sig genom sin Son. (Joh. 6:44) Han öppnade enskilda människors hjärtan och gjorde dem mottagliga för hans ”ord”, hans budskap. — Apg. 16:14; Rom. 10:8.

4. Hur uppnår man denna tro ”genom vår Guds och vår frälsares, Jesu Kristi, rättfärdighet”?

⁴ Som aposteln Petrus framhöll var det möjligt att uppnå denna tro ”genom vår Guds och vår frälsares, Jesu Kristi, rättfärdighet”. Den Allsmäktige gjorde det möjligt för människor av alla stammar, folk, nationer och raser att få denna ovärderliga egendom. Genom att Jehova Gud således inte gav företräde åt några människor, när han förlät synder på grundval av sin Sons offer och tog emot ångerfulla människor som sitt folk, lade han i dagen sin rättfärdighet, sin rättvisa, sin opartiskhet. Detta är själva kärnpunkten i det som Petrus framhöll då han kom med de ”goda nyheterna” till den italienske centurionen Kornelius och hans släktingar och nära vänner. ”Jag inser i sanning”, sade aposteln, ”att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” (Apg. 10:34, 35) Hos vår frälsare, Jesus Kristus, återspeglas samma opartiska ande. Han gav ut sitt liv för människor överallt. — 1 Tim. 2:5, 6.

Förkovring i kunskap om Gud och Kristus

5. Vilket ansvar vilar på oss, sedan vi ”uppnått trons privilegium”, och vad är viktigt då man söker avbörda sig det?

⁵ Sedan Jesu Kristi lärjungar ”uppnått trons privilegium”, vilar det ett personligt ansvar på dem att foga sig allt närmare det som är Guds vilja för dem. Exakt kunskap hjälper oss att göra detta. Aposteln Petrus betonade hur viktigt det är med exakt, fullständig kunskap, då han sade: ”Må oförtjänt omtanke och frid förökas åt er genom exakt kunskap om Gud och om Jesus, vår Herre.” — 2 Petr. 1:2.

6. a) Vad betyder det att ha ”exakt kunskap om Gud och om Jesus”? b) Hur vinner vi sådan kunskap?

⁶ Att vi har ”exakt kunskap om Gud och om Jesus, vår Herre”, betyder att vi känner dem som personer — deras egenskaper, tillvägagångssätt och handlingssätt — och att vi söker efterlikna deras felfria exempel. (Jämför Jeremia 22:15, 16; Matteus 7:21—23; 1 Johannes 2:3—6; 3:5, 6.) Genom att vi förkovrar oss, gör framsteg i fråga om att lära oss Guds ords principer och sedan tillämpa dem, lär vi känna Fadern och hans Son bättre och bättre. Detta medför att vi åtnjuter oförtjänt omtanke och frid i allt högre grad.

7. Hur kan ”oförtjänt omtanke ... förökas ... genom exakt kunskap om Gud och om Jesus”?

⁷ Det är bara genom att göra sådant som är välbehagligt för Jehova Gud och Jesus Kristus som vi kan fortsätta att få hjälp och vägledning från Gud. Eftersom vi är syndiga människor, har vi i oss själva inga förtjänster. Vadhelst Skaparen gör för oss är detta fördenskull ett uttryck för den oförtjänta omtanke han visar oss. Men om vi skall få del av Guds oförtjänta omtanke, det beror likväl på om vi strävar efter att vara lika vår himmelske Fader och hans Son. Gör vi det, då kan vi vända oss till Jehova Gud med den fulla tillförsikten att han skall besvara våra böner. Den kristne aposteln Johannes framställde det på följande sätt:

”Vad vi än ber om skall vi få av honom, därför att vi håller hans bud och gör de ting som är behagliga i hans ögon. Ja, detta är hans bud, att vi skall tro på hans Sons, Jesu Kristi, namn och älska varandra, alldeles som han har gett oss befallning om. För övrigt är det så att den som håller hans bud förblir i gemenskap med honom, och han i gemenskap med en sådan; och av detta får vi vetskap om att han förblir i gemenskap med oss, på grund av anden som han har gett oss.” — 1 Joh. 3:22—24.

8. Hur kan ”frid förökas ... genom exakt kunskap om Gud och om Jesus”?

⁸ När vi kommit i besittning, inte bara av kunskap, utan av fullständig, välavrundad kunskap om vår himmelske Fader och hans Son, inser vi klart vad som är behagligt i deras ögon. Vi förblir i gemenskap och i frid med dem, och vi står i ett förtroligt förhållande till dem såsom deras vänner. Följaktligen leder våra framsteg i att lära känna Jehova Gud och hans Son mera helt och fullt till att den frid vi åtnjuter förökas. Detta kommer sig av att vi i allt större utsträckning undviker attityder, tal och handlingar som strider mot det exempel som vår Gud och vår Herre, Jesus Kristus, har gett oss.

9. Hur påverkas vår frid med Gud, om vi syndar?

⁹ Å andra sidan skulle vi, genom att synda, göra slut på vår frid med den Högste, eftersom vi då skulle handla i strid mot hans vilja. Endast Guds förlåtelse, grundad på vår uppriktiga ånger och tro på den försonande nyttan av Kristi offer, kan i så fall medföra att friden återställs. — 1 Joh. 2:1, 2.

Låt ”gudomlig makt” driva dig till handling

10. Vad kan hjälpa oss att åtnjuta oförtjänt omtanke och frid i ökad omfattning?

¹⁰ Jehova Gud och Jesus Kristus vill givetvis att vi skall åtnjuta oförtjänt omtanke och frid i ökad omfattning. Därför bör vi samarbeta med dem genom att beslutsamt anstränga oss att lära känna dem bättre. Detta kan vi bland annat göra genom att med uppskattning tänka på vad Jehova Gud, med hjälp av sin Son, har gjort för vår skull. Aposteln Petrus skrev: ”Hans gudomliga makt” har fritt ”gett oss allt som rör liv och gudaktig hängivenhet, genom den exakta kunskapen om honom som kallade oss genom härlighet och dygd. Genom dessa ting har han fritt gett oss de dyrbara och mycket storslagna löftena, för att ni genom dessa måtte bli delaktiga av gudomlig natur, sedan ni har kommit undan den ruttenhet som till följd av lusta är i världen.” — 2 Petr. 1:3, 4.

11, 12. a) Varför är ”gudomlig makt” förknippad med ”exakt kunskap”? b) Hur belyser fallet med de kristna i Tessalonika detta?

¹¹ Lägg märke till att Petrus förknippade ”gudomlig makt” med ”exakt kunskap”. Detta är synnerligen lämpligt, eftersom Guds ord, hans budskap, om sin Son, de ”goda nyheterna”, kan öva ett mäktigt eller kraftfullt inflytande på människors liv. Detta är väl belyst i det som aposteln Paulus skrev till tessalonikerna: ”Därför att de goda nyheter vi predikar inte kom till er bara med tal utan också med kraft.” (1 Tess. 1:5) Att de ”goda nyheterna” predikades i Tessalonika medförde resultat. Det var inte så att människor fick höra en massa ord och sedan inte handlade efter dem, dvs. det var inte fråga om ”bara ... tal”. Tessalonikerna som omfattade kristendomen drevs att handla, vilket vittnade om att de ”goda nyheterna” hade utvecklat kraft. Dessa kristna blev ett exempel för andra troende i att troget utstå förföljelse för rättfärdighets skull och i att fortsätta med att bära vittnesbörd för alla om de ”goda nyheterna”.

¹² På grund av att Tessalonika var en hamnstad kom de troende där i kontakt med sjömän, affärsmän och andra människor från avlägsna orter. De kristna i Tessalonika gjorde gott bruk av sina möjligheter att dela med sig av de ”goda nyheterna” åt andra. Detta fick till följd att deras tro blev omtalad vida omkring. När Paulus och hans följeslagare förkunnade och undervisade om sanningen offentligt i andra städer, fick de höra om de kristna i Tessalonika. Aposteln nämnde om detta, då han skrev:

”Från Tessalonika har Herrens ord klingat ut; och inte enbart i Macedonien och Akaja, utan överallt har er tro på Gud kommit till människors öron. Det behövs inga ord från oss, för de sprider själva nyheten om vårt besök hos er och verkan av det: hur ni vände er från avgudar, för att vara tjänare åt den levande och sanne Guden och för att avvaktande vänta på framträdandet från himmelen av hans Son Jesus, som han har uppväckt från de döda, Jesus, vår räddare från den kommande domens fasor.” — 1 Tess. 1:8—10, The New English Bible.

13. Hur har vi personligen erfarit att den ”gudomliga makten” varit verksam i oss, och vad bör vi därför fortsätta att göra?

¹³ På liknande sätt har vi, troende människor i denna tid, erfarit att den ”gudomliga makten” varit verksam i oss, eftersom vi har tagit emot de ”goda nyheterna”, Guds ord, hans budskap. Dessa ”goda nyheter” har förmått oss att vidta förändringar i våra liv, att foga oss efter den gudomliga viljan. Vi har också drivits till att kungöra de ”goda nyheterna” för andra. Den gudomliga makt eller kraft som utövas genom den ”exakta kunskap”, som finns i de ”goda nyheterna”, har gett oss allt vi behöver för ”liv och gudaktig hängivenhet”. Tack vare den gudomliga makten kan vi således leva ett rättskaffens liv, med hopp om en evig framtid. Och vi bör fortsätta att låta den gudomliga makten hjälpa oss att bli mera Kristuslika i vårt uppförande och i våra handlingar.

14. Hur kallar Jehova Gud människor ”genom härlighet och dygd”?

¹⁴ Det sätt, på vilket Jehova Gud kallar människor eller drar dem till sig, bör utgöra en kraftig uppmuntran att göra framsteg i kristet leverne. Aposteln Petrus hänvisade till ”den exakta kunskapen om honom som kallade oss genom härlighet och dygd”. Det är genom sin Son som Jehova ”kallar”, ”drar”. Det är framför allt i Jesus Kristus som ”härlighet och dygd” uppenbaras för människor. Den kristne aposteln Johannes skrev om Sonen: ”Ordet blev kött och bodde ibland oss, och vi fick en syn av hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader; och han var full av oförtjänt omtanke och sanning.” (Joh. 1:14) I Herren Jesu Kristi liv kunde Johannes och de andra apostlarna se en härlighet, en glans, en storslagenhet som bara kunde läggas i dagen av någon som fullkomligt återspeglade den himmelske Faderns bild. Dessutom bevittnade aposteln Johannes, tillsammans med Jakob och Petrus, hur Jesus Kristus blev förvandlad, ”förklarad”. Vid det tillfället hände det sig att ”hans ansikte lyste såsom solen, och hans ytterkläder blev strålande såsom ljuset”. (Matt. 17:2) Liksom härlighet förknippas med Guds Son, förknippas dygd med honom. Jesus Kristus var påfallande dygdig, kysk, en människa med allra högsta moral. Till och med förrädaren, Judas Iskariot, erkände: ”Jag syndade då jag förrådde rättfärdigt blod.” (Matt. 27:4) Således har det varit genom ”härlighet och dygd”, återspeglade i Sonen, som Jehova har kallat människor till sig.

Guds löften — en sporre till förkovran och framåtskridande

15. Varför är de gudagivna löftena ”dyrbara och mycket storslagna”?

¹⁵ Guds förunderliga föranstaltning för frälsning, såsom den uppenbaras i de ”goda nyheterna”, utgjorde ”dyrbara och mycket storslagna löften” för de kristna i första århundradet. Dessa löften var dyrbara eller värdefulla genom att man av dem fick tröst, uppmuntran och uppehållande kraft till att möta världens hat. När vi tänker på att de troende, som Petrus skrev till, såg framåt mot att ha del i Kristi härlighet såsom medarvingar i hans rike, måste vi hålla med aposteln om att de hade fått ”mycket storslagna löften”. — 2 Petr. 1:4a

16, 17. Hur påverkas troende människor av de gudomliga löftena?

¹⁶ Vad gjorde dessa löften för de troende i första århundradet? Petrus svarar: ”För att ni genom dessa måtte bli delaktiga av gudomlig natur, sedan ni har kommit undan den ruttenhet som till följd av lusta är i världen.” (2 Petr. 1:4b) Guds löften utgjorde med andra ord utgångspunkten för deras möjlighet att bli ”delaktiga av gudomlig natur”. Det hopp som första århundradets kristna hade var att få förenas med Jesus Kristus i himmelriket och att vara honom lika. (Rom. 8:17) Eftersom Sonen är ”återskenet av hans [dvs. Guds] härlighet och den exakta bilden av själva hans väsen”, är alla som blir Jesus Kristus lika också lika Fadern. (Hebr. 1:3) Aposteln Johannes skrev: ”Ni älskade, vi är nu Guds barn, men ännu har det inte gjorts uppenbart vad vi kommer att vara. Vad vi vet, det är att närhelst han görs uppenbar kommer vi att vara honom lika, eftersom vi skall se honom alldeles som han är. Och var och en som har det hoppet sig förelagt, han renar sig alldeles som denne är ren.” — 1 Joh. 3:2, 3.

¹⁷ Således blir av anden pånyttfödda kristna, genom att ha del i Guds Sons härlighet, delaktiga av ”gudomlig natur”. Detta storslagna hopp, grundat på Guds tillförlitliga löften, utgjorde en kraftig sporre för dem att göra sitt yttersta för att rena sig från all världslig befläckelse. Aposteln Petrus betonade samma sak om att vara ren, för han påvisade att de som var ”delaktiga av gudomlig natur” hade ”kommit undan den ruttenhet som till följd av lusta är i världen”. ”Lusta”, lidelsefullt begär efter sådant som en människa inte har rätt till, är källan till världens ruttenhet eller befläckelse. Det är denna befläckelse som de troende kommit undan, när de dragit nytta av Guds medel till frälsning och sedan gjort sitt bästa för att foga sig efter helighetens och renhetens gudomliga normer. Liksom det förhöll sig med första århundradets troende kan de löften som finns i bibeln förmå oss att fortsätta med att rena oss.

Det behövs mera än tro

18, 19. Sedan vi vunnit en tro, vad bör vi då göra i överensstämmelse med 2 Petrus 1:5—7, och varför?

¹⁸ Alla Guds sanna tjänare i dag har haft stor nytta av den gudomliga makt och kraft som utövats genom de ”goda nyheterna” och av de underbara löftena som är förbundna med dem. Därför har vi goda skäl att bevisa oss vara människor som återspeglar en kristen personlighet och är verksamma med att hjälpa andra, i synnerhet i andligt avseende. Aposteln Petrus vädjade: ”Ja, av just detta skäl skall ni, genom att till gensvar bidra med all uppriktig strävan, till er tro lägga dygd, till er dygd kunskap, till er kunskap självbehärskning, till er självbehärskning uthållighet, till er uthållighet gudaktig hängivenhet, till er gudaktiga hängivenhet broderlig tillgivenhet, till er broderliga tillgivenhet kärlek.” — 2 Petr. 1:5—7.

¹⁹ Vi skall inte låta oss nöja med att rätt och slätt ha en tro. I stället bör vi ”till gensvar”, dvs. som en följd av att vi av vår himmelske Fader har fått förmågan att tro, önska utveckla andra utmärkta egenskaper som vittnar om att vi har tro. Aposteln Petrus manade oss att ”bidra med all uppriktig strävan”, att flitigt bemöda oss för att med all den styrka vi är mäktiga bli mera lika Guds Son.

20. Vad innebär det att man skall lägga dygd till sin tro?

²⁰ Att vi lägger dygd till vår tro innebär att vi strävar efter att vara människor med mycket hög moral efter vårt exempels, Kristi, förebild. Sådan dygd eller moralisk förträfflighet är en positiv egenskap. En person i besittning av den nöjer sig inte med att låta bli att skada sin medmänniska utan söker också göra gott, låter sig ”till gensvar” påverkas av andra människors andliga, fysiska och känslomässiga behov. Dygd är faktiskt godhet i verksamhet. En dygdig människas liv kännetecknas således inte bara av negativa ting, t. ex. av att hon skyr sexuell omoraliskhet, orenhet, oärlighet och andra förehavanden som Gud ogillar. I första århundradet yvdes fariséerna över att inte vara ”som övriga människor, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare”. (Luk. 18:11) Men de var inte dygdiga, för de föraktade vanligt folk och visade ingen barmhärtighet, inget medlidande, ingen medömkan. — Mark. 3:1—6; Joh. 7:47—49.

21. Varför är det mycket viktigt att tillväxa i kunskap?

²¹ Sådan dygd som Jesus Kristus gav exempel på kan inte existera oberoende av kunskap. Man måste ha kunskap för att kunna skilja mellan rätt och orätt. (Hebr. 5:14) Kunskap är också väsentlig för att man skall kunna tänka ut hur man kan göra något positivt gott i en bestämd situation. (Fil. 1:9, 10) I motsats till lättrogenhet skakas inte fast grundad tro av kunskap. Därför kommer våra flitiga bemödanden att tillämpa den Heliga skrift att stärka vår tro, under det att vi fortsätter att växa till i kunskap om Jehova Gud och hans Son.

22. a) Varför är kunskap väsentlig, då man söker uppodla självbehärskning? b) Beskriv förhållandet mellan självbehärskning och uthållighet.

²² Denna kunskap har det goda med sig att den hindrar oss att ge efter för syndiga, lidelsefulla böjelser, att gå till överdrift och vara självsvåldiga i vårt uppförande eller på andra sätt göra oss skyldiga till att allvarligt försumma att i vår hållning, våra ord och handlingar vara Guds avbild, spegla bilden av honom. Ja, kunskap bidrar till att vi kan utöva självbehärskning, som är förmågan att behärska eller styra sin person, sina handlingar eller sitt tal. Genom att vi fortsätter med att utöva självbehärskning kommer vi att ha den så väsentliga egenskapen uthållighet. När vi utsätts för påtryckningar från världen i form av dagliga bekymmer, förföljelse eller de lockelser som nöjen eller materiella ägodelar kan ha på oss, kommer vi inte att ge efter för vår längtan efter en förändring med avseende på vår ställning såsom slavar åt Gud och Kristus, utan vi kommer att utöva självbehärskning.

23. a) Varifrån härrör uthålligheten? b) Vad menas med gudaktig hängivenhet, och hur kommer denna egenskap till uttryck?

²³ Den inre styrka som uthålligheten alstrar kan också hjälpa oss att inte ge efter för syndiga, lidelsefulla begär, att inte kompromissa, när vi får lida förföljelse, eller uppslukas av dagliga bekymmer, nöjen eller materiella ägodelar. Sådan uthållighet härrör från att man förtröstansfullt ser upp till den Högste för att få kraft och vägledning. (Jämför Filipperna 4:12, 13; Jakob 1:2—8.) Gudaktig hängivenhet, vördnadsfullhet, bör läggas till uthålligheten. Sådan vördnadsfullhet kännetecknar en sann kristens hela livskurs. Den kommer till uttryck i hälsosam aktning för Skaparen och tillbörlig respekt för och omsorg om människor som är danade till Guds avbild. — 1 Tim. 5:4.

24. Varför kan vördnadsfullhet inte vara oberoende av broderlig tillgivenhet?

²⁴ Det kan inte finnas någon gudaktighet eller vördnadsfullhet oberoende av broderlig tillgivenhet. Aposteln Johannes framhöll: ”Om någon skulle påstå: ’Jag älskar Gud’, och ändå hatar sin broder, då är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, han kan inte älska Gud, som han inte har sett.” (1 Joh. 4:20) Vi måste följaktligen beflita oss om att utveckla djup tillgivenhet för medtroende och på så sätt lägga ”broderlig tillgivenhet” till vår ”gudaktiga hängivenhet”.

25. Vilka bör man visa kärlek, och varför?

²⁵ Kärleken är den iögonenfallande egenskap som alldeles särskilt bör komma till uttryck i vårt liv. Detta slags kärlek skall inte begränsas till våra kristna bröder. Vi hyser varm tillgivenhet för våra andliga bröder, men kärlek skall visas mot alla människor. Denna kärlek är inte beroende av det moraliska tillstånd som en enskild människa befinner sig i. I likhet med Guds kärlek till människorna skall den visas också mot fiender. I sin bergspredikan sade Jesus Kristus:

”Ni har hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Men jag säger er: Fortsätt att älska era fiender och att bedja för dem som förföljer er, så att ni måtte visa er vara söner av er Fader som är i himlarna; han låter ju sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön har ni då? Är det inte också det som uppbördsmännen gör? Och om ni bara hälsar på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt då? Är det inte också det som folk i nationerna gör? Ni skall följaktligen vara fullkomliga, såsom er himmelske Fader är fullkomlig.” — Matt. 5:43—48.

26, 27. Vad blir följden, när vi till vår tro lägger de väsentliga egenskaper som Petrus räknade upp?

²⁶ Vad blir följden, när dygd, kunskap, självbehärskning, uthållighet, gudaktig hängivenhet, broderlig tillgivenhet och kärlek fogas till tron? Aposteln Petrus svarar: ”Om dessa ting är i er och överflödar, skall de hindra er från att vara overksamma eller utan frukt i fråga om den exakta kunskapen om vår Herre Jesus Kristus.” — 2 Petr. 1:8.

²⁷ Ja, följden blir verksamhet och rikt fruktbärande. När vi till vår tro lägger de väsentliga ting som aposteln räknar upp och gör dem till en del av oss, i sådan grad att de överflödar, kommer vi inte att stå stilla, att vara overksamma, andligt döda. Vår förkovran, vårt andliga framåtskridande, skall fortsätta. Vi kommer att lägga i dagen en Kristuslik personlighets frukt och berätta om de ”goda nyheterna” för andra. När gudaktiga egenskaper bor i vårt hjärta, verkligen är en del av oss, skall vi drivas till att tänka, tala och handla på ett av Gud godkänt sätt. — Jämför Lukas 6:43—45.

Det är viktigt att man gör framsteg

28. Vilken situation kommer den till bekännelsen kristne att råka i som underlåter att göra andliga framsteg?

²⁸ Om en människa skulle underlåta att göra framsteg såsom kristen, skulle hon råka i stor andlig fara. Om en sådan sade aposteln Petrus: ”Om dessa ting [som tidigare nämnts] inte finns i någon, då är han blind, i det han sluter sina ögon för ljuset, och har blivit glömsk i fråga om reningen från sina synder förr i tiden.” 2 Petr. 1:9.

29. Varför är en person som inte kan visa upp en Kristuslik personlighets frukt uppsåtligt blind?

²⁹ Den person som underlåter att göra andliga framsteg, som bekänner sig tro utan att visa upp en Kristuslik personlighets frukt, är andligt blind. Han inser inte vad det innebär att vara en kristen. Den här blindheten är uppsåtlig, för det förhållandet att han har tagit emot de ”goda nyheterna” kräver att han fortsätter att arbeta på att bli mera lik sin Herre, Kristus.

30. Vad bör ”reningen från ... synder” förmå en kristen att göra?

³⁰ En sådan person har förmodligen också förlorat insikten om att han blivit renad från sina synder på grundval av Jesu utgjutna blod. I överensstämmelse med den rening som han fick vid den tid, då han blev en döpt kristen, borde han ha fortsatt att arbeta strängt för att bevara sig ren, ja, på att i ökad omfattning foga sig efter den gudomliga normen för helighet. Att han underlåter att göra detta skulle lätt kunna leda till avfall, till att han fullständigt förkastar Guds Sons offer.

31, 32. Vilket råd, som Petrus gav, bör vi följa på grund av den allvarliga fara som ligger i att underlåta att förkovra sig såsom en kristen?

³¹ Eftersom det ligger en viss andlig fara i att underlåta att göra framsteg som kristen, gör vi väl i att flitigt sträva efter att förkovra oss i att verkligen vara Guds avbild, spegla bilden av honom. Petrus belyste detta, då han sade: ”Av den orsaken, bröder, skall ni så mycket mera göra ert yttersta för att göra kallelsen och utväljandet av er till något säkert och visst för er; ty om ni fortsätter att göra dessa ting, skall ni aldrig någonsin snava. Ja, på så sätt skall det rikligt ges er inträde i vår Herres och frälsares, Jesu Kristi, eviga rike.” — 2 Petr. 1:10, 11.

³² Visst bör alla som av Gud blivit kallade och utvalda till att vara hans folk göra beslutsamma ansträngningar att förbli detta. Av Petrus’ inspirerade skrifter framgick det att de, genom att fortsätta att till sin tro lägga Kristuslika egenskaper, inte skulle misslyckas i att nå målet för sin tro — frälsning. Inget skulle kunna hindra dem från att vinna inträde i Jesu Kristi ”eviga rike”. Inträdet i detta rike skulle ”rikligt ges” dem.

33. Vad kan vara inbegripet i att en kristen ”rikligt ges” inträde i Jesu Kristi rike?

³³ Det skulle vara ett härligt inträde, med deras Kristuslika egenskaper avspeglande sig på ett strålande sätt. Men uttrycket ”rikligt ges” kan också syfta på ett högsta mått av sällhet eller lycka som kommer dem till del som verkligen har ansträngt sig i loppet för att vinna liv. — Fil. 3:14.

34. Hur kan man belysa det högsta mått av sällhet eller lycka?

³⁴ Skillnaden mellan liv och liv förknippat med särskilda välsignelser kan belysas med bilden av två sjökaptener. Vi tänker oss att den ene skickligt manövrerar sitt fartyg genom en storm och för det tryggt i hamn. Men den andre kaptenen råkar ut för skeppsbrott under samma storm och räddar bara livet. Båda kaptenerna kom visserligen undan med livet, men den vars skepp förblev välbehållet kom helt visst att få större lycka och ära. — Jämför 1 Korintierna 3:12—15.

35. Evigt liv är ju en gåva från Gud, men varför krävs det ändå personlig ansträngning för att vinna livet?

³⁵ Även om livet är en fri gåva från Gud, uppmanas vi likväl att visa vår uppriktiga önskan att få denna gåva genom att göra vårt yttersta för att behaga vår himmelske Fader. Det är en gåva, för vi syndiga människor skulle aldrig kunna vinna livet av egen förtjänst. Men vi skulle kunna gå miste om denna gåva, ifall vår livskurs inte alls vittnade om att vi verkligen uppskattar den och önskar oss den. Måtte vi därför vara flitiga i att visa oss verkligt Kristuslika i vår inställning, vårt tal och våra handlingar. Då kan vi, med Guds hjälp, vara vissa om framgång, och vi skall inte gå miste om livet eller om några ytterligare välsignelser som vår himmelske Fader kan komma att ge oss därför att vi bär rik frukt.

36. Vilka faktorer utesluter inte, enligt vad Petrus framhöll, att vi behöver påminnelser?

³⁶ Vi gör därför väl i att påminna oss hur viktigt det är att vara trogen. Det är vad aposteln Petrus önskade att de som läste hans andra brev skulle vara. Han skrev:

”Av den orsaken skall jag vara benägen att alltid påminna er om dessa ting, fastän ni känner dem och är befästa i den sanning som finns i er. Men jag anser det rätt, så länge jag är i denna hydda, att väcka upp er genom att påminna er, då jag ju vet att avläggandet av min hydda snart skall ske, alldeles som också vår Herre Jesus Kristus gav till känna för mig. Jag vill också vid varje tillfälle göra mitt yttersta för att ni, efter min bortgång, själva skall kunna föra dessa ting på tal.” (2 Petr. 1:12—15)

I likhet med dem som Petrus riktade dessa ord till i första århundradet kan vi inse hur viktigt det är att predika de ”goda nyheterna” och förkovra oss i att lägga i dagen en Kristuslik personlighet. Vi kan vara fast befästa i kristen tro till den delen att vi har lärt känna den. Men i synnerhet när vi råkar ut för prövningar eller kanske falska lärares förslagna argument, kan vi behöva de påminnelser Petrus ger.

37. Hur var Petrus ett utmärkt exempel i att ge påminnelser?

³⁷ Det är bra för oss att vi betänker varför han skrev dessa påminnelser. Aposteln visste att han snart skulle dö, för Jesus Kristus hade själv sagt honom att han skulle lida martyrdöden. (Joh. 21:18, 19) Den framtidsutsikten gjorde inte Petrus svårmodig eller förstämd. Nej, utan han bestämde sig för att bruka den återstående tiden till att styrka sina bröder, uppmuntra dem att vara aktiva och bära frukt. Således kunde de, också efter hans bortgång, hans död, bli uppmuntrade av hans påminnelser och göra bruk av dem till att bygga upp varandra.

38. Vad bör vi göra med de påminnelser vi finner i Petrus’ båda brev?

³⁸ Måtte vi likaså hämta uppmuntran av Petrus’ båda brev och stärka andra genom att fästa uppmärksamheten vid hans påminnelser. Måtte vi sedan, i det att vi med tillförsikt blickar mot uppfyllelsen av Jehovas förunderliga löften, fortsätta att förkunna de ”goda nyheterna” och förkovra oss i att vara mera lika vår himmelske Fader och hans Son.

[Bild på sidan 19]

Ni skall ”till er tro lägga dygd, till er dygd kunskap”

[Bild på sidan 21]

Ni skall ”till er uthållighet” lägga ”gudaktig hängivenhet”

[Bild på sidan 23]

Ni skall ”till er gudaktiga hängivenhet” lägga ”broderlig tillgivenhet”

[Bild på sidan 25]

”Om dessa ting är i er ... skall de hindra er från att vara overksamma eller utan frukt”

Även fåglar känner sin tid

Ett sorgligt tillstånd var rådande bland israeliterna på Jeremias tid. Deras handlingssätt stod på ett ogynnsamt sätt i kontrast till flyttfåglarnas. Vi läser: ”Till och med hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan taga i akt tiden för sin återkomst; mitt folk däremot känner ej HERRENS [Jehovas] rätter.” — Jer. 8:7.

Medan sådana flyttfåglar som hägern, turturduvan, svalan och tranan iakttar och följer tidtabellen för när de skall komma och när de skall bege sig av, visade israeliterna att de inte tog någon hänsyn till Jehovas ”rätter”. I flyttfåglarnas fall är de för sitt liv beroende av när de kommer och när de beger sig av. På liknande sätt var israeliternas välgång beroende av om de åtlydde Jehovas dom eller inte. Men israeliterna brydde sig inte om detta, och därför visade de att de inte ens handlade så pass förnuftigt som de oskäliga fåglarna, som iakttar tiden då de skall flytta.